Det här är en transkribering av vårt podd-avsnitt med Anna Wikfalk om meditation i skolan.

Axel Wennhall
Hej och varmt välkomna till Meditera Mera med mig Axel Wennhall, som ställer frågorna och Gustav Nord som producent. Nu är vi faktiskt på väg för att träffa vår första återkommande gäst. Vi befinner oss återigen i Aspudden för att möta upp Anna Wikfalk på hennes studio Bara Yoga för att prata om meditation i skolan. Anna Wikfalk driver yogastudion Bara Yoga. Hon är certifierad yogalärare och mindfulnessinstruktör. Anna har också skrivit boken Mindful Eating tillsammans med Veronica Ryd och Thea Jumbe. Och hon ligger även bakom den populära Mindfulnessappen. Förutom det var Anna även en av mina första mindfulnesslärare. Och om du inte har hört vårt första avsnitt med Anna om just mindfulness så rekommenderar jag dig att lyssna på det sen. För sist vi träffade Anna så berättade hon också om ett spännande projekt som de satte igång, nämligen mindfulness och hjärnträning i skolan. Och nu är steg ett klart och vi är nyfikna på att höra hur det har gått. Och varför behövs mindfulness i skolan? Vilka resultat bland eleverna har de sett? Hur gammal kan man vara för att börja meditera? Och vilka tips har Anna till alla små och stora barn som vill meditera mera? Tjena! Tjena!

Anna Wikfalk
Vad var det för tjusigt som du gjorde förra gången?

Axel Wennhall
Tänk om idag när jag glömde bort.

Anna Wikfalk
Jag höll på att hälsa att du hade fått chans att gå upp och hänga tillbaka.

Axel Wennhall
Ja, ja, ja. Jag höll på att ställa in här. Alright. Hej! Hej! Kul att vara tillbaka här.

Anna Wikfalk
Ja, jätteroligt att ni ville komma.

Axel Wennhall
Du är ju vår första gäst som är med i två avsnitt.

Anna Wikfalk
Mmm, vilken ära.

Axel Wennhall
Och vi är supernyfikna på att höra mer om det du har jobbat med sen vi var här sist, meditation i skolan. Men jag tänkte fråga om det är okej att vi börjar med en landningsmeditation?

Anna Wikfalk
Ja, gärna.

Axel Wennhall
Mmm, härligt. Så vi sitter här i din studio på Aspen. Och i sedvanlig ordning så tänker jag att vi kan göra en kort landningsmeditation allihopa, även du som lyssnar. Och om du sitter ner så bara för din uppmärksamhet till din tyngd. Och om du står eller går så kan du rikta uppmärksamheten eller en del av din uppmärksamhet till dina fötter. Och om du ligger ner så kan du bara känna hela kroppen. Och låt bara din tyngd och de kontaktytorna mot marken, eller var du nu än befinner dig, vara ditt ankare till det här ögonblicket. Medans du upplever din tyngd här och nu, så bara öppna upp och bli medveten om dina tankar närvarande, känslor, andra fysiska sensationer. Och bara låt allt vara precis som det är. Och när du märker att din uppmärksamhet har försvunnit iväg, en tanke, så vänd bara tillbaka uppmärksamheten utan ansträngning eller anspänning. Så, det var en kort blandningsmeditation. Jag vill bara passa på att bjuda in dig som lyssnar och även till oss tre som är här idag att bara ha kontakt med tyngden. För att checka in då och då under det här samtalet som ett sätt att lyssna uppmärksamt och vara här. Hej! Alright, nu är jag väldigt nyfiken på att höra vad som har hänt sen sist. För sist vi var här och pratade om mindfulness, så berättade du att ni hade satt igång ett projekt just för meditation i skolan. Och jag tror att för många som börjar meditera så känner man att, men om det här ska kunna göra riktigt stor och rejäl skillnad i världen och i vårt samhälle, så skulle man vilja föra in det här så tidigt som möjligt i skolan. Det är ofta så med vissa idéer att man vill implementera det i skolan för man vet att det är någon typ av plats där vi skaffar oss ett lärande för livet. Och det är ju, som jag har förstått, precis vad ni har gjort. Hur kommer det sig att ni fick den här idén och vart började allting?

Anna Wikfalk
Alltså jag tror att det började när jag hade Mindful Self Compassion-kurser för vuxna. Därför att det var ganska många deltagare som mot slutet av kursen utbrast sådana där saker som att varför lärde jag mig inte det här i skolan och mitt liv hade kunnat vara mycket snällare mot mig själv när jag misslyckats med olika grejer och kanske vågat prova saker som jag inte har vågat prova. Jag tror också att mycket av mina personliga intressen inom yogan och mindfulness har följt mina egna barns åldrar. En av dem går i högstadiet och en går i mellanstadiet och man hör också om stressen i skolan på ett annat sätt. Det hör man ju utifrån också, men man hör det mycket från sina egna barn. Och då kändes det väldigt naturligt att skolan, även om det är väldigt många som har varnat för att nej, inte skolan, det kommer aldrig gå, det är jättesvårt, så kändes det som den mest rättvisa plattformen. För vi kan ju ha och vi har haft mindfulnesskurser för ungdomar i studion och vi har barnyoga. Och det är ju fantastiskt, men det är ju ett väldigt litet antal barn och ungdomar. Och på mindfulnesskurserna för tonåringar så har det ju varit föräldrarna som har sett det här och initierat och berättat om det för sina tonåringar. Så då kändes det såhär, nej, men vi vill ju nå alla barn. Barn som verkligen behöver det, barn som inte har föräldrar som skulle anmäla dem på någonting i en studie och kanske inte har råd. Så då väcktes det där, att skolan är den bästa plattformen. Och som du säger, skolan är ju den platsen där vi ska lära oss för livet. Och de här verktygen, eller vad vi vill kalla det för, färdigheterna, tror jag också kan verkligen bidra till att skapa en bättre värld. Det kan låta hur klyschigt som helst, men jag tror verkligen det. Jag tror att det är Dalai Lama som har sagt att om alla barn fick lära sig meditation, jag tror kanske inte han har sagt det i skolan, men om alla barn fick lära sig meditation så skulle vi ha en helt förändrad värld på en eller två generationer. Och jag tänker också att man inte får låta sig stoppas av att saker och ting verkar vara omöjliga eller svåra. Så på det sättet så började det. Sen nu det senaste året har vi jobbat mer intensivt i ett projekt, men innan dess så på olika sätt har jag gjort sporadiska saker i vissa skolor. Jag har haft mindfulnesskurs för en del lärare på en skola, mer som friskvård. Gjort som en pilot i en skola och varit en gång i veckan med en och fyra. Men det var också då saker och ting började växa fram. Hur jobbar man bäst i skolan? Inte nödvändigtvis, eller inte alls tror jag, att det är någon utomstående instruktör som kommer.

