Det här är en transkribering av vårt podd-avsnitt med Sofie Lantto om meditation och att leva.

Axel Wennhall
Varmt välkommen till Meditera Mera med mig Axel Wennhall som ställer frågorna och Gustav Nord bakom lurarna. Vi är tillbaka hemma hos Gustav igen med varsin kopp kaffe och väntar nu på Sofie Lantto för att prata om meditation och att leva livet fullt ut. Sofie Lantto är grafisk formgivare, fotograf och föreläsare. Hon kommer från Gällivare men bor idag utanför Stockholm. En dag kom hon plötsligt på att hon ville simma, cykla och träna och då gjorde hon det. Åtta år senare har hon gjort 19 Ironman och tre Ö-till-ö. Hon är falmskärmshopparen som blev yogalärare och sedan triatlet. Hennes motto är att livet är för kort för att inte göra saker man drömmer om. Andas in, andas ut, sänk axlarna och led för fan. Och det är precis det vi ska prata om med Sofie idag. Hur kan vi sluta göra tiden till vår fiende och istället till vår bundsförvant? Hur kan meditation hjälpa en som vill hoppa fallskärm eller springa ett triathlon? Vad kan vi lära oss av döden? Och vilka tips har Sofie till alla oss som vill meditera mera? Hej! Hej! Hur mår du?

Sofie Lantto
Mycket bra. Hur mår du?

Axel Wennhall
Jättebra. Det är jättekul att träffas. Vi sitter hemma hos Gustav idag. Och i den här säsongen så har ju, som lyssnarna kanske märkt, har jag valt att hoppa intro-meditationen, den här korta landningsmeditationen. Men du uttryckte ett önskemål om att vi skulle göra den idag.

Sofie Lantto
Väldigt gärna. För jag har ju hört din röst i appen under flera månaders tid. Så det här är ju stort, att få meditera med dig. Mm. Ja. Jag funderar lite om jag ska sitta och bara blunda och lyssna när vi pratar också. Så känns det som jag är inne i appen. Ja. Jag mediterar gärna med dig.

Axel Wennhall
Ja, men då tycker jag att vi börjar helt enkelt med en kort landningsmeditation. Som du, jag och Gustav kan göra här, där vi sitter. Men också som du som lyssnar kan göra vart du än befinner dig. Och är det så att du kör bil så kanske du ska undvika just den här meditationen. Men annars så ska det gå bra. Så… Börja bara med att… rikta din uppmärksamhet till de delarna av din kropp som är i kontakt med underlaget. Tillåt dig att uppleva gravitationskraften. Din tyngd. Och din närvaro här. Så när någonting annat påkallar din uppmärksamhet så kan du notera det. Men sen lugnt, varsamt. För att tillbaka uppmärksamheten igen. Till tyngden. Kontakten. Bara genom att påminna oss om den här kontakten som vi faktiskt har hela tiden. Så kan vi komma i kontakt med nuet. Så istället för att avsluta den här meditationen så se om du bara kan sudda ut gränsen mellan det här ögonblicket då vi formellt mediterar. Och nästa ögonblick då vårt samtal inleds. Hej.

Sofie Lantto
Hej.

Axel Wennhall
Hur mår du nu?

Sofie Lantto
Omöjligt ännu bättre. Tack.

Axel Wennhall
Det här är ju första gången vi träffas även om vi haft lite kontakt inför det här samtalet. Jag är jättenyfiken på din bakgrund. För du har ju så många olika bollar i luften. Och du gör så mycket olika spännande saker. Kan du berätta lite kort om din bakgrund och när du kom i kontakt med meditation i ditt liv?

Sofie Lantto
Jag blir så glad över att du frågar mig för att jag uppfattar inte mig själv som en mediterande människa. Även om meditation har funnits med i mitt liv på ett eller annat sätt. Bakgrunden är. När jag tänker bakgrund så börjar jag alltid i Lappland. För det är där jag vuxit upp. Gällivare. Kiruna. Så fjällen verkligen runt hörnet. Och jag upplever lugnet i Lappland på ett annat sätt. Sen flyttade jag därifrån. Under många år sa jag att åka hem till Gällivare, det var liksom som att meditera. För att vara i Stockholm och bara handla på Coop, det är en sak. Och sen åka ut till Gällivare och ställa dig i kön, då är det att jag måste bara landa där för att kassörskan ska prata med varje person. Om hur de mår, hur det är, hur det är med farmor och mormor. Och grannen. Så att man tar sig tid på ett annat sätt. Fortfarande tycker jag. Uppe i norr. Ja, bakgrund. Mycket skidåkning. Börja hoppa fallskärm, dyka. Nästan alla orsaker. Jag är ingen adrenalinsökande människa, men har väl insett att jag ändå söker den där närvaron. Och kalla det adrenalin eller att få upp pulsen, jag vet inte. Men jag älskar den känslan av att vara fullständigt i nuet. Och det är ju meditation för mig. Du pratar ju ofta om flow eller hitta den där, ja, aktiviteterna som man bara landar i och är här och nu. Och de aktiviteterna för mig har ju varit fallskärmshoppning, skidåkning, yoga absolut, men också triathlon, simma och cykla och springa. Bakgrund. Och sen, plötsligt, det känns som plötsligt, fast igår blev det officiellt att mitt andra barn växte om mig. Så jag har ju två barn. En man och en räv. Det är en hund som ser ut som en räv.

Axel Wennhall
Ja.

Sofie Lantto
Det ska bli så kul att se vilka bollar du har hittat i mitt liv. Eftersom vi aldrig har sett och aldrig har pratat om min bakgrund innan. Nej.

Axel Wennhall
Och var var du i ditt liv första gången du började meditera?

Sofie Lantto
Ja, fallskärmshoppningen. Jag började hoppa fallskärm när jag var 18 år i Kiruna. Det var jättekallt. Och jag hade haft en dröm hela min uppväxt. Alltså när jag drömde och blev jagad i en dröm, då hoppade jag liksom upp i luften och så simmade jag. Och simmade jag bröstsim så gick det ganska lugnt och smooth. Och simmade jag crawl, alltså frisim, då gick det snabbare. Jag kunde inte simma frisim så det var inte så, men i min dröm. Och då ville jag bara se om den där känslan av total frihet, att kunna simma ifrån vem som helst, om den var likadan i verkligheten. Så då gick jag en kurs och det var inte alls likadant. Men jag fastnade för det. Så det är ju det jag har levt, hoppat i 25 år ungefär. Jag slutade för två, tre år sedan. Inte för att det hände något utan för att jag var lite klar, just nu klar. Men det var där jag började för att när man tävlar, eller överhuvudtaget när man hoppar fallskärm, så handlar det ju om att vara, hela tiden vara alert i huvudet, att kunna agera under väldigt stark stress. Så att framförallt de som började tävla när jag höll på, de mediterade mycket och man yogade mycket för att kunna lugna ner och använda liksom huvudet väldigt skarpt, när det väl gällde, under de här 60 sekundernas frifall, då man ändå skulle prestera, dellt med kroppen, men också sedan kunna dra sin fallskärm och landa på ett bra sätt. Så där. Jag kommer ihåg någon, vi var i USA och tränade med coach och då var det så här, nej men nu ska vi, vi ska yoga och så ska vi meditera, för det gör man, punkt. Det bara ösregnade på det här plåttaket, på den här hangaren som vi satt i och jag bara, ja, det finns något här. Och sedan dess har jag liksom, både yoga och meditation har varit med mig genom livet, sedan dess, 18-19 års ålder, så att under fallskärmshoppningen använde jag det till att fokusera, att lugna ner, men också kunna plocka upp min energi. Och sedan när man skulle föda barn, det fanns ju inget bättre än att kunna använda sig av andning och huvudet, faktiskt, när man skulle föda eller överhuvudtaget vara gravid. Och sedan pratar vi föräldraskapet, ja men där har vi bara, varsågod, här har vi både två små livscoacher, men också att hela tiden agera i, landa i sig själv.

