Det här är en transkribering av vårt podd-avsnitt med Daniel Ek om meditation, stress & att leva i en pandemi.

Axel Wennhall
Hej och varmt välkommen till Meditera Mera med mig Axel Wennhall som ställer frågorna och Gustav Nord som producent. Låt oss inleda direkt med säsongens andra gäst som även är den andra gästen som vi har förmånen att få hälsa välkommen tillbaka till Meditera Mera. För just nu sitter vi hemma hos Gustav och ska träffa Daniel Ek för att prata om hur meditation, närvaro, medvetenhet och vänskap kan hjälpa oss att hantera det mentala kring coronapandemin på ett sådant skickligt sätt som möjligt. Daniel Ek är legitimerad psykolog, författare, föreläsare, meditationslärare och han är även grundare av Vänskapslabbet som arbetar för att hjälpa människor att bli starkare, friskare och lyckligare genom sina relationer. Daniel är även en av våra lärare i Mindfully och han har tagit fram en meditationsserie om just relationer som heter Social Mindfulness. Och idag har jag bjudit in honom till podden för att prata om hur vi kan ta hand om oss mentalt på bästa sätt under den här rådande pandemin. Nu under en tid när många behöver det som mest. Och skulle det vara så att du lyssnar på det här avsnittet efter att pandemin är slut, för den kommer att ta slut, så kommer du säkert märka att vårt samtal berör ämnen som är aktuella även efter att pandemin har lagt sig. Oro, stress och rädsla är naturliga delar av att vara människa, oavsett om vi befinner oss i en pandemi eller inte. Men de här känslorna tycks förstärkas just nu och det är viktigt att poängtera att vi inte är ute efter att eliminera några känslor, utan snarare undersöka hur vi bäst kan leva med alla våra känslor. Därför är jag extra glad att Daniel har tackat ja att vara med och bidra med sin vishet och erfarenhet. För Daniel har flera roller och expertisområden som gör att han är extra bra lämpad för det här samtalet.

Okänd
Tjenare! Hej!

Axel Wennhall
Hur är läget? Kul och mysigt. Ja, vad fint. Hej Daniel!

Daniel Ek
Hej!

Axel Wennhall
Välkommen hem till Gustav. Jag har ju bjudit in dig hit idag för att prata om vad många upplever som en mental hårdsmälta nu i och med pandemin och de ökade restriktionerna. Så själva temat för vårt samtal är hur vi bäst kan ta hand om oss själva mentalt under pandemin. Och känslor som stress, oro, rädsla och ensamhet är väldigt påtagliga för många. Så frågan är hur vi kan hantera dem på ett skickligare sätt. Men också kanske vad vi kan ta med oss på andra sidan. Vilka lärdomar kan vi ha med oss när den här pandemin är över? Och kanske hur kan man använda den här situationen för att utveckla sig själv som människa? Men först och främst, hur mår du just nu?

Daniel Ek
Just nu, nu i stunden så mår jag ganska bra för vi gjorde en liten sharing innan och det släppte mycket i min kropp. Så jag märker att jag haft en del stress och spänningar i kroppen som släppte nu. Och generellt sett i mitt liv, om man tittar på den större situationen så kan man ju fråga hur har jag påverkats av coronasituationen? Och det är väl ett pågående hela tiden. Det är inte så här, ja men det påverkade mig på det här viset, punkt slut. Utan det är liksom ett konstant känna in, känna efter, försöka förstå vad mår jag bra av, vad mår jag inte bra av, hur ska jag hantera det här? Så det är också svårt att liksom ta tempen och säga så här mår jag. Men om jag skulle ändå försöka göra det och titta på ända från liksom februari till nu så kan jag väl säga att jag har varit ganska lyckligt lottad på det här viset att jag har i början av våren så flyttade jag ut till en sommarstuga. Delvis för att slippa stan lite och corona och det gjorde mig väldigt gott. Jag har liksom längtat efter naturen tidigare så nu fick jag en väldigt tydlig liksom signal att ja men nu kan du verkligen göra det, det passar väldigt bra. Så jag har hållit på och testat det, hur är det att bo lite utanför stan i en stuga ganska själv. Jag har haft kompisar på besök och så där. Framför allt under sommaren. Sen så köpte jag en egen stuga i början av sommaren som jag har hållit på och renoverat och varit upptagen med det. Så jag har kunnat rikta min energi. Jag tror en stor, en pusselbit som kan hamna fel är att vi har energi som vi vill göra någonting av, livsenergi. Vill rikta den till något, det kan vara arbete eller en relation eller någonting att göra något meningsfullt. Och när en sådan här pandemi händer då kan rädsla kicka in och ångest och andra saker som kan få oss antingen att stänga av och bli passiva eller så kanske vi blir överaktiva och stressar ihjäl oss. Så frågan är alltså hur riktar jag min energi på ett sätt som är meningsfullt och ger någon form av fortsatt livsenergi eller vad man ska kalla det för. Ja men fortsatt mening trots de här begränsningarna som finns. Och jag har kunnat rikta min energi mot att jag köpt en stuga, det är jätteviktigt för mig, det är någonting som kan hålla länge i framtiden, jag bygger mitt bo för mig själv och så vidare. Det kom otroligt lägligt. Hade jag inte haft den här stugan att fokusera på och känna att det här var meningsfullt, för det är inte alla heller som tycker det är roligt att hålla på med en stuga. En del hatar ju det och säger Gud jag vill inte hålla på och renovera och greja men för mig passar det väldigt bra. Hade jag inte haft det, då hade jag nog varit mycket mer spattig i min energi och sökt vad är det jag ska göra nu? För rädslan, när rädsla uppstår i oss så är det ofta en push till action, vi vill göra något. Rädslan är ju energi som samlar sig och säger okej nu har du en bunt av energi och du kan antingen slåss eller fly eller rikta dig någonstans. Hur ska du ta hand om det här hotet? Då finns det många olika sätt man kan ta hand om det här hotet. Vissa är bättre, vissa är sämre. Jag hade turen att min kontext eller min miljö bjöd in till att lägga min energi på den här stuggrejen. Så jag hade tur skulle jag säga. Sen var det säkert något medvetet val där också, att jag valde att göra det här nu. Jag tror det är en stor grej, vad gör jag av den här energin som kommer nu av covid-situationen? Lite som en tryckkokare tänker jag, man ökar trycket lite i den här tryckkokaren. I vanliga fall så tar vi ut den genom meningsfulla samtal eller sysselsättning, variation. Vi skapar mening genom det vi gör, träffar vänner och så vidare. Men nu är det som okej, nu tar vi bort mycket, eller inte tar bort men mycket förändras och vi måste förhålla oss till det här på ett nytt sätt. Vi måste outsmarta oss själva, vara lite i överlista oss själva. Hur ska jag bädda för mig själv så att jag klarar den här situationen på det bästa möjliga sätt?