Axel Wennhall
Så hur har ni gått i väga nu med projektet? Vad har själva projektets omfattning varit och hur har det sett ut?

Anna Wikfalk
Det var ett material som jag kom med. Jag höll på och sökte efter material mindfulness i skolan. Vad finns det för någonting? Finns det bra grejer så behöver man inte. Det kan vara bra att ta fasta på de sakerna. Och då kom jag i kontakt med en amerikansk man som har ett så himla svårt efternamn, men Daniel R kallar vi honom för. Han har utvecklat ett program som heter The Mindful Education. Och då gick jag hans onlinekurs och tyckte den var otroligt, otroligt bra. För att den skilde sig från så mycket annat där det kanske handlar om att komma in åtta veckor i en klass, som vi gör då med vuxna på kurser, eller en heldag med mindfulness. Jag ville verkligen komma ifrån det där, för då är det så himla lätt att ja, det blir en jätteintressant grej, men sen så försvinner det oftast bort. Så då ville vi, eller jag ville gärna hitta någonting som var så här, hur kan man integrera det här? Hur kan det bli som en röd tråd i skolans värld? Och det materialet är väldigt upplagt så. Så jag kontaktade honom och då kopplade han ihop mig med en svensk man i Göteborg. Och tillsammans har vi fått tillåtelse att använda hans material väldigt generöst. Och under det här projektet så valde vi ut fem skolor. Och det var ju ganska svårt att under en kort tid, för det här var ett projekt på tio månader, att få kontakt med skolor. Är det någonting som jag lärt mig så är det att skolor har framförhållning. Så det är väldigt mycket ringa runt, ringa runt, ringa runt. Men vi hittade fem skolor som ville vara med, både grundskola och gymnasium. Och det vi har försökt utforska det så här, hur kan man hitta en modell som funkar kvalitetsmässigt, men som också förhåller sig till hur skolan ser ut i form av tid och ekonomiska resurser? Så då fick mellan fem och tio pedagoger på varje av de här fem skolorna, på vissa skolor var det också någon från elevhälsan med, vilket var väldigt bra. Så då fick de göra en onlinekurs i vår app som heter Mindfulness på arbetsplatsen. Så då gjorde de den under en sju veckors period, så ett tillfälle en gång i veckan. Så var tanken att de skulle öva mellan tillfällena. Ja, det gjorde de innan sommaren eller under sommaren och sen så träffades vi på hösten. Och då hade vi en tvådagars utbildning som var mer fokus på hur kan de lära ut till eleverna. Men det vet ju du som håller på med Mindfulness att det går ju i ett, hur mycket jag har integrerat i mig själv, hur jag kan lära ut det. Så även under den här professionella utbildningen så var det ju också väldigt mycket fokus på att ge till pedagogerna. Jag tror inte jag har förstått vilken utmanande situation de är i och vilka hjältar, i brist på annat ord, som de är. Hur mycket som ligger i deras knä. Så det kändes viktigt. Därför att filosofin i det här materialet är ju dels, som är grundat i forskning, är ju dels att lärarna påverkar väldigt mycket med sitt sätt att vara. , modellera de här olika färdigheterna av närvaro, empati, motståndskraft, att kunna stå stadig även när det blir kaos. För att om de bara skulle gå in och göra övningar med eleverna och själva vara uppe i varv eller vara stressade så känns det som att det blir väldigt svårt. Och sen hade de en period på ungefär åtta, tio veckor som de experimenterade med att öva med eleverna i klassrummet.

Axel Wennhall
Så projektet innebär egentligen att det är lärarna som i sin tur sen kommer förmedla den här kunskapen och lära ut den. Det är de som blir mindfulnessinstruktörerna eller pedagogerna i klassrummet.

Anna Wikfalk
Ja, det är det. För det kändes liksom som att det är de som är med eleverna hela tiden. Min erfarenhet när jag var i en årskurs fyra var att man har en ganska hög tröskel. Dels så ska man föra in någonting som kanske är lite nytt för dem. Och dels är man den här outsidern som kommer. Och jag kom att tänka på hur det var när man hade vikarie när man var ung. Det kan ju bli lite bananas med en vikarie. Och då blev det också som något, det var inte att det inte var värdefullt, men det blev liksom som något främmande element som kom. Och det jag upplever nu när jag pratar med lärarna som har gjort med sina elever, de känner sina elever, de kan läsa av, de kan förutspå innan, vilket kanske kommer att tycka att det här är utmanande, kanske protestera. När man kommer in ny så vet man ju ingenting om en klass. Och tanken är att de dels ska kunna ha rutiner, att kanske börja dagen med fem minuter eller börja efter lunch när alla kanske är lite trötta. Men också att de ska kunna ta temperaturen i klassen och bara, okej, men nu är ju det för stimmigt här inne. Jag kan stå här och skrika och försöka tvinga dem att lära sig just nu. Eller så kan jag bara utveckla den där, nu är det nog bra att göra en sådan övning eller nu är det bra att göra det där. Och de är ju pedagoger för sina årskurser. Jag ser dem som experterna. Plus för deras egen skull, verkligen för deras egen skull.

Axel Wennhall
Det som du beskriver är ju att det ni ger är ju lärarna verkligen en till skiftnyckel, eller om man vill så säga, i verktygslådan. Att kunna vara närvarande med sina elever även när det är väldigt utmanande. Och det låter ju som, i alla fall för alla oss som har upptäckt och upplevt närvaro som man kan få med hjälp av den här typen av träning, så låter det helt fantastiskt. Jag tänker, finns det någon risk eller någon problematik i att det låter som att läraren behöver vara väldigt engagerad och motiverad för att kunna vara en del av det här?

Anna Wikfalk
Det var ju väldigt viktigt i projektet att det var pedagoger som ville vara med. Annars så tror jag inte att det går. Det är som att man skulle ha en person på en mindfulnesskurs som inte vill vara där. Det kan ju vara en spännande utmaning i och för sig. Så vår tanke var att om man utbildar ett gäng pedagoger som själva är intresserade, och det var ju all blandning på de här skolorna. På vissa skolor var det ju lärare som hade gått en mindfulnesskurs själva, till personer som absolut inte kände till någonting, bara nyfikna. Så det fanns ju den blandningen. Men det fina var ju också att på nästan alla skolor så fanns det någon som hade ganska mycket erfarenhet, kanske inte exakt av mindfulness, men av yoga eller något liknande. Och då kunde ju de också stötta de pedagogerna som hade mindre erfarenhet. Men förhoppningen, och som vi ser i förlängningen, för det är en brist som vi märkte nu, det var att de lärarna som var utbildade blev ganska isolerade. Att många andra lärare inte visste riktigt vad de höll på med. Så det där ska vi ju försöka rätta till. Så tanken är ju att det ska bli, förhoppningen är ju att det ska väcka intresse och nyfikenhet av de andra pedagogerna. Men jag tror att det måste vara ett frivilligt engagemang från en lärare. För det kräver en viss investering i sig själv.