Axel Wennhall
Fint. Jag tänkte på det du sa när du berättade om att Lappland är en närvaro för dig och jag kan se hur de olika kontrasterna som vi möts inför kan på något sätt, ja men att vissa ställen är mer närvarande och du gjorde jämförelsen mellan Stockholm och Lappland och jag har hört en liknande jämförelse, men det var med Paul Hurcomb som vi träffade tidigare i podden. Han är ju från Storbritannien och han brukade alltid säga att, ja men Sverige är den perfekta platsen för meditation. Till och med Arlanda är lugnt och han refererade såklart till Gatwick eller Heathrow i London som är väldigt publicerande, det är väldigt högt tempo. Så att jag kan se att den här kontrasten mellan vad man kanske normalt erfar till en annan plats som är lugnare kan också bjuda in en form av stillhet och närvaro i en yttre plats.

Sofie Lantto
Då kommer vi lite grann in på naturen tycker jag. Det sista året har jag varit påfrestande för många men något som har varit väldigt fint är ju att man har flera hittat ut i naturen. Alltså man har hittat ut till skogen eller fjällen och i min värld så är det ju väldigt mycket meditation över det. Där kan man ju hamna i diskussion men jag tycker ju att det handlar väldigt mycket om att stilla huvudet. Om du gör det genom att sätta dig ner och meditera, gå och meditera eller om du är i skogen och bara får tömma på intryck och sen kunna ta in igen. Det tycker jag har sett väldigt mycket hos mina vänner och det gör mig väldigt glad. Fler har kommit ut och det finns något helande där.

Axel Wennhall
Verkligen. Och när jag reflekterat mycket över närvaro så verkar det ju som att vi människor har olika vägar att komma till närvaro. Det låter ju uppenbarligen som att fallskärmshoppning har varit så för dig. Naturen är någonting som jag tror de flesta känner igen sig i. När vi är i naturen så möts vi också av närvaro. Det finns egentligen inga idéer, inga tankar, det finns inga borden i naturen utan naturen bara är. Och kan verkligen hjälpa oss. Jag har inte kommit i kontakt med någonting som har hjälpt mig lika mycket att komma till närvaro. Jag har aldrig hittat någonting som har gett mig lika stort stöd. Men så brukar jag också reflektera över att meditation på något sätt är som en övningsform där vi tar bort allt externa. Och frågan är då, eller hypotesen kanske man skulle snarare säga, går det att vara närvarande utan någonting? Alltså bara med dig själv? Och det är egentligen det som är övningsformen. För att sedan kunna föra med sig den här närvaron in i alla externa aktiviteter. Och jag vet ju att du skriver själv på din hemsida att du var fallskärmshopparen som blev yogi som blev triatlet. Så hjälp. Och du har ju gjort massa då.

Sofie Lantto
Det är ju mera så här, allt går ihop så klart.

Axel Wennhall
Ja, så klart. Men du har gjort då flera Ironmans, är det så det kallas?

Sofie Lantto
Ja.

Axel Wennhall
Och Öterlö som också är ett lopar i Stockholms skärgård, eller hur? Ja. Har liksom meditationen hjälpt dig på något sätt där det känns som att det handlar om en väldigt, både stor fysisk men också mental påfrestning och belastning?

Sofie Lantto
Ja men på så många sätt skulle jag vilja säga. Alltså flera lager av det där. Det har ju hjälpt mig dels att fokusera innan, men att vara närvarande i nuet, ibland i sin kropp men ibland också utanför sin kropp. Det hjälper mig att föra min kropp framåt. Så det finns ingen tvekan. Det är ett rungande ja att meditation och yoga har hjälpt mig genom alla de som många tycker är fysiska. Men jag tycker inte, alltså det är klart att det är fysiska, alla de där du nämnde nu är ju fysiska aktiviteter, tävlingar. Men det är ju huvudet som ju avgör om du kommer att klara det rakt av. Jag skulle kunna säga att vi alla tre skulle kunna göra en Ironman idag. Det handlar ju bara om huvudet att ta sig framåt och kunna dels stilla huvudet men också plocka upp sina tankar och berätta vad det är som gäller nu.

Axel Wennhall
Vad händer för dig under ett lopp? Vad dyker upp och hur, jag förstår att det är olika för varje gång. Jag tror inte att det finns en fall. Men jag tänker att de flesta, om inte alla känner igen sig, bara i den här känslan att man är ute och springer och så börjar man tänka på fan det här är ju jävligt jobbigt. Och sen helt plötsligt är det också tungt att springa. Att det dyker upp en form av mentalt motstånd mot det man gör.

Sofie Lantto
Jag säger alltid att en Ironman är ju verkligen en dag med dig själv. För du simmar ju jättelångt enligt mig och då pratar du inte med någon utan det är bara dina tankar och din andning. Det är ju det enda som försiggår förutom massa andra som ska försöka skvätta in vatten i din mun och så. Och sen cyklingen ska du ju inte heller, du ska vara tio meter ifrån närmsta person hela tiden så du kan ju inte prata med människor då heller. Så då är det ju bara dig själv. Så det är en lång dag med dig själv. Jag tror jag gör en annan sak för där är man två. Så då har jag kört mycket med min syster, det kan vi prata om sen. Men där är man ju två stycken som ska hantera två huvuden och två kroppar. Men det handlar ju väldigt mycket, det går ju precis som du är inne på så är det ju så otroligt lätt att säga åt sig själv att det är tungt och att det är jobbigt. Det är ju ett långt jobb i att hela tiden motivera sig själv, kunna plocka upp en själv från de mörkaste stunder och de ljusaste. Man måste ju hela tiden balansera det här. Och jag tycker så mycket om att vi ska färdas framåt och hela tiden fundera på vad är det i min kropp och vad jag behöver just nu. För man lär ju sig dels hantera tankarna och så vet jag ju också, nu hoppar jag in på ett annat spår, men jag har en kompis som heter Greger, han har gjort 30 armen på 30 dagar. Alltså 30 gånger på raken så klev han upp på morgonen, så simmade han 3860 meter och sen cyklade han 18 mil och så sprang han ett maraton 4,2 mil. Och jag vet att jag frågade honom så här, men alltså Greger, hur orkar du liksom springa dag 25? Han bara, äh, du vet, har jag fått i mig energi, då vet jag att det är huvudet. För antingen så är det energi eller så är det huvudet. Så jag ser bara till att få i mig energi, då vet jag att det är huvudet och då är det bara att fortsätta. Och det finns något väldigt skönt i det tankesättet. Det är klart det finns tusen andra parametrar, man kan gå sönder och höja ihop, men han tycker att det är bara att köra på. Och då är det så här, ska jag välja att tömma huvudet på tankar och egentligen bara sätta ner en hink med iskallt vatten och bara köra på? Alltså tömma, det är ju meditation i bemärkelsen att jag bara väljer att inte tänka på där jag är just nu eller ska jag gå helt in i upplevelsen och bara vara här och nu och känna varenda steg och varenda, hur känns sockret jag sätter i mig liksom genom strupen? Det är två olika saker. Jag kan tycka om båda, jag varierar väldigt mycket under en dag att göra både och. Så under när jag springer de här loppet så dels så är jag verkligen här och nu och njuter av naturen och intrycken. Men jag kan också plocka ut huvudet lite grann och bara så här, antingen bara vara tomt och fortsätta framåt. Eller att jag ser min målgång om och om igen som en film i huvudet, exakt vad jag ska göra, vad ska jag äta, ska jag få massage före, äter pizza eller ska jag få massage efter, vilken öl ska jag dricka? Sen gör jag inget av det, utan när man kommer i mål går man bara på känslan ändå. Men det hjälper mig framåt i stunden. Det är sådana små mind games man får hålla på med sådana här dagar för det handlar om en hel dag du ska prata med dig själv.