Axel Wennhall
Ett ord som fastnade i mig när du beskrev det här var just ordet balans. Den här balansen som vi vanligtvis, många av oss, kämpar med att hitta, att den balansen blir ännu svårare just nu i och med att kontexten har förändrats helt och hållet. Och att behovet av att kunna veta hur man balanserar hänger ihop med att kunna ha den här ökade medvetenheten om vad man själv behöver och de bitarna. Också hur förutsättningarna tar bort vissa element som vi är så vana vid. Jag känner igen mig i mycket i det du beskriver. Jag hade också förmånen och turen att under våren och halva sommaren så var jag också i en stuga och jobbade med väldigt meningsfulla saker som bland annat appen men även satt och skrev på en bok. Så det blev också en ganska speciell upplevelse för världen var i en pandemi men jag var på en plats där jag var i total harmoni. Det var ganska fascinerande att se att i mitt lilla mikrokosmos så gick det och jag var att må så bra som jag någonsin har kunnat mått också i det. Men då hade jag också, som du beskriver, en tur eller mina förutsättningar och kontexten för mitt liv var väldigt gynnsamma just då. Men vad händer med oss människor generellt? Du har varit inne lite grann på det men i en situation som den är nu. Hur påverkar den oss?

Daniel Ek
Ja, jag jobbar mycket med stress och föreläser mycket om stress och stresshantering. Och det här som händer nu uppfyller ju kriterierna för vad man brukar säga. Vad är det som stressar oss människor? Jo, det är saker som är nya, det är saker som är oförutsägbara och det är saker som vi känner att vi har låg kontroll över. Och det passar precis på den här situationen. Det är helt nytt för många, ja för alla egentligen. Den här skalan och det här liksom, det är ett nytt virus helt enkelt. Vi vet inte hur den beter sig. Det är nytt, det är oförutsägbart, det finns ingen forskning som säger hur det här viruset kommer bete sig. Vilket vi ju ser också på hur olika länder hanterar det. Och det tredje är så här men jag som person, individ, jag har ganska låg kontroll över det här. Vad kan jag göra? Den är osynlig, det är inte liksom som att man ser en brunbjörn som går omkring här på gatorna och säger okej nu vet jag vad jag ska akta mig för. Nu är den här brunbjörnen liksom i Hornstull eller nu är den uppe i Norrland utan det är osynliga björnar, spöken nästan. Så hur förhåller vi oss till något som är lite osynligt? Hur får vi den här känslan av kontroll? Det är mitt i prick i det här liksom, vad är det som stressar oss? Jo det är saker som är nya, oförutsägbara och låg känsla av kontroll. Och vad som händer då? Ofta rädsla och rädslan indikerar att säg nu är du i fara, nu ska du göra någonting. Så vad ska du göra då? Och sen nummer två, ångest, någon form av liksom oro och det signalerar också att okej nu måste du ta kontroll över situationen. Du behöver ha en plan, du behöver göra någonting. Vad ska du göra? Så både ångest och rädsla är ju på något sätt energi som uppstår i oss, arousal liksom kallar man det på engelska. Kan inte svenska ordet men vi blir liksom exalterade, upphetsade, aktiverade kanske man skulle säga. Och sen är frågan vart tar den här aktiveringen vägen? Vart tar den här energin vägen? Och då har vi liksom våra upptrampade vägar skulle jag säga. Så, ryggradsreflexerna kommer igång, våra akilleshälar, våra liksom svårigheter som kanske i vardagen inte kommer fram för vi har en buffert att vi kan återhämta oss, vi joggar och springer och motionerar, vi träffar vänner. Olika saker gör att våra akilleshälar inte gör sig synliga. Vi har skydd liksom, vi har en liten patch kring den här akilleshälen så ingenting kommer in där. Men så tar vi bort den där patchen för akilleshälen och då blir vi lätt irriterade på vårt unika vis då. Så vissa kanske sover sämre, det är väl en ganska vanlig liksom effekt, man sover sämre och orolig i sömnen. Vissa kanske blir mer aktiva och problemlösande. Så här okej, om jag, om något problem uppstår då är det min uppgift att lösa det här nu, nu sätter jag igång, nu ska jag hitta en lösning. Man kan kalla det för att överlevaren vaknar till liv liksom. Alla har vi någon form av överlevare som sätter igång när vi utsätts för press. Så hur ser min överlevnadsstrategi ut, vad gör jag då? Och det kan se olika ut. Man kanske blir jätteengagerad i andra och struntar i sig själv och går in i någon slags hjälte liksom roll. Så nu ska jag hjälpa samhället och alla andra, jag skiter i mig själv på ett sätt. Eller så kanske man stänger av. Så det här är för mycket för mig, jag blir överväldigad, jag kan inte ta in det här. Så att jag stänger av eller förnekar, kör på som vanligt, låtsas som att jag är odödlig eller, så det är väl, om man förenklar det så kan man säga att antingen leder aktiveringen till att vi överpresterar eller till att vi kollapsar och ger upp på något sätt. Och under stress, som sagt, våra Akilleshälar kommer fram, våra tidigare obalanser kanske kommer upp, så om jag har en tendens att vara lite tvångig, liksom att tvätta händerna ofta eller vara pedantisk eller liksom saker ska vara på ett visst sätt, då kanske det dyker upp under den här stressen. Eller om jag dricker eller shoppar eller använder någon slags stimulans för att döva mig själv. Äter jättemycket skräpmat eller sötsaker eller vad det nu kan vara. Sätter igång dopaminsystemet liksom. Det kan börja spira och komma upp och vi börjar göra det mer. Som sagt, det här tar hand om andra. Det finns många olika smaker liksom, som är lite individuella. Och det handlar väl om att förstå att det här är tryck i tryckkokaren. Och om jag ska outsmarta mig själv så kan jag ju fundera på vad är det jag brukar falla tillbaka i när jag mår som sämst eller är mest stressad. Om jag frågar mina vänner, vad ser de eller min partner eller familjemedlem, vad är mina riskbeteenden eller vad är mina stressbeteenden?

Axel Wennhall
Jag tänker på det du sa om de tre faktorerna som utlöser stress. Att det är nytt, oförutsägbart och att vi har väldigt lite kontroll. Det här är ju tre sanningar om vårt liv som bara blivit väldigt mycket tydligare nu. Så det är lite som illusionen om att någonting inte är nytt. Att det inte är oförutsägbart och att vi inte har kontroll. Den har på något sätt skingrats nu. Hur kan vi då bli medvetna och ta hand om oss själv så att den här tryckkokaren inte exploderar eller att vi kan må så bra som möjligt och hantera den stressen och de rädslorna, den ångesten som dyker upp?

