Det här är en transkribering av vårt podd-avsnitt med Nirvan Richter om meditation och design.

Axel Wennhall
Hej och varmt välkomna till den interaktiva meditationspodden Meditera Mera med mig Axel Wennhall som ställer frågorna och Gustav Nord som producent. Vi är nu tillbaka med nya avsnitt där vi kommer fortsätta att utforska meditation och hur det kan hjälpa oss i olika delar av livet, men framför allt för att leva mer närvarande liv. Vi startade den här podcasten för att få fler att upptäcka meditation och därför känns det så enormt kul att podden växer hela tiden. Och det är till och med så att den här podden har växt mer under de här månaderna då vi har tagit ett litet uppehåll. Så tack till alla er som lyssnar och tipsar om podden. Jag och Gustav ser podcasten som ett ständigt pågående arbete, både i innehåll men kanske även i format. Vi får helt enkelt se vilken väg vi kommer ta med podcasten under den här tiden. Men vad vi vet är att vi kommer att fortsätta utforska meditation tillsammans med våra gäster och försöka att förklara det på ett sådant enkelt och lättillgängligt sätt som möjligt. Om du är nyfiken på vår nya avsnitt och vilka gäster vi har inplanerade så följ oss gärna på Instagram där vi heter Breathe In Travels. Men låt oss nu börja på en ny resa tillsammans. Vi är äntligen på väg igen för att träffa en ny gäst och den här gången ska vi träffa Norrgavels grundare Nirvan Richter för att prata om meditation och design. Nirvan Richter bor i Malmö och är utbildad arkitekt från KTH vid snickeri på Carl Malmsten-skolan. 1991 grundade han möbelvarumärket Norrgavel hemma i gårdshuset. Norrgavels möbler visades upp för första gången på bomässan Bo 93 i Karlskrona. Redan där fanns många av de möbler som idag räknas som Norrgavels klassiker som ländstolen, träsoffan, soffbordet och det första skåpet. Men Nirvan är inte bara designer, möbelsnickare och entreprenör utan han har även spenderat över 20 år att utforska sig själv genom meditation, något som också genomsyrar Norrgavel. Vi är nyfikna på hur meditation och design hänger ihop och hur meditation kan hjälpa oss att bli mer kreativa i olika processer. Och vilka tips har Nirvan till alla oss som vill meditera mer? Ni kanske vill fika klart först?

Okänd
Ja, ja, oj.

Nirvan Richter
Det är lugnt.

Axel Wennhall
Då sätter vi igång. Hej Nirvan, kul att vara här.

Nirvan Richter
Hej, kul att ha er här. Jätteroligt.

Axel Wennhall
Vi är ju, vi befinner oss just nu i er butik, eller rättare sagt under er butik på Norrgavel här. I Stockholm på Birger Jarlsgatan. Jag ser jättemycket fram emot att få prata med meditation med dig idag, meditation och design. Men precis som vanligt så tänkte jag att vi skulle inleda med en kort landningsmeditation som vi tre kan göra här nere och som du som lyssnar också kan göra. Och vi sitter ju här nere på varsin stol så jag kommer ta tillfälligt akt att blunda. Men om du är på en plats där du inte kan blunda så kan du göra den här meditationen ändå. Låt oss bara ta ett ögonblick att landa ner i just det här ögonblicket, oavsett vad du gör. Se om du kan föra hit hela din uppmärksamhet. Som du är ute och går, var närvarande i din kropp. Känn dina fötters kontakt mot marken. Om du sitter någonstans så känn din tyngd där du sitter. Bara få kontakt med det här ögonblicket genom din kropp. Och se om du bara kan tillåta allt att vara precis som det är just nu. Du behöver inte ta reda på varför det är på ett visst sätt eller vad du ska göra åt det utan. Se om du bara kan tillåta allt att vara precis som det är just nu. Och innan vi fortsätter vår diskussion med Nirvan här så skulle jag vilja bjuda in dig som lyssnar och Gustav och Nirvan här i rummet att bara känna efter vad du är tacksam för just nu. Bara påminna dig själv om något du är tacksam för. Så det var en kort landningsmeditation med lite tacksamhet i. Hur är läget?

Okänd
Det är bra.

Nirvan Richter
Det hjälper. Det är fascinerande att de här små stilla stunderna att stanna upp, nej, det hjälper.

Axel Wennhall
Inte kanske under en så liten sån stund utan en lång stilla stund träffades du och jag för första gången eller rättare sagt den enda gången vi träffats innan idag. Och det här var då på det första Vi passar när retreatet som jag satt nere i Ödeshög. Jag har för mig att det var i början på december 2017. Då är det så att om man är en ny deltagare då sitter man längre bak och jag kommer ihåg att jag satt längst bak så jag tror jag såg din ryggtavla under tio dagar. Hur så? Men det var ju också ett tyst retreat så vi hade ju inte chansen att prata under det här retreatet. Men däremot så minns jag väldigt starkt och det är någonting som. Ja men det är ett av mina starkaste minnen i livet var när vi åkte därifrån sen. Då blev vi. Blev man skjutsad med buss till Motala station. Och inne i stationen så hann du och jag prata lite grann och det var även en annan deltagare med som var med i diskussionen. Varpå den andra deltagaren sa att han tyckte det skulle vara skönt att komma hem och tillbaka till verkligheten. Och då sa du bara tillbaka att nej men det här är verkligheten.

Nirvan Richter
Okej.

Axel Wennhall
Minns du det här?

Nirvan Richter
Nej, jag minns att. Jag minns ditt ansikte nu när vi träffas. Det är ju några år sedan det här. Så det minns jag men jag kommer inte ihåg vad som utspelade sig. Det gjorde jag inte men det är ju väldigt vackert det du berättar. Jättefint. Jo men det är väl typ så det är, tror jag. Det är ofta så att vi liksom. Att vi tror för att vi ska uppnå det där så saknas någonting. Någonting måste vara lite lite annorlunda och det är ju inte så. Precis som den här lilla guidad meditationen du ledde oss in i. Precis här och nu så är det perfekt hela tiden. Felet vi gör det är att vi inte är observanta på att vara i nuet. Utan vi hela tiden ändrar i framtiden eller i något projekt eller grämer oss över det som har varit. Och det som vi gjorde i vipassana där, det är ju en övning i att öva upp den dimensionen av livet. Det tillståndet. Då räcker det inte med de här små. Eller inte för mig i alla fall. Jag tror för de flesta så räcker det inte med de här små moment meditationerna. Utan när man utsätter sig för en sådan här längre retreat så händer det någonting i varat. Och en del av det är bestående. Och som gör att man lättare kommer in i de här meditativa tillstånden när som helst. Och att man kan skifta mellan det vakna tillståndet och det meditativa på ett mer odramatiskt sätt. Och vara mer observant på också. I vissa lägen så är det bara att inse att man är utspace:ad. Då får det vara så. Men det är bra att veta att man är det. Så att man inte fattar för mycket beslut i det tillståndet till exempel.

Axel Wennhall
Jag tycker det finns en viktig insikt också som har varit en drivkraft för mig. Att det här är verkligen en färdighet. Som man hela tiden kan öva upp. Och det finns liksom en utvecklingsprocess i det här. Och det har jag upplevt att det retreatsen har gett mig är en djupare förståelse, en djupare insikt. Och att, som du beskriver, att det går att leva sitt liv mer och mer i närvaro. Hur började din andliga resa? När kom du i kontakt med det här och varför?

Nirvan Richter
Alltså, nej men det var nog Norrgavel trots allt. Alltså mitt liv har alltid varit bra. Och jag har i stort sett, när jag bestämt mig för någonting, så har jag uppnått det som jag har velat uppnå. Men jag kom till en punkt med Norrgavel också där jag kände att jag hade ingen lust att kämpa längre. Jag kände liksom att livet måste kunna gå enklare än så här, tror jag. Och sen då kände jag också att problemen sitter knappast utanför mig själv. Utan det är någonting som är mitt förhållande till mig själv som gör att jag upplever verkligheten på det sättet. Och då blir jag nyfiken på, är det någonting i mitt varande som jag inte är medveten om som jag kan lasta av mig och slippa gå och bära omkring mig i livet. Så jag började i terapi. Också mycket. Norrgavel är företagande och många sätter. Ja, det har att göra med din verklighetsbild också som du beskriver. Många sätter en motsättning mellan entreprenörskap eller näringsliv, jobbet och djupet och närvaro och alltihopa. Och det är ju jättedåligt, jättedumt. Jag har verkligen använt mitt entreprenörskap och min affärsverksamhet till att möta både rädslor och bli mer närvarande helt enkelt. Så det har aldrig varit någon som helst motsättning mellan det där. Sen naturligtvis, ibland så är det för mycket att göra och då gäller det att de perioderna inte får sträcka ut sig för lång tid för då får man ändra på några spelregler i sitt liv. Ja, men det som hände med Norrgavel det var att jag satt ofta i sådana här situationer med journalister, med intervjuer. Och sen hade de med sig en fotograf och sen efteråt skulle de ta en bild. Och då säger fotografen, och det här var inte en gång utan det upprepade sig, sa Kan vi få ett litet leende? Och jag kände liksom att jag hade så svårt att prestera, att naturligt bara vara glad och. Utan jag bar omkring på någon tyngd som jag inte kunde sätta fingret på för i mitt fysiska liv så var allting perfekt. Jag hade lyckats jättebra, hade fyra underbara barn, jag hade ett förhållande som jag trivdes med. Så det var inga sådana där yttre saker. Men jag var nyfiken på det där, vad är det som gör att jag upplever livet på det här sättet? Så det ville jag ta reda på, så då började jag i terapi. Och sen gick jag väl enskilt och sen kom jag till Mullingstorp, som var en fantastisk kursverksamhet där det handlar om att möta sig själv i olika steg. Och oerhört dramatiskt, det passar inte alla men för mig så var det ungefär som att gå på ett sådant där Gröna Lund, sådant där nöjesetablissemang. Man får prova och möta massa olika rädslor och alltihopa i sitt liv och det var helt underbart. Och där satt jag på en bänk en gång i ett enskilt samtal med en av terapeuterna. Och så frågade han, men varför är du här? Och då sa jag, men jag vill bli av med min sorg. Okej, sa han och tittade liksom så här, är det något mer du vill bli av med? Vill du bli av med glädjen också eller? Och han sa, och det här känns ju banalt, ett människoliv är banalt på många sätt och vi gör dumma saker. Han sa förstås att sorgen är ingenting du kan bli av med, sorgen är en del av livet och den är varken bra eller dålig. Det finns ingen anledning att välja bort den eller välja till den, men problemet för dig är förmodligen att du inte vill känna din sorg och då blir den ett problem. Och då ligger den kvar i det jag kallade ryggsäcken. Och när jag hörde det, jag litar ofta på människor, jag känner in om jag känner mig trygg med dem och om jag känner mig trygg då gör jag som de säger. Så han sa, men släpp fram sorgen när den kommer och var inte orolig för den. Så det gjorde jag med olika tekniker, inget dramatiskt men jag gjorde det. Och till min förvåning, jag hade ju också trott, om jag skulle öppna på sorgen så skulle den aldrig ta slut. Ungefär som ilskan, det var också en sån där grej som jag hade. Jag trodde liksom om jag skulle gå in i min ilska, det finns inget. Men så är det ju inte. Om man går in totalt och är total i en känsla, då varar den inte. Allt i det fysiska livet pendlar mellan liv och död hela tiden och den når en kulmen och sen så trappas det av lite grann. Alla känslor och alltihopa och det gäller sorgen också. Så när jag gick all in i sorgen så var den bara totalt överväldigande från början. Det var som att sätta på en tappkran bara. Men sen efteråt, successivt, snabbare och snabbare när jag gjorde det här, så efter en kort period, bara efter tre, fyra djupa andetag i total sorg så kunde jag bara komma rakt in i mitt eget djup som jag hade längtat efter hela mitt liv. Så sorgen för mig var en doorway in i det som jag hade längtat allra mest efter och det som jag naturligtvis inte hade tillgång till eftersom jag hade stängt den där dörren. Så det var vackert. Och på Mullingstorp så användes det många meditationstekniker. Det var inte något meditationscenter men det användes meditationstekniker. Så när jag hade gått tre kurser på Mullingstorp i olika stadier så sökte jag till RISC i Danmark, en ett och ett halvt år gammal terapeututbildning. Egentligen meditationsutbildning och där vi jobbade med meditation hela tiden i kombination med terapi och det var helt underbart. Så där fördjupade jag mitt förhållande. Och sen fortsatte jag i Indien med långa retreater och mycket vid passen för 20 år sedan. Och sen när jag träffade dig så var det första gången efter ett uppehåll på tio år där jag tog tag i vid passen igen. Vid passen är jag ganska sträng. Jag skulle säga manlig fast i de här könsmaktsordningstiderna kanske man inte får säga det. Men den manliga sidan i oss, oavsett om vi är män eller kvinnor, tilltalas väldigt mycket av det här strikta och rigida. Medans jag har gjort jättemycket mer feminint inriktade meditationer också, som är mer rörelseinriktade, dansinriktade, mer joyful. Jag kände att jag fick för mycket av vid passen under en period, men sen längtade jag tillbaka till det och sen kändes det bra att börja med det igen.

Axel Wennhall
Hur mediterar du idag?

Nirvan Richter
Alltså sedan du och jag var där så har jag varit där två gånger till och gjort uppföljningskurser. Jag har sedan 20 år ungefär mediterat varje morgon och gjort yoga också. Och gjort yoga både för att behålla rörligheten i kroppen men också för att ramla in i meditativa tillstånd och också ge mig själv en fristad, disciplinerat. Och samtidigt så. Nej men det är också viktigt för mig. I början kanske det var nödvändigt och då var jag väldigt disciplinär och forcerade in det. Men jag kände också att meditation är ju inte att forcera in saker i sitt dagsschema utan det ska vara en gåva till en själv. Så nu är jag mindre strikt. Nu när jag är uppe i Stockholm till exempel, det är svårt att. Alltså jag forcerar inte in meditation utan den kommer när den kommer. Och sen är det ju också det. Man kan meditera av olika skäl. Initialt så gör man det mycket för att helt enkelt må bra. Både mentalt och fysiskt och bli mer alert, mer vaken, inte så trött, inte så stressad. Det är en bra anledning. En annan anledning på en djupare dimension är att undersöka vad som finns när man skalar bort allt det oväsentliga som är din guidning. Om man skalar bort allt det oväsentliga, allt det fysiska, vad finns kvar? Och meditation handlar ju om att, som Buddha som sitter under sitt träd i sju eller nio år eller vad det är för någonting, att lista ut vem man är. Vad är jag för någonting bortanför allt det här? Vad går livet ut på? Så det är nästa dimension. Att bli den man verkligen har potential att vara redan här i jordelivet. Och den tredje dimensionen som kommer med åren, det är liksom att leva meditationen. Att inte ha de här sittningarna. De är alldeles utmärkta och jag fortsätter med dem. Men det som känns angeläget är att göra själva livet till meditation. Att ha med sig den här närvaron hela tiden i vad man än företar sig. Och det är det som är friheten. Jag längtar efter ett. Nej, jag längtar inte längre för jag känner att jag har nästan ett enkelt liv i närvaro. Det är väldigt, väldigt skönt. Och då utan meditation hade inte. Jag vet inte om det går. Jag hade inte klarat det i alla fall. Alltså meditation är ju bara ett ord. Och risken med ord är att vi har fyllt det med så olika saker. Meditation är ingenting man gör. Meditation är ett sinnestillstånd. Ett sätt att förhålla sig till verkligheten. Ett verklighetstillstånd. Och ju mer man får in det i sitt liv, desto större effekt har det. Det är paradoxalt egentligen, jag tror helt enkelt att det är så det fungerar. Om man inte har mediterat förut och går på en retreat, så kan man ganska snabbt hamna i meditativa tillstånd. Som är ganska kortvariga. Och så kommer man tillbaka till sitt vanliga jag. Men man kan få en smakbit på ett djupare meditationstillstånd ganska snabbt. Problemet för många är att det är så jäkla skönt att man vill tillbaka dit. Och det går ju liksom inte. Man kan inte bestämma sig för att nu ska jag tillbaka dit. För då går det åtminstone inte. Utan det handlar hela tiden om att slappna av och slappna av och slappna av. Och ge upp. Släppa kontrollen. Och sen så är det liksom en ynnest om de här tillstånden kommer. Men det är ingenting man kan förvänta sig. För så snart förväntan finns där så minskar chansen att det kommer tillbaka. Sen kanske det kommer, sen kanske det inte kommer. Men tillstånden är momentana. Och de kan man ha i vanligt liv också. En som aldrig har mediterat kan också komma in i de här tillstånden. I traumatiska situationer i livet. Och även i glädjefyllda situationer som när man gifter sig eller när man får barn till exempel vid förlossningen. Det är helt magiskt. Och då kommer många bara rakt in liksom. Bara sugs rakt in i det här totala medvetandet. Men sen släpper det igen. Det som händer om man gör det disciplinerat och tar det som en rutin. Det är liksom att tillstånden varar längre och längre. Och precis som när man gick i skolan, man började lågstadiet och mellanstadiet. I alla fall på min tid högstadiet. Så kom man till olika stadier också. Och då utvecklar man som människa från ett egocentriskt perspektiv till ett etnocentriskt. My and my people. Att man ska göra sitt eget land stort ungefär. Ett etnocentriskt. Och sen kanske ett världscentriskt. Att man kan ta in hela världen. Så successivt när man försätter sig i meditativa tillstånd och fokuserar på det i livet. Så kommer man förflyttas i de här stadierna. Och till sist kan man ta in hela kosmos och alltihopa. Och det som Buddha och Jesus och Mohammed och de. De befinner sig alltså i andra hörnet. De är permanent i de här meditativa tillstånden. De ser inte längre det fysiska livet som vi gör. Med separata enheter. Att du sitter här och du är en kropp och jag sitter här och är en kropp. Utan det är bara energi som rör sig mellan alltihopa. Och det pratade jag om igår också när vi lanserade min nya soffa. Att alltså, allting är liksom bara energier. Det är liksom bara. Vi är människor och det är kolatom och det är koldioxid och syre och vatten och alltihopa. Och det rör sig bara hela tiden. Och det rör sig från mig och det rör sig ner i den här soffan som står där. Och då är det väldigt smart om det kan komma tillbaka från den här soffan. Tillbaka ner i kretsloppen och in i våra kroppar igen. Och att allting hela tiden förändras. Du, nu har vi suttit här kanske tio. Jag har inte koll på tiden. Om det är tio minuter. Vi är inte samma människor nu som när vi kom in i rummet. Våra celler har bytts ut. Det är tusentals celler som har bytts ut i våra kroppar. Ingenting är beständigt. Det förändras hela tiden.

Axel Wennhall
Det jag tänker på när jag hör det här, när du berättar, är att lika många människor som finns och mediterar, lika många syften finns det. Men det är precis det du beskriver att det är lätt hänt att man kan uppleva att meditationen kan vara en tillflykt. Jag hörde någon liknelse förut om att meditera, det är som att vara i vatten. Och det finns hela spektrat från att man tappar upp ett bad och ligger och njuter i badet. I tio minuter. Till att man blir fridykare och kan simma ner hundra meter eller vara under vattnet i fem minuter och bli ett med vattnet. Men det som har varit intressant för mig är ju, även om jag kan ha en förväntan ibland och en längtan till att komma till de här tillstånden av absolut stillhet, klarhet, kärlek och lycka som man kan uppleva i dem. Så är ju precis som du beskriver så är ju alla de tillstånden, men de kommer och går. Och det blir liksom så tydligt när man börjar se det att så här, nu känns livet jättelätt och fantastiskt och nu är jag i ett tillstånd som är fantastiskt. Och så kommer en annan dag och du bara, idag har jag uppförsbacke. Men att istället försöka se meditationen som ett sätt att, hur kan jag förändra mina egenskaper? Alltså hur kan jag vara mer närvarande? Hur kan jag vara mer medkännande? Hur kan jag vara mer snäll mot mig själv och alla andra? Och där i har jag sett att meditationen hjälper mig och då såklart, men då finns det inte heller någon separation mellan det jag har min formella meditation som jag oftast gör på morgonen och i livet. För om det är de egenskaperna som på något sätt bygger allting så, eller det är det som någon typ av mål, att utvecklas som människa, att kunna vara den bästa människan som finns. Och det jag upptäcker hela tiden är att när jag är snäll mot mig själv, när jag är kärleksfull mot mig själv och när jag är närvarande så mår jag bara mycket bättre. Då är jag i de tillstånd som jag vill vara i. Det fanns så många saker att plocka upp, men du nämnde ju här att ni igår hade lanserat en ny soffa. 1991 så grundade du Norrgavel.

Nirvan Richter
Okej.

Axel Wennhall
Och sen då ungefär, hur lång tid senare tog det innan du började meditera och då började i terapi?

Nirvan Richter
Jag tror det var 93, 94 kanske.

Axel Wennhall
Okej, så ganska snart omgående.

Nirvan Richter
Jo, men för det blev för jobbigt. Det blev för mycket. Jag behövde hantera. Jag behövde hantera sakerna. Jag kände också att jag hade ett högre syfte då. För jag tycker att det kändes lite förmätet för mig att liksom uppta terapeuters tid. För jag mådde liksom inte dåligt och jag hade inte några stora, jättestora trauman. Alla människor har trauman, men inte sådär. Jag tyckte det fanns de som behövde det mycket mer. Men jag kände för att utveckla företaget också så kände jag liksom att jag måste ju liksom. Jag har ju att göra med människor. Jag behöver ju. Ja, så var det. Det var en drivkraft. Jättebra.

Axel Wennhall
Om man bara ser liksom själva skapandeprocessen i designprocessen. Du pratade tidigare om att skala av. Hur har meditation och närvaro och stillhet hjälpt dig i den processen?

Nirvan Richter
Alltså, allt är samma sak. Det var någon som sa det. Vi hade pressvisning igår och det kom ett tjugotal journalister, vilket är fantastiskt att de gör det. Och någon av dem reflekterade efteråt på Twitter eller vad det var för någonting. Han var förvånad över att jag pratade i en timme. Och det gör man inte på en pressvisning. Man binder inte journalister. De kommer in och liksom de ska nästan ut innan de kommer in. De är jättestressade. Jag har verkligen respekt för att de har mycket att göra. Det är inte så att jag band fast dem. Men de satt kvar och många av dem tackade mig efteråt för att de hade fått den där starten på morgonen. Att det kändes bra att gå vidare. Norrgavel och möbler och formgivning och design och meditation. Allt är samma sak för mig. Om det inte vore samma sak så skulle jag göra någonting annat. Jag kan inte göra någonting i det här livet som inte är meditation längre. Det är helt meningslöst. Och det enda, om jag har någon längtan i livet, det är att nå ett mer upplyst tillstånd i det här livet. Och jag kan känna att jag kan använda, så länge jag kan använda det jag håller på med, Norrgavel. I det syftet så är det bra. Om Norrgavel skulle vara ett stopp för det, då skulle jag inte hålla på med det längre. Och så är det med alltihopa. Det är samma sak.

Axel Wennhall
Och vad betyder då samma sak i form av att, när du säger att Norrgavel och design och formgivning är meditation, vad innebär det mer konkret för dig?

Nirvan Richter
Det är inte så att jag kan vara så konkret. Jag fick en återkoppling från någon av journalisterna igår. Och sa, det du berättar om meditation, för jag tar alltid upp meditation. Inte som meditationstekniker, det är inte det jag pratar om. Det är inte sitta med benen i kors, det är inte det jag pratar om. Men att ha ett, du kallar det kärleksfullt förhållande till det man gör. Och fråga sig hela tiden vad meningen är med det. Och om det är viktigt. Och då var det en kvinna som sa, det kändes precis som när du pratade om meditation, det var precis som när du pratade om dina möbler. Och så är det. Det är samma sak. Men om jag ska försöka vara konkret ändå. Det som är helt underbart när du och jag satt i tio dagar och var helt avstängda från alltihopa. Alla medier, alla mobiler, inte ens böcker. Inte någon matupplevelse, även om det var okej käk där alltså. Men sen så började man ju äta mindre och mindre också. Alltså ingenting man kunde fly in i någonting, utan det var man bara utlämnad till sig själv och tyst naturligtvis. Så känner man att när man skalar bort mer och mer så känner man ju att det blir mer och mer. Allting blir starkare. Allting är sig själv nog. Man behöver liksom inte, det finns ingen anledning att göra någonting för att bara gå in i sig själv och ta bort alltihopa som stör. Så är man där man vill vara. Och det finns ingen anledning att göra något annat. Och den tekniken har jag med möblerna, designen också. Många skulle kanske kunna känna, jag ritar fortfarande alla möblerna. Och det är hundratals människor som är beroende av det jag gör. Så man skulle kunna känna stress och prestationsångest av det. Men det gör jag inte. Utan jag känner ju en glädje och jag är observant på när det inte är glädje, då blir det inget bra. Precis som du sa. Då är det lika bra att släppa och göra någonting annat ett tag och sen, du kallar det att vara snäll mot dig själv, och sen komma tillbaka. Och när jag säger så här, och du bad mig att vara konkret. Det är inte så lätt. Jag har varit ute på skolor också, på designskolor och undervisat också. Eller försökt att förmedla hur man kan använda meditation i sitt skapande. Och så var det en kille som hade lyssnat på det och var helt tagen av det. Och så sökte han praktik hos oss. Och sen efter tre dagar så kom han in på mitt rum och sa, jag kan inte vara här längre. Det var tråkigt, sa jag. Vad är det som händer? Nej men det är alldeles för mycket. Det är för lite meditation. Jaha, hur tänkte du nu? Nej men ni gör så mycket hela tiden. Ja men det här är en arbetsplats. Det är inte så att vi sitter i meditationsställning. Det är inte det vi gör. Men vi gör saker med närvaro. Så han hade en bild av att man skulle sitta och inte göra någonting. Och det är inte det det handlar om. Det handlar om att göra saker med närvaro. Men också försöka vara konkret med designprocessen där. Jag fick frågan från en annan journalist för många, många år sedan. Om du hade fått välja en möbel som du kunde ha fått designat, vilken skulle det vara då? Och det som är spännande när jag går in i de där samtalen med en journalist. Jag är aldrig förberedd. Alltså mer än utvilad och naturligtvis förberedd på det sättet. Men jag har inte förberett mig på vad jag ska säga utan jag är helt öppen. Och det är gudomligt. Ibland läskigt, fast som regel är det jättebra. Och när de ställer frågorna så känner jag också att det inte går upp i huvudet. Utan att bara vara kvar och bara känna efter vad som kommer. Spontant så sa jag, då skulle jag vilja göra den där länstolen. Och hon tappade konceptet, länstolen är den produkten som förknippas starkast med Norrgavel och min formgivning. Och så sa hon, men du har ju gjort den. Ja, det är sant, men det var den som kom spontant. Jo, men det är nog så här, när den skapades så var jag inte där. Och det är det som är själva nyckeln till alltihopa. Att släppa sitt ego, släppa sin kontakt med intellektet. Och när man går in i de skapande processerna så är man inte där. Och då är det ingen skillnad på om man skapar en länstol eller om man krattar en kyrkogård eller om man sitter i passande ställning. Det som är bra med att vara i passande ställning är att man kan öva upp den förmågan. Och precis som jag sa tidigare, gör man det kontinuerligt, dag efter dag, år efter år, så händer det någonting i själva varandet. Det sker en transformation i själva varandet som är bestående och oerhört befriande. Att livet äntligen blir enkelt.

Axel Wennhall
Jag är ingen möbeldesigner, men livet kräver sina kreativa handlingar hela tiden, oavsett vad det är, precis som du beskriver. Det jag känner igen när du beskriver det här, eller så som det är för mig, är att jag mer och mer inser att jag kan inte forcera mina kreativa processer utan att de kommer till mig. Och när de kommer så finns det någon typ av avsaknad av, hur ska man säga det här, så att det låter hyfsat förståeligt, men det känns som en gåva. Kan man se det som så? Är det någonting du känner igen?

Nirvan Richter
Absolut. Det är en gåva. Det är en gåva. Det är någonting som. Sann kreativitet, den finns i alla människor och den uttrycker sig på olika sätt i olika människor. Vi har olika läggning för olika saker. Att komma åt kreativiteten, det gör man genom att skala av alla oväsentligheter, som i meditation. Man måste göra ett jobb, känner jag. Det är många kreativa människor, författare och teaterfolk och alltihopa som säger det. Man måste göra ett jobb först. Man måste tillgodogöra sig en form av, om det handlar om kunskap eller ta vissa kontakter rent fysiskt när man ska in i ett nytt projekt. Men sen känner jag när man har samlat ihop den där nödvändiga grunden, då kan man gå in och släppa. Och då använder jag meditation mer praktiskt, att gå in i meditation. Jag vet vad problematiken är, men jag går inte in och försöker lösa den, för det är inte jag som ska lösa den. För om jag är där så kommer det inte lösa sig. Jag har problematiken klar för mig, men sen försöker jag släppa hela mitt ego, hela min personlighet och alltihopa och bara gå in i ett no-mind-tillstånd och väntar på att sakerna kommer. Och då kommer de. Och jag vet inte när de kommer. Och ibland så tar det längre tid än jag hade hoppats. Men de kommer. Och ibland kommer de på ett oväntat sätt.

Axel Wennhall
Och när du beskriver no-mind och jaget så går det också att översätta till att sitta och försöka tänka intellektuellt ut utmaningen eller det som är problemet och istället släppa kontrollen, det som du beskrivit.

Nirvan Richter
Det är precis så. På arkitektskolan lärde jag mig en skissteknik och jag säger inte att den är fel, men jag använder den inte längre. Vi fick lära oss att sitta och skissa och skissa och skissa och ta skisspapper efter skisspapper. I bästa fall så kan man komma in i ett meditativt flow. Alltså att man gör samma sak, i det här fallet som när man är ute och joggar eller när man står och diskar. Till sist är det bara handen som rör sig med pennan och alltihopa. På det sättet är det fine. Men det är lika stor risk att man bara sitter och skissar och om huvudet är påkopplat så blir det bara en massa skisser. Man kan göra på miljoner, det finns ingen gräns för hur många olika sätt man kan göra det på. Och alla de där sätten är ganska meningslösa. Och jag gör inte så längre. Utan jag samlar på mig den kunskapen som behövs och den kan man inte slarva med. Det är bara dumt att slarva för då kommer man inte till de bästa lösningarna. Men när jag har gjort det jobbet, det är det som är min uppgift. Sen är det inte min uppgift längre. Sen är det min uppgift att försätta mig i tillstånd där jag kommer i kontakt med det kreativa flödet. Och det har inte med mig att göra. Det är någonting som finns i hela existensen hela tiden.

Axel Wennhall
Finns det andra former än till exempel meditation där sådana kreativa idéer kan uppstå? Till exempel om du är ute och vandrar eller?

Nirvan Richter
Fast det beror på vad du menar med meditation. För att vandra är verkligen meditation. Alltså meditation är ingenting man gör. Meditation är ett tillstånd. Av no mind, alltså vad säger man på svenska? Att koppla bort intellektet. Det är det som är meditation. Och det kan man ha med sig i vad som helst.

Axel Wennhall
Är det så du lever ditt liv idag? Att du försöker ha den inställningen till allt du gör?

Nirvan Richter
Min uppgift när jag stiger upp ur sängen, för på natten kan man ju gå in i en drömvärld och då är också Mindet påkopplat. Min uppgift på morgonen när jag ska möta dagen och möta människorna och möta uppgifterna under dagen, det är att försätta mig i, gå ner i meditation. Så jag förankrar mig, jag grundar mig i mig själv. Det är min uppgift. Sen så släpper jag och sen ser jag vad som händer.

Axel Wennhall
Så vi skulle kunna översätta ordet meditation med närvaro eller medvarande?

Nirvan Richter
Absolut. Ja, ja, ja. Och samtidigt så är det bara ord. Och det som är närvaro för dig och för mig nu, om vi fortsätter meditera både du och jag, så om fem eller tio år så kommer innehållet i närvaro och meditation ha fördjupats så vi kommer uppleva en ännu djupare dimension av det. Det är också så, om man nämner ordet meditation och närvaro så, många människor blir lite provocerade av det, upplever jag. Och kommer i en slags försvarsposition och säger, ja men min meditation är gå i naturen hör man ofta. Och jag säger inte, det är varken inget fel med det. Eller, jag mediterar när jag bakar. När man säger de där sakerna, eller när jag är ute och joggar, när man säger de sakerna så är det absolut rätt. För det är olika saker att lura intellektet, att göra monotona saker och då, utan att man tänker på det så mycket, så kopplas intellektet bort. Och det är det som är meditation. Man kommer in i ett djupare flow bara då. Och där beskriver människor ofta att de blir förvånade över, jag kommer på bäst idéer när jag är ute och promenerar. Och det är inte promenaden som gör att de kommer på idéer, det är att de släpper intellektet. Och det vi övar oss i när vi sitter i vipassana, det är att inte vara beroende av att göra olika saker. Utan att det här tillståndet är ett tillstånd som vi bär med oss precis överallt, precis hela. Vi kan inte komma ifrån det. Det finns med oss alltid, alltid, alltid. Vår uppgift är bara att vara observanta på när vi inte har kontakt med det och vad vi kan göra för att komma tillbaka dit.

Axel Wennhall
Jag kan bara instämma för det här blir ju som sagt, det blir bara ord men så som jag ser meditation och så som jag använder ordet meditation och så som vi använder ordet meditation i den här podden som då heter ”Meditera Mera”. Okej. Det är ju att meditation är ett verktyg för att komma tillbaka till närvaro eller varande som du har beskrivit. Men kanske att det också är någon typ av teknik där man undersöker och ser, okej men vad är det som tar bort en från närvaro? Och där upplever jag till exempel att, och som också då, precis som du beskriver, som övar upp den här förmågan att kunna vara närvarande var som helst och hur som helst. Och inte beroende över att solen skiner och att jag är ute och åker skidor. Utan att jag kan vara det i situationer som känns jobbiga eller där det är mycket känslor. Och däri så kan jag väl i alla fall jag själv se för egen del att de gånger jag får sätta mig själv, oavsett om det är på ett passande retreat i tio dagar eller om jag gör det på morgonen, så är det ett sätt att öva upp att kunna vara närvarande med mig själv.

Nirvan Richter
Absolut.

Axel Wennhall
Att inte vara reaktiv över allt som händer, att inte dras med hela tiden och att träna upp den förmågan att kunna vara närvarande.

Nirvan Richter
Ja, ja, ja.

Axel Wennhall
Så där, jag tror vi ser exakt likadant på den saken. När man läser på lite grann om din resa och Norrgavels resa så en sak man kommer i kontakt med ganska snabbt är att ni är ett väldigt starkt värderingsbaserat företag. Och då handlar det om humanistisk, ekologisk och existentiell. Och existentiell, tänker jag, är ju kanske inte någonting man springer på så mycket när det kommer till företag och företagande. Kan inte du berätta lite grann hur du och ni ser på den biten?

Nirvan Richter
Jo, för det första bestämde jag mig väldigt tidigt att den biten måste med, för annars kan jag inte driva det här företaget. Och jag vill vara tydlig med både internt i organisationen och utåt mot våra kunder och mot pressen och alltihopa. Varför vi håller på på det här sättet? Varför vi gör det? Ofta så är det inte det viktigaste vad man gör utan av vilken kraft man gör det. Och då kommer de existentiella frågorna in. Jag vill också att människor som jobbar åt oss och de som gör våra möbler och alltihopa, att de ska vara närvarande med hela sig själva för att det ska bli så bra som möjligt och att det ska gå så enkelt och smooth som möjligt. Istället för att det ska vara. Jag vill inte att det ska vara någon kamp eller. Då känns det som att man är på fel väg. Nej, jag gjorde den här värdegrunden på 90-talet. Det jag började i var den ekologiska värdegrunden. Och det var också anledningen till att jag skiftade från husarkitekt till att börja rita möbler. Jag gick och lärde mig till möbelsnickare och så började jag på komvux efter jag var färdig med min arkitektexamen. Okej. Det var ganska tufft. För jag kände att jag inte ville ha något motstånd. Det får gärna vara en liten plats, men jag vill hitta någon plats där jag kan verka utan motstånd. Och då var det för svårt inom byggnadssektorn då. Idag hade inte jag bytt jobb, men det var inte moget för det då. Jag kände att möbler i alla fall är mindre och det är mer greppbart. Man kan greppa processen från tillverkning till mötet med kund och se till att allting följer med hela vägen. Så det var viktigt med det ekologiska. Det humanistiska kom jag på när jag berättade om Norrgavel på ett föredrag om en stol i New York. Då såg jag en Norrgavel från amerikanskt perspektiv. Men en sak som jag har glömt som är så självklar i Sverige är den humanistiska grunden. En vilja och en längtan att göra livet så gott som möjligt för så många människor som möjligt. Och det är inte någon tillfällighet. En konsekvens av det har man i Sverige hållit på med under hela 1900-talet. Att försöka studera hur högt ett bord ska vara för att det ska fungera bra. Hur djup ska lådan vara för att det ska vara bra. Så att man utnyttjar saker och gör dem så bra som möjligt hela tiden. Bostäder, kökslösningar, alltihopa. Hur de ska vara organiserade. Bostadsstyrelser, planverk och möbelinstitut och alltihopa. Alltså riktigt smarta människor som ägnar sina liv åt att göra livet bättre för alla människor i kulturen. Så den var viktig. Men så kände jag också att även om man. De här ekologiska frågorna så kände jag att vi kommer inte att lösa dem bara materialistiskt på ett fysiskt plan. För vi har inte insikter och omdöme att se vad vi håller på med. Vi separerar oss själva. Vi tror att vi har naturen som en resurs och att vi ska hushålla med den resursen. Och det är ett feltänk. Naturen är ingen resurs. Naturen är vi. Precis som indianerna sa att floderna är deras förfäders blod. Det är inte romantiskt. Det är så det är. Det är så ett kretslopp fungerar. Och om man tror att naturen är resurser som man kan hantera så är man fel på det. Och då tänker jag att det där handlar om människans syn på sig själv. Att vi inte förstår att det vi gör mot naturen gör vi mot oss själva. Och så blir vi förvånade efter 40 år att havsfisken innehåller en massa mikroplaster och att det är hela våra kroppar. Att mikroplasterna finns i hela näringskedjorna. Ja, det gör de. Vi har trott att vi kunde slänga dem i naturen men vi är naturen. Och det fungerar under en period men det fungerar inte i längden. Och då känner jag att då fungerar det inte med bara att. , lösa eller diskutera sakerna på ett naturvetenskapligt sätt. Utan då behöver man komma till livsfrågor. Varför gör vi människor de val vi gör? För om man pratar med människor. Man behöver inte prata så länge med människor för att förstå att det finns inte något. Ondska finns i och för sig allihopa men det finns inte en vilja att i ett långare perspektiv göra onda handlingar. Ingen människa vill egentligen lämna planeten i sämre skick än vi övertog den. Och ändå så är det så vi gör. Och vad är det då i vårt sätt att förhålla oss till oss själva som gör att vi försätter oss i den situationen? Och då kommer jag in på existentiella frågor. Och då känner jag att de måste, eller måste, jag tycker inte om ordet måste. Vi behöver ta in dem i näringsverksamheten för att få någon mening i verksamheten. Det kan inte vara så att man ska gå på söndagen till någon högmässa och tro att man ska få till det gudomliga på högmässan. Det är inte så. Det är oerhört fattigt att se det på det sättet. Utan att försöka inse att allting finns hela tiden. Och då är det väldigt smart att koppla in den existentiella biten. Och försöka tydliggöra den också. Och trots att, jag är väldigt tydlig med när jag pratar om värdegrunden, att de två första bitarna, humanistiskt och ekologiskt, de kan vi verifiera, kvantifiera, vi kan diskutera, vi kan sätta upp tabeller och alltihopa. När vi går in i den tredje dimensionen, den existentiella, så per definition så behöver vi lämna intellektet. Det finns ingenting som går att bevisa där. Det finns ingenting att kommunicera på det sättet. Det finns ingenting vi kan sätta ord på för att förmedla det till en annan människa. Vi kan försöka använda ord, men vi kan inte beskriva det som det verkligen är. Och ändå så är det det allra viktigaste, självklart. Och det känner jag i kontakten med alla. Om man har med sig den energin, den ingången, så möter man medmänniskor också i deras längtan.

Axel Wennhall
Du har nämnt ordet motstånd ett par gånger, att det var motstånd som gjorde att det var tungt, som gjorde att du hittade in i den andliga vägen och att du genom den existentiella värdegrunden försöker få människor som arbetar här eller som ni arbetar med att ha mindre motstånd. Hur förhåller du dig och hur rekommenderar du, eller hur ser du på motstånd i ditt liv idag? Och hur kan vi jobba med motstånd? För vi alla människor upplever motstånd från och till.

Nirvan Richter
Alltså, egentligen så är det samma svar på alla dina frågor. Meditera mera. Nej, men det är det. Och då menar jag inte att ”du måste pressa in två meditationspass till”. Det handlar inte om det. Fast om man tycker de här. Alltså. Så här då. Många människor. Alltså man känner essensen i närvaro. Den känner alla människor och den är attraktiv. Det var därför som upplysta människor som Jesus och Buddha. Människor flockade sig runt dem. De ville bara vara i närheten. Och det var inte för att de var vackra människor eller någonting. Det var för att de hade en närvaro som. Eller fylld av. Jesus sa liksom att det är bara kärlek. För han var bara kärlek. Och det är fullkomligt gudomligt att vara nära människor som har den närvaron. Och om man känner den. Om man har fått smaka på den. Och som jag sa, även om man inte har mediterat tidigare och kommer i ett sammanhang där det finns vana meditatörer som kan guida en in i det djupa tillståndet, i sig själv. Om man fått smaka på den, så är det det mest gudomliga som. Det mest underbara. Och då längtar man tillbaka dit. Då får man fatta vissa beslut i livet. Och motsatsen till motstånd som du pratade om, det är en slags enkelhet. Och jag har haft en bild av att livet måste vara enkelt. Det kan inte vara svårt och komplicerat och fyllt av motstånd. Och jag har också insett att det som jag upplever som motstånd och alltihopa, det sitter inte i livet utan det sitter i mitt förhållande till livet. Och då är det mycket smartare att jobba med sitt förhållande till livet än att jobba med de här yttre sakerna som representerar motståndet. Och då har jag, när jag har mött människor, och i min värld så var det då i mitten på 90-talet, då jag var i 40-årsåldern, då jag mötte människor som hade mycket meditation i sig. Många olika personlighetstyper, men de hade mycket meditation allihopa i sig. Och jag kände att det var första gången i mitt liv, och då hade jag ändå gått på teknisk och alltihopa, och hantverksutbildning och alltihopa. Det var första gången jag mötte människor som var kvar, och som kunde möta mig och kunde se mig bortanför mig själv. Jag kommer ihåg när jag började på RISC i Danmark, som var en oerhört intensiv och utmanande utbildning, som verkligen krävde mod att gå den. Efter några dagar, efter några gånger jag hade varit där så kom jag på, men herregud, det är ingen som vet vad jag håller på med. Är de inte intresserade av människor? Det kanske var första gången. Och så kom jag på, precis när jag hade tanken, att det är ingen som bryr sig om jag är arkitekt eller formgivare. It’s not about that. Där mötte jag människor som såg bortanför allt det här triviala, allt det som vi identifierar oss med i vårt fysiska livspussel. Det är inte det som är intressant. Lägg ingen energi på det. Det var människor som äntligen såg någonting bortanför det. Och genom att de såg någonting bortanför det i mig, så kunde jag se det i mig själv. Och då insåg jag, herregud, det är det som jag längtat efter i hela mitt liv. Jag ska lyssna på vad de här människorna säger. Och beroende på att de var olika som personligheter, så hade de olika infallsvinklar. Olika små pusselbitar, som kunde leda mig djupare in i det. Mot ett enklare liv helt enkelt. Och ett enkelt liv innebär att man slutar att välja, man slutar att kategorisera i det som är bra och dåligt och svart och vitt. Utan man möter det som kommer, precis som det kommer. Jag vill gärna berätta en dramatisk historia. Jag vet inte om du har kommit i kontakt med det, men jag miste en son för tio år sedan. Han var 22 år och dog i en tågolycka i Indien. Efteråt så var det två saker som kom som en blixt till mig. Det första var att jag var tacksam över att sorgen inte var något problem för mig längre. Den skrämde mig inte. Att förlora ett barn, det är fortfarande så, det är bara som att vrida på en tappkran. Och sorgen bara finns där totalt. Och jag var helt bekväm med den. Det är vackert. Det är vackert att det är mycket sorg kopplat till någonting som är så essentiellt i livet. Det andra var att den fysiska världen, det vi normalt identifierar oss med, och många människor gör i hela sitt liv mer eller mindre, där var det ju härdsmälta. Det var ju så att marken försvann under fötterna. Det finns ju ingenting att. Det som var viktigt i den dimensionen, det var ju borta. Och då kan man välja att tycka att livet är något fel, men livet är ju inte fel. Så jag var oerhört tacksam för den andra saken, och tacksam för att jag hade ett förhållande till meditation. För det jag upptäckte, och det här var inte någon intellektuell konstruktion, i mitt fysiska liv så var det härdsmälta. Men jag märkte också på en gång att jag kunde gå in i djup meditation, och där var det ingen förändring. Överhuvudtaget ingenting som var förändrat. Så den grundade dimensionen av människolivet, den är alldeles oberoende av de här sakerna. Så till och med när man hamnar i situationer som är dramatiska på det här sättet, så om man har ett meditativt förhållningssätt till dem, och möter dem med ett så öppet hjärta och öppet sinne som möjligt, så rinner de igenom systemet, och man är kvar i sin grund.

Axel Wennhall
Tack för att du delade med dig. Ett ord som kommer upp för mig när du beskrev, och som det låter också som ett förhållningssätt som du även hade till den ofattbara sorgen, är någon typ av acceptans, alltså en tillåtelse att acceptera att livet är som det är.

Nirvan Richter
Absolut.

Axel Wennhall
Och någonstans så kommer det tillbaka till det vi gjorde i landningsmeditationen, att tillåta allting att vara som det är, och att komma och kunna få vila på den platsen där allt är som det är. Och se att även när livet stormar, eller även när livet är fantastiskt, så finns det en plats att bevittna allting från.

Nirvan Richter
Livet är alltid fantastiskt. Till och med när man förlorar sin son, så är livet fantastiskt. Det är livet. Det är livet.

Axel Wennhall
Du som har jobbat mycket med sorg, det var en väg in för meditation, och också förlorat en son. Hur, om man lyssnar på det här och kanske inte har upplevt så mycket sorg, eller upplever sorg men kanske inte har närmat sig det. Hur kan man göra det? Och vad upplevde du var viktigt i din process att kunna släppa in och möta sorgen och inte bli översköljd över den?

Nirvan Richter
Inte bli förlamad av den, men att komma i affekt av den. Det första är att ta sorgen tillbaka till sig själv. Att inse att det är den kvalitet jag har i mig själv. Att inte projicera ut den och jobba med projektionerna, utan ta tillbaka sorgen, härbärgera den i sig själv. Ett annat steg är en villighet att släppa den. Ibland kan det vara så att vi håller fast vid tillkortakommanden i livet, för att alternativet är ännu värre. Och om man möter sorgen på nytt i sitt liv, eller om man inte har gjort det tidigare, så leder det till andra saker. Man får bättre kontakt med glädjen. Och glädjen kan vara skrämmande för människor. Det kan vara paradoxalt, men så kan det verkligen vara. Det viktiga är att man har den där villigheten och att man härbärgerar den i sig själv. Sen är det samma sak där. Det tredje steget är att släppa och inse att ha kvar sin vakenhet och alerthet och se vad som kommer i min väg för att fortsätta undersöka sorgen. I mitt fall var det till exempel att jag åkte till Indien och gjorde en meditation som hette Mystic Rose. I tre veckor. Och första veckan så skrattade man fyra timmar om dagen. Man uppmanas att skratta så att man får ont i magen. Det är helt hysteriskt. Och så är man ett stort gäng. Och när man kommer i kontakt med skratten på det sättet, så sitter den kvar i hela systemet. Och sen andra veckan så grät man fyra timmar om dagen. Och det var lika fantastiskt det. Och det var fantastiskt också att gå bortanför stämplarna, bra och dåligt. Man skrattar så att man gråter och när man går totalt in i gråten så kommer skratten. Det märker man på begravningar när man absolut inte får skratten. Då finns det de som vill skratta. Och det är väldigt skönt att släppa på alla föreställningar vi har om de här känslorna och inte göra så stor grej av dem. Och tredje veckan satt vi då i meditation, bara var tysta med vad som än kom. Så, vad är det för svar på din fråga?

Axel Wennhall
Ja men absolut. Jag tror också att värdera sorg som någonting dåligt. För när vi gör det så helt plötsligt kommer motståndet mot sorgen.

Nirvan Richter
Ja, det gör det.

Axel Wennhall
Och se att det är en del av livet och se hur vi kan närma oss. Och där, för mig, så har meditation verkligen hjälpt i att kunna närma mig de svåra känslorna. Och jag tror att en av de insikterna som har hjälpt mig att kunna göra det är just obeständighet, som vi har varit lite grann inne på. Att jag vet att det här är inte den jag är. För det är så lätt att bli helt identifierad med de starka känslorna. Och jag vet också att ge mig hän känslan, oavsett vad känslan är, så skiftar den hela tiden. Jag märker också att det är ganska lätt att intellektet kommer in och vill. För jag förstår det här också på ett intellektuellt plan. Ja, men okej, men nu känner jag oro. Ja, men den här oron, den försvinner om 90 sekunder om jag bara känner in den. Det blir lätt att man använder det som en försvarsmekanism också. Så där gäller det bara i min egen erfarenhet att man känner när. Okej, men ge mig hern, då ger jag mig hern. För det är en ren och skär närvaro i det. Och när det finns ett motstånd så finns det en tanke kring att nu vill jag bli av med det här. Eller det känns fysiskt nästan. Men också att kanske acceptera att det finns ett motstånd, att man kan komma ytterligare en nivå. Att nu kunde jag inte ge mig hern till det här och det är okej. Vi ska ju få meditera här tillsammans med dig idag, allihopa. Men innan det så tänkte jag bara kolla med dig om. Det här samtalet har ju varit massa olika tips för hur man kan meditera. Men har du några tips för dem som kanske aldrig tidigare har mediterat, som du har upplevt under din resa?

Nirvan Richter
På ett sätt ska man ju naturligtvis stödja människor att göra det som de känner är. De förknippar med meditation. Gör mer av det. Absolut. Samtidigt så känns det också att människor som inte har haft kontakt med andra medmänniskor som har mediterat och som har någon teoretisk uppfattning om vad meditation är för någonting, lätt kan begränsa sig. På ett sätt så kan man ha tillit till livet. Varje människa kommer möta någon meditatör om det är dags för att börja meditera djupare. Den tilliten kan man ha. Men man kan också, om man intellektuellt tror att det här vore spännande att testa och öppna upp för det här, så kan man göra det och se om det händer någonting. Den senaste tiden har jag rekommenderat en app som heter Headspace, som jag har förtroende för. Jag har inte följt den själv, för det känns inte. It’s not my way. Men jag har lyssnat på något avsnitt och känner förtroende för att meditation beskrivs och guidas på ett sätt som känns adekvat. Jag har också människor som jag har förtroende för som har följt appen och där jag kan känna att det sker en transformation. Det är ett modernt och enkelt hjälpmedel som är en jättebra start.

Axel Wennhall
Både jag och Gustav har använt Headspace, så vi kan skriva under på det. Det är ett väldigt fint sätt att lära sig om meditation, att få uppleva meditation som är hela grejen. Men också på ett ganska lekfullt sätt som kan stimulera. För jag vet att många tycker att själva meditationstittningen i sig självt inte är utmaningen, men utmaningen är att ta sig dit och att komma ihåg att göra det och kanske börja bygga en vana. Och då har i alla fall Headspace väldigt. Det fungerar väldigt bra för mig själv till att börja meditera och få in det i mitt liv.

Nirvan Richter
Sen rekommenderar jag också att vara med människor. Teknik i all ära, den är underbar, jag älskar den. Men också att vara med människor. Det är väldigt speciellt när man är i Indien och det sitter 2000 människor och mediterar tillsammans. Det är någonting som är helt magiskt. Och det finns också mycket i ritualer som kan försätta oss i tillstånd där vi släpper det som vi förknippar med vardagsliv och alltihopa. Där vi liksom luras in i djupet av oss själva. Som i sig inte har någon effekt med mantra och mantrasång och alltihopa. Men som är olika små knep för att komma bortanför den här klokheten och personlighetens instängda låda. Det är lite risk med de här individuella teknikerna att man sitter kvar och att det är jag som person som sitter och gör den här meditationen nu uppkopplad.

Axel Wennhall
Har du själv gjort något misstag om du ser tillbaka eller haft kanske en idé om meditation som du nu 25 år senare ser att hm, där hade jag en föreställning om meditation och jag kanske lade ner väldigt mycket tid eller engagemang eller energi på det. Men det var ju inte det väsentliga.

Nirvan Richter
Nej, nej, nej, nej. Man får det man behöver och i varje tid så är vissa saker rätt och sen efter fem år så är de inte rätt längre. Men det är inte så att de var fel för fem år sedan. Utan det är för att man är på ett nytt ställe och att man möter nya saker. Nej, det kan jag inte säga. Jag kan rekommendera också att man inte. Alltså på ett sätt så är det klokt att prova olika tekniker och någonting som man trivs med. Men det är också bra att hålla sig till en teknik och sen så att man inte bara hoppar från det ena till det andra. Men under olika perioder så fungerar olika saker också, under olika stadier i livet. Under småbarnsperioden är det ju ganska svårt att avsätta tio dagar och gå in tyst vid passarna. Det funkar liksom inte. Man får välja tekniker som passar. Och det där Headspace till exempel, det kan man ju göra på 20 minuter på tåget. Så man får välja olika saker. Nej, det kan jag inte påstå att det är någonting som jag ångrar på det sättet. Jag är mer tacksam, djupt, djupt, djupt tacksam över att jag fick möta de här människorna ganska förhållandevis tidigt i livet i alla fall. Jag var kanske 40 års ålderns nära. Alltså det var helt gudomligt och det förändrade verkligen mitt liv. Inte det fysiska men i förhållande till mitt liv. Att livet blev enkelt. Det var väldigt skönt.

Axel Wennhall
Mindre motstånd?

Nirvan Richter
Mycket, mycket mindre motstånd. Mycket mindre motstånd.

Axel Wennhall
Jag talar för oss bägge två, både mig och Gustav, när jag säger att jag är tacksam, eller vi är tacksamma för att du tog dig tiden att prata om meditation och design och livet och sorg. Det har varit ett jättefint samtal.

Nirvan Richter
Tack för att ni kom.

Axel Wennhall
Men nu tror jag vi alla är nyfikna på den här meditationen som du ska få leda.

Nirvan Richter
Och det första jag säger då, var inte nyfikna. Var ingenting. Släpp nyfikenheten också. Och framför allt, släpp alla orden. Det har varit jättemycket ord nu under lång tid. Släpp alla orden, för de kommer inte hjälpa dig i det vi ska göra nu. Så inta en skön position om du inte har det redan och om du har möjlighet att släppa kontrollen. I vissa situationer kan man inte det, men om du kan det så släpp kontrollen. Sitt så avslappnat du kan. Du kan ligga också, men om du kan sitta med rak rygg så brukar det underlätta. Och slut ögonen om det är bekvämt. Det som brukar hjälpa mig när jag går in i meditationen, det är att jag känner att det är den finaste, mest kärleksfulla gåva jag kan ge mig själv. Och att jag har avsatt, oavsett om det är fem minuter eller en timme, eller om det är två dagar, oavsett hur lång tid det är, så går jag in i en känsla av att under den här begränsade tiden så har jag oändligt med tid. Just nu så har du oändligt med tid. Och det är absolut ingenting som du behöver göra. Det är ingenting du behöver tänka på. Ingenting som du behöver ta hand om. Det här är en gåvostund till dig själv. Att precis bara, bara vara. Och var med det som är precis just nu. Utan att sätta något etikett på det, om det är bra eller dåligt eller. Det bara är. Så var med det som är. Precis som det är. Vad som än händer så är det bra. Om det kommer tankar så låt dem komma, men haka inte fast vid dem utan låt dem bara försvinna igen. Om du känner någon värk i kroppen någonstans så försök att låt den vara där. Om du känner spänningar någonstans i kroppen. Så låt dem vara där. Om du känner otålighet så låt den vara där. Din enda uppgift är att betrakta det som händer. Både tankarna som kommer och du släpper iväg dem. Det kan vara ljud som du hör, så låt ljuden vara där. Börja betrakta dem. Om du känner att det kliar någonstans på kroppen så kan du testa att låta det klia på kroppen. Och inte göra någonting. Då kommer du se att även om du tror att du måste klia. Så behöver du kanske inte ens det. Utan den här kliningen försvinner av sig själv om du bara betraktar den. Och gör det på ett kärleksfullt sätt mot dig själv. Så att du inte pressar dig själv för mycket heller. Så här kan du sitta i två timmar till. Eller du kan sitta som vi gör nu i bara några minuter. Oavsett hur länge du sitter. Så innan du kommer tillbaka. Så kan det vara skönt att ta ett djupt andetag. Och var observant på att du har kvar den här vakna medvetenheten. Även efter meditationen. Försök att ta med dig den utanför i livet. Efter vi avslutat meditationen. Och var observant på hur länge du har kvar den. Och när du släpper den. Om det är någon speciell situation som du känner. Oj, nu var den borta. Utan att göra någon jättegrej av det. Så ta ett djupt andetag. Kom tillbaka. Och var ändå kvar.

Axel Wennhall
Tack.

Nirvan Richter
Tack själva.

Axel Wennhall
Innan vi släpper. Eller innan vi går härifrån. Jag vet att du ska tillbaka hem ner till Malmö sen. Så har du någon gäst som du skulle vilja lyssna till i Meditera Mera?

Nirvan Richter
Det finns något program på TV. Go’kväll tror jag det heter. Och där får man bjuda in gäster. Och då tänkte jag att om jag fick bjuda in gäster där. Då skulle jag bjuda in Jesus. Muhammed. Och Buddha. Och bara sitta. Dels i deras energifält. Och sen se om det kunde lösa upp några spänningar på vår planet. Spänningar mellan olika trossystem. Om de här upplysta människorna fick. Dela med sig mer än varandra. Så försök med det nästa gång.

Axel Wennhall
Vi gör vårt bästa. Kanske i en annan dimension. En annan tid. En annan planet. Alright. Tusen tack för idag.

Nirvan Richter
Tack själv.

Axel Wennhall
Tack för att jag fick träffa dig. Tack. Tack för din meditation. Tack för att du har lyssnat på det här avsnittet av meditera mera med Nirvan Richter. Vi hoppas att du har blivit inspirerad av vårt samtal och av Nirvans meditation. Vi som gör den här podden är jag, Axel Wennhall och Gustav Nord. Och tillsammans driver vi Breathe In, där vi också arrangerar kombinerade meditations och äventyrsresor. Som vi nämnde i inledningen är vi nyfikna på att experimentera med formatet. Och en idé vi har är att följa en person som precis ska börja meditera. För att utforska hur meditation påverkar henne eller honom. Är du intresserad av att börja meditera och skulle vilja vara med? Kontakta oss på hi@breathein.se. Och samma mejl gäller även om du har tips på gäster. Vi kan också varmt rekommendera vårt meditationscommunity på Facebook som heter Just Meditera Mera. Och som du hittar på vår Facebookgrupp. Här är vi ett gäng som försöker inspirera varandra till att just meditera mera. Och du är varmt välkommen du med. Och är det något vi har tagit med oss från vårt samtal med Nirvan är det att oavsett vad som händer så är världen perfekt.