Det här är en transkribering av vårt podd-avsnitt med Bengt Renander om meditation, närvaro och medvetenhet.

Axel Wennhall
Välkommen till ett nytt avsnitt av Meditera Mera. Det här är en podd från den svenska meditationsappen Mindfully som görs av mig, Axel Wennhall, och produceras av Gustav Nord. Vi har haft ett uppehåll på grund av att jag har varit pappaledig, men vi är nu tillbaka och den här gången kommer ett avsnitt på svenska. En nyhet är att jag sammanfattar samtalet och de lärdomar som jag tagit med mig i slutet av avsnittet. Och vår nästa gäst var faktiskt med i Meditera Meras allra första avsnitt. Och nu har jag återigen träffat Bengt Renander i Stockholm för att prata om medvetenhet och närvaro. Bengt Renander arbetar sedan 1999 som coach för individer och par. Bengt har skrivit sju böcker om kreativitet, utveckling, lyssnande, medvetenhet och närvaro och han är även en av Mindfullys lärare. Sedan 2017 har han även producerat Närvaropodden. I grunden handlar allt han gör om att utveckla mer medvetenhet och närvaro. Nu är han aktuell med Närvaroskolan, en digital kurs för den som vill lära sig ett vettigare sätt att leva.

Axel Wennhall
I det här avsnittet pratar vi bland annat om att sinnet navigerar mot drama, om vad essensen är i närvaro och medvetenhet, om att vakna upp, städa upp och växa upp. Om varför det är så svårt att sätta gränser. Om frågan ”Vad vill jag själv?”, en formel för lidande och vad det står till nödutgången till nuet och sig själv. Här kommer Bengt Renander.

Hej igen Bengt får jag ändå säga. Vi satt ju här mitt emot varandra i var sin fåtölj för nästan två veckor sedan och spelade in ett långt samtal om närvaro och medvetenhet och din nyhet Närvaroskolan. Och så skämtade vi lite grann efteråt om att du hade ett av hundra avsnitt som inte hade spelats in. Det hade blivit något tekniskt fel. Och så kom jag hem och satte in och så visade det sig att min mikrofon har inte plockat upp allt ljud. Så du är vårt första avsnitt som inte funkade. Men jag inbillar mig att du ändå accepterade det.

Bengt Renander
Det var som jag skrev till dig att livet erbjuder ju många tillfällen att träna på det som vi pratar om. Alltså att det inte blir som jag vill eller är som jag vill. Och så är det ju hela tiden. Och en väldigt, väldigt viktig del i det vi pratar om är ju hur förhåller jag mig till det? Så kan jag säga. Okej. Vad gör jag med det här? Så går jag ju direkt till att bli konstruktiv. Då lägger jag min energi på att vara. Skapa någonting. Men om jag säger, vilket ju ligger så nära för oss människor. Det är så nära för sinnet att gå till drama. Nej, jäklar! Fasen också, det är det samtid som blir så bra. Vi har så mycket energi. Så måste vi göra om det går till. Jag är emot det. All den energin är ju helt bortkastad. Den leder. Den är bara destruktiv. Det är klart att man kan ju lära sig någonting av det. Vad blev det för fel? Vad var det för knapp jag inte tryckte på? Vad var det som hände här? Okej, nu förstår jag. Och så gör man inte om det. Så det är ju inte det att man inte ska lära av det förflutna.

Bengt Renander
Utan det är just det man ska göra. Men inte att vara emot det som är. Och skälet till det är att det är ju redan så. Inspelen fungerar inte. Det är så. Så att vara emot det är ju närmast sinnessjukt. Eftersom det är så. Det är som att vara emot vädret.

Axel Wennhall
Det vi pratar om nu på något sätt är ju för mig essensen av det som du lär ut i närvaroskolan. Och det är intressant det här med acceptans. Ju mer jag ser mig själv vara emot saker desto mer förundrad blir jag över hur jag kan hålla på. Men just när det kom till den här gången så kändes det. Jag tycker att ett tecken på min egen närvaroträning är att jag oftare hamnar i situationer där det bara känslan är direkt infaller sig. Okej. Och en annan gång när jag skulle spela in min ljudbok hade jag suttit i studion och läst min bok i åtta timmar. Och så kommer jag hem och så visar det sig att jag under åtta timmar har suttit och tryckt på fel knapp när jag skulle pausa. Men det var samma sak där. Då var det också bara ett direkt okej som kom. Och det är så himla skönt. För jag tror vi alla känner igen känslan av att vara emot och faktiskt kanske till och med vara emot vädret.

Bengt Renander
Ja verkligen. Det mänskliga sinnet verkar gravitera mot drama. Det är så otroligt lätt för oss att hitta vad det är för fel på allting. Vad det är för fel på dig då som tryckte på fel knapp och fel på apparaterna och de som har tillverkat apparaterna. Att komma in i ett rum och se vad det är för fel här. Det är så lätt och så naturligt. Så att ett otränat sinne är ju i ett ständigt pågående drama. Där det är fel på mig. Det är fel på det som har varit. Det är fel på andra och det är fel på det som kommer att bli. Det verkar vara ett sorts. Det förinställda tillståndet för det mänskliga sinnet. Så vad vi kan göra är att vi kan träna vårt sinne. Till att gå ur dramat som ju huvudsakligen är tankegenererat. Och komma till verkligheten. Och var är den då? Den är här nu. Här nu är verkligheten. Och när vi kommer hit och upplever det som är nu. Så ser vi att det finns så mycket som är fantastiskt. Vi kan också intressera oss. Hur kan jag interagera med verkligheten här nu på ett konstruktivt sätt?

Bengt Renander
Hur kan vi lösa det här så att det blir bra? Och i fallet med den misslyckade poddinspelningen förra gången. Så kan vi ses igen. Och det gör vi nu. Och utan att sitta och knyta näven i fickan och muttra över fan och så måste jag göra det en gång till. Utan att verkligen göra det. Som vore det första gången.

Axel Wennhall
När jag hör dig så kommer jag att tänka på att vi brukar göra en landningsmeditation i podden. Och det känns fint att göra det nu. På egentligen det vi har pratat om. Så du och jag vi sitter ju här mitt emot varandra i varsin fåtölj. Och du som lyssnar kanske är på väg någonstans. Eller sitter och åker buss eller bil. Eller vad du nu än kan tänka dig att göra. Och om du har möjlighet att rent fysiskt stanna upp i två minuter så skulle jag vilja rekommendera dig att göra det. Även om inte det är något måste. Och sen. Precis så som Bengt nämnde att kunna säga okej. Till det som händer just nu. Så gå med din uppmärksamhet. Inåt. Till din kropp. Och bara notera vilka förnimmelser som du kan uppleva här just nu. Och säg okej till dem. Och på

Axel Wennhall
samma sätt notera om du har någon eller några känslor när det var. Varande. Och säg okej till dem.

Axel Wennhall
Och när du har din uppmärksamhet här i nuet. När du upplever det här ögonblicket. Så notera då också vad du uppskattar med det här ögonblicket. Är det någon förnimmelse du känner? Något ljud du hör? En känsla du har? Kanske någonting du ser? Vad uppskattar du just nu?

Axel Wennhall
Och så kan vi avsluta den här korta landningsmeditationen. Om du haft ögonen slutna så kan du öppna dem. Och om du är på väg någonstans så kan du börja gå igen.

Bengt Renander
Faktum är att det jag uppskattar framförallt är att vara levande. Att få vara med här. En stund på jorden. Och få uppleva det här. Och det här ögonblicket som är just nu. Vara med och skapa någonting. Det här avsnittet som vi ska göra. Och att också få en möjlighet att bidra. Att få dela med sig. Det var det som låg i. , komma upp för mig.

Axel Wennhall
Kan du minnas tillbaka till den tiden innan du hade själv vaknat upp?

Bengt Renander
Absolut. Det kan jag verkligen.

Axel Wennhall
Hur var ditt uppvaknande? Vad var det du upplevde och upptäckte?