Daniel Ek
Jag tror det första är att bli medveten om att det här är stressande för oss. Även om vi tänker att man kanske ser några fördelar och försöker övertala sig själv att det här är bra. Jag kan jobba hemifrån eller jag får chans att vila eller jag får andra möjligheter. Visst, det kan ju vara sant. Men någon del av vår hjärna och oss är vigilant och uppmärksam och förstår att det är någonting i samhället som händer. Bara man går ut på gatan och ser att det är färre folk eller folk har masker. Någon del av oss reagerar och tänker så här, fack det här är något konstigt. Vad är det som händer här? Jag måste vara extra uppmärksam. Jag måste söka information. Andra vet kanske något som inte jag vet. Så att det kan bli någon form av ständigt övervakande. Någon del av hjärnan övervakar och är uppmärksam på andra människor. Så vi tolkar mycket andra människors beteende. Om andra har masker på sig och går omkring och är försiktiga, då kommer jag också bli mycket mer försiktig och rädd och tänka att de vet något som inte jag vet. Eller de beter sig på det här sättet, så då måste det vara på det här sättet. Det första är nog att göra det giltigt. Det här är en stressande situation för oss alla. Även om jag rent kognitivt tänker att tänk positivt, jag kan utnyttja den här situationen. Det är jätteskönt att jobba hemifrån eller vad det nu kan vara. Så erkänna att det här kommer vara stressande för dig även om någon del av dig tänker att det är skönt. Och det andra är, okej, när jag är medveten om att det här är stress för mitt system, vad är det jag kan förutse att jag kommer göra mindre av eller göra mer av när jag är stressad? För de flesta gör vi mindre av sånt som handlar om sociala relationer. När stress uppstår i livet så tenderar vi att fokusera på att lösa problemet, vad det nu än kan vara. Så att mamma åker in på sjukhuset, okej då ger jag all kraft till min familj och mamma. Eller om det är en konflikt på jobbet, då ger jag all energi på det. Slutar träffa vänner, slutar gå på gymmet eller slutar återhämta mig. Så jag gör för mycket av någonting, vilket är kanske ta hand om en sak, och jag gör för lite av andra saker som ger mig återhämtning. Så det är liksom ett enkelt sätt att se på det, liksom konkret. Så vad gör jag för mycket av, vad gör jag för lite av, vad är mina tendenser och hur ska jag förutse och göra. Jag brukar säga så här att den största förändringen vi kan göra är inte i vår personlighet eller våra beteenden direkt, att okej nu ska jag börja gymma för jag vill ha en bättre kropp eller bli mer hälsosam eller nu ska jag äta bättre så jag måste göra den här förändringen. Eller nu ska jag oroa mig mindre genom att göra den här enkla grejen. Jag brukar säga att det handlar mer om kontext, alltså vi påverkas mycket mer av andra än vad vi påverkas av oss själva. Men inte bara andra utan också hur vi bor och vart vi bor och hur vårt vardagsrum är upplagt och hur sovrummet ser ut, vilka grejer jag gör i sovrummet, vilka grejer jag gör i vardagsrummet. Kontexten påverkar oss mer än vår egen agens. Jag tänker så här, det är jag som bestämmer över mitt liv, det är jag som gör medvetna val. Jag skulle säga nej, det är en illusion. Vi påverkas mycket mer av plinget i mobiltelefonen, hur jag har strukturerat mitt hem, jobbar jag i sängen så kommer det påverka sömnen mer än att jag ska liksom, när jag lägger mig så ska jag lyssna på fågelljud eller någonting som lugnar ner mig just när jag går och lägger mig. Men sen så har jag skitit i allting annat under hela dagen som handlar om att till exempel hålla sovrummet rent från jobbgrejer eller vad det nu kan handla om. Första hand, lyfta blicken och tänka lite mer metaperspektiv. Om jag skulle vara min bästa rådgivare, se mig själv utifrån med en kamera som har filmat mig i några veckor, vad skulle den här kameran se? Vad är det jag gör för mycket av? Vad gör det för lite av? Hur kan jag ligga steget före? Och då kan man fråga, be om råd, fråga vänner, liksom bolla de här sakerna.

Axel Wennhall
Det finns flera saker som jag vill komma tillbaka till baserat på de här externa faktorerna, kontexterna som jag tror är viktigt att bli mer medveten om och se också kanske vilken relation vi har till de som vi belyser. Men innan dess, hur vi också kan bli vår egen rådgivare, för det är ju någonting som meditation och den ökade medvetenheten verkligen kan hjälpa till med. Att kunna få skifta perspektiv och kunna se sig själv utifrån ett annat perspektiv. Men vi har fått in en fråga nu när vi skulle träffa dig om just stress och frågan var, när kan man själv bedöma om en stressnivå är för hög? Finns det några indikatorer som man ska vara noggrann och lyssna på?

Daniel Ek
Det kan ju vara individuellt att man har vissa akilleshälar som jag pratade om, att man börjar bli helt plötsligt mer pedant eller lite nojig kring sin hälsa eller börjar bli lite mer irriterad, börjar bli mer fumlig. Man har sina tecken, så dels så kan man tänka på vad är det jag brukar göra när jag blir stressad? Vad är det som brukar hända då? Vad är mina typiska tecken på stress? Och sen så utgår man ifrån dem. Men jag ska också säga att de här tecknen kan komma smygande så att vi kan börja leta sig in stress långsamt, långsamt, långsamt och det gör att jag inte märker den här skillnaden. Så jag märker inte att jag har blivit stressad för att det har pågått under en lång period. Och ibland kan man ha väldigt hög stressnivå, men om någon frågar mig om jag är stressad så kan jag säga, nej, jag tror inte det. Så man kan vara ganska omedveten om att man är stressad för att stressen har varit pågående länge och det har blivit ens vardag på något sätt. Och så kan det vara nu under Corona. Det här är en situation som pågått länge. Mina stressnivåer kan ha ökat. Jag är inte helt medveten om dem. Så hur ska jag bli medveten om dem? Är jag stressad eller inte? Hur vet jag? Och när vi går på semester, det är ett vanligt tydligt avbrott i den här stressen. Så då kan det bli som att, gud, jag sover så mycket de två första veckorna på semestern. Gud, shit, nu fattar jag att jag hade sömnbrist. Så att avbrott eller byta miljö kan göra att vi får en bättre koll på hur vi mår. Så att åka bort, åka på semester kan hjälpa oss. En annan sak är att fråga omgivningen. Om jag är osäker på mig själv, hur jag mår. Fråga omgivningen. Kolla av. Vad ser de? Så när jag blir stressad så kan inte jag sitta stilla. Om jag får besök och ska laga middag, så 50 procent av middagen så springer jag omkring och gör en massa saker. Åh, jag måste bara hämta saltet här. Åh, jag måste bara hämta den här kryddan. Åh, jag måste hämta olivoljan. Och förresten, du, jag måste. Det är ett tecken på stress för mig. Men jag är inte medveten om det. Men om jag har en kompis som är nära så kan den se. Men herregud, är du stressad? Hur mår du? Vad är det som händer? Så att fråga omgivningen kan vara hjälpsamt. Men om man ska fråga sig själv då, hur blir man själv medveten? Förutom att göra ett avbrott, byta miljö, fråga en kompis. Hålla koll på sina vanliga tecken för stress. Man kan göra ett stresstest online. Det finns något som heter PSS, Perceived Stress Scale, som ofta används. Som ett enkelt mått som man kan göra gratis på nätet och få en uträkning. Men jag tänker, det här med meditation och sätta sig ner. Skapa en stund där man kontaktar sig själv, kroppen, andningen, vad som pågår. Det kanske är en av de mest tydliga termometrarna. Hur känns det när jag sätter mig där? Känner mig jättestel, spänd, oro kommer. Jag skapar ett avbrott, ett nytt perspektiv. Istället för att resa bort så sätter jag mig ner på kudden eller stolen och stannar upp. Och vad dyker upp då? Så det är ofta en sanningssägare.

Axel Wennhall
För just nu är det ju lite svårare att ta det här avbrottet, att resa bort, att byta miljö. Men det är ju som en, på ett sätt som en liten minisemester när vi sätter oss och mediterar.