Axel Wennhall
Verkligen, det är en typ av personlig utveckling som går hand i hand med den pedagogiska utvecklingen också. Ja. Hur gamla var barnen, eleverna som har varit med i det här projektet?

Anna Wikfalk
Alltså de har ju varit från, på en skola har de ju gjort det, eller två skolor har de gjort det både i lågstadiet och mellanstadiet. Ja, det är faktiskt också högstadiet och gymnasiet.

Axel Wennhall
Okej, så det är hela grundskolan.

Anna Wikfalk
Så det är hela grundskolan och gymnasiet.

Axel Wennhall
Och hur har själva programmet sett ut i klassrummen?

Anna Wikfalk
Alltså det har ju varit ganska fritt. Alltså det här materialet bygger på fem områden. Kroppsmedvetenhet, mental medvetenhet, känslomedvetenhet, och social medvetenhet och global medvetenhet. Och det är det jag älskar med det här materialet. För att ibland så stannar ju mindfulness vid de tre eller fyra första. Att vi är uppmärksamma på våra tankar och känslor och vad vi känner i kroppen. Men jag tycker att det är så fint också att det är som ett eget avsnitt just social medvetenhet. Så att det där jobbar man ju mycket med relationer och kommunikation och empati och medkänsla. Men också global medvetenhet. Och där är det ju att ta, okej hur kan jag använda mig av all den här medvetenheten till att faktiskt verka i den här världen. Till att känna att jag är en del av den här världen. För det kan jag uppleva mycket när man pratar om. Ni har pratat med ungdomar ibland, och kanske vuxna också, men ni har just pratat med en del ungdomar som känner sig lite. Man vet om att det är miljöförstöring och sådana saker. Men att just känna att jag kan vara med och påverka. Jag är viktig. Jag är en del av det här samhället. Och då är det så fint om man gör mindfulnessövningar kring det, för att känna det. Alltså att känna att man vill bidra och känna att man kan bidra. Än att någon säger att du ska gå ut och plocka skräp. För att man ska inte skräpa ner. Det kan ju ha sitt värde också. Men jag tycker att det är väldigt starkt att man gör övningar just där man integrerar det.

Axel Wennhall
Hur kan en sådan övning se ut?

Anna Wikfalk
En övning som är att bara lokalisera sig. Var är jag? Vad är väderstrecken? Och när jag började så kände jag att jag har aldrig någon koll på. Att bara känna så här, var är jag i den här världen? Och att lära sig om platsen där man är på. Så där kan man ju tillsammans med klassen och läraren Vad är historien om den här platsen? Och bara känna att nu är vi en del av den här platsen. Sen kan det ju vara meditationsmässigt att man gör meditation där man tar kvaliteterna av berg eller jord. Känna vind i sin kropp och utanför sin kropp. Och känna den här typen av element. Och också sådana här som kan leda till väldigt spännande och intressanta diskussioner och känsliga diskussioner. Så att läraren till exempel bara kan ta ett papper och bara Var kommer det här ifrån? Ja, men de flesta kanske vet träd. Men hur går processen till? Så man riktar medvetenheten till världen. Och kanske tar sin mobiltelefon och bara Vad vet vi om den här? Och var kommer den ifrån? Och då kan man ju komma in på massa olika diskussioner som kan leda till viktiga och känsliga, svåra ämnen. Att vissa av de här komponenterna kommer från delar av världen som har sin problematik. Och på det sättet kan man ju också väva in det i skolan. Så det finns hur många sätt som helst att faktiskt väva in det. Nu var det någon lärare som på biologilektionen skulle prata om hjärnan. Och då är det ju väldigt lätt att väva in mindfulness också. Vad hände med hjärnan när vi mediterade? Så någon underbar tyska lärare som hittade någon meditation på tyska och gjorde massa, du vet att de fick glosor på tyska, alltså på känslor. Och fick prata om hur de kände sig på tyska. Så det finns jättemånga sätt man kan göra. Och där är ju lärarna mycket bättre än vad vi är. De har redan det där tänket och så väver de in de här färdigheterna. Men din fråga var egentligen hur kan det se ut? I början så är det ju mycket att kanske bara känna kroppen. Så kroppsmedvetenheten kommer ju först. Så jag vet att det är många lärare som har gjort bara att känna fötterna, känna händerna, kanske på bänken eller på låren. Kanske göra med andetaget några minuter. Oftast är det ganska korta övningar som man gör med dem.

Axel Wennhall
Och hur har det gått? Vad har ni sett på resultat?

Anna Wikfalk
Vi har ju sett utmaningar såklart. Men med de lärarna som har fått till det och som har gjort det så är det ju fantastiskt att höra. Vi hade så kort tid på oss, vi har inte kunnat göra någon kvantitativ effektmätning på eleverna. Men på de yngre eleverna så har jag pratat mycket med lärarna och på de äldre eleverna så har jag haft olika fokusgrupper. Och det som jag tycker är fascinerande med de här yngre eleverna som går i tvåan, trean, det är att de är extremt öppna till att göra sådana här grejer. Och där var det en lärare i åk tre, det var ju så underbart för då hade hon gjort att de gjorde några djupa andetag och att de satt på ett visst sätt. De började sitta så när hon kom för att de ville vara säkra på att hon inte glömde bort. De satt redo för att göra en övning och det är ju fantastiskt. Och just att höra dem säga hur snabbt det kan gå att skifta en sinnesstämning i den här höga ljudvolymen. Och det var ett citat från en kille i åk tre som brukade störa ibland på lektionerna. Han hade sagt, jag känner mig som en helt ny människa. Jag är lugn nu. Det är ju såklart, det är ju fantastiskt att höra. Sen så tror jag att man måste tänka väldigt långsiktigt när det gäller de här grejerna. Man måste ge lärarna tid. Men jag slås av också när jag hade de här fokusgrupperna, jag slås av att för barn och unga så känns det, de gör det så extremt odramatiskt. Så här, ja men det är skönt, det lugnar ner klassrummet, typ. Lite så. Och jag minns en tjej i åk fem som var så här, jag tycker bäst om att göra det på måndag morgon för då kan man känna sig väldigt stressad inför veckan. Okej, det gör du. Eller liksom, jo men då har man ju hela veckan framför sig. Så jag känner verkligen så här, vi har en skyldighet att ge unga verktyg för allt det som de ska hantera. Det känns liksom, jag vet inte, det är vi som har skapat den här nya tekniken. Det är inte deras fel, den har kommit i händerna på dem. Och då behöver vi också, jag menar vi säger så mycket saker, var närvarande, fokusera. Men då måste vi också berätta för dem hur ska de göra det när de har så mycket som distraherar.