Bengt Renander
På ett sätt så ser jag det som att jag har. Att mitt liv började när jag började den här resan inåt. Eller vad man ska kalla det. Och det finns ju de som har uppvaknanden som sker i ett ögonblick och sen så är de helt närvarande efter det. Det tror jag dock är ganska ovanligt. Jag har inte personligt träffat någon som har varit med om det. Och så var det verkligen inte för mig. Utan det har verkligen skett gradvis och sker fortfarande gradvis. Egentligen varje dag. Jag somnar in och jag vaknar upp. Och det jag somnar in i är ju tankevärlden. Och det jag vaknar upp till är ju verkligheten. Och det som sker, har skett under de här 20-25 åren som jag har gått den här vägen är ju att jag får tillbringa större och större del av dygnet vaken. Så det är ju inte så att jag är närvarande jämt. Utan jag har en fullt fungerande smärtkropp som är väldigt kreativ och hittar på saker. Men jag är inte där lika ofta, lika djupt och lika länge som det var en gång i tiden. För innan så var jag ju i princip aldrig närvarande.

Bengt Renander
Utan livet var ju ett ständigt pågående drama. Vi ska komma ihåg att i drama, om man går till dramaavdelningen så finns det ju också komedier och det finns romantik. Men det är också naturligtvis skräckfilmer och läskigt och obehagligt. Men det var väldigt lite av att uppleva det som är nu. Utan det var väldigt mycket att leva i framtid, förflutet och i tankar om att inte duga till eller att andra inte duger till. Alltså att vara emot det som är. För jag menar ju att när man är närvarande så är man också sig själv. Alltså den man sant är. Och det är verkligen min egen upplevelse av det. Att jag lever idag mitt liv mycket, mycket mer som jag själv vill. Jag känner att det är förankrat i mig, det jag säger och gör. Det är aldrig, aldrig mer. Så det är inte rädsla som är den bestämmande faktorn alls i lika hög utsträckning.

Axel Wennhall
Det som kommer upp för mig och som jag pratade med vår förra gäst om mycket var den här känslan av att komma hem. Att komma hem till sig själv, att slappna av inne i sig själv. Vi sitter nu i samma rum där jag hade mitt första uppvaknande. Där jag sitter nu och kollar på dina fyra fattiga skinnfåtöljer. Som du brukar måla upp i olika delpersonligheter. Jag kommer ihåg den enorma frihetskänslan det var av att se, i mitt fall var det att jag såg hur jag hade identifierat mig så mycket med den delen som ville prestera, vara duktig, vara snäll. Hur jobbigt det var och hur jobbigt det hade varit. Men framförallt, det var någonting som skavde för det var inte sant. Det var en pusselbit som saknades kanske man skulle kunna. Det låg som ett inre skav hela tiden att inte vara i kontakt med mig själv eller förstå eller uppleva vem jag var. Jag minns den känslan av frihet och samtidigt total avslappning. Det fanns någon otroligt vilsam känsla i att jag inte behöver hålla på för att vara mig själv på något sätt.

Bengt Renander
Ja, jag kommer att tänka på en upplevelse jag hade där i början. För att jag insåg, jag hade slutat dricka eller var på väg att sluta dricka i alla fall. Jag insåg att jag drack för mycket och mitt äktenskap var också på väg att lösas upp. Jag kände mig verkligen lost och jag letade efter mig själv. Vem är jag? Jag hade ingen aning och jag gjorde det på många olika sätt. Letade efter mig själv och tyckte att jag hade svårt att hitta det. Men sen var det i ett ögonblick där jag förstod. Att det är den som letar som är mitt själv. Så det hade funnits där hela tiden. Jag hade inte sett det. Det var som en upplevelse av att jag rest runt jorden och letat efter någonting som fanns i min bakficka hela tiden. Och när jag fick den, det var som en uppenbarelse. För att det är självet, det finns där hela tiden. Det går inte att tappa, man kan tappa kontakten med sig själv, men man kan inte bli av med sig själv. Det finns där hela tiden. Så det handlar snarare om avslappning än om ansträngning i att komma i kontakt med sig själv.

Bengt Renander
Att landa in i det, än att fara iväg till det. Och att komma hem, det är också en känsla som jag tror väldigt många delar som har varit med om det.

Axel Wennhall
Jag märker när du säger det, det är också helt min upplevelse av hur det har varit för mig. Och så märker jag att det finns en del i mig som blir lite besviken av det. Det är min presterare som vill så gärna vara duktig att komma dit. Om jag anstränger mig mer, sitter det i rätt ställning eller mediterar tillräckligt mycket då?

Bengt Renander
Ja, jo den där presteraren, den ställer till det för oss. Den är ju högt hyllad. Och det är ju en del personlighet. Och det här tar jag ju upp i närvaroskolan. För det är så bra att lära känna sin personlighet. Vad är det som pågår där? Och personligheten, det är ju då det jaget. Och jag är ju ego på latin. Och det är ju helt centralt för förståelsen. Och det är att vi har två delar i oss. Ett ego och ett själv. Och egot, det är ju då, om man ska sammanfatta det i fyra ord, så är det ju då rädslor och begär framtid och förflutet. Alltså jag vill att det ska bli så här, men tänk om det inte blir så här, fasen också, att det blev så där, det var dumt, det skulle bli så där istället. Så rädsla, begär, framtid, förflutet. Ska man sammanfatta det i ett ord så skulle jag säga rädsla. Alltså att vi behöver komma ihåg allt jobbigt som har hänt så vi ser till att det inte händer igen. Vi får inte glömma det. Och så komma ihåg det, det är ju att älta det. Om och om igen. Jävlar, hur kunde hon lämna mig på det där viset?

Bengt Renander
Och att oroa sig då. Att räkna ut vad som kan hända i framtiden. Och sen också eftersom vi är flockdjur och flocken är så viktiga för oss så är det ju otroligt viktigt att vi är omtyckta och duger till. Så att det är ju vad egot sysslar med. Rädslor. Men sen finns det ju också en del i oss som kan bevittna det här lite grann utifrån. Som kan ställa sig lite vid sidan av. Som kan göra det här som man kan enkelt göra för en god vän. En god vän kommer till en med ett drama, så kan man lyssna på det här dramat. Och sen ska man säga, har du tänkt på det här, vad säger du om det här? Jaha, oj. Men det är så lätt att göra för någon annan. Konsten är ju då att kunna göra samma sak för sig själv. Att jag kan inta en bevittnande position i förhållande till mina egna tankar och känslor. För den här bevittnande positionen, i den finns min visdom. Jag har ju som underrubrik i närvaroskolan, lär ett vettigare sätt att leva. För att för mig så är det vad det här handlar om. Att egentligen bara kunna vara vettig.

Bengt Renander
Så att istället för att sparka i ett skåp, bli förbannad och slå ett skåp eller skrika åt sina barn. Eller bli destruktiv eller dra sig undan. Eller börja med alla former av missbruk det finns för döva när man känner. Som inte är klokt det heller. Så kan jag agera utifrån det som händer och se vad det är vettigare att göra här.

Axel Wennhall
Jag vet ju att du är väldigt noggrann med vilka ord du väljer. Och jag har också tänkt på det att du har valt just vettigare sätt att leva. Mhm. Det är ett vettigt val. Men jag har tänkt på det också för att det som händer av, konsekvensen av att leva ett vettigare liv är ju att du kommer må mycket bättre. Du kommer känna mycket mer kärlek, frid, harmoni. Så när jag såg lär ett vettigare sätt att leva så, för mig så översatte jag det direkt i att det här är visdom.