Daniel Ek
Mm.

Axel Wennhall
Jag tänker också att situationen i sig själv är, som du säger, är stressande. För den är annorlunda och den är begränsande. Men också att vårt motstånd mot det som är, eller att vi tänker kring situationen, att vi oroar oss för det som ska hända sen. Eller en annan sådan här kontext som jag tycker är intressant att undersöka, och det har i alla fall varit det för mig själv, det är hur jag konsumerar media. Att det är lätt hänt att bli fascinerad av det konstanta nyhetsflödet kring corona. Men att det hjälper mig ingenting för mitt välmående. Och med det sagt menar jag inte att jag säger att man inte ska läsa tidningen, utan tvärtom, det tror jag är jättebra. Men bara vara medveten om hur man konsumerar media och också vara lite medveten om att vi lever i en pandemi. Och med människor som dör, människor som förlorar anhöriga, människor som har förlorat jobbet, människor som är rädda. Men det är inte hela verkligheten.

Daniel Ek
Nej.

Axel Wennhall
Utan vi lever också i en tid då det finns massa fantastiska saker. Mm. Och det är lätt hänt för mig själv i alla fall att jag liksom får bara en världsbild när jag läser tidningen.

Daniel Ek
Mm, just det.

Axel Wennhall
För mig har det varit väldigt viktigt att ha med mig det här perspektivet att, okej, det här händer, men det finns också massa annat som händer. Massa annat positivt som händer just nu. Mm. Och det som jag ser är att jag tycker ibland är det svårt att hålla två idéer i huvudet samtidigt.

Daniel Ek
Just det.

Axel Wennhall
Det här suger, det här suger verkligen. Men, wow, det finns också saker som är fantastiska.

Daniel Ek
Mm.

Axel Wennhall
Och att de två kan få existera samtidigt. Det hjälper mig att få en mer balanserad bild. Det hjälper mig att inte fastna så mycket i allt det negativa och framför allt i det som jag inte kan påverka. Mm. Och du var inne på det också att ett verktyg som vi kan få med oss när vi mediterar är just acceptans.

Daniel Ek
Mm.

Axel Wennhall
Och det var intressant att höra det också blir så att vi behöver acceptera att det här är en stress.

Okänd
Mm.

Axel Wennhall
En stressig period i våra liv. Det är en, acceptera att det är en osäker.

Daniel Ek
Mm.

Axel Wennhall
För många gånger så är det ju att vårt motstånd mot det vi känner kan vara jobbigare än den faktiska känslan.

Daniel Ek
Just det. Precis.

Axel Wennhall
Och det har ingenting med corona att göra, men jag bara noterar i mig själv att när det dykt upp någon självkritisk tanke på slutet och så har jag dömt den självkritiska tanken. Så det blir som en loop av… Mm. Ja, det uppstår någonting eller något obehag och så är det bara, oh det här obehaget, jag vill inte ha det. Mm. Uff, typ bort det.

Daniel Ek
Mm.

Axel Wennhall
Och jag tänker att precis som du var inne på det här med meditation, att det är någon typ av form av sanningstid att man bara, okej.

Daniel Ek
Ja.

Axel Wennhall
Och att lära sig det perspektivet att vi kan observera eller vi kan bevittna det som är, att inneha den bevittnande positionen, det är så lärorikt och viktigt för att kunna bjuda in alla känslor och just nu så är det en cocktail av olika känslor.

Daniel Ek
Mm. Ja, jag tycker det är väldigt intressant det du kommer in på. Det är en helt annan lager eller dimension av det som pågår. Så ett lager, det första lagret kanske vi pratade om, det är liksom så här okej, hur ska jag hantera det här? Vad ska jag göra rent praktiskt? Hur ska jag förstå mig själv? På något sätt förändra kontexten eller mina beteenden så att jag minskar stress. Och nu, det du beskriver är på något sätt tappar in i ett annat lager som har med kanske mer existentiella frågor eller perspektivet och att det finns någonting att hämta här, det jag hör dig säga. Det finns också i den här stressen och pandemin så finns det möjlighet för positiva saker att växa. Jag tänker att skulle vi inte ha lidande på jorden, på planeten i vår upplevelse, då skulle det inte heller finnas en impuls till att lösa någonting. Eller det finns liksom ingen motivation till att kanske finnas där för andra, göra goda handlingar, göra goda gärningar, försöka lösa saker och ting. Så att de här sakerna hör ihop med varandra. Alltså kärlek, omtanke, omsorg skulle inte komma om vi inte också hade lidande. Så att det är liksom polariteter som hänger ihop. När lidande ökar så måste responsen bli att också medkänsla och engagemang ökar. Om balansen ska råda eller behållas på något sätt. Så att det här ökande lidandet sätter press på vår, vad ska man kalla det, visdom. Det verkligen sätter oss på prov. Vad är din visaste handling? Om du kontaktar den djupaste kärnan av dig själv och den visdom som vi människor har med oss och som har funnits i hela vår historia. Det finns någonting som, om man skalar bort den här världen av tankar och tanketåg och analyser och teorier. Om vi kommer till det enkla. Vad är min impuls här? Vad är min visa impuls? Hur ska jag hantera den här situationen? Vad är min absolut visaste impuls? Mitt bästa jag. Om jag var mitt bästa jag, hur skulle jag agera då eller handla då? Försöka lyssna till en visare del av sig själv. Nu kommer jag kanske lite på ett annat spår, men du var inne på acceptans. Jag tänker det kanske är det första steget när man börjar meditera eller intresserar sig för buddhismen. Eller den här vägen att det första man möts med ofta är att buddhan och den här traditionen säger att det finns lidande. Det är första steget. Jaha, okej. Okej, det är ett faktum eller det är en. Så är det. Och det här får alla möta nu. Vi kan ju leva i någon form av skyddad fantasi om att döden, jag vet inte om den finns eller jag kommer inte bli sjuk, det är andra som drabbas. Men nu är det som att vi alla är drabbade av någonting gemensamt eller någonting som är något som förenar oss också.

Axel Wennhall
Verkligen. Jag tänker att även den mest lyckligt lottade just nu i den här situationen har fortfarande fått sina förväntningar och sina planer kraschade. Så det finns även på den, från döden och det lidandet det kan ha till sjukdomar och till det lilla är att jag hade hoppats kunna göra det här. Det är ju detta.

Daniel Ek
Ja, precis.

Axel Wennhall
Rusta planer. Så att vi går igenom det här tillsammans på ett sätt. Alltså vi alla och det gör vi alltid egentligen. Men det blir också tydligare nu att vi går igenom det här tillsammans. Och jag tänker att en känsla eller rättare sagt tanken som kan uppstå är så här, orkar ni inte mer? Nej, för fan det här är så jävla jobbigt nu för det bara var slut. Men vi orkar och det kommer förändras. Eftersom det redan är här. Och du och jag vi kan inte göra någonting för att förändra det förutom att hålla distans, hålla oss hemma om vi är sjuka. Det är de verktygen vi har. Men det kommer gå över. Och då tycker jag att det finns ett perspektiv att vi kanske kan se det här som ett tillfälle. Att säga, okej men hur är jag med det här? Kan jag se det här som ett tillfälle att utvecklas? Och ha med mig de kunskaperna när vi kommer ut på andra sidan tunneln. När livet förhoppningsvis återgår till någon form av tidigare normalitet. Att alla de här, att vår kontext blir så som vi önskar med vänner och med att kunna vara ute eller varenda nu än är. Men att det också finns ett tillfälle nu att istället för att vara emot det som är kanske använda det som ett sätt att utveckla sig själv. Du pratade om den här kloka delen i oss, den här visheten. Och den kan vi ju komma i kontakt med. Och nu kanske det är ett tillfälle som bjuder in till att, okej, vad säger den här delen? Som inte bara är emot och tycker att allt är hemskt och fruktansvärt utan det kan det också vara.