Axel Wennhall
Är det enklare att göra det andra loppet som du beskrev i Ö-till-ö när man gör det tillsammans, när man gör det ihop eller finns det andra mentala utmaningar då?

Sofie Lantto
Det är både på gott och ont. Det är det bästa som finns. Jag har gjort det just den tävlingen tre gånger. Första gången var med en vän som heter Ola. Och efter den tävlingen sa jag att jag kan göra det här loppet med vem som helst utom min syster. Alla bara vadå? Jag bara hon känner mig alldeles för väl. Så när hon säger så här, kom igen nu Sofie du ser stark ut. Jag hör ju på hennes röst att hon inte menar det. Jag ser ju helt för jävligt ut och jag ser ju jättetrött ut. Men någonting gjorde att vi ändå anmälde oss och då blev det ju upphöjt till tio. För att få göra det med sin absolut bästa vän och någon som känner henne så väl, det blev ju något helt annat. Dels får man dela den här upplevelsen för jag tycker det är roligare. Men det är inte bara min energi och mina tankar som jag ska ta hand om precis som du är inne på. Jag är inte ansvarig för henne men jag är ansvarig för att göra det jag kan för att hjälpa henne framåt. Så vi har ju sådana grejer som apropå det här med att är det inte energi så är det i huvudet så har vi ju regler för att när vi kör tävling får jag aldrig säga nej när hon ger mig energi. För att hon läser av mig så mycket snabbare än jag ens hinner tänka. Så när hon ser att nu dippar Sofie, hon blev tyst eller det går inte riktigt lika fort. Om hon ger mig en gel som man ofta äter då för att enkelt ha med sig, då måste jag äta upp den. Och det är det där med energi och huvud som vi bara har lärt oss. Vi måste få i oss energi för då kommer vi kunna fortsätta. Och sen handlar det ju väldigt mycket om att hantera huvudet. Alltså hitta det positiva, påminna varandra om utsikten, om hur stark den andra är och hur stark vi är tillsammans. Om knäppa situationer man har varit med om. Vi drar skämt, vi berättar saker som inte den andra vet bara nu har jag väntat för jag visste att jag har den här i bakfickan, nu ska jag berätta det här för dig. Så jag har fått reda på saker om henne under lopp som hon bara jag väntar med att berätta det här för dig. För jag tänkte att den här kommer göra att du springer lite snabbare. Och hon bara okej tack. Väldigt roligt, väldigt utmanande och jag skulle inte vilja vara utan det.

Axel Wennhall
Och det gick att ta sig i mål med din syster också då?

Sofie Lantto
Absolut. Det gick bra. Vi hade fruktansvärt roligt. Och vi skrattade och grät. Man är ju så trött men ändå lycklig från de sista öarna under Ö2. Men när man passerat, det finns sådana här cutoffer precis som på Vasalopp, finns det ju repdragningar, man måste vara nog snabb för att hinna, annars blir det mörkt under Ö2. Så när vi passerat den sista då var det verkligen så att vi bara, det är helt, vi kommer gå i mål. Den lyckan, ja, det är väl typ att få barn som var bättre än det men knappt.

Axel Wennhall
Det låter som, nu tolkar jag in det här själv, men det låter som att du skulle kunna rekommendera det här som en sorts parterapi.

Sofie Lantto
Absolut! Det blir det antingen eller.

Axel Wennhall
Det är ett bra lackmustest.

Sofie Lantto
Ja verkligen. Jag brukar också rekommendera det här om man går ut och fjällvandrar, typ Padjelanta som vi har pratat om. Det är ett bra partest. Klarar man det då?

Axel Wennhall
Då klarar man det mest.

Sofie Lantto
Ja, då kan man leva resten av livet ihop.

Axel Wennhall
Inför att vi skulle träffas så har jag läst på din blogg och du skriver om flera intressanta ämnen som jag vill djupdyka ner tillsammans med dig idag. En av dem är tid. Många av oss som känner oss stressade har ju på ett sätt gjort tiden till sin fiende. Men du skriver att tiden är den mest jämställda vi har. Kan inte du utveckla dina tankar om tid?