Bengt Renander
Ja, absolut. För att vi människor rymmer möjligheten att vara oerhört destruktiva och verkligen inte kloka. Fullständigt galna. Vi alla rymmer den möjligheten. Absolut. Jag också. Och vi reagerar. Går in i vårt ego och reagerar och det blir väldigt destruktivt. Och det blir verkligen inte klokt. Det ligger så nära för oss. Alltså jag menar, det finns ju massor av exempel i världen och i Sverige, i Stockholm och överallt. Så det är ju så enormt viktigt för oss att kunna lära oss att gå till den kloka delen som också finns där i alla. Det finns ju en del som är klok, kärleksfull. Det finns humor, frid, sinnesro. Men för att gå dit så krävs det lite ansträngning. Det krävs träning för att gå dit. Och det är vad jag vill lära ut i närvaroskolan. Hur kan jag ta mig dit? Och där är det de här tre stegen som jag har lånat av Ken Wilber. Som är att vakna upp, att städa upp och att växa upp. Det är de tre steg som man tar från den del av sig själv som inte är klok till den som är det.

Axel Wennhall
Jag vill att vi ska komma in på alla de här tre delarna för jag tycker det är en väldigt användbar modell. Och innan vi gör det så är jag lite nyfiken på just det här när det kommer till att börja få en förståelse av hur vi fungerar som människor. Att börja lära känna sig själv och börja lära känna sina delar. Och en fråga jag har till dig hur du upplever det är. Hur är det för dig när du noterar olika rädslor i dig själv? Eller olika känslor som du vet kommer från din tankevärld? Hur förhåller du dig till det?

Bengt Renander
Ja, och svaret på den frågan är egentligen de här tre stegen. Ett är ju att först identifiera att det här är tankar. Det är inte verklighet. Det är det första. Och det är att vakna upp. Vad är det jag vaknar upp ifrån? Jag vaknar upp ur tankevärlden. Och sen vad är det jag vaknar till? Jag vaknar upp till upplevelsevärlden. Alltså verkligheten här nu. För det är bara det som är här nu som är verklighet på riktigt. Tankevärlden är en sorts drömvärld som har en enorm förmåga att presentera sig som verklighet. Men är det inte. Så det är det första jag behöver göra. Sen behöver jag ju se vad ska jag göra med det här? För att vissa tankar är ju också användbara. Eller finns det något användbart i den här tanken? Och att hantera tankarna på ett moget sätt eller på ett vettigt sätt. Det finns alltid tre vettiga alternativ inför det man ställs för i livet. Och det är ju att släppa det. Alltså jag släpper det. Jag gör ingenting mer med det här. Jag behöver inte lägga någon energi på det här. Och det är ju ett fantastiskt fint alternativ. Om man nu har tillgång till det.

Bengt Renander
Men om någon har sagt något dumt till en på tunnelbanan. Man kan inte göra någonting åt det. Jag släpper det. Istället för att gå och älta det och reta upp sig och tänka ut alla sätt man ska hämnas på. Eller vad det nu är för någonting. Men det kan vara så att man inte kan släppa det. Då kan man se. Ska jag förändra någonting? Och där finns det ju två domäner där jag kan förändra. Antingen i mig eller utanför mig. Det kan vara någonting som jag stör mig på i relationen som jag inte kan släppa. Då kan jag gå till min partner och säga så här. Du, kan vi prata om de här underkläderna som du kastar i soffan? Jag tycker det ser så konstigt ut. Underkläder i soffan. Skulle du kunna tänka dig att lägga dem i tvätt? Tvätta dem i garderoben istället. Men då kommer jag på ett sätt som är respektfullt och konstruktivt. För att egots alternativ är ju att klaga. Att jag är emot det. Det var egot. Jag är emot det som har varit. Jag är emot det som kommer. Jag är emot mig själv och emot de andra. Så det är ett ständigt pågående klagande inne i en omedveten människa.

Bengt Renander
Och det vill vi gå ur och istället konstruktivt interagera med världen. Så det här handlar ju inte alls om att sitta med någon sorts fånigt leende på läpparna och acceptera allt det som sker. Och inte göra någonting. Tvärtom. Utan det är ju konstigt att se vad kan jag förändra? Och sen göra det på ett så vettigt och klokt sätt som möjligt. Och sen kan jag också förändra i mig. Det kan ju också vara så att om jag har en partner som har något uttryck som hon använder och som jag retar upp mig på. Men som det egentligen inte är något fel att använda det där uttrycket. Jag säger att det där är någonting i mig. Jag behöver inte förändra hennes. Hon ska inte behöva förändra sig. Men om det inte gör något fel. Här kan jag titta på vad är det som gör att det där blir så starkt för mig. Jag kanske kan hitta ett sätt att acceptera det så att jag kan släppa det istället. Om jag nu blir svartsjuk för att min partner går på firmafest. Men det finns ingen anledning till att svartsjuka. Utan partnern ska bara gå på firmafest.

Bengt Renander
Så vad är det här som händer i mig? Vad är det för rädsla jag har? Och se på sig själv med kärlek och förståelse. Istället för att säga att du får inte gå på firmafest till partnern. Så tittar jag i mig och ser vad kan jag förändra i mig. Så att jag kan släppa det. Men ibland kan det naturligtvis också vara situationer där jag inte kan släppa det och jag kan inte förändra vare sig i mig eller utanför mig. Om jag nu är på en arbetsplats där de beter sig väldigt hänsynslöst. Eller i en relation som är väldigt hänsynslöst. Då är det bästa att lämna. Så släppa, förändra eller lämna. Släppa, förändra eller lämna. Alla de tre alternativen är ju konstruktiva. Men vilket är det vettiga att göra här nu? Det kräver ju verkligen introspektion. Att jag tittar inåt. Att jag lär känna mig själv. Jag lär känna situationen. Vad är det som händer här ute? Så det är en ständigt pågående process. Men jag går aldrig till alternativet att klaga. Jag brukar ge mina klienter uppgifter. Till nästa gång vi ses så ska du inte klaga någon gång. Alltså uttrycken, vad som sker i dig är svårt att bestämma över. Men du ska inte genom tal klaga.

Bengt Renander
Och med klagan menar du att vara emot det som är utan att göra någonting åt det. Och de säger ju nästan samma sak allihopa. De kommer tillbaka och säger Ja, jag har gjort det. Jag har inte klagat. Men jag märkte att jag hade ingenting att prata om på jobbet. Det är det enda vi gör. Och det är ju egots sätt att connecta, är att klaga. Det är närmast suspekt för egot på en person som inte klagar. Vad tycker du om den här nya chefen? Jo, det är bra. Ja, men du, vad säger han? Kläderna har ju väldigt. Och han uttrycker ju så. Vadå? Vad är det för fel på dig?

Axel Wennhall
Ja, men jag har noterat det där själv. Det är också intressant i att när någonting fungerar väldigt bra så finns det inte så mycket att prata om. Allt är bra. Just det. Och det är så fint att se det och kunna stanna där. Och så behöver man inte. För precis som du säger, tendensen för sinnet är att vilja gå in då i. Allt är toppen. Men.

Bengt Renander
Just det.

Axel Wennhall
Men den här eventuella grejen som kanske kommer hända om två år, den oroar mig lite grann.

Bengt Renander
Mm, just det. Det sägs ju att när upplysta män i Indien, säkert upplysta kvinnor också, men det är ju oftast män som man ser framför sig, man tänker på det. När de träffas, de liksom nickar och så sätter de sig ner och kan sitta och hålla varandra i handen och bara titta ut över fälten. Säger ingenting.

Axel Wennhall
Jag tyckte det fanns två delar där som jag tyckte kändes väldigt viktiga att plocka upp. Och den ena var, du var inne på det, att det är en skillnad mellan vad som händer i vårt inre och vad som händer i vårt yttre. Alltså, det här klagandet som du ger i uppgift till, det du säger är ju inte att nu ska du sluta klaga i ditt inre. För det är ju också en av de insikterna av att vakna upp, är att inse hur lite kontroll, om vi ens har någon kontroll knappt, över vårt inre. Vi kan liksom styra det, nudga det lite grann verkar det som, genom att välja att inte uppmärksamma de negativa tankarna eller medvetet tänka på det vi är tacksamma för eller det vi uppskattar i livet. Men att det som händer i vårt inre sker oftast bortom vår kontroll.

Bengt Renander
Verkligen. Jag tycker att en väldigt fin bild av tankevärlden är att det är grannens radio. Alltså, den står på där. Jag kan inte göra så mycket åt det. Jag kan inte ändra kanal och jag kan inte stänga av den. Och jag har den genom väggen. Så det kan jag inte göra så mycket åt. Men det jag kan träna upp är ju min förmåga att rikta uppmärksamheten. Så att jag inte står med ett glas mot väggen och lyssnar på grannens radio och tror att det är verklighet. Utan jag kan lägga undan det här glaset så att jag riktar min uppmärksamhet mot vad gör jag nu? Nu ska jag koka en kopp te. Jag kokar teet och jag sätter upp mig och dricker teet och njuter av det. Istället för att sitta och lyssna på grannens radio och tro att det är verklighet. Men grannens radio, den pågår.

Axel Wennhall
Jag förstår metaforen. Nu ska jag dela hur det är i mitt inre och se om det är liknande i ditt inre. För det som jag tycker är den stora utmaningen är att den här radion som pågår i mig görs så himla. Det är otroligt skicklig på att fånga min uppmärksamhet. För det är också min röst. Så det är så lätt för mig, och jag misstänker för de flesta av oss, att identifiera sig med det. För om det hade varit grannens radio så hade det. Ah, det här är bara grannens radio. Men eftersom jag hör mig själv. Det här är intressant. Det här var det som var mitt uppvaknande. Men vänta nu, jag ser mig själv eller jag hör mig själv. Vem är jag då? Är jag den jag kan se? Den här presteraren som hela tiden vill vara duktig eller snäll. Eller är jag den som kan observera? Det blev så uppenbart för mig att det är klart att jag måste vara den som kan observera det här. Och där släppte en del av identifikationen.

Bengt Renander
Just det.

Axel Wennhall
Så hur tänker du kring det? Att egot också är jäkligt finurligt och smart och klär sig i liksom. Det är ju en del av oss såklart.

Bengt Renander
Verkligen. Och en väldigt användbar del av oss. Det är ju det som gör oss till människor. Men jag menar, det är fortfarande grannens radio. Men grannens radio har en fantastisk förmåga att presentera sig som dig. Ja. Det är det. Och den är. Jag har ju nu nått den åldern då man går upp och kissar i alla fall två gånger per natt. Och jag är ju imponerad, ska jag säga, av min smärtkroppskreativitet. För att jag ger den inte mycket uppmärksamhet på dagen numera. Faktiskt. Jag går väldigt lite tid i smärtkroppen på dagen. Vilket gör att min smärtkropp blir hungrig. Och för att förklara för de som inte känner till det så är smärtkroppen en av delpersonligheterna som vi tittar på i den andra akten av närvaroskolan och städar upp.

Axel Wennhall
Du kanske skulle vilja berätta lite grann om hur du ser på smärtkroppen?

Bengt Renander
Ja, jag skulle vilja berätta att den är så otroligt kreativ. Så att den på natten när jag är uppe och kissar, då hittar den på grejer. Men jag kan gå till den bevittnande platsen och säga, wow, det där var fantastiskt smart att hitta den där smärtan. Och jag skulle ju kunna gå in i det, och det gjorde jag ju förut, och tänka att det här är sanning. Och ligga sömnlös. Det är ju mycket av det som finns i sömnlöshet. Att vi tänker saker som gör att vi blir rädda. Och vårt system är ju gjort för att inte sova när vi är rädda. För det har inte varit evolutionärt gynnat att somna när man hör rösterna eller skriket från lejon i närheten. Utan då ska man vara vaken och klättra upp i trädet. Men vi kan ju ligga i en säng som är helt trygg, men bara känna så mycket rädsla och oro som är då tankegenererade. Tankegenererad, och så kommer det då från grannens radio.

Axel Wennhall
Vad är den här smärtkroppen som du pratar om?

Bengt Renander
Smärtkroppen, det är ett uttryck som jag har lånat från Eckhart Tolle. Det är möjligt att han har fått den någon annanstans ifrån också, det vet jag inte. Han pratar nog om den lite annorlunda än vad jag gör, så det är inte Eckhart Tolles smärtkropp. Smärtkroppen är ju då en delpersonlighet. Och det är något centralt i att lära känna sin personlighet. För det handlar ju inte om att låtsas om sin personlighet, tvärtom. Vi behöver lära känna vår personlighet. Och ett sätt att göra det är att arbeta med delpersonligheter. Och det är något som jag har hämtat från psykosyntesen. Som jag då tycker är ett fantastiskt sätt att lära känna sin personlighet. Som också faktiskt besvarar en fråga som är mysterium för de flesta av oss. Och det är ju, hur kommer det sig att jag är så olika? Ibland är jag så kraftfull och stark och tydlig och rak. Ibland är jag så liten och eländig och dålig och värdelös. Ibland är jag så charmig och härlig och mysig och varm. Ibland är jag så hård och kall och avstängd och arg.

Bengt Renander
Är jag schizofren eller vad det är frågan om? Nej, inte schizofren, utan jag har olika delar i min personlighet. Olika delpersonligheter. Och jag brukar då arbeta med fyra. Man kan ha åtta eller sexton eller tre. Det är inte att det måste vara just fyra. Men jag tycker att fyra är tillräckligt många för att det ska bli skillnad. Men tillräckligt få för att man ska kunna hålla reda på dem. Och de jag då arbetar med är ju då presteraren igen. Så du har pratat om det. Som är hyllad i vårt samhälle som handlar om att tänka och göra. Så när jag säger att jag ska tänka ut vad jag ska göra, då använder jag prestera. För den är det viktigt att vara duktig och övermedel och normal och beundrad och respekterad. Vara på väg mot målet, den lever väldigt mycket för framtiden. Vilket innebär att det är aldrig riktigt tillräckligt nu. Det ska vara lite till. Bara vi har fått två tusen till i lön. Eller bara jag springer på en minut kortare på en halv minut. Eller bara jag har träffat någon. Eller bara jag har flyttat ihop. Sen, den lägger lyckan i framtiden.

Bengt Renander
Och sen smärtkroppen då. Ska jag berätta om det här? Ja, gärna. Jag har redan börjat. Smärtkroppen handlar ju då om, som vi har nämnt tidigare, om tankegenererad rädsla. Den rädslan som kommer av tankar. Vilket för oss, åtminstone oss som bor här i Sverige, är ju 99% av den smärta vi har är ju tankegenererad. Så att vi har en enorm potential. Vi behöver inte ändra så mycket utanför oss, utan genom att ändra i oss och leva ett väldigt mycket bättre liv. För att vi lever redan ett bra liv. I verkligheten så har vi det väldigt bra. Men i tankevärlden så har det varit otroligt jobbigt. Och det handlar ju då huvudsakligen om ältande och förflutna. Oro för framtiden och att inte duga till. Jag inte duger till och andra duger inte till. Den tredje personligheten är försvararen som ju då handlar om vad gör jag när jag blir rädd? Hur reagerar jag? Och det brukar jag dela in i tre huvudgrupper. Spela död, fly och anfalla. Spela död är ju då att kollapsa, att inte göra någonting och hoppas att det ska gå över av sig själv.

Bengt Renander
Utbrändhet, depression skulle jag lägga där. Fly kan man göra på flera sätt. Man kan fly som haren, alltså stickor helt enkelt. Eller fly som sköldpaddan, att jag drar in det som är mjukt och sårbart. Och har ett skal av normalitet utåt. Jag verkar normal. En sköldpadda vill inte släppa in någon eller berätta vad det är som händer där inne egentligen. Och den tredje varianten av flykt är att jag har en känsla som jag inte vill känna. Jag vill fly från mina egna känslor. Då finns det ett 15-20-tal populära sätt att slippa känna det man känner. Och där har vi alkohol, narkotika, läkemedel, socker, mat, nikotin och kanske en viss mängd koffein. Mat är också att äta mycket eller äta lite, ingenting. Allt det här handlar om att stoppa in saker i munnen. Men det är inte bara det utan det kan också vara sånt som shopping, spel om pengar, dataspelande, Netflix, knarkande. Ja, du fattar, det finns fler. Men det är saker jag gör för att slippa känna det jag känner. Men vilket i sin tur ofta får negativa konsekvenser.

Bengt Renander
Som gör att smärtkroppen får ännu mer näring. Gud vad jag drack. Jag skulle bara dricka ett glas men jag drack en hel flaska igår. Jobbigt. Och så blir det nya negativa känslor. Och den tredje varianten av försvar är då att anfalla. Det brukar jag dela i två varianter. Antingen att. Aktiv aggressivitet, alltså att bli arg och få utbrott och skrika och skälla. Eller passiv aggressivitet, att sura, stänga ner, stänga av. Och den som surar den vill ju då i likhet med sköldpaddan inte berätta vad det är. Men vill ju till skillnad från sköldpaddan att det ska märkas. Det är meningslöst att sura om ingen märker något. Så det är en väldigt delikat uppgift att sura. Jag tycker det är ganska. Pysa ut att jag är missnöjd men jag tänker inte berätta varför. Det är verkligen inte att vara konstruktiv i verkligheten. Och sen den fjärde delpersonligheten kallar jag då för sensualisten. Och det handlar om att känna och vara. Så du säger jag ska känna efter hur det är. Så använder du den. Och den är ju bra på relationer och intresserad av hur har du det och så här är det för mig.

Bengt Renander
Den är också kontakt med sinnen. Det är viktigt med hur det känns och hur det ser ut och hur det låter och smakar. Och hur det känns. Den känner efter i livet. Så att om du har lust att göra det. Jag ska känna efter säger han. Först sedan säger han jag ska tänka efter. Och ibland när man står inför ett viktigt beslut i livet så kan man ju nästan höra de där två prata i en. I sig själv. Ska jag byta jobb? Ja men det verkar ju inte roligt. Jag har ingen lust med det. Ja men herregud det ser ju jättebra ut på CVt. Jag kommer få bonus och det kommer att. Hur du ska göra. De har olika. De här fyra delpersonligheterna finns ju då i egot, i personligheten, i jaget. Men sedan finns det då också. Och det är den centrala delen i den här kartan att man kan gå utanför. Man kan ställa sig utanför personligheten. Jag sitter och pekar här nu i det här rummet vi är i att vi kan gå utanför den här mattan där personligheterna finns. Och ställa oss på den bevittnande platsen och se det här utifrån. Och lyssna på de här olika delpersonligheterna.

Bengt Renander
På ett kärleksfullt sätt skulle jag säga.

Axel Wennhall
Jag vill verkligen. Det är nyckeln. Det är hela nyckeln.

Bengt Renander
Lilla vän. Jag ser att du är rädd. Men är det här farligt egentligen? Väldigt mycket av faran är ju tanken. Det är inte farligt egentligen.

Axel Wennhall
Förlåt. Jag tror att ett av de vanligaste misstagen som sker när man lär. Och det har definitivt hänt mig. När man lär känna sig själv. Och förstår att man har olika delar. Att man består av olika delar. Att man börjar värdera vissa delar som positiva och andra delar som negativa. Och skapar ett inre motstånd mot vissa. Det tror jag är så vanligt. Precis det där att kunna. Vi kommer tillbaka till acceptansen. Att de här delarna är ju en del av ens inre verklighet.

Bengt Renander
Just det.

Axel Wennhall
Så att. Och i hela den modellen som du har pratat om med att släppa, förändra eller lämna. Så bygger ju alla de tre på att säga okej till det de är.

Bengt Renander
Absolut. Det är självet alternativ. Medan vi som människor. Det är så lätt att vi börjar tro på våra tankar som vi pratar om. Och börjar agera som om det vore verklighet. Så att vi agerar utifrån något som inte är verkligt. Och då blir det ju tokigt. Det blir fel. De lösningar du har att ta till de fungerar inte. Utan ställer till ännu mer problem. Så vi hamnar i drama. Så att den här frågan. Vad är vettigt att göra här nu? Kan man endast ställas utifrån den bevittnande platsen? För att när jag är i egot. I tankevärlden. Så blir jag ju mer som en reaktiv automat. Säger du sådär. Då blir det såhär för mig. Och då gör jag så. Och då gör du så och säger så. Och då blir det såhär för mig. Och då gör jag så. Det blir bara som. Det finns liksom ingen hemma.

Axel Wennhall
Och du har varit inne på det. Just det här att. Att kunna ge sig själv det rådet man skulle kunna ge en god vän. Eller i mitt fall ibland. Tänka på. Okej, men vad skulle jag vilja sagt till mina barn i den här situationen? Det hjälper mig att komma i kontakt med kärlek också. Och utmaningen däri ligger ju att när du ger ett råd till en god vän så känner ju inte du dess känslor. Utan du kan mera nyktert och klart se situationen utifrån. Så det tycker jag också är en del av att leva ett vettigare sätt att leva på. Ett klokare sätt att leva på. Är att också acceptera att i att kunna ta ett beslut vad vill jag själv? Så det här var nog egentligen den frågan jag försökte ställa till dig förut. Men nu blir den lite tydligare för mig själv. Är att i min upplevelse så behöver jag också känna smärtkroppen. Jag behöver känna oron. Bara för att jag kan ställa mig utifrån och se att den här oron kommer från en tanke. Så betyder inte det att jag inte behöver uppleva den. Men jag vet att tanken och känslan är.

Axel Wennhall
Det är inte någonting som händer i verkligheten. Så känslan är verklig på det sättet att jag upplever den här nu. Men den är inte sann. Den kommer inte från någonting som på riktigt har hänt. Så på ett sätt handlar det om. För känslor fungerar på något sätt som en vägvisare. Innan man har blivit medveten och förstått det här så följer man efter känslan hela tiden. Så för mig har det också varit en jätteviktig del i att det känns så jobbigt. Fast jag vet att det här är det som är det jag själv vill göra. Så att också kunna vara i obehag.

Bengt Renander
Verkligen. Ett sätt att se det är att fästa en väckarklocka vid smärtkroppen. Så att vara medveten om att nu har jag hamnat i smärtkroppen. Men istället för att då gå in i försvararen och ta en drink eller vad det nu är för någonting som man gör för att slippa känna det man känner. Så går man bort till självet. Okej, vad är det här för någonting? Vad är det jag känner? Så det här handlar inte om att fly från känslor, tvärtom. Jag tycker man känner mycket mer känslor och möjligtvis. Men jag är inte identifierad med dem längre. Så jag är inte rädd eller orolig. Utan jag har en känsla av rädsla. Jag har en känsla av oro. Och kan då fatta ett klokare beslut. Och jag tror att de flesta har varit med om att man har varit i en situation. Man har reagerat utifrån egot. Rädsla. Man kanske har gått till försvararen och anfallet blivit arg och fått ett utbrott och skrikit. Men sen så går det några dagar, kanske några veckor. Och man känner att, åh jädrar, jag tappade ju helt bort mig själv. Vilket var precis vad som skedde.

Bengt Renander
Och så får jag komma tillbaka till en person och säga, jag är ledsen för det här. Det var det här som egentligen var grejen. Och säga att det har tagit en vecka för att det har skett. Så vad vi gör när vi tränar vårt sinne är att vi minskar den tiden. Och kan man bara minska från en vecka till en dag så är det ju fantastiskt. Då har man frigjort fem dagar. För det är så jobbigt att gå runt och känna skuld och skam och oro och irritation. Det är sånt slöseri med tid. Och sen kan man då kanske minska tiden från en dag till en timme. Wow, då har man frigjort 23 timmar till att ha det bra. Och sen kanske till tio minuter, till en minut. Kanske till tio sekunder. Kanske till två sekunder. Jag vet när du skickade mejl om att den här inspelningen fungerade inte så kommer du ju och tänker fan, okej. Säg att det tog tre sekunder som jag hade i dag. Tills jag kom till ett okej. Ja, det förstörde inte min dag. Men det skulle kunna ha varit så att det kunde ha tagit tre dagar också. Där också, fan motortekniker och Axel och du ska göra det här och jag vill det här.

Bengt Renander
Det finns hur mycket drama som helst ut i denna.

Axel Wennhall
Vi ses nu på förmiddagen när vi har blivit medvetna om att Trump har blivit återvald. Och du frågade mig innan jag kom och innan vi satte på inspelningen hur jag mådde. Och då sa jag till dig att jag känner någon liten oro. Och jag tror att det som jag har fått av min närvaroträning och medvetenhetsträning är att jag idag kan säga att jag har en del som. Det finns en oro här och jag har en del som inte förstår. Som känner en viss oro över det här. Och det är okej. Det är både okej att jag känner så och jag kommer också till känslan av att. Okej, men kan jag göra någonting här nu? Nej, jag kan inte göra någonting. Och känslan ligger fortfarande uppe i lite grann i att det här var inte vad jag ville. Men just att kunna se det och kunna också sätta ord på att det här är delar som händer i mig. Hjälper att avidentifiera mig från känslan.

Bengt Renander
Just det. Så att vi har känslor och kan uppleva dem. Och ibland så har ju de en god vägledande funktion. Men då behöver vi titta närmare på dem. Det finns ju en fin berättelse om mannen som hade ormskräck som skulle gå igenom ett hus. Och så skulle han gå igenom ett rum och då låg det en stor orm i hörnet precis bredvid dörren. Och han vågade inte gå in. Han blev ju livrädd. Men han var ju tvungen att gå igenom det där rummet ändå. Och han hade då någon som stödde honom och hjälpte honom i att. För han sa att det där är inte farligt egentligen. Men det är ju en jättestor orm. Och han gick då lite närmare och närmare och tittade på det här då. Och när han kom tillräckligt nära så såg han ju att det där var ju ett rep. Det var inte alls farligt. Han var jätterädd. Men rädslan hade ingen motsvarighet i verkligheten. Han var rädd för någonting han tänkte att det skulle vara. Så det är ju viktigt att gå fram då till det man är rädd för och titta på det. Vad är det här? Är det farligt? Är det en orm på riktigt? För är det en orm på riktigt så är den giftig och så.

Bengt Renander
Så det kan ju finnas anledning att hålla sig undan. Men väldigt ofta upptäcker vi att det här är ett rep. Det är inte farligt. Det är inte farligt att bli avvisad. Det är inte farligt att berätta vad man känner. Eller vad man längtar efter. Eller att öppna sig. Eller vara nära. Som människa är det möjligt att vara rädd för precis vad som helst. Eftersom det går att tänka precis vad som helst om allting. Så rädslor. Källan till rädslorna är ju oändlig.

Axel Wennhall
Jag kom också att tänka på en annan känsla som. Jag tycker. Det blir väldigt tydligt att man behöver lära sig att hantera och vara i. Det är ovisshet. För om vi ser på din modell i att acceptera och släppa. Acceptera att förändra. Acceptera och lämna. Så upplever jag att ganska ofta kommer jag till en situation där svaret är jag vet inte. Jag vet inte om det är rätt för mig att släppa den här. Jag vet inte om det är rätt för mig att försöka förändra eller försöka lämna. Och då hamnar man i ett ovisst läge. Och den känslan kräver också sin träning att vara i. För det finns ju en del i oss som vill ha svar. Och vill veta och ha kontroll. Så mycket av den här närvaroresan handlar ju också om att släppa taget. Om kontroll och att alltid veta. Hur är det för dig?

Bengt Renander
Jo, men så är det. Vi vet inte. Och det har ju också att göra med. Vad som är rätt att göra har ju att göra med vad har jag för mål? Vad vill jag åstadkomma? Och man får ju också i livet prova sig fram. Jag tycker att den viktiga frågan är vad vill jag själv snarare än att jag vet? Vad vill jag själv? Här nu är en arbetskamrat har sagt de nedlåtande kommentarer om min frisyr. Vad är rätt att göra? Är det rätt att släppa det? Eller är det rätt att titta på vad det är i mig som gör att jag blir så kränkt av frisyrkommentarer? Eller är det rätt att gå till arbetskamraten och säga att du får inte säga sådär? Eller är det rätt att gå till chefen kanske? Eller är det rätt att säga upp sig? Ja, det kan vara svårt att veta det. Men vad vill jag själv? När går jag till den klokaste platsen i mig? Vad är det vettigaste att göra här? Och så får man prova det. Och visar det sig att det inte fungerar eller inte, då får man ju ändra sig. Så är ju livet. Vi får prova oss fram. Det är ju otroligt komplext. Det är otroligt komplext att bara vara en människa.

Bengt Renander
Och sen då interagera med den här enormt komplexa världen. Det kräver verkligen visdom. Vi behöver verkligen vara i kontakt med en del av oss själva som är kloka. Vi behöver kunna göra det på ett bra sätt.

Axel Wennhall
Det är just i den frågan som jag har upplevt att ett av de svaren som kommer till mig ganska ofta är att jag vet inte just nu. Tiden är inte riktigt mogen för att ta ett beslut. Och det tänker jag är en övningssak i att acceptera det svaret också. Att jag behöver ha tålamod i det här fallet. Eller ha en förståelse för att just nu är inte tiden mogen för att jag ska ta ett beslut.

Bengt Renander
Och det är ju helt legitimt. Alltså att låta bli att välja är också ett val. Det är ett helt legitimt val. Vi kommer aldrig undan att välja. Det är en av de två saker som inte kommer undan i livet. Det är ju att dö det ena och att välja det andra. För att låta bli att välja är också ett val. Och det är ett helt legitimt val. Det kan vara så att jag behöver avvakta mer information. Men bara att man är medveten om att det är det jag gör nu. Är det vad jag själv vill? Ja, det är vad jag själv vill nu. Jag vill inte välja A och jag vill inte välja B. Utan jag vill vara kvar i det här tillståndet där varken A eller B är valt. Det är rätt just nu.

Axel Wennhall
En annan viktig del i att komma i kontakt med vad man själv vill är att sätta gränser. Då kommer vi till ytterligare en väldigt svår aspekt av att vara människa.

Bengt Renander
Verkligen.

Axel Wennhall
Jag tror att en av de mest värdefulla sakerna som jag plockade med mig från att ha suttit i de här förtullningarna och pratat med dig är just att när vi sätter gränser så kommer vi få känna skuld och skam.

Bengt Renander
Verkligen. Att sätta gränser är en av de svårare sakerna vi människor har att göra. Det är svårt för nästan alla. Mer eller mindre. Absolut. Men att kunna sätta sunda och bra gränser för vad får du göra med mig? Vad får jag göra med dig? Vad är okej och vad är inte okej? Och inte bara sätta gränser utan också kunna upprätthålla dem. Så att sätta och upprätthålla gränser är en utmaning för väldigt, väldigt många. Men det är också någonting otroligt viktigt. Alltså var går gränsen här mellan oss? Gräns kan ju låta som en sorts negativ mur man målar upp, men det är det ju inte alls. Utan det är ju bara att göra det tydligt. Där är du, här är jag. Vad är skillnaden? Vad är ditt ansvar och vad är mitt ansvar? Det är en typ av gränssättning. Så att det är väldigt kärleksfullt att göra det. Det är en utav barnets viktigaste frågor. Det är ju, var går gränsen? Men okej, vad får jag göra och vad får man inte göra? Så att det är en väldigt kärleksfull handling att sätta gränser. Men till skillnad från många andra kärleksfulla handlingar så känns det inte bra när man gör det.

Bengt Renander
Det känns varken bra för den som får en gräns satt för sig eller för den som sätter gränsen. Den som får gränsen satt för sig att det är inte okej att du kommer för sent till våra möten utan du behöver vara här. Så att mötet tar 12 minuter så du behöver vara här klockan 12. Ja men jag har ju här och det spelar ingen roll utan du behöver vara här 12 nu i alla fall. Så den som får gränsen satt för sig kommer inte känna sig sedd eller inte tagit hänsyn till. Och den som sätter gränsen kommer heller inte känna att gud vad skönt att jag satte en gräns. Utan den kommer känna skuld och skam. Skuld för att den är en dålig människa och skam för att den har gjort fel.

Bengt Renander
Förlåt, tvärtom. Den känner skuld för att den har gjort fel och skam för att den är en dålig människa. Det är ju väldigt obehagliga känslor. Skuld och skam hör ju till de mest obehagliga känslor man kan ha. Vilket gör att vi låter bli att sätta gränser. För att slippa känna skuld och skam. Men då får vi känna andra känslor och vara med om andra saker som är mycket obehagligare. Men vi sätter inte gränser i alla fall. Du kan misshandla mig eller bete dig på sätt som är verkligen fruktansvärda. Men jag sätter inte gränser. Vilket också gör att man inte får lära sig. Det är ju väldigt få som får växa upp med föräldrar som kan sätta och upprätthålla gränser på ett tydligt, enkelt, rakt och kärleksfullt sätt.

Axel Wennhall
Jag hörde härom helgen att när det känns. Det var en annan förälder som sa till mig någonting i stil med när det känns dåligt eller när det känns jobbigt så vet du att du gör rätt. Och det kommer jag att tänka på nu. Hur mycket gränssättning det är att vara förälder. Och att det känns jobbigt. Och hela tiden hålla de gränserna. Det fanns någonting där som resonerar med mig nu.

Bengt Renander
Jag skulle möjligen modifiera det. För det är ju inte säkert att det känns rätt bara för att det känns jobbigt. Men när det känns jobbigt så är det inte säkert att det är fel. Så skulle jag säga. För att det finns ett uttryck som kallas för tough love. Och där skulle jag säga att det finns gränssättningen. Av kärlek så säger jag till dig mitt barn att du får inget godis idag. Jag ser att du vill ha godis. Du vill inget hellre än det. Men det blir inget godis. Utan vi har lördagsgodis här. Bland tre och sex på lördag får du godis. Du får inte spela på iPaden längre. Du ska gå och lägga dig. Jag ser att du vill det men du får inte det. Klockan åtta går gränsen för det. Och barnet kommer då inte känna sig sedd eller taget hänsyn till. Och föräldern som gör det kommer känna skuld och skam för att det är dåligt. Och då är det ju otroligt viktigt att ha kontakt med den här vettiga, kloka delen av en själv som vet att det här är rätt. Det är faktiskt rätt trots att det känns som om det vore fel.

Axel Wennhall
Det som kommer upp för mig nu och ett ord som vi inte använt så mycket men som jag undrar kanske sammanfattar egentligen allt vi har pratat om är kärlek.

Bengt Renander
Ja, det är ett ord jag inte använder speciellt ofta för det är ett ord som kan betyda så otroligt mycket. Jag tror också att det betyder väldigt mycket olika för olika människor. Och jag har ju då i min vana trogen gjort en betydelse så att i alla fall jag vet vad jag menar när jag pratar om kärlek. Och det är ju viljan till den andres utveckling och lycka. Och det är inte helt täckande. Det är jag väl medveten om. Poeter har ju försökt fånga detta i tusentals år utan att riktigt lyckas. Men det i alla fall ger mig en sorts vägledning. Om jag älskar dig så vill jag din utveckling och lycka. Och då är jag också beredd att göra svåra umbäranden för att så ska ske. Så behöver du en njure och jag har en njure att ge dig så får du den. Och är det så att jag behöver stå och koka varm korv klockan sju en lördag morgon i november på en fotbollsplan för att du ska spela fotboll då gör jag det. För jag vill din utveckling och lycka. Och det är ju något otroligt viktigt att vara kärleksfull. Och kärlek det finns där trygghet finns.

Bengt Renander
Rädsla drar oss bort från kärlek. Så när vi kommer in i egot och blir rädda då har vi inte kontakt med kärleken. Utan när vi kommer till självet, den jag är när jag är närvarande så är vi i omedelbar kontakt med självet. Det är ju fascinerande. Så jag håller med dig om att det här verkligen handlar om kärlek. Och då pratar vi inte om den romantiska kärleken att man blir kär i varandra. Det är ju ofta det som det förknippas med. Utan det är människors kärlek. Det finns egentligen bara en kärlek och det är kärlek. Sen kan man lägga in lite attraktion i det också så har vi den romantiska kärleken.

Axel Wennhall
Ja för jag tänker på ett annat ord som jag använt väldigt mycket är acceptans.

Bengt Renander
Just det.

Axel Wennhall
Och när jag själv accepterar mig själv fullt ut då känner jag kärlek till mig själv. Så jag tycker de två är väldigt närbesläktade. I den fulla tillåtelsen så tycker jag att det finns en sorts, eller inte kanske en sorts, utan kärlek.

Bengt Renander
Absolut. Jag brukar säga det att det finns alltid en dörr till självet som man kan gå igenom. Även i det värsta dramat. Och på den dörren så står det två bokstäver. Och det är ok. Ok, alltså acceptans. Jag accepterar situationen som det är, jag accepterar mig som det är, jag accepterar världen som det är, jag accepterar allting som det är just nu. Ok, och så kan jag komma åt det självet. Och när jag är då i självet så är jag ju närvarande och i kontakt med kärleken och också med den kloka delen av mig. Som kan då på ett kärleksfullt sätt interagera med det som är. Att komma till min partner och på ett kärleksfullt sätt uttrycka vad jag vill beträffande underkläderna i soffan. I respekt. För respekt och kärlek hör också ihop. Kärlek hör ihop med många bra saker.

Axel Wennhall
Du har ju träffat på så många människor och arbetat med det här i många år nu. Vilka är de vanligaste missuppfattningarna? Eller kanske oskyldiga misstagen, vi skulle kunna kalla dem, som du ser människor får under den här resan eller när det handlar om närvaro och medvetenhet?

Bengt Renander
Ja, det första jag kommer på är att det är flummigt. Vilket ju också är en uppfattning som jag hade innan. Och jag har ju en naturvetenskaplig bakgrund och en vetenskaplig syn på världen. Så att jag behöver förstå hur saker fungerar och hur saker hänger ihop. Men man tänker sig då, jaha det här med självet, det låter flummigt. Men det här är faktiskt motsatsen till flum. Det här handlar om att komma till verkligheten på riktigt och interagera med verkligheten på ett sätt som ger förändring på riktigt. Att leva i tankevärlden däremot, det är väldigt flummigt. Det är en mycket, mycket flummig värld. Där kan vad som helst hända. Så det är en vanlig uppfattning. En annan vanlig uppfattning och rädsla, det är att om jag tittar inåt så kommer jag hitta någon som är galen där.

Axel Wennhall
Och det kommer jag ihåg, så kände jag också.

Bengt Renander
Båda de här har jag själv haft. Alltså att jag är rädd för det som finns i mig. Det är som att det ska finnas en låda med fruktansvärda saker, hemska saker som jag måste hålla locket på. För det är farligt det som finns i mig. Och det stämmer inte. Det är klart att det är obehagligt att känna vissa känslor, så är det. Men vi kommer ju inte undan obehag som människor genom att inte känna det vi känner. Det leder ju till andra obehag. Så det man upptäcker där inne är ju snarare någonting som känns fantastiskt. Precis så som du beskrev det. Att komma hem. Det som finns i mig är inte farligt eller mot mig. Utan det kan kännas obehagligt. Men det är ju så med all utveckling ligger ju utanför komfortzonen. Så jag behöver vara beredd att känna så. Men jag menar, livet konfronterar. Hur vi än gör så kommer vi att vara utanför komfortzonen. Vi kommer att behöva möta obehag. Men när vi gör den här resan, den som jag beskriver då i närvaroskolan. Så är ju det obehag jag då eventuellt träffar på, det gör att det blir bättre. För varje obehag jag möter gör att jag växer.

Bengt Renander
Medan i vardagen kommer jag också ha obehag, men det kommer att leda till någonting som är sämre. Så smärta ingår i livet. Det kommer inte ifrån det. Utan vad gör jag mer än den här smärtan?

Axel Wennhall
För just det där att det som finns i vårt inre. Jag tänker mycket på till exempel fördomar. Att vi alla människor har fördomar. Att bli klok är att inse det. Och att sen acceptera att det är så sinnet håller på och välja att inte lyssna på den fördomsfulla tanken.

Bengt Renander
Just det. Hur kan jag hantera mina fördomar på ett klokt sätt? Ja.

Axel Wennhall
Så att öppna sitt inre är ju också att, som du tyckte väldigt tydligt formulerade, att få möta obehaget. Men friheten ligger i att kunna se det och kunna välja en annan väg.

Bengt Renander
Och kunna göra och kunna känna det jag känner. För den som kan känna det han känner, han är fri.

Axel Wennhall
Ja, jag tror att det är den missuppfattningen som har funnits både i mig och som jag också ser mycket. Att man tror att. För just det här med att få ett uppvaknande. Att känna den här friheten. Vi har pratat om kärlek och frihet och frid. Det är ett vettigt sätt att leva. Det gör ju att det är ju sinnestillstånd som man absolut kommer i kontakt med mera. Men om man tror att det är bara där man ska finnas. Att livet helt plötsligt inte ska ha den här smärtan. Då har man missat grejen. Så jag kommer att tänka på det här uttrycket som säger, hurt more, suffer less. Att det känns mera. Men jag är inte emot att det känns. Och jag är okej med att vara i. Jag är okej med att vara i ovissheten. Jag är okej med att det känns skuld och skam. Och sen är min upplevelse att ju mer jag klarar av att vara i det, desto lättare är det att ha de känslorna.

Bengt Renander
Det finns ju en bra formel som beskriver det där så tydligt. Och den säger att smärta gånger motstånd är lika med lidande. Och smärta kommer man ju inte ifrån i livet. Så om man nu har blivit lämnad eller fått sparken eller vad det nu är som man har varit med om. Och man säger att man har en smärtskala från 1 till 10 och det här är då en stark smärta. Det är en 8 på den. Och så har man då motstånd. Jag är emot att det är så. De säger att vi har starkt motstånd också. Så vi har 8 i motstånd. Då har vi då 8 i smärta, 8 i motstånd. Det är nog lika med 64 i lidande. Det är ett stort lidande. Och buddhisterna menar ju då. Kärnan i buddhismen handlar ju om hur jag hanterar smärtan i livet. De menar att smärtan i sig är inte så jävla mycket att göra åt. Det ingår i att vara människa, att bli lämnad, få sparken, bryta benet, inte känna sig sedd eller vad det nu är. Det är inte så mycket vi kan göra åt det. Men vi kan göra någonting åt motståndet. Om vi säger att vi då halverar motståndet från 8 till 4.

Bengt Renander
Då har vi 8 gånger 4. Då har vi 32 i lidande. Det är ett väsentligt mindre lidande. Och det är faktiskt möjligt att minska motståndet till 0. Allting gånger 0 blir ju 0. Så smärtan är 8, motståndet är 0 och lidandet är 0. Så smärtan i livet kan vi inte göra så mycket åt. Men lidandet är optional. Och det är det vi slipper, blir av med genom acceptans. För acceptans är ju brist på motstånd.

Axel Wennhall
Det tycker jag sammanfattar vårt samtal perfekt. Skulle du kunna tänka dig att guida en meditation för mig och lyssnarna?

Bengt Renander
Absolut. Jag tänkte jag kan ta en meditation som jag brukar inleda alla klientmöten med. Jag brukar kalla det för en landningsmeditation. Men man kan göra den här när som helst, var som helst. Just för att landa där man är. Att göra sig medveten om att jag är här där jag är. Istället för att vara i tankevärlden som är i det förflutna eller i framtiden oftast. Så ja, du får ju sitta ner för att göra den här meditationen tänker jag mig. Det är det bästa. Så sätt dig så att du känner att du sitter bekvämt. Så kan du sluta ögonen. Bara ta ett djupt andetag, så djupt du kan. In genom näsan och ut genom munnen. Så

Bengt Renander
kan du bara göra dig medveten om att du har kommit fram hit. Till det här ögonblicket där du är just nu.

Bengt Renander
Så kan du bara tillåta dig att överlämna kroppen till stolen. Och känn din tyngd.

Bengt Renander
Och att du sitter fast och stabilt. Som ett berg.

Bengt Renander
Så kan du ta ett djupt andetag igen. In genom näsan och ut genom munnen. Och i din egen takt återvända hit med din uppmärksamhet. Glöm inte att öppna ögonen.

Axel Wennhall
Tack. Om man vill lära sig ett vettigare sätt att leva så kan jag varmt rekommendera Närvaroskolan som jag har fått lyssna till inför det här samtalet och kollat på. Och som också producenten av Meritera mer, alltså den här podcasten, Gustav, min kollega och partner också har producerat filmerna för dig. Så att, jättefin.

Bengt Renander
Ja, fint det. Och den finns på närvaroskolan.nu på nätet. Det är en virtuell utbildning så man kan se den hur många gånger som helst då. Varsomhelst då. Hur ofta som helst då.

Axel Wennhall
Tack för idag.

Bengt Renander
Tack för idag.

Axel Wennhall
Tack för

Axel Wennhall
att du har lyssnat på vårt avsnitt med Bengt Renander. Vi hoppas att du har blivit inspirerad av vårt samtal och av Bengts landningsmeditation. Sedan vi lanserade Meritera Mera har podden alltid varit gratis att lyssna på. Och det kommer den fortsätta att vara. Om du gillade det här avsnittet så dela det gärna till dina vänner och din familj så att vi kan hjälpa fler att vakna upp, städa upp och växa upp. Bengt har kanske varit min främsta mentor i min egen resa mot ett mer närvarande och medvetet liv. Och på ett sätt kan man säga att det vi pratade om i det här avsnittet är en sorts sammanfattning av vad vi har pratat om i våra coachningssamtal. Men det jag tar med mig från det här avsnittet är först och främst formen för lidande. Alltså att smärta gånger motstånd är lika med lidande. Jag tycker nyckeln med den här formen är att förstå och acceptera att livet består av smärta, sorg, sjukdom, förluster och misslyckanden. Det här är det som brukar kallas för den första pilen som livet skjuter in i oss och den kan vi inte göra något åt.

Axel Wennhall
Men den andra pilen, den är valbar och den består av vårt motstånd. Den kan vi arbeta med att minska och vissa menar att vi till och med kan sluta skjuta in den helt och hållet och bli helt fria från lidande. Nyckeln för att göra det här är att lära sig att kliva ur egots drama och komma till den här observerande delen i oss. Om du har lyssnat på den här podden tidigare så vet du att det här är egentligen vad podden handlar om. Och när vi gör det här skiftet så kommer vi till den viktigaste frågan för oss som vill leva ett autentiskt, närvarande och meningsfullt liv. Och det är, vad vill jag själv? Vad är viktigt på riktigt för mig? Och vad är viktigt på riktigt för mig när jag inser att mitt liv är ändligt? Vad är det som betyder något om jag inte tar livet för givet? Jag vet inte hur det är för dig, men när jag kommer i kontakt med sanningen att jag inte har en aning om hur länge jag kommer att leva och då frågar mig själv, vad är det egentligen jag vill? Så brukar svaret oftast vara att jag vill leva mer i närvaro och låta mitt agerande styras av kärlek istället för rädsla.

Axel Wennhall
Tack för att du har lyssnat. Ta hand om dig så hörs vi snart igen.