Daniel Ek
Ja, precis. Så man kan ju också se det på ett sätt som att känslan av hopplöshet, man kan se den på två olika sätt. Dels så kan det vara så att vi alla kan drabbas av hopplöshetskänslor och det är okej och vi ska inte, nu måste jag tänka positivt eller försöka hypnotisera mig själv så att jag tror på att allting är bra. Jag tänker mindfulness och den här närvaron i det som är, vad den är, om det är hopplöshet eller om jag känner att det här är, det kan komma någonting positivt ur det. De kan ju finnas samtidigt. Jag behöver inte tro på alla röster och säga att hopplöshet, ja men det är sant. Eller om det här är positivt, ja men det är sant. Jag vet inte vad som är sant utan det är olika smaker av verkligheten som jag upplever just nu. Och de här smakerna kommer och går och kommer och går. Jag behöver inte hålla fast vid någon. För det kan också vara ett sätt att, okej jag måste tänka positivt annars så kanske jag hamnar i hopplöshet. Så nu måste jag bevara den här gåvan och tänka att jag kan få ut någonting av det. Det kan ju också bli en form av kamp mot verkligheten. Känner jag att jag är trött och helt lack på världen en dag, tillåta mig att känna det. Men inte låsa fast mig vid en tanke om att det kommer gå åt helvete med det här och det här och det här. Världen håller på att gå åt det här hållet och Bla Bla Bla. Vi har många historier som vi spelar upp för oss själva. Och de blir ju sanningar efter ett tag i mitt beteende. De påverkar ju köttet, om man säger det. En tanke påverkar hur jag beter mig med kroppen, vad jag säger och gör och får ofta konsekvenserna av att jag också upplever det som jag redan tänkte. Så det blir en självuppfyllande på ett sätt. Så att inte tro på några historier som jag har. Varken kanske, eller hålla alla tankar lätt, både positiva och negativa. Utan i stunden, jag måste inte hålla fast vid en tro utan vad är det mest meningsfulla jag kan göra i stunden nu? Jag behöver inte veta om den här tanken är sann eller inte som jag har om verkligheten eller om hur verkligheten kommer se ut om ett halvår. Jag behöver inte veta, för det kan jag inte veta. Så hur kan jag göra just nu i den här stunden? Vad är meningsfullt att göra nu eller just idag eller idag imorgon? Liksom på lite kortare sikt kanske. Vad kan jag göra som känns meningsfullt? Och när vi gör saker som känns meningsfulla, då tenderar ångest, oro och de här historierna vi har i skallen, de tenderar att lugna ner sig. För vi ser att jag gör någonting och sen får jag en konsekvens av världen. Jag hjälper någon, någon blir glad, du får en direkt konsekvens. Medans i huvudet så kan vi pågå diskussioner med oss själva om livet och världen utan att vi får någon konsekvens från den yttre världen som bekräftar eller dementerar. Man kan få både saker som bekräftar och dementerar men hjärnan hittar hela tiden på nya sätt att tro på det man redan tror på. Man hittar nya bevis för att den där tanken stämmer. Generellt tänker jag att med hjälp av mindfulness till exempel, hålla sina tankar med en nypa salt.

Axel Wennhall
Det resonerar väldigt mycket när du sa att håll tankarna lätt, ta dem en nypa salt. Det finns så mycket vishet i det. Och att ibland är det svårt men att det här verkligen går att öva upp. Det går att stärka den förmågan att ta sina tankar lite lättare. Att ta dem en nypa salt. Också den här påminnelsen om att oftast när vi känner oss oroliga och rädda så flyttar vi fram vårt perspektiv in i framtiden. Att bara ta tillbaka uppmärksamheten hit. Okej, vad kan jag göra nu? Vad är mest meningsfullt att göra idag? Vad behöver jag? Och att träna på det som är någon form av självmedkänsla och hur viktigt det är nu. Att ställa sig den frågan.

Daniel Ek
Jag kommer att tänka på Frank Bond som är professor i psykologi i England. Han har gjort en stor studie nyligen. Jag tror det var 10 000 britter som var med i studien. Jag kan ha fel, det kan ha varit färre, det kan ha varit fler också. Men det var ett stort antal människor som ingick i den här studien. Och det man gjorde var att man utrustade dem med en app som två gånger per dag skickade ett meddelande till dem. Meddelandet frågade i stort sett vad gör det just nu och är det meningsfullt för dig? Och vad skulle du kunna göra just nu som är ännu mer eventuellt meningsfullt just nu? Och effekten av det här har man sett på personer med Covid att deras lukt och smaksinne återtogs snabbare. Så de tillfrisknade snabbare vad det gäller lukt och smak. Och jag tror också generellt att de tillfrisknade, att de kunde återgå till jobb eller till vardagen snabbare. Med hjälp av de här två frågorna som kom två gånger per dag. Det som är spännande i det här, och man kan ju ställa många frågor, vad är det här som händer? Varför blev det så? Och vad var det man gjorde? Vad var det man aktiverade hos den här människan som får det här meddelandet? Men jag skulle vilja säga utifrån det här perspektiv som vi pratar om med meditation och medvetenhet så skulle man vilja säga att vi hela tiden på ett mer eller mindre upptagna av tankar, tanketåg, vi agerar som det säger på framtidstankar. Vad vi kan och inte kan göra. Hur det kommer bli. Jag tror det kommer bli så eller så. Vi helt enkelt agerar utefter från våra tankar. Utan så blir man här stoppad. Man får en fråga. Det du gör just nu, är det meningsfullt? En påminnelse om att kolla efter vad som är meningsfullt just nu i stunden. Och så troligtvis i många stunder märker man att nej, det här kanske inte var så meningsfullt. Det jag gör nu, kanske sitter och scrollar på nätet eller upptagen av någonting, distraherar mig eller… Okej, vad skulle jag göra istället? Ja men, om jag får välja nu i den här stunden, i den bästa av världar, då skulle jag ringa en kompis eller då skulle jag lyfta blicken och titta på naturen här. Eller liksom, små påminnelser om att hämta hem oss själva till oss själva och till det som är meningsfullt och det vi faktiskt vill. Och det tänker jag att meditation gör hela tiden. Det tränar den muskeln att hämta hem oss själva från de här tanketågen, bubblorna till vad är meningsfullt. För mig blir det i alla fall så. När jag har meriterat på morgonen, rensar jag på något sätt massa impulser av att jag borde göra det här, det här och det här och sen kommer jag till någon form av avskalad, ja just det. Nu känner jag för att spela gitarr eller ta en dusch eller… Jag blir mer in-tunad till mina behov, det jag verkligen behöver eller vill, till kroppen liksom. Så att, dagliga påminnelser om att hämta hem sig själv, det är det vi kan göra, det vi har kontroll över på något sätt.