Axel Wennhall
Jag minns tillbaka sist vi var här, då pratade du och jag om just att mindfulness inte är någonting speciellt. Det är ganska intressant att notera att barnen uppfattar det här, att det här är inget speciellt. Det här är bara ett sätt att vända min uppmärksamhet mot livet och mot det som faktiskt händer. Och att det finns vissa tekniker för att uppleva livet på ett annat sätt. Att förhålla sig till livet på ett annat sätt. Som inte är lika mycket stress eller oro eller rädsla.

Anna Wikfalk
Jag upplevde det just när jag satte de här fokusgrupperna, för dem var det liksom typ ingen stor sak. Bara en grej som kan hjälpa till. Och jag minns en kille i åk 9 som sa med sån självklarhet att jag spelar hockey. Vi har också gjort meditationerna för barn och unga gratis i appen. För det var en sak som växte fram under projektet att det är klart att de ska ligga där. För vi vill ju att lärarna ska kunna använda de meditationerna i klassrummet om de inte känns bekväma med att guida själva. Men vi vill ju också att de ska kunna öva hemma. Och då sa han att jag har hockeyträning på kvällen och så brukar jag komma hem klockan 11. Och då har jag jättesvårt för att gå ner i varv så jag brukar inte somna förrän klockan 14. Men nu gör jag en övning i appen och så somnar jag tidigare. Så. Det var så här, ja men så underbart. Det säger sig självt om man somnar klockan 14 och man ska gå upp klockan, ja när de nu går upp, klockan 19 kanske. Så kan det vara väldigt svårt att fokusera.

Axel Wennhall
Vad finns det för forskning internationellt kring hur det här hjälper i klassrummen?

Anna Wikfalk
Ja men den är ju inte, forskningen i skolan är ju inte lika, det finns ju inte lika mycket som det gör till exempel på stressreduktion för vuxna och så. Och man skickar inte in, vad jag har förstått, unga i magnetkameror på det sättet som man gör med vuxna. Men det finns ändock forskning, tillräckligt för att kunna visa att det hjälper till med fokusering, det hjälper till med stress tror jag är det som man har sett att det hjälper, där finns det mest tydligt även i skolan. Men också det här som kallas för motståndskraft, att inte vara så lättstyrd av sin impulskontroll. Att kunna få den där lilla distansen innan man slår ner någon som kanske knuffar till en.

Axel Wennhall
Ja men det var en av de första definitionerna av mindfulness som jag läste om, jag tror det är i Sharon Salzbergs bok Real Happiness och då har hon också lärt ut meditation i skolan till någon elev. Hans definition med mindfulness, den här eleven som var 10 år, var just att mindfulness är förmågan att inte slå en annan i ansiktet.

Anna Wikfalk
Ja, den är viktig om man har svårt med det. Och empati och medkänsla finns också dokumenterat. Men jag vet att det finns en del forskning i Sverige. Det stod om det var ett forskningsprojekt i Göteborg. Jag har också förstått att det är ganska svårt att forska på det i klassrummet eftersom det är många faktorer som påverkar. Men det som jag tog med mig från den forskningen, det projektet i Göteborg, det var ju att de fann att om läraren inte tar det här på fullt allvar, där hade någon lärare vid något tillfälle suttit och rättat prov och satt på en guidad övning. Då går det inte. Så därav vikten också att läraren är med på att det här är bra för mig och er. Så när vi övar så övar vi tillsammans. Det är en viktig del när vi undervisar till pedagogerna. Det är inte att ta av sig helt sin lärarhatt såklart. Man är fortfarande lärare och ansvarig för den här gruppen. Men man tar ju av sig sin lärarhatt såvida det inte finns något rätt eller fel svar som kommer från eleverna.

Axel Wennhall
Har ni stött på några kritiska röster kring ett sådant här projekt att föra in meditation och mindfulness? Jag vet att ni har pratat om det som en typ av hjärnträning. Stämmer det?

Anna Wikfalk
Ja, det där är ju såhär fascinerande med vad man sätter för ord på det. Hjärnträning fick jag från en skola i Huddinge som, om vi får fortsätta ett steg två, kommer att vara med då vilket är fantastiskt roligt för de har ju en massa erfarenhet. De har det redan på schemat. Så de kallar det för hjärnträning. Och jag var lite såhär, hmm, hur mycket kan man använda ordet mindfulness? Vad funkar, vad funkar inte? Så därför valde vi att kalla det för hjärnträning slash mindfulness. På något sätt för att kanske avdramatisera det. Så egentligen skulle jag ju vilja kalla det för hjärtträning. Eller hjärn och hjärtträning. Egentligen för mig personligen spelar det ingen roll vad själva ordet är. Men det var ett sätt att på något sätt försöka öppna upp till, för det jag märkte var att det är extremt svårt att komma i kontakt med ledningen på en skola. Det var lite som rockstjärnor, rektorer. Men de får väl, jag förstår det, de får säkert supermycket. Så det var också ett sätt att om de ser det ordet så kanske det ändå på något sätt. För en del som inte är bekanta med mindfulness så kanske det kan väcka ett intresse och för andra så är det ordet mindfulness som väcker intresse. Men jag tycker att vi har mött mycket, även från skolor som har valt att inte vara med, intresse och nyfikenhet fast de har känt att de inte haft tid. Men det har varit också, men det har bara varit på en skola, då har det varit personal som har varit starkt religiös, kristen. Den eller de, jag vet inte, har inte varit med, inte varit en av de utbildade pedagogerna. Och där har jag hela tiden sagt att jag är superöppen och vill jättegärna träffa dem och berätta och ha en dialog. För jag ser absolut ingen motsättning mellan att man har en religiös övertygelse av vilken religion det än är och att utöva mindfulness. Snarare, jag har haft både kristna och muslimer på mindfulnesskurser i studion och bara kunnat se att deras tro har blivit förstärkt. Alltså en intima relation med sin gud eller vem det nu är man tror på. Men då har det ju dykt upp lite rädslor. Men det är svårt om man inte har för en dialog. Då kan man inte visa heller vad det är.

Axel Wennhall
Nej. Men jag tänker också att vi har ju idrott på schemat. När jag växte upp så valde jag i sjuan att gå på ett idrottshögstadie där vi fick faktiskt idrotta varje dag. Jag hade idrott en gång per dag. Och det var ju fantastiskt. Men någonting som har blivit väldigt tydligt för mig när jag har utforskat och upptäckt meditation och vad jag kallar någon typ av mental träning, hjärnträning, mentalträning, är att vi ligger efter när det kommer till kunskap och förståelse om de här bitarna. Det är jätteviktigt att vi börjar föra in det. Men samtidigt som när vi börjar föra in det så är det också viktigt att vi undersöker de här olika typerna av mental träning. Och ser vilka fungerar och hur fungerar de olika. Och här är det ju så himla svårt. För precis som i idrott så kommer vissa barn älska att göra någonting och andra barn kommer inte alls tycka om det. Och lite samma sak med mental träning. Och jag tänker det när det kommer till exempel meditationer att vi alla har olika intressen eller vi tycker vissa tekniker fungerar bättre eller sådär. Och att det är ganska svårt att hitta former som passar för alla. Men att vi i alla fall behöver, och det är också därför det är så spännande att höra om ert projekt. Att såhär, okej men vilka tekniker, vilka typer av metoder kan vi använda och hur fungerar de? Att följa upp och se. Okej, och att vi bara liksom, vi är ju verkligen bara i början på den här resan. Och att vi måste liksom prova och försöka och se vad funkar, vad fungerar inte. Och låta det här vara en utveckling som liksom, om det här ska vara en del i skolan och i samhället i stort. Inte bara på en individnivå.

Anna Wikfalk
Men verkligen. Men jag kände när du sa det där så kom jag att tänka på just att det känns som att vi har en skyldighet att lära våra unga att vara med saker inom oss som inte är helt bekväma. För att jag tänker såhär, när vi var unga, man kunde inte distrahera sig på samma sätt. Satt man och väntade på bussen när man skulle åka och träna någonstans så satt man och väntade på bussen. Jag har inget minne av att jag hade med mig någon bok eller en serietidning eller någonting. Man satt där och väntade. Och det som jag hör från vissa lärare det är att det är deras upplevelse att unga idag är så ovana vid att vara nere i sin kropp. Så det var en lärare som sa, det är säkert vissa av de här eleverna, det här var lite äldre elever, som har panikångest. Det är inte för att ta bort deras upplevelse, men hon sa att vissa av dem säger att de har det. Men hon var så här, men jag tror inte att det är det de har. Men de tror att de har det. För att så fort de, eftersom de är så ovana vid att vara i sin kropp och så känner de någonting lite obekvämt, så blir de så rädda för det. Att det måste vara något fel. Och då kan jag känna att, vad det än är, men några övningar för att lära känna att så här känns det när man är orolig, så här känns det när man är rädd, så här känns det när man är lite ledsen. Det är inget farligt. Livet kommer inte alltid vara happy-happy och det är inte tänkt att vara det heller. Att vi har en skyldighet att lära dem hantera. Det är inget fel. Och det är också viktigt med mindfulnessövningar och därför är det så viktigt att pedagogerna är utbildade, att det inte finns den här förväntan om att man ska känna sig på något visst sätt. Nu gör vi den här övningen för att, och det är vi väldigt tydliga med till lärarna, vi får inte använda övningen så här, nu gör vi den här övningen för sen ska det bli helt lugnt. Många gånger blir det det. Men det är jätteviktigt att elever som inte känner sig lugna, som kanske känner sig stressade efter en övning, att de blir bemötta i det. Att läraren säger det. En del av er kanske känner er lugna nu och en del kanske känner er stressade. Och ibland när vi riktar uppmärksamhet in i kroppen så märker vi vad som finns där. Det är inte att det skapas av det, men vi märker att det är där. Och hur kan vi ta hand om oss själva då? Så att det inte blir en metod för att vara tyst.

Axel Wennhall
Framingen blir ju så enormt viktig och det märker man ju själv också. Är jag genuint nyfiken och tillåter jag mig själv att känna precis det jag känner utan att vara emot det eller försöka förändra det? Eller använder jag det här som ett sätt att gå förbi det och försöka fly undan? Och det är ju jättetydligt. Det märker man ju själv i sin egen övning. Just det där du beskriver om att inte kunna ha tråkigt. Att vara människa och vara människa fullt ut innebär ju också att kunna känna alla känslor som finns i spektrat. Det är det rika livet att kunna vara med det. Och om man som det faktiskt går idag att fly vissa känslor som till exempel har tråkigt. Det finns alltid en distraktion. Så tillåter man sig själv inte att vara människa fullt ut. Och det tror jag kommer ha väldigt stora ödesdigra konsekvenser framöver. Men hur ser projektet framöver ut nu då? Eftersom jag förstått det så är ni klara med steg ett nu med de här fem olika skolorna.

Anna Wikfalk
Ja, så vi hoppas att vi på något sätt antingen ska kunna fortsätta med samma bidragsgivare som vi haft nu, Vinnova. Men även om vi inte kan det så är planen att hitta. Vi sitter och funderar kring olika och en som jag hoppas på kanske skulle verkligen kunna funka på ett sånt här projekt är crowdfunding. Donationsbaserad crowdfunding. Vi har träffat så många föräldrar under det här projektets gång. Alltså föräldrar som har kontaktat oss och vill att vi ska in på deras skola. Så det är ett spännande sätt. Jag skulle tycka det var underbart om ett projekt kunde få stöd underifrån från föräldrar. Men hursom, på något sätt så kommer vi att fortsätta. Och då har vi utvecklat en lite mer heltäckande modell för att involvera hela skolan. För att vi känner att det är viktigt att det finns en tydlig avsändare gentemot föräldrar på skolan och gentemot eleverna. Att det är skolan som gör det här, att det inte är enskilda pedagoger som gör det här. Det blir också väldigt mycket för pedagogerna att bära. Speciellt när man kommer till äldre elever. De är väldigt bra på att ifrågasätta. De har ju varit så här, varför ska vi göra det här? Är det för att du är intresserad av det här? Då måste det finnas väldigt tydliga avsändare. Att det är skolan som tror på det här. Så då är planen att vi ska jobba med en skola under två terminer, ett läsår. Och att man har som en föreläsning med all personal på skolan. Jag har fått sagt till mig att gör den inte längre än en timme. Det är det ingen som har tid med. Men det känns viktigt att alla får lite teoretisk bakgrund. Får lite kött på benen när det gäller till. Om man är lite skeptisk, och det är väl jättebra att vara skeptisk. Att man får lite forskningsbakgrund och också får göra några korta övningar så att man på något sätt ser att det är det här de gör i klassrummet, de pedagogerna som sedan blir utbildade. Det är inget konstigt. Och sen har vi också lagt till en rektorsdag. En halvdag är kanske realistiskt. Jag hade ju velat ha en hel dag. Jag tror att det får bli en halvdag. Men jag tror att det är väldigt viktigt för rektorerna att träffa andra rektorer. Jag tror också att det är viktigt för dem. Jag märker ju vilken press de är under. Det är ju ingen lätt roll som de har heller. Så att de också förhoppningsvis får med sig verktyg som de kan använda. Jag hade en rektor som var med på ett introsamtal med lärarna. Och det är inte alltid det här händer, men det är häftigt när det händer. För vi gjorde en tre minuters meditation, bara att landa. Och han var efteråt så här, kom in på mitt kontor, vi måste prata lite. Och det här var ju verkligen, jag kände hur jag sjönk från den stressnivån till dit. Och då blir man ju också mer motiverad till att uppmuntra de här pedagogerna, be dem kanske guida en meditation på ett ATP-möte eller personalmöte. Sådana saker. Förhoppningen är ju att det på något sätt också ska sippra in i organisationen. Därför att vad jag har hört från flera skolor, det är ju när de ska ha personalmöten så kommer kanske hälften av, eller fler, kommer direkt från ett klassrum. Där det har hänt massa olika saker. Och därifrån så ska man mötas och prata om gemensamma saker. Så det bara kändes som en väldigt värdefull plats att också kunna göra tre minuters meditationer till exempel, inför sådana möten. Innan man ska möta föräldrar, vilket jag förstått inte heller alltid är så himla lätt. Så de har ju många utmanande saker.

Axel Wennhall
Ett ord som fastnade hos mig som du sa var just det här med att vara skeptisk. Och jag tycker det är också en fantastisk förmåga vi har att vara skeptiska. Men det jag tänker på är en grej som jag hörde Hadi Ashanti, som jag vet att du också följer, när han fick frågan om det här. Vad säger du till de som är skeptiska? Och då svarade han att, ja men bra, fantastiskt. Du har all rätt att vara skeptisk. Så fortsätt vara skeptisk. Men ifrågasätt inte bara det här utan ifrågasätt allt. Och ta reda på det för dig själv. Och det tycker jag känns så himla fint med den här typen av övningar. Bra att du är skeptisk. Nu, undersök. Se hur det är.

Anna Wikfalk
Ja men verkligen.

Axel Wennhall
Och ifrågasätt då alla dina föreställningar och idéer. Och bara ta reda på vad är det här? Så det verktyget är nästan ett fantastiskt verktyg att ta med sig.

Anna Wikfalk
Verkligen.

Axel Wennhall
För att komma längre.

Anna Wikfalk
Verkligen. Och jag kände lite här att verkligen, gå inte på vad någon annan säger men prova det. Prova det för dig själv och se vad som händer för dig själv. Ja, absolut inga problem om folk är skeptiska. Absolut inte. Men det är svårt om man är skeptisk och man helt stänger. Alltså man inte ens vill prova eller man inte ens vill. Nej, då är man inte skeptisk längre.

Axel Wennhall
Då har man klippt över på den mörka sidan.

Anna Wikfalk
Och sen ska vi också utveckla. Vi vill göra det hållbart. Det ska inte vara beroende av en pedagog som kanske slutar eller så. Så vi ska göra en onlineutbildning som ska kunna finnas kvar på skolan. Och förhoppningen är också att de pedagogerna som vi utbildar med hjälp av den här onlineutbildningen där de kan gå tillbaka och bara kolla på allting ska kunna utbilda andra på skolan. Och att den resursen ska finnas kvar på skolan.

Axel Wennhall
Härligt. Jag tänker att om man lyssnar på det här och kanske har barn hemma och är nyfiken på det här vore ju bra för mina barn, jag har ju börjat meditera. Så tänkte jag kolla lite grann med dig och vad du har för tankar och erfarenhet kring just det. Att introducera meditation och kanske mindfulness hemma. Och först och främst, i vilken ålder tror du att det är bäst att börja utforska det här?

Anna Wikfalk
Jag tror det är väldigt olika. Jag kom att tänka på en pappa som jag pratade med. Han kontaktade oss för han hade fått reda på projektet. Och han ville så extremt gärna hjälpa till att få in det här på sin sons skola. För han sa att min son, jag tror att han hade fått diagnosen ADHD. Men det kan ha varit en annan. Jag låter det vara osagt. Men han hade väldigt svårt för själva strukturen i skolan. Och de hade börjat med mindfulness med sonen. Och nu kan han följa den här strukturen som skolan är. Och det blir väldigt svårt vad man än tycker om den strukturen och att den kanske inte passar alla. Men eftersom den finns. Så nu hade han hållit på i två år och jag tror att han hade gått i åk 4 och nu gick han i åk 6. Men jag tror det är jätteolika också hur man är som barn. Jag tror att jag gjorde kroppsscanning med min äldsta första gången när hon kanske var nio. För då hade hon svårt att somna och mycket tankar på döden. Att just få ner uppmärksamheten i kroppen var en stor hjälp. För en del av oss så är det ju inte förrän vi känner att vi verkligen behöver det av olika anledningar. Så det kan ju vara när vi börjar känna oss stressade. När det börjar komma mer prov in i bilden. Samtidigt när man är sex, sju så kan man vara så himla öppen för det. Och det kan mer göras ganska lekfullt.

Axel Wennhall
Jag har försökt kolla runt lite grann vad det finns för olika typer av. I vilken typ av ålder så har jag märkt att det är vissa som har börjat så tidigt som är i fyra, femårsåldern. Och det är liksom barnen förstår och kan lära sig. Men sen har jag också förstått att vissa lärare ser att kanske runt nio till tio år. Så där är en ålder som verkar vara väldigt lämplig för att kunna introducera sådana här typer av. Det är intressant att det går att lära ut i så tidig ålder. Men hur ser du på hur man ska lära ut? Hur ska man introducera det? För jag tänker att det är ju lätt hänt oavsett om man är förälder eller kompis eller bror eller syster till någon så är det ju lätt hänt att man kan bli lite. Jag brukar ju själv kalla mig pingstpastor när det kommer till meditation och mindfulness. Och framförallt i början, och är väl säkert det fortfarande nu, men att du måste göra det här. Och att det finns en risk med det. Framförallt när man kanske ska förmedla det till sina barn.

Anna Wikfalk
Ja, jag förstår vad du menar och jag känner igen jättemycket. Kanske att man gör det tillsammans. Jag kom att tänka på en kvinna som går här i studion som gör väldigt mycket sådana här grejer tillsammans med sina barn. Alltså yogar och gör olika andningsövningar och har gjort det sedan de var väldigt små. Jag tror också att när man är yngre att man gör det mer till lek. Det som jag märker med, och jag hör från lärarna, det är att när vi vuxna börjar med mindfulness kanske vi börjar med att rikta uppmärksamhet till andetaget till exempel. För en del unga så är det så okonkret. Det kan vara utmanande och svårt. Men däremot att göra en visualiseringsmeditation kan vara superenkelt för dem. Att se bilder och så. Man kan ju ta hjälp av olika verktyg. Vill man göra någonting själv så kan man ju göra en visualiseringsmeditation. Jag tänkte att jag skulle göra någon sådan här mot slutet. Så kan man bygga vidare på den och göra det som en historia. Man kan ju också göra så här när man sitter och äter till exempel. Att man uppmuntrar till att använda sinnena. Titta på maten, dofta på den, äta med händerna. Hur känns det när man tar på en sådan? Hur känns det när man tar på den? Att använda och prata om de sakerna på det sättet. Men jag tror också att det är jättesvårt om man kommer och predikar. Jag har nog gjort det en del med mina egna barn och förstått att det inte är någon bra grej. Nu berättar jag det här om min tonåring. Hon hade, som de flesta, svårt att sova ibland. Så sa hon det på morgonen, jag hade svårt att sova. Så sa jag, okej, men vad gjorde du? Så sa hon lite motvilligt att, ja men okej, jag gjorde en sån där kroppscanning i appen. Jag tänker att man kan plantera frön och sådär. Men det måste ju vara frivilligt när man plockar upp dem. Men försöka vara ett gott exempel. Kanske själv.

Axel Wennhall
Och närvarande helt enkelt. Så enkelt. Det är så svårt.

Anna Wikfalk
Ta bort telefonen själv istället för. Jag menar man kan ju såklart säga det till. Man får göra som man vill. Men jag kan känna på mig själv ibland att, jag kan ju inte säga en sån sak och göra såhär. Jag måste ju göra likadant.

Axel Wennhall
Jag tänker att det kanske inte är så många barn eller äldre barn, tonåringar som kanske lyssnar på det här. Men hur är det i din egen praktik? Vad har du noterat själv den senaste tiden? Vad är temana, insikterna som du har fått den senaste tiden? Är det någonting du vill dela med dig av?

Anna Wikfalk
Generellt. Generellt? Ja. Jag jobbar för tillfället väldigt mycket med kroppen. Jag kände att en väldigt stor del av min meditationsutövning har varit typ härifrån och upp.

Axel Wennhall
Nu pekar du på magen.

Anna Wikfalk
Ja, nu pekar jag på hjärtat och upp. Jag har insett att det finns så otroligt mycket härifrån och ner att upptäcka. Det kan vara så skönt att gå hit. Men att gå ner hit, och nu pekar jag på nedre delen av magen, här finns det så mycket. Här finns det så mycket visdom och så mycket kraft. Men det har bara varit de senaste ett och ett halvt åren som jag har hittat lärare som jobbar mycket med det området och kontakten ner till jorden. Det är härligt att gå dit, men det är viktigt att gå dit. Det kan vara jättespännande att forska neråt också.

Axel Wennhall
Det är härligt att gå uppåt, men det är viktigt att gå neråt helt enkelt.

Anna Wikfalk
Det finns mycket att upptäcka neråt. Att vara förkroppsligad fullt ut. Och verkligen känna det här, det finns ju olika meditationstraditioner och sådär, men för mig känns det så himla viktigt att det är det spirituella, men jag är också fullt ut en människa som lever här. Och jag vill verka här. Så länge jag lever i den här kroppen så vill jag verkligen manifestera saker och hjälpa till med saker i den här världen. Och då måste jag också själv vara fullt i varje liten cell av min egen kropp.

Axel Wennhall
Om du skulle ge dig själv ett tips, om du skulle kunna ge en tidsresa tillbaka till första gången du skulle meditera. Jag minns att det var i Thailand på någon 10 dagars retreat. Vad skulle du ge dig själv för tips då?

Anna Wikfalk
Jag skulle vilja säga att vad du än upptäcker inom dig själv så duger du precis som du är i det här ögonblicket. Det finns ingenting här som inte kan älskas och som inte redan nu älskas. Och var hundra miljoner gånger snällare mot dig själv än vad du är just nu.

Axel Wennhall
Du vet att du har gett mig just det tipset att vara snäll mot dig själv. Du gjorde det när jag skulle åka på min första retreat. Så det har jag passat vidare nu till alla andra. Det tycker jag att alla som lyssnar ska ta med oss. Vi har, sedan vi träffade dig sist, också infört ett nytt inslag i den här podcasten. Den utvecklas i raskande takt. Och det här inslaget kallas Fem snabba.

Anna Wikfalk
Det har jag hört.

Axel Wennhall
Ja, du ser. Så det var det första som kommer upp.

Anna Wikfalk
Yes.

Axel Wennhall
Är du redo? Vem eller vad gör dig närvarande?

Anna Wikfalk
Mina barn.

Axel Wennhall
Vilken bok om meditation skulle du rekommendera alla att läsa?

Anna Wikfalk
Får jag en släpp? Om meditation. Så här länge får man ju inte vänta. Jag skulle vilja säga, jag vet inte ens om den här säljs. Men det är från det första retreatet som jag gjorde. Den heter With a Compassionate Understanding av Steve och Rosemary Wiseman. Det kanske den gör.

Axel Wennhall
Vad är du tacksam för just nu?

Anna Wikfalk
Min kropp dök upp.

Axel Wennhall
När grät du senast?

Anna Wikfalk
Det var nog igår.

Axel Wennhall
Vilket är det bästa rådet du fått?

Anna Wikfalk
Jag är ju inte så snabb.

Axel Wennhall
Det kommer när det kommer.

Anna Wikfalk
Generellt. Det bästa rådet. Ja, det var från en. Jag har också svårt att säga det bästa, men nu kom hon. Hon är en terapeut slash spirituell coach, kanske. Och hon var den som förstod, för jag var ju väldigt stressad när jag kom till henne, att du måste ner i kroppen, kvinna. Du måste hitta andra meditationsformer än bara upp. Det är jag otroligt tacksam för.

Axel Wennhall
Det här gick ju strålande.

Anna Wikfalk
Lite långsamt.

Axel Wennhall
Nej, det första som kommer upp.

Anna Wikfalk
Ja. Ja.

Axel Wennhall
Tack.

Anna Wikfalk
Tack själv.

Axel Wennhall
Vi ska ju få meditera med dig nu. Så jag tänker att jag låter dig ta över. Så får du guida oss igenom.

Anna Wikfalk
Det här är verkligen en meditation som man kan göra tillsammans med sina barn. Många av de övningarna som man gör med barn, de är ju väldigt lika de som man gör för vuxna. Man bara gör dem kortare eller gör om dem lite grann. Men väldigt mycket är likt. Men det här är just en visualiseringsmeditation eftersom jag upplever att många barn har lätt för det. Så för att göra den här övningen så kan du sitta ner, du kan ligga ner, du kan stå upp. Det spelar ingen roll. Men gör det så bekvämt som du kan för dig just nu. Och känner du dig bekväm med det så kan du sluta dina ögon. Men du kan också ha ögonen öppna. Då kan du bara sänka din blick, hålla den still på någon punkt. Och så härifrån så kan du visualisera en plats, eller bara tänka på en plats som du känner dig trygg på. En plats som du tycker väldigt mycket om att vara på. Och där du känner dig lugn och trygg. Och det här kan vara precis vad som helst. Det kan vara en plats som du har varit på. Det skulle kunna vara inne på ditt rum, kanske i din säng under täcket. Det kan vara en plats som du kanske har besökt på någon semester. Kanske en strand, kanske en sommarstuga, kanske hos en släkting. Men det kan också vara en plats i din fantasi. Och det kan också vara platser som är svåra att vara på, till exempel att ligga på ett moln. Så bara gör så gott det går att bestämma dig för en plats. Och se den där platsen så tydligt som du bara kan framför dig. Och se dig själv på den platsen. Och när du befinner dig på den här platsen, se om du kan höra några ljud. Kan du höra någonting på den här platsen? Eller är det alldeles tyst? Och vad kan du se på den här platsen? Du kan röra dig runt och notera vad du ser här. Utan att du behöver leta efter någonting speciellt. Kan du känna någon doft? Är det någonting som luktar på den här platsen? Och härifrån så kan du föra uppmärksamheten in i din egen kropp. Finns det någonting som du kan känna rent fysiskt i din kropp när du är på den här platsen? Det kan vara till exempel att det pirrar någonstans, kanske i dina fingrar eller dina fötter. Det kanske känns varmt någonstans i din kropp, eller kallt. Ibland så kanske du märker att du inte är kvar på din trygga plats. Du kanske börjar tänka på någonting annat. Det gör ingenting. Du kan när som helst, du kommer på det, komma tillbaka till din plats. Din trygga plats. Den finns kvar. Och se om det är möjligt för dig att avgöra hur du känner dig just nu. Känner du dig lugn? Känner du dig lite orolig? Känner du dig glad? Eller kanske ledsen? Det spelar ingen roll. Ingen känsla är bättre eller sämre. Ibland kan det vara jättesvårt att veta vad man känner. Och då är det så. Den här trygga platsen kan du alltid komma tillbaka till. När du känner att du behöver det, att du vill det, så kan du besöka den. Om du vill så kan du avsluta med att ta två djupa andetag. In och ut. Genom din näsa. Och sen kan du öppna dina ögon om du haft dem stängda. Och fortsätta med din dag.

Axel Wennhall
Tack. Jag fick upp en tanke att jag blev väldigt nyfiken på var ni befann er.

Anna Wikfalk
Den här tycker jag är så himla fin för här har jag hört jätteunga. Till den jag minns bäst är en kille som gick på gymnasiet. Han hade haft A i nästan allting i högstadiet. Och sen började han på gymnasiet på en av de svåra gymnasieskolorna. Och så blev han en medelmåtta såklart. Alla var ju så. För honom var det jättejobbigt. Och då gjorde han den här och sa att jag gör den här på bussen varje dag till skolan. Och då var det med en trygg plats och en medkännande vän också. Jag tyckte det var så coolt. Att det kan vara sån hjälp.

Axel Wennhall
Tack för idag. Och innan vi ska lämna dig och ta oss vidare idag så vill jag bara först och främst kolla om man är intresserad av det här projektet. Och jag vet inte exakt hur man skulle kunna engagera sig. Men man är nyfiken och det kanske blir någon crowdfunding framöver eller vad det nu händer. Hur får man reda på mer om projektet?

Anna Wikfalk
Jag tänker nästan att antingen så kan man mejla till mig på anna.vikfalk@mindapps.se. Men jag tänker också, jag vet inte om det finns, att jag kan lägga en länk till. För den är lite lång. Nu ligger det information om projektet på MindApps hemsida. Men vi ska skapa en egen hemsida till projektet.

Axel Wennhall
Vi löser någonting. Ja. Suveränt. Och en sista fråga i sedvanlig ordning. Vem skulle du rekommendera oss att träffa och vem skulle du vilja lyssna till?

Anna Wikfalk
Jag tycker att ni ska intervjua min före detta kollega Veronica Ryd. Hon har så många spännande saker som hon skulle kunna prata om. Till exempel har hon jobbat på en vårdcentral i Skärholmen och undervisat mindfulness där. Och där var det ju människor med väldigt mycket trauma. Och hon är utbildad i det här programmet som heter Breathworks, mindfulness vid smärta. Jag kommer bara ihåg att det var saker som jag tyckte var superintressant som hon berättade. För då sa hon att vissa deltagare, kvinnor från vissa olika kulturer som inte kunde se sig själva som ett eget jag, de hörde ihop med. Satt att jobba med att så här, men du har ju rätt att få känna in i bara dig. Och sen jobbar hon ju fortfarande mycket mer än vad jag gör med mindful eating. Så hon är superspännande att prata med det också om. Både grupp men också individuellt.

Axel Wennhall
Perfekt. Tack. Och tack för idag. Ja men tack själva.

Anna Wikfalk
Fint att komma tillbaka. Ja, detsamma. Jättemysigt.

Axel Wennhall
Tack för att du har lyssnat på det här avsnittet av Meritera mera med Anna Wikfalk. Vi hoppas att du har blivit inspirerad av vårt samtal och av Annas meditation. Om du vill komma i kontakt med Anna så hittar du hennes kontaktuppgifter på vår hemsida, breathein.se. Och vi som gör den här podden är jag och Axel Wennhall och tillsammans med mig har jag Gustav Nord. Och vi driver även Breathe In där vi arrangerar kombinerade meditations och äventyrsresor. Och snart är det äntligen dags igen. För den 26 till den 29 mars åker vi på Breathe In med tillsammans med Thess Elgquist till Mindfulness Manor som ligger i vackra Margretheholm. Vi slår ihop det bästa av världarna av meditation, vandring, gammelskog och inte minst växtbaserad mat. Vår ambition är att du verkligen ska få landa i dig själv under den här helgen. För att sen kunna ta med dig allt du upplevt hem. Jag älskar meditationsläraren Sharon Salisbury citat att Vi mediterar inte för att bli bättre på att meditera utan vi mediterar för att bli bättre på att leva. Och i min värld betyder det att vi lever våra liv i mer närvaro. Att vi upplever mer vad som faktiskt sker i och runt omkring oss. Istället för att fastna i tankar kring vad som har hänt eller kanske kommer hända sen. Min erfarenhet är att när jag är helt närvarande så är jag också helt fri. Och jag säger inte att du kommer att känna dig helt fri efter att ha varit med på ett retreat. Men du kommer att ha planterat ett frö. Och du kommer att ha börjat undersöka vad frihet betyder för dig. Och om du tycker det låter lika spännande som jag gör så tycker jag verkligen att du ska hänga med. Och sen har vi såklart Bride in Stockholm, ett helgretreat på Björnbacka gård som du kan läsa mer om på vår hemsida. Sedan är vi också väldigt stolta över att kunna berätta att vi ska träffa Chris Germer i podcasten lite längre fram i vår. Chris är en pionjär inom Mindfulness Self-Compassion och har tillsammans med Kristin Neff tagit fram utbildningsprogrammet för MSC som det förkortas. Han kommer till Sverige helgen den 4 och 5 april för att leda en Mindfulness Self-Compassion Core Skils Training. Alltså en tvådagars workshop. Och för dig som inte känner till Mindfulness Self-Compassion så handlar det om att kombinera kompetenserna från Mindfulness och Self-Compassion för att öka vårt emotionella välmående. Så vi vill verkligen passa på att tipsa dig som lyssnar att gå på hans workshop. Och vi kommer att lägga ut en länk på vår Facebooksida som heter kort och gott Bride in. Så missa inte den här chansen. Och är det något vi har tagit med oss från vårt samtal med Anna är det att meditation i skolan är här för att stanna.