Sofie Lantto
Det är så få saker som vi människor har exakt lika. Men alla har exakt samma tid i bemärkelsen av att vi har det vi nu har valt att säga 24 timmar på en dygn. Och det finns något härligt i det, tycker jag. Sen har vi nästa djupdykning i att vi vet ju inte hur vår tid ser ut i bemärkelsen. Vi vet inte om vi ska dö om en minut eller om 75 år. Men jag misstänker att vi ska ditåt också idag. Men tid. Ja men meditation. Då om man blandar tillbaka till meditation. Tid. För jag säger ju att jag är aldrig stressad. Sen kan ju det provocera för det är klart att även Sofie är stressad. Men är man här och nu, och det är ju väldigt mycket i appen tycker jag hjälper till att, är man här och nu då är man inte stressad. Om man är precis här och inte på väg till framtiden eller tänker på vad som har hänt då är ju det här det vi har. Så att när jag hade små barn så var det ju verkligen så där att jag bara bestämde att när jag går till dagis med dem då går jag till dagis. Hundra procent bara närvarande med mina barn. När jag väl har lämnat och hängt min jacka eller delat jacka på kroken så då är det nästa. Då går jobbhjärnan på. Men jag älskar att kliva av och på i energi. Så jag hanterar ju min tid så. Man prioriterar såklart vad är det som är viktigt hela tiden. Och där har ju fallskärmshoppningen hjälpt mig väldigt mycket. Det blir så häftigt med tid tycker jag att en minut, alltså 60 sekunder frifall är ju en sak. 60 sekunder under ett Ironman-lopp det är ju samma sak fast ändå inte alls. 60 sekunder när du föder barn är exakt samma sekunder men en helt annan upplevelse. Och har man någon gång, har man väl landat i att en sekund är en sekund. Vad ska jag använda den till? Så tycker jag att man kan hitta sätt att hantera sin tid och välja och prioritera. Sen var det någon, i början av varje år så brukar jag, jag gör det någon gång om året men framförallt i början av varje år, det delar jag med mig på bloggen. Så brukar jag så här, vad är det jag vill göra det här året och hur ser en vardag ut? Hur ser en drömdag ut och hur skulle jag vilja att min vardag ser ut? Jag gör lite olika övningar, vad gör jag av min tid? Då var det nu i nyår så var det någon som skrev att hon blev så otroligt provocerad av att jag sa att tiden var jämställd. För hon har ett sjukt barn och hon kan inte bestämma över sin tid för att det är den här människan som sätter reglerna och hon vet inte vad som händer. Men hon hade ändå landat i att hon måste prioritera sig själv för att kunna ge energi till det här barnet. Vi hade en intressant diskussion men det är så häftigt det här, nu får du stoppa mig för jag kan gå igång på det här som bara är, det är så häftigt med tid just att vilka glasögon har du på dig och hur ser din tid ut? Vad är en kvart för dig och vad ska du använda den till? Och att det kan provocera vissa och säga att man inte är stressad och andra tycker att det är självklart. Vad har du för tankar om tid?

Axel Wennhall
Först och främst så blir jag inspirerad av det du beskriver hur du hanterar din vardag. Att verkligen kunna göra en sak i taget. För det är ju ganska uppenbart att vi människor vi förmår egentligen bara göra en sak i taget, vår hjärna är egentligen bara kapabel att göra en sak i taget. Men trots det så gör vi inte det och jag är ju definitivt en av dem som, och det är därför jag ser meditationens stora värde i att kunna få tillbaka mig till den upplevelsen. Nu när vi träffas här ska inte jag sitta och tänka på allting annat som jag behöver lösa sen. Även om de tankarna ploppar upp, att kunna rikta tillbaka uppmärksamheten. Och det andra som jag blir inspirerad av att du beskriver, det låter som att du har väldigt mycket medvetna val. Vad vill jag göra? Vad behöver jag? Att kunna ställa sig de här två frågorna är ju verkligen nycklar för att kunna leva ett lyckligare liv. Att bli mer medveten om vad som ger energi, vad som tar energi. Och sen är det ju så att mina tankar kring tid är att det var någonting som resonerade väldigt mycket när du skrev att tiden är jämställd, för tiden är jämställd. Vi har alla lika mycket tid, men sen ser livet annorlunda ut för oss allihopa. Vi har olika saker som kräver vår uppmärksamhet och tid. Och tid är ju också det viktigaste vi har. Och jag tyckte det var väldigt fint att höra att den personen som du hade diskuterat med, hon hade kommit i kontakt med att livet kräver att jag behöver ge mycket uppmärksamhet till min son. Men för att jag ska kunna göra det så behöver jag också ta hand om mig själv. På något sätt så är det det vi ger vår tid åt och det vi ger vår uppmärksamhet åt, är det också det som vi prioriterar i livet. Vi kan tänka att vi prioriterar på någonting annat, men det vi faktiskt gör är ju faktiskt det vi prioriterar. Så att börja bli lite medveten om hur vi spenderar vår tid, vad vi har för uppmärksamhet när vi spenderar vår tid, ser jag som på något sätt nycklar till att leva ett medvetet och närvarande liv. Och jag stöter ju på ganska ofta, kanske den mest vanliga frågan jag får när jag är ute och pratar om meditation och föreläser är hur ska jag hitta tid till att meditera? Eller den brukar annars kunna ställas som, hur ska jag få in vanan att meditera? Det är inte helt lätt att skapa vanor, men vi har ju samtidigt, det finns tid för alla. För att i det här ögonblicket när någon går och lyssnar på podden, så kan det vara meditation. Om du gör det med full uppmärksamhet. Om du vänder tillbaka uppmärksamheten när du märker att du har försvunnit iväg. Om du tillåter allt att vara precis som där. Vilket innebär alla känslor som kanske dyker upp i det här samtalet. Så jag ser verkligen, för att knyta tillbaka till det du sa, vikten av att bli medveten. Var har jag min uppmärksamhet? Var har jag min tid? Och kanske börja fråga och sätta den här tanken som säger att man inte har tid. Utan då kanske man ska fundera på vad är det jag prioriterar? Och vad är viktigt? Och de saker jag gör, är de verkligen så viktiga för mig egentligen? Eller är det en form av automatiskt beteende? Som har blivit inbyggt någonstans under mitt liv.

Sofie Lantto
Vad rekommenderar du rent konkret när någon ställer den frågan, jag har inte tid för meditation. Jag har inte tid att träna, jag har inte tid att… Du pratar om prioriteringar, men har du något knep som du brukar dela med dig av för att man ska få in det?

Axel Wennhall
Det första är att undersöka om det är det du vill prioritera. Och varför? Varför vill du börja meditera? Vad är din intention? Och när man börjar undersöka den frågan, så brukar jag också bjuda in människor till att fundera ett varv till. Okej, men om du tar dig den här tiden att meditera, vad kan det ha för påverkan på människorna i ditt liv? Så att intentionen kommer från en själv, men att man också kanske kan förstå den ur ett större perspektiv. För jag har själv inte fått någon… Det är liksom den starkaste energin jag har fått av att ta mig själv tid att meditera. Att jag märker att jag är betydligt snällare, schysstare, roligare, jag klagar mindre. Jag är mer mig själv när jag mediterar. Jag är mindre reaktiv. Jag kan vara mer närvarande. Jag lyssnar bättre. Och att kunna få vara på den platsen snarare än på en stressad plats, en plats där allting är ett problem eller ses som ett problem, eller där jag klagar mycket och där jag på något sätt inte berikar de människornas liv som jag har omkring mig. Det för mig har också gett väldigt mycket motivation. Men vad brukar du säga?

Sofie Lantto
Jag tänkte, du sa något otroligt viktigt tycker jag, och det är det där varför. Alltså att, för att, även om jag älskar meditation och du älskar meditation så jag tvingar aldrig på det på någon. Och det är, man måste hitta sitt varför och det gäller ju vad det än gäller. Alltså, så länge du inte hittar ditt varför kommer du aldrig att prioritera det. Så att när jag pratar om, det kan ju vara allt från företagsidéer till att man vill göra en Iron Man eller någonting. Du måste ju hitta ditt varför. Du kan inte, i min värld så, man lyckas aldrig när man tänker sig att jag ska springa Tjejmilen för att grannen tycker att det är en bra idé. Ja men det är inte ditt varför. Så man måste ju hitta sitt varför i sig som, och det där varföret ska ju få en att få ett leende. Vare sig det är att vara en skönare person för sig själv och sin omgivning eller att lyckas med att springa milen på 40 minuter, I don’t know. Men sitt varför. Och den kan man ju ofta hitta genom att hitta lugnet, meditation eller vilket sätt du väljer liksom.

Axel Wennhall
Du menar att man kan hitta sitt varför när man tar sig tid till att meditera? Ja.

Sofie Lantto
Lappland har ju många gånger varit mitt sätt att landa. Så att om jag har haft det bara spinner, jag har så sjukt mycket grejer som är på gång, så jag märker att det här är inte helt sunt, så försöker jag alltid bara få en resa dit upp. För att när jag tömmer, och meditation är samma sak, så jag tycker det är häftigt att kunna hitta det i min Stockholmsvardag. Jag kan få den här tomma hjärnan där idéerna bara kommer. Så att få tömma ibland för att kunna fylla på med energi, med idéer, jag behöver den. Och jag tycker, i min värld behöver alla den för att må riktigt, riktigt bra. Men hur man hittar det är en annan sak. Min syster, hon är jag springer om i loppet med, hon säger, hon hatar yoga, hon tycker att meditation är helt jävla värdelöst. Hon menar på att enda gången då orkestern i hennes huvud är helt stilla, det är mellan 160 och 180 puls. Så att springa för henne är att tömma huvudet. Och vad man än tycker om det, så har ju det blivit hennes sätt att bara totalt tömma för att vara, enligt sig själv då, och enligt mig också så här, en jävligt skön människa igen. Egentligen mot sig själv men också sin familj, hon har också två barn som är mindre än mina. Så att det händer ju mycket hela tiden. Hon har bara lärt sig att jag måste få den där pausen från orkestern i mitt huvud i princip varje dag för att då fungerar mitt liv jättebra. Och whatever makes you happy känner jag. Gör det. Prioritera det bara.

Axel Wennhall
Så är det ju, att vi människor har olika verktyg, vi, jag var inne på det innan, vi har olika vägar till närvaro och det finns ingen rätt väg utan meditation verkar vara ett verktyg som verkligen kan hjälpa oss. Så jag tycker också det är intressant det du var inne på det här med att den här känslan när man har olika beslut, när man har någon form av tvivel, när ens olika viljor spretar åt olika håll, vilket är ju en av de mest vanligaste mänskliga upplevelserna. Vad ska jag göra här? Och det är intressant att det jag kanske tidigare i livet gjorde massa olika rationella plus och minuslistor, jag försökte liksom tänka mig fram till lösningen. Så när jag började meditera så kom jag i kontakt med att det fanns en kanske djupare och visare del i mig som jag behövde komma i kontakt med för att få svaret. Och det skulle man kunna kalla att jag kom i kontakt med mig själv istället för egot, istället för tankarna. Men att det finns en resonans i ens beslut där det bara känns självklart på ett sätt eller där man…

Sofie Lantto
Är det rätt så är det lätt. Alltså det finns ju något härligt i det. Det kan vara mycket jobb, men känns det rätt så känns det oftast lätt i ens kropp.

Axel Wennhall
Och att våga lyssna på det beslutet för att det som oftast händer efteråt när man tappar lite kontakt, om man tappar lite närvaro så är det ju att tankarna börjar presentera olika idéer om varför man inte borde göra det. Och de här idéerna kan vara ganska rationella, de kan ha makes a lot of sense, men när du får kontakt med dig själv så vet du.

Sofie Lantto
Men det är ju ett jobb som, eller jobb, men det är ju någonting man kommer jobba med hela sitt liv. För jag tänker så här, nu har jag landat i det här, jag går på magkänsla, det här känns rätt och nu strävar jag mot det här. Och så plötsligt så går det ett år och så bara, men varför säger jag ja till det här? Ja men då har man plötsligt tappat och tänkt att det är nog bra. Alltså för de här, på plussidan, finns fortfarande. Så jag tänker att det här är ju någonting jag kommer jobba med hela mitt liv. Det är inte bara för att man har hittat det under några år så bara ja men nu, klart. Så är det tyvärr inte. Nej verkligen inte. Det blir lättare att komma tillbaka. Det är väl det enda jag har hittat, att hitta tillbaka till känslan att jag måste gå på magkänsla eller hitta det som är rätt inom en eller hur man vill uttrycka det.

Axel Wennhall
För det vi kommer i kontakt med då är ju vad är sant för mig eller vad är rätt för mig nu? Och det som var det förut behöver inte vara det nu. Och att hela tiden kunna käka in sig med sig, eller hela tiden, men att kunna göra det och känna in vad är rätt för mig nu?

Sofie Lantto
Och då är man inne på ett annat ämne tycker jag, just det här att hur många som säger åt sig vem de är. Och det jobbar man ju mycket med inom yogan också. Det är så härligt när man har släppt det. Och kan så här, ja men jag var så då men nu känner jag för det här. Alltså att hela tiden bara fundera vad är rätt för mig just nu? Vad vill jag? Och jag tycker det gäller allt i hela livet. Allt från partnern man bor med, det var rätt för 25 år sedan men är det rätt nu? Är det jobbet eller, ja jag är ingen löpare. Vadå jag är ingen löpare? Vill jag vara en löpare? Ja jag känner inom bordet att jag skulle faktiskt vilja vara en löpare. Ja men då får jag väl bli en löpare då. Eller vara en löpare. Alltså att hela tiden jobba med sitt huvud, vare sig det är Iron Man vardag eller något annat. Vad vill jag? Inte så här, vad är egot eller min hjärna säger åt mig? Jag är inte mina tankar, jag vet att du har sagt det flera gånger, jag älskar det uttrycket för jag är ju inte mina tankar.

Axel Wennhall
Vilka självbilder har du liksom släppt under din resa? Har du haft olika idéer om dig själv som du har känt begränsat dig själv?

Sofie Lantto
Ja men bara den, jag är ingen löpare. Jag är ingen människa som tränar högtids. Och nu är det ju ganska många människor som säger, Sofie hon tränar jämt. Jag bara nej, alltså. Jag var ju den där som fick en tvåa i gymnastik, på den tiden man fick tvåor och inte C eller vad är det. Men jag var aldrig en människa som liksom tränade, så den har jag fått jobba med, alltså löp, springa. Så nu, jag är ju en människa som tränar uppenbarligen. För att jag bestämde mig för att släppa det där och gå på en känsla av att det här är det jag vill göra nu. Att inte se begränsningarna utan bara, vill jag nu? Vad vill jag? Så lever jag ju väldigt mycket i att, ja men man testar, vad är det värsta som kan hända? Jag testar och kändes det inte rätt så släpper jag det. Alltså, jag är inget träd, flytta på det. Det klassiska uttrycket är ju så här, väldigt skönt tycker jag. Jag testade triathlon för att jag, jag började med en simkurs, jag fick så här lust att lära mig crawla och gick på en kurs i Täby. Och så bara tyckte jag det var så fruktansvärt roligt. Och de höll på med triathlon, tänkte jag så här, ja, nej men springa och cykla kan man väl testa. Så då testade jag ju en sprint, en liten kortare och tyckte att det var liksom det roligaste jag gjort på flera år. Och i den här glädjeboosten, där finns det ju något fint som ofta resonerar ganska bra med det man vill. Och då går jag bara all in. Så att, ibland kan jag bli trött på mig själv i att jag har svårt att göra saker lite grann. Utan när något är kul, då bara, woho, nu kastar vi oss in i det och så bara kör jag. Men hittills har det ju funkat väldigt bra. I bemärkelsen att jag vaknar ju varje morgon och tycker att livet är bra. Vissa dagar är det lite av en grå filt över mig, men de flesta, jag vaknar alltid och vill leva. Och då tänker jag att då har man hittat rätt någonstans.

Axel Wennhall
Det låter verkligen som att du följer det som är levande för dig.

Sofie Lantto
Jag försöker.

Axel Wennhall
Men just det här med självbilder är intressant och de är ju i princip alltid, eller väldigt ofta, omedvetna. Att vi kan gå runt och bära på olika självbilder. Jag har ju kommit i kontakt, men en självbild som dyker upp i mig själv ganska ofta just nu är den här självbilden av att vara meditationslärare eller kanske en expert inom meditation. Och när jag bara tänker, för det som händer då är att det dyker upp en tanke som säger, ja men Axel är meditationslärare. Så är det som att hela min upplevelse krymper ihop. Och jag blir rädd, stressad, förvirrad. Och så kommer jag på mig själv. Ah, jag är inte någon expert. Jag är en nybörjare, precis som alla andra. Och då öppnar det upp sig. Någon nyfikenhet, närvaro, medkänsla. Och bara det här lilla skiftet över en liten tanke kan göra oss så begränsade. Och samtidigt när man ser tanken så kan det göra oss så fria.

Sofie Lantto
Men det där att vara nybörjare är så ärligt. Där finns det något. För jag älskar ju att vara nybörjare. Vår hund är ju lite av min meditationsmästare i att bara ta allting för vad det är. Alltså hela tiden vara lite nyfiken. Så att vara ute och gå med honom är verkligen så här, det ska luktas och det ska lyssnas. Eller man ger honom mat. Han får skittråkiga kulor varje dag och bara, mat, jag fick mat idag! Alltså, jag tycker den här nyfikenheten och glädjen åt nuet, det hör ihop. Nej, jag tänker aldrig sluta lära mig. Det är ju det bästa som finns, att bara få kasta sig in och lära sig något nytt.

Axel Wennhall
Du har också skrivit på din blogg, en annan sak som jag ville plocka upp. Du skrev att du ville önska att alla tog en dag då de bara sa och tänkte positiva saker. Alltså positiva saker om andra människor, prylar, om sig själva. Har du gjort den här övningen själv?

Sofie Lantto
Ja men absolut. Jag försöker grunda tillbaka i den hela tiden. För att livet blir så mycket härligare när man har de rosa glasögonen på, när man har de positiva glasögonen på. Det är så sällan som det föder något gott att gå omkring och allt från snacka skit till prata illa om saker. Det är en otroligt nytt övning tycker jag själv. Men också många med mig att man blir varse om sina tankar, om hur mycket man tänker. För det är inte bara vad du säger och tänker om andra, utan det handlar ju väldigt mycket om vad du säger och tänker till dig själv också. För de flesta människor är ju ändå näst hårdast mot sig själv. Om man tänker, om och om igen, hade jag sagt det här till min bästa kompis? Nej det hade jag inte sagt. Varför säger jag det till mig själv då? Bara notera hela tiden och försöka jobba mot det positiva tycker jag gör att mitt liv blir bättre. Men det är, alltså de här små små sakerna. Nu åker man inte så mycket buss, men att kliva på bussen och säga hej och ge ett leende. Och kan man hitta något positivt? Allt från att de kör bra till att de har en jävligt snygg skjorta på sig. Alltså de där små grejerna kan jag göra en annans dag och det kostar mig ingenting. Så jag vill ju vara en positiv kraft i världen. Egentligen mot motsatsen. Nej men det, jag tycker det ger så otroligt mycket glädje tillbaka. Det finns det ju också forskning på att man blir lyckligare genom att ge. Och ge för mig är något positivt. Ingen blir fattig av att ge brukar det också ett uttryck som jag älskar. Nej, man får så mycket tillbaka.

Axel Wennhall
Ditt motto, och vi har ju fått, jag och Gustaf har fått varsin fin emaljmugg, är ju, där också den här texten står, är ju lev för fan. Och det är ju, som jag har förstått det, en påminnelse som du har om att vi alla kommer dö en dag. Och jag skulle gärna vilja prata om döden med dig. Vilken relation du har till döden och kanske hur den hjälper dig att vara närvarande. Det verkar som att vi människor har olika relation till just till döden. För vissa människor är det väldigt skrämmande och för andra människor så är det väldigt levande. Hur tänker du och hur använder du döden för att kunna leva för fan?

Sofie Lantto
Det är en så stark påminnelse om att vi har en begränsad tid och som vi inte ens vet hur lång den är. När man påminner människor och mig själv om döden så blir jag väldigt närvarande och vill göra mycket saker. Jag vill uppmana till att man tar det krispiga andetaget och gör, inte väntar. För att jag ska göra det här till helgen, jag ska göra det på semestern, jag ska göra det nu på pension. Varför? Vi vet inte om vi har den tiden. Jag tycker om att bli medveten eller påminna om döden för att det gör att jag gör mer. Alltså jag använder livet till att leva, vilket gör mig lycklig. Det kommer ju ur, jag har använt det i många år, men det var under en period som det dog ganska många vänner. Alltså allt från cancer till fallskärmshoppning till sjukdomar, bilolyckor. Och då blir det så kraftigt, man påminner så kraftigt om att just det, det finns ingen garanti för någonting. Så jag blir ju aldrig förvånad, eller förvånad kan man ju bli, men jag har upphört att bli jätteförvånad i alla fall när människor dör. För det är så naturligt och att vi har kopplat loss oss från det, vi västerländska människor, på ett sånt sätt, jag tycker inte det är naturligt. Jag tycker att för oss så var det ju så att man umgicks mycket mer med äldre människor. När någon dog så kunde de ligga kvar hemma i något dygn innan man flyttade. Så det får vara närvaro i döden, döden var inget konstigt och jag tycker inte döden är något konstigt. Jag har alltid i vuxen ålder sagt att jag vill leva mitt liv så att jag är lycklig om jag dör imorgon. Och det är ju något jag strävar efter, men jag vet att, och jag har hela tiden känt så här, ja men ska jag dö imorgon så ska jag, fan vilken liv jag fick ändå. Det är ju helt sjukt vad mycket härligt jag har fått vara med om, så mycket magi på något vis ändå. Och sen vet jag att jag blev, för något år sedan så var jag på mammografi och så kallades jag tillbaka för de bara, vi har sett något annorlunda här, alltså det är eventuell cancer liksom. Och då bara sa det så här, pang, jag bara, nej men jag är inte klar, jag är överhuvudtaget inte klar. Jag kände så jävla tydligt att, nej nej nej, jag är inte klar, jag har så mycket kvar som jag vill göra, dela med mig av, hänga med mina barn. Så det blev en otroligt kraftig påminnelse för min del att, ja jag kan ju gå där och le och tycka att jag har gjort mycket, men det finns så mycket kvar. Och vi människor mår ofta bra av att bara bli påmind lite snällt om att du har den här tiden, ta nu och utnyttja den, gör precis det du älskar och vill göra. Så länge du inte skadar dig själv eller någon annan eller världen, tycker jag alltid ska finnas där bakom då. Men det är ju att leva för fan för mig. Det är bara att gå ut där, gör det inte så jävla besvärligt, bara gör det du älskar.

Axel Wennhall
Ja men, som du säkert misstänker så gör döden mig också väldigt närvarande, eller till det sagt tanken på att vi inte vet hur länge vi kommer leva. Det finns nog ingen tanke som får mig att vakna upp och bli lika alert och vaken och också komma i kontakt med vad som är viktigt. För min upplevelse är också att när jag tänker på döden och att oavsett vad vi gör i livet, för kanske det här är sista gången vi gör det, så blir det omöjligt att säga ett hårt ord till min fru. Det blir omöjligt att inte säga jag älskar dig till de som jag älskar. Eller att ge ett leende till busschauffören. Eller att våga följa det som känns levande även om det känns läskigt. För vad har man att förlora? Du sa vänta inte . Det finns en djup visdom i det som jag själv verkligen vill och behöver påminna mig om. För att den får mig att leva mitt liv i autenticitet. Att jag lever mitt liv så som jag verkligen vill leva det. Jag tycker att det är en så fin påminnelse att man kan använda det som är oundvikligt i det här livet vi har. Att det enda vi vet är att vi alla ska dö.

Sofie Lantto
Och vad som händer sen. Det är också härligt att vi inte vet. Det finns ingen som kan säga, få tro vad du vill, men du vet inte.

Axel Wennhall
Är inte det fint att när det just kommer till döden så är alla lika mycket okunskap om vad det är. Och sen finns det såklart goda eller sämre anledningar att tro på någonting. Har du några tankar eller tror du på någonting efter döden?

Sofie Lantto
Jag vill snarare tro. För jag tycker det är något så härligt i att det finns massa gamla själar. Och om det är en själ eller om det är något annat, det vet vi inte. Men jag tycker så otroligt mycket om tanken att vi är något utöver det vi har precis här och nu. Och jag tycker att man känner det. Så jag väljer ju att tro att det finns någonting annat efter det här. Vad det är. Men jag väljer att tro att det är så och jag väljer att tro att det är nog väldigt härligt. Vad tror du?

Axel Wennhall
Jag kommer att understå att jag inte är så intresserad av det som jag behöver tro på. Just det här ögonblicket tillsammans med dig kan jag uppleva. Så det vet jag att jag har möjligheten att verkligen ta tillvara på och att uppleva. Men det som händer sen, jag har ingen aning. Så jag försöker snarare se döden kanske som ett verktyg till att uppleva det jag vet att jag får uppleva det här. Att ta tillvara på varje dag. Du nämnde att kunna vakna upp och känna att idag vill jag leva och ha den här levnadsglädjen och tacksamheten och försöka leva ett så lyckligt liv och kärleksfullt liv som det bara går. Och så mina tankar om det som händer efteråt, just nu i alla fall, är verkligen den här känslan av att jag vet inte. Men det ska bli spännande att se om det är någonting.

Sofie Lantto
För just det, jag känner ju mer att det ska bli så otroligt spännande. Jag längtar inte dit överhuvudtaget, jag har inte bråttom. Men det är lite kul tycker jag att man säger, ja men sen när det liksom är klart då kommer jag åtminstone få reda på om det bara inte var något. Eller om det är något helt fantastiskt. Så jag har ju nyfikenhet inför det också. Jag har inte bråttom men jag är nyfiken och tycker det ska bli otroligt spännande att se.

Axel Wennhall
Och det är väl det som är det kluriga med det här, det hela, är att om det bara blir svart så får vi inte reda på det utan då tog det bara slut. Men jag tycker ändå att döden, oavsett om man är ateist eller om man är troende, så kan ändå just den här insikten att döden är säker men tiden när vi ska dö är osäker. Så vad vill jag göra nu? Den är lika levande oavsett vad du tänker ska hända efter döden. Om du använder den på det sättet. Du ska snart få guida oss genom meditation. Men innan dess så är jag lite nyfiken på om du skulle kunna resa tillbaka i tiden till när du satt under det här smattrande plåtskjulet och började meditera. Vad skulle du vilja skicka med dig för råd då?

Sofie Lantto
Till mig själv under plåttaket.

Axel Wennhall
Och din livsresa därifrån sen?

Sofie Lantto
Det är en intressant fråga. För jag… Det är som alltid när man ställer sig om jag skulle kunna ändra på någonting. För jag vill ju inte riktigt ändra på någonting. För alla de här små spelpjäserna som har hänt genom ens liv. Hade inte det hänt, hade inte det där hänt, hade inte det… Så att… Om möjligt så bara… Blev för fan ännu tidigare, skulle jag ha sagt till mig själv. Lyssna till magkänslan och… Stega vidare i livet. Jag tänkte säga att jag inte, jag ångrar inget. Och det gör jag verkligen inte. Det skulle väl vara att mamman någon gång sagt något hårt ord åt någon som togs på fel sätt. Men i övrigt så känner jag att… Det är jäkligt intressant att leva.

Axel Wennhall
Innan du ska få ta över så har vi en del i podden som kallas Vem snabba? Oh! Är du redo?

Sofie Lantto
Ja, så redo jag kan vara.

Axel Wennhall
Vem eller vad gör dig närvarande?

Sofie Lantto
Fjällen gör mig närvarande, ska jag säga.

Axel Wennhall
Vilken bok om meditation, närvaro eller medvetenhet skulle du rekommendera andra att läsa?

Sofie Lantto
Jag är väldigt förtjust i… Och älskar att ni har Björn Natthiko och Lindeblad heter han. Hans bok, även om det inte är en rakt in meditationsbok så… Jättebra.

Axel Wennhall
Hans senaste är Jakob Martel.

Sofie Lantto
Och att ni lyfte upp hans meditationer igen, det gjorde mig väldigt glad.

Axel Wennhall
Ja, det gjorde oss väldigt glada och tacksamma också att vi fick göra det. Ja, det är en enormt vacker bok. Jag läste ut den på en kväll, jag kunde inte slita mig.

Sofie Lantto
Samma här. Och så älskar man hans röst, eller jag älskar hans röst. Jag tycker det är väldigt skönt.

Axel Wennhall
Men grät du senast?

Sofie Lantto
Jag gråter ju mer nu för tiden än jag gjorde förr, för jag tycker jag är närmare till mina känslor. Men när grät jag senast? För det är ju närmare mina känslor sedan jag fick barn. För jag kunde ju förut tycka så här att… Amen, det dog fem kattungar. Jag bara ja ja, whatever. Medans jag nu kan gå in i känslorna och bara, det har dött fem kattungar. Och gråta och nästan njuta av att där slapp de känslorna ut och så var det klart.

Axel Wennhall
Vad är du tacksam för just nu?

Sofie Lantto
Att få sitta här med dig.

Axel Wennhall
Tack själv förresten. Sista frågan. Vilket är det bästa rådet du fått?

Sofie Lantto
Det är för fan. För man ska vara sin egen guru, eller hur?

Axel Wennhall
Underbart, underbart. Ja, det är ett jäkligt bra råd. Och lev så här. Det känns väldigt levande när man säger det till sig själv. Och nu vet jag att du ska guida oss så att vi kan leva livet fullt ut. Så Sofie, micken är din.

Sofie Lantto
Tack. Jag tänkte ta igenom en kort meditation som egentligen först landar vi i våra sinnen och sen tömmer vi lite grann och visualiserar och så plockar vi in sinnen igen. Så det första vi gör är bara att slå oss ner lite bekvämt, grunda. Kan rulla bak axlarna och bara släppa ner dem. Andas in genom näsan. Bara fyll, fyll, fyll. Och andas ut genom munnen om det känns okej. Ta några till sådana andetag och bara känn att, gött, jag kan andas. Så känn att, du kan känna att jag har så här varma händer och sätter dem på dina axlar och bara så här, låter dem sjunka lite, lite till så de kommer långt från öronen. Och man får jättegärna blunda redan nu, men annars så kan man ta och titta, vad är det man ser för någonting? Bara ta in ögonen, vad är det ni tittar på? Får ni se något framför det? Kör man bil så stänger man ju såklart inte ögonen. Om man sitter där, när man inte går så fortsätter man ha ögonen öppna. Bara plocka in och var så här tacksam över att man ser. Om det är träd, om det är en vägg, vad den må vara. Sluta ögonen om du kan och så tar du ännu ett djupt andetag, bara in genom näsan. Känn nästan hur näshåren rör sig liksom, när du andas in. Hur lungorna fylls, hur det breddas, båda sidorna bakåt och framåt. Och andas ut genom näsan eller munnen, vad du känner för det. Nästa inandning, bara notera så här, känner ni några dofter, lukter? Ingen värdering utan mer lite grann som en hund, lite nyfiken. Notera. Se om du kan göra inandningen och utandningen ungefär lika lång. Kanske förlänga lite grann om det känns bra. I min värld så är ju andningen verkligen nyckeln till att landa och vara i nuet. Vare sig du ska hoppa fallskärm, tävla eller jobba. Så det här är att andas in och bara förlänga andningen. Låta lungorna ta plats. Vi går ner i munnen och bara funderar så här, känner du någon smak? Även här så här, notera inte utan tänk lite som en hund, även här så här, inte gott eller dåligt utan jaha. Kan dra tungan på insidan av framtänderna i gommen. Bara känna. Känslan av det. Var du än har händerna så rör tumme och pekfinger lite grann mot varandra eller det som närmast kommer åt. Bara rör fingrarna lite lite grann. Känslan av att vi faktiskt känner. Och sista, ta in vad är det du hör förutom min röst, vad finns det mer? Fåglar, träd, bilar. Nu också, bara notera. Ta in och släpp. Fortsätt bara andas och lyssna på ditt eget andetag. Tycker du om att räkna så att du räknar, andas in och räknar. Ett, två, tre, fyra, stanna till. Och räknar lika länge på utandning så gör du det. Låt kroppen vara tung. Och kommer det tankar så bara notera. Sätt en liten post-it och skicka iväg dem. Kom tillbaka till andetaget. Låt andningen komma och gå som den vill. Låt kroppen vara tung. Låt kroppen vara hjärnan. Bara fokusera på att när du andas in så andas du in. Tänker bara på det. Hur lungorna breddas. Kommer ner och vänder och andas ut. Så vill jag att du får ett litet litet leende. Bara plocka upp mungiporna pyttelite och se någonting du vill ska hända framför dig. Och det kan vara vad som helst. Det kan vara en lugn morgon. Det kan vara en kopp kaffe. Det kan vara ett Ironman-lopp. Det kan vara att du ska springa milen ditt snabbaste. Att Mindfully tar över hela världen. Något härligt. Och så plockar vi tillbaka alla sinnen. Så i det där, när det händer, vad är det du ser? Vilka dofter finns där? Vad hör du för någonting? Vad smakar du? Se det hända. Känn känslan i hela kroppen. Det är därför jag säger att det ska vara ett leende. För det måste vara något härligt. Jag vill att det ska vara något härligt. Skulle det nu smyga in något konstigt, något fel, något som inte var perfekt, så bara släpp det. Börja om. Ta ett extra djupt andetag och bara se det där härliga framför dig en gång till. Och när du har hittat den känslan, då kan du börja röra på fingrar och tår. Och sen när du känner att det är dags, då tar du öppna ögonen. Ta några extra djupa andetag. Och sen tar vi bara och går ut i världen. Och så ser vi till att det där händer. Tusen tack.

Axel Wennhall
Jag tror i alla fall att jag är ett stort ledare på det här fallet. Fint.

Sofie Lantto
Tusen tack. Det här meditation, att tömma, har vi pratat flera gånger nu om. Och sen fylla på. Det här är lite mitt sätt att tömma. Vare sig det är så att jag joggar först och sen går in i shavasana och bara landar i något som jag kan fylla på. Sen ser jag det här framför mig. När det är tävlingar, då kan jag ofta simma dagen innan och sen lägger jag mig och flyter på vattnet och bara landar och sen ser jag det där om och om igen framför mig. Och för mig är ju leendet viktigt för det ska finnas en glädje i det jag vill göra och det jag vill prestera.

Axel Wennhall
Ja, det är en viktig påminnelse för oss alla. Innan vi ska säga hejdå för idag, finns det någon som du skulle vilja lyssna på i Meritera mera? Någon gäst som du skulle rekommendera?

Sofie Lantto
Jag skulle otroligt gärna lyssna på en tjej eller kvinna som heter Tina Ravelin som håller till i Porjus vid Gällivare. Hon är liksom yoga och meditation samtidigt som hon är en urkvinna med lite skogs och fjällkraft i sig. Det hade varit otroligt intressant. Några av mina bästa meditationer har varit med henne. Eller bästa om man kan sätta en sådan etikett. Men jag tycker hon är magisk i närvaro.

Axel Wennhall
Vi har kollat på varandra nu och bara nickade instämmande att så fort vi kan så åker vi upp till Gällivare eller? Jajamän. Tusen tack för att du kom hit idag och tog dig tiden.

Sofie Lantto
Jättetack, jag fick vara här.

Axel Wennhall
Tack för att du har lyssnat på det här avsnittet av Meritera mera med Sofie Lantto om meditation och att leva för fan. Vi hoppas att du har blivit inspirerad av vårt samtal och av Sofies meditation. Om du vill komma i kontakt med Sofie så hittar du hennes kontaktuppgifter på vår hemsida mindfully.nu. Och är det något vi har tagit med oss från vårt samtal med Sofie är att få kontakt med de här sakerna som får oss att le och att sen faktiskt göra det. Ta hand om dig så hörs vi snart igen.