Axel Wennhall
En annan sak som jag upplever och som jag nog törs påstå att vi alla upplever som är väldigt meningsfull är ju att involvera andra, alltså att vara altruistiska. Att inkludera. Och jag gillar hur Dalai Lama brukar prata om just det här med medkänsla till andra. För han är väldigt tydlig med att det här gör du för dig själv. Men du är klokt självisk istället för dumt självisk. Att när vi vänder uppmärksamheten bara från jag, min och mitt och alla mina problem till att hjälpa, till att se andra, så är det också en känsla av mening och lycka oftast. Återigen, här behöver man ju som sagt också ha två idéer samtidigt i huvudet. Att man behöver verkligen ställa sig frågan, vad är meningsfullt för mig? Och ta hand om sig själv. Och så kan man också nyfiket undersöka att när man fastnar i, hur ska det gå, hur ska det gå? När man bara hamnar i hjärnans standardläge som bara har de här jag-tankarna. Vad händer om jag flyttar fokus till någon annan och ger en stund?

Daniel Ek
Verkligen.

Axel Wennhall
Det lyder in.

Daniel Ek
Ja, jag håller verkligen med. Det är ju liksom lite det här som jag sa som den här att lidande finns för att det ger oss en impuls att hjälpa eller lindra på något sätt. Och att det är en funktionell respons. Att skydda, lindra, hjälpa. Det är en form av, om man tänker psykologispråk, en aktiv coping-strategi. Att någonting händer och att då försöka lindra, hjälpa både sig själv och andra gör att vi kan hantera vår situation på ett sätt som gör att vi blir mindre, hamnar i mindre depression, oro, ångest. För det fyller en funktion. Och vi fyller en funktion för någon annan. Vi känner att vi är hjälpsamma eller vi är behövda. Som det säger mycket av, eller jag tänker mycket av vår kultur handlar om jag, jag, jag. Mig, mig, mig. Och vi mår inte bra av det. Det är liksom mycket tyder på att vi mår bra när vi glömmer oss själva. På det viset att vi inte, inte att vi inte ser till våra egna behov, men att vi inte är för mycket i att jag ska bli lycklig. Hur blir jag lycklig? Maximera min lycka. Det leder oss mer till olycka, medan att hjälpa andra på ett balanserat sätt, finnas där, relationer, vara en del av en gemenskap. Det gör att vi blir en del av någonting större när känslan av jag blir inte så mycket trängd till jag måste vara någon, andra ska se mig, jag måste vara tillräckligt duktig för att andra ska älska mig och då kommer jag bli lycklig. Utan det verkar snarare som att vi blir lyckligare när vi glömmer oss själva, när vi gör, när vi inte är så självmedvetna. Som när vi är i naturen eller gör någon sport eller liksom, vi glömmer bort. oss själva på något plan.

Axel Wennhall
Det jag hör när du beskriver det här är ju att när vi fastnar i jaget eller i stress, så är det som att vår upplevelse kontraheras. Ja. Den krymper ihop.

Daniel Ek
Ja.

Axel Wennhall
Den blir liten. Men när vi däremot inkluderar eller ger, så är det som att upplevelsen öppnas upp. Ja. Det är liksom, jag tycker det är en bra, det är liksom som en knuten näve, den kan, antagligen så är den stängd eller så öppnas den upp. Ja. Och det är, man kan nästan känna det fysiskt.

Daniel Ek
Ja.

Axel Wennhall
Hur upplevelsen förändras.

Daniel Ek
Ja.

Axel Wennhall
Och att påminna sig själv om att bara, just det, släpp. Ja. Släpp taget lite grann.

Daniel Ek
Ja. Så verkligen, jag vill understryka det också. Stress, det är ju någon form av, ofta kontraktion, musklerna spänner sig. Organen stannar upp lite, sin, sin liksom, rytm. Och vi behöver på något sätt expandera. När stressen samlar energi och sen, boosh, ska vi slåss eller fly eller egentligen då ta hand om andra eller skydda. Så man ser, om man tittar på det lite, så ser man i studier att kvinnor tenderar att ha en annan stressrespons eller stressväg. Hos män är det mer kortisol som är hormonet som medierar stressen liksom, eller som får oss att stressa. Medan hos kvinnor tenderar det vara lite mer av oxytocin. Och oxytocin är ju det här kramhormonet typ, när man tar på någon beröring, dans, gos, mys, så utsöndras oxytocin. Så kvinnor har lite mer tendensen till att när de blir stressade, så söker de efter okej, vem kan jag hjälpa nu, vem kan jag skydda eller hur kan jag få hjälp av någon annan. Medans män är lite mer kanske då att lösa problemet. Så jag tror att när vi pratar om det här med att finnas där för andra, hjälpa andra, engagera sig. Jag tror att det är en väg som kan hjälpa oss på flera nivåer. Dels så kommer jag ur oro för att jag märker att det finns någon annan där. Det är inte bara jag och mina tankar. Jag fyller en funktion för någon annan, jag blir viktig, det betyder att jag får en roll mer än för mig själv, att jag ska bli lycklig. Jag får en roll för någon annan, en relation. Och det här sociala, alltså det här, man pratar om det sociala engagemangsystemet, som handlar om att vi med hjälp av våra ansikten och ögon och mun och saker vi säger, vi orienterar oss mot andra människor. Och när vi möter andra människor, vi får se någon annan i blicken, någon som är neutral eller positiv, så lugnas vårt system. Man ser människor på jobbet som har fler möten eller samarbeten med andra som är neutrala eller positiva, de klarar stress bättre. Bara att de ser sina kollegor i ögonen en kort ögonblick, lite oftare än andra, gör att deras stressnivåer sjunker. De har en buffert för stress. Så det är som att när ett hot finns, då är ofta en bra respons att söka kontakt. Kan vi inte söka kontakt, finns det ingen där då, okej, vad ska jag göra nu? Så det första vi gör om vi är med om det händer någonting, på stan, en buss, någon olycka eller någonting, vi kollar vad andra gör. Vad gör andra, vad tänker de? Vi söker kontakt och i andra hand tar hand om det som pågår eller tar hand om sig själv. Den här sociala kontakten är på många sätt läkande och skyddande för oss.

Axel Wennhall
Den här sociala kontakten är ju svårare just nu. Den blir ju inte lättare av att vi i Sverige har flest singelhushåll i hela världen. Och även om man kanske inte lever själv, så tenderar vi i Sverige kanske inte umgås på samma sätt som man gör i resten av världen i större grupper och sådär. Och framförallt nu så kan vi inte göra det. Och en känsla som är kanske svårare att hantera än många andra är ensamhet. Vad tycker du, eller vad ser du att man kan göra när man känner sig ensam?

Daniel Ek
Ja, jag tänker ensamhet är verkligen, det är en tuff känsla för att den bjuder inte in till att ta kontakt då. Utan när vi känner oss ensamma, då säger vi också till oss själva att det finns ingen där för mig eller andra inte intresserar mig. Eller till och med kanske att jag kanske inte har något att hämta hos andra eller jag är utstött eller jag är utanför. Och att den tanken och den känslan i sig gör att vi inte automatiskt vill söka oss till andra, vilket är det kanske vi behöver göra. Så känslan av ensamhet ger inte goda impulser att lösa ensamheten, utan den tenderar att rikta den inåt. Det är något fel på mig. Eller vi stänger av, vi distraherar oss, försöker sätta igång dopaminsystemet genom att äta eller köpa grejer eller sex. Eller någon form av distraktion eller alkohol eller vad det nu kan vara. Så det är en svår känsla. Och man kan säga utifrån covidperspektivet då så kan man ju se att de som drabbas nu är ju de som redan, de som drabbas värst är de som redan har psykisk ohälsa. Någon form. Och redan känner sig ensamma. Så de är extra utsatta. Och generellt sett så är det äldre, 70-plusare, som känner sig ensamma i Sverige. Man ser också att 50-åringar, speciellt män, är lite ökad, vad ska vi säga, känsliga. Eller upplever mer ensamhet än kvinnor i 50-plus åldern. Men från någonstans 50-plus så ser man att ungefär 7 procent av männen känner sig ensamma, isolerade. Och från 65 och uppåt, då går det mellan 7 och 14 procent som känner sig ensamma. Så det är framförallt äldre. Och de har ju inte ofta tillgång på samma vis till digitala hjälpmedel eller liksom sociala medier, de är inte lika hemma i det. Människor med psykisk ohälsa och redan känner sig ensamma, de kanske inte har tillgång lika mycket till vården eller platser som de tidigare använt som ett sätt att få gemenskap, kanske är i någon kurs eller någon grupp eller något annat sammanhang. Så om man tänker till de mest utsatta grupperna, så jag vet inte. Jag vet inte hur man når dem, hur man kan göra. Det är något större samhällsperspektiv. Det handlar kanske om att alla försöker vara lite mer öppen för att kolla hur grannen mår. Bjuda in lite mer till att säga hej eller lämna någon lapp eller sätta någon lapp i trappuppgången. Hej, behöver du hjälp med någonting? Säg till. Eller på något sätt visa att man finns, man reachar ut lite grann. Jag tror det kan hjälpa bara att om man är ensam och man ser en lapp i trappuppgången, okej det finns någon som säger att den kan hjälpa mig eller finnas där på något sätt. Jag tror det kan ge lite hopp eller en känsla av att jag är inte helt ensam. Det finns en möjlighet om jag skulle vilja, men jag kanske är för blyg eller det känns jobbigt. Men vi påverkas av andras signaler helt enkelt. Väldigt mycket. Om folk tittar oss i ögonen igen och igen och igen så upplever vi mycket mer känsla av att de ser mig eller jag finns. Jag är någon, jag är inte bara ensam i mina egna tankar.

Axel Wennhall
Vi är återigen tillbaka på det här att sträcka ut en hand. Jag tycker också att det är viktigt att punktera, för jag tycker jag ser det väldigt ofta när man kommer in i trapphuset eller man ser på Facebook. Folk är verkligen generösa och bjuder in. Om man kopplar tillbaka till det vi pratade om innan, att det här tillfället har också fått människor att bjuda in och öppna sina hjärtan på ett sätt som vi kanske inte gjorde innan. Men en sak som verkligen tog an en ton hos mig, som du sa, det är det här att när man känner sig ensam, även om man inte är 70 plus, så kan ju den känslan komma väldigt starkt också när man kanske är mer isolerad hemma. Det du beskrev, att känslan säger gå inåt, men när du blir medveten om känslan, ja precis tvärtom, sök kontakt. Så där är ju våra känslor inte alltid den bästa vägvisarna, utan de leder ibland fel. Känslan säger en sak, eller kanske framförallt tankarna kopplade till känslan, den mentala kompetensen. Men där behöver vi bli mer medvetna och se att okej, nej, jag känner mig ensam. Det är en signal på att jag behöver kontakt och söka den. Och vara ärlig med att man känner sig ensam. För jag tror att när vi lyckas vara sårbara och ärliga så blir vi oftast i alla fall emottagna väldigt väl. Det finns någonting, när man möter en person som är väldigt genuin, ärlig och sårbar, så finns det ett djup i den kontakten. Och är det någon som är hemma, så att säga, liksom har lite närvaro, då möter man oftast den personen.

Daniel Ek
Ja. Ja, jag håller verkligen med. Jag har övat ganska mycket den här, jag tror det började i våras faktiskt, när corona började. Jag flyttade ut till stugan, men märkte efter ett tag att jag beter mig här ute på samma sätt som jag gör inne i stan. Jag tar fram skärmen, jag distraherar mig trots att det finns natur och annat. Och efter ett tag så gjorde jag precis det du sa, eller någonting liknande. Jag började tänka på, vad är egentligen behovet här under, när jag tar fram en skärm och kollar, så är det någon känsla som pushar mig dit som inte jag vill känna. Och om jag känner mig själv bra, om jag försökte ta det här metaperspektivet, så var det som att jag vet inte vad den här känslan egentligen är. Det går så fort till den här skärmen att jag vet inte vad det är. Men om jag ska gissa, så tror jag nog att jag känner mig lite ensam. Det är ofta den känslan som snabbt slinker in mellan, eller innan jag tar fram skärmen. Så jag skrev ner för mig själv, jag skrev ju på någon lapp typ ensamhet eller ensamkänsla, att jag ville highlighta den känslan, att jag tror den finns i mig. Fast jag inte vågade erkänna eller var ganska omedveten om den. Så jag skrev ner den på en lapp, ensamhet, och att det här var en signal för mig att när jag får en impuls att öka skärmen, så sneglar jag lite på den där känslan som står där, ensamhet. Och när jag ser den, då är det inte så långt för mig i alla fall, att när jag ser att, jaha, men jag är ensam, då vill jag ringa en kompis. Det är liksom min naturliga respons, eller visa respons skulle jag säga. Om jag frågar mitt visaste jag, vad skulle jag göra? Om jag kände mig ensam, jo, det är att ringa någon. Så då gjorde jag det, och det räckte mig några gånger att få in den nya vanan att säga, fan, det är någon stress i systemet. Jag känner att jag vill ladda ner en film nu, eller köpa någonting. Kolla på den där lappen, kan det vara ensamhet? Nej, jag vet inte. Det känns inte som det, det känns som jag bara har energi, liksom, som vill någonstans. Men okej, låt mig tro på mitt visa jag, jag skriver den där lappen av någon anledning. Jag testar att ringa en kompis istället. Så ringer en kompis, vi snackar efteråt, ingen impuls att köpa någonting. Så det är återigen det här att överlista sig själv, för hur fan ska jag överlista mig själv när jag gör de här beteendena som inte är hjälpsamma? Mitt smartaste jag, vad skulle den göra? Och det hjälpte. Det var tydligt att jag kunde få in en ny impuls, eller ett nytt beteende.

Axel Wennhall
Och ett sätt att komma i kontakt med sitt smartaste jag och få det här metaperspektivet, vi har ju varit inne mycket på att prata om meditation, men vi kan ju även få det genom att meditera tillsammans.

Daniel Ek
Ja.

Axel Wennhall
Och du är ju verkligen en av pionjärerna i Sverige när det kommer till hur vänskap kan få oss att må bättre. Och hur vi kan öva på vänskap genom det vi i appen kallar social mindfulness, där du har tagit fram en kurs. Kursen, den här meditationsserien, gör man ju då tillsammans med någon annan. Hur ser du att kunna öva på att öppna upp och vara nyfiken och modig i en relation, hur det kan hjälpa oss också just nu?

Daniel Ek
Jag tror det finns någonting i oss människor som, som jag sa tidigare, som jag förklarar mer från ett psykologiskt perspektiv, att när någonting händer, det första vi gör någonstans är att kolla. Leta med ögonen efter, andra ögon, en annan människa. Finns det någon, är den personen ett hot eller en trygghet? Okej, det är en trygghet. Okej, jag går dit. Det är liksom en naturlig respons för oss människor som är nedärvt inbyggt i vårt DNA, tror jag, att när någonting händer, då söker vi kontakt. Det första vi testar. Funkar inte det, då försöker vi fly eller slåss. Funkar inte det, då hamnar vi i kollaps och stänger ner systemet. Så att mänsklig kontakt som är fri från krav och förväntningar, där man bara är med varandra, man ser varandra och är i närvaro på något sätt. Det här som jag kallar då för någon form av social meditation, social närvaro. Det är någonting som vi är programmerade att må bra av. Om man tänker sig en bebis och en mamma. Jag vet inte om det finns experiment man har gjort. På Youtube har man lagt ut de här experimenten där man filmat en mamma som är med sitt barn och mamman speglar barnets mimik och är med. Man ser att barnet är levande och glad. Och sen, under en minut så har mamman ett stenansikte. Hon är inte arg, hon gör ingenting. Hon har bara stenansikte, hon har ingen mimik. Det som händer med barnet under de här, det är bara under en minut tror jag, så går den från att vara glad och vara i samspel till att först försöker den peka och visa mamman någonting, så får den inte någon kontakt. Och då börjar den bli agiterad istället och till sist börjar den skrika och till sist så vill den inte ens ha kontakt med mamman. Den vänder sig bort och liksom, den får panik. Och under en minut så har inte barnet den naturliga speglingen i mammans mimik. Så vi är otroligt känsliga för andra människors mimik och ansiktsuttryck och kroppsuttryck och en stor del av vår hjärna går till att avkoda sociala signaler. Och, vad ska man säga, det är en baksida av den. Man kanske är väldigt självmedveten och man kan koda väldigt mycket sociala signaler. Man oroar sig, vad tycker andra om mig och är jag tillräckligt duktig och smart och så vidare. Men kan man skapa en miljö eller kontext där man verkligen ser varandra, som man gör i social meditation. Man har inga krav, man har ögonkontakt och nyfikenhet och välvilja. Så vi är där tillsammans, vi ser varandra, är nyfikna och öppna, icke-dömande. Då uppstår någonting som är, uppfattar jag i alla fall, det här är inga studier som backar upp utan det är mina egna upplevelser, att då kickar det in läkning. Väldigt, väldigt djup läkning på cell och organnivå. För att när vi känner oss trygga så kickar lugn och ro-systemet igång och då startar en läkningsprocess. Och det här kan man skapa med nästan vem som helst. Jag har testat det här med hundratals människor som jag inte känner. Och jag bara förklarar. Vi ska göra den här övningen, vi sätter en klocka, tio minuter. Intentionen är att vara i kontakt och utforska nuet. Vi ska inte hjälpa varandra eller trösta varandra, vi ska inte säga något smart, vi ska inte komma fram till något. Vi ska bara vara närvarande tillsammans. För mig är det som att komma till det mest meningsfulla och mest läkande och mest spännande på en gång. Jag kan inte tänka mig något mer spännande än att vara i kontakt med någon annan och utforska nuet.

Axel Wennhall
Jag har fått förmånen att meditera tillsammans med dig i den här meditationsformen flera gånger. Jag kan verkligen bara hålla med att känslan är att det är läkande och att det är som ett motmedel mot ångest, oro och stress. Och att det är otroligt befriande att få vara i relation med någon annan som tillåter en och har en vänlig attityd gentemot en. Så egentligen de attityderna man övar upp när man mediterar själv får man nu hjälp med i kontakt. Ett citat som jag har haft med mig mycket och som verkligen har varit någon typ av polstjärna i min egen meditation är meditationsläraren Sharon Salisbury i USA. Hennes att vi mediterar inte för att bli bra på att meditera utan vi mediterar för att bli bra på att leva. Och jag översätter det till att vi kan vara närvarande och medvetna. Så vi kan göra klokare val. Men jag uppfattar det ändå som, och jag gör det fortfarande, att okej, jag kan tillåta allt att hända i mig själv. Men sen så fort jag kommer i relation med någon annan, då blir det svårare.

Daniel Ek
Just det.

Axel Wennhall
Det blir svårare i kontakten och att kunna öva upp den närvaron och den tryggheten som kommer av det är fantastisk. Det här kan man göra även digitalt, eller hur? Så det går att göra det nu även om man sitter hemma själv? Mm, visst. Ja.

Daniel Ek
Så appen är jättebra. Kursen där, den är liksom steg för steg. Den har tydliga övningar, den ger en tydlig kontext för det hela. Så den kan man göra, den här serien. Man kan också bara kontakta någon, ringa en kompis på Facetime, Skype, Zoom, vad det nu kan vara. Sätta en klocka, ha den här intentionen att ha ögonkontakt och vara i kontakt med varandra. Man utforskar nuet tillsammans. Sen finns det ju massa saker man kan se kring det här, så att det ska ju kunna prata om ett hel podd avsnitt liksom.

Axel Wennhall
Och det har vi till och med gjort en gång.

Daniel Ek
Ja, det har vi gjort, ja precis.

Axel Wennhall
Exakt. Så om man blir mer nyfiken kan man läsa på det.

Daniel Ek
Ja, exakt.

Axel Wennhall
Om relationer.

Daniel Ek
Precis. Kolla lite serien där i appen. Det finns en del introduktioner och tydliga övningar. Lyssna på det här poddavsnittet. Men generellt, den formen är ju otroligt stark och direkt. Jag skulle säga att social meditation är lättare att känna trygghet och läkning och minska ångest och oro och rädsla än att bara ringa en kompis och ha ett samtal. För det som händer då är att vi tenderar att gå in i automatiserade mönster eller vi kanske pratar om världen och om våra tankar på ett sätt som inte hjälper oss. Som att det är vanligt att när man kommer in i ett fikarum så pratar man om saker som man inte gillar för det skapar en ingrupp, en känsla av att vi är en grupp men de där ute. Men det är inte så hjälpsamt. Det är inte så mycket känsla av läkning eller öppning, expansion, att kunna glädjas åt saker och ting och lösa saker och komma framåt. Utan det är mer så här, de och vi. Hot, där ute är hotet och här är vi i trygghet. Så när vi pratar med vänner eller med andra så har vi vissa mönster som vi upprepar. Och de är inte alltid hjälpsamma. Jag skulle säga att de är ganska ohjälpsamma i många fall. Så man kan tro att den här sociala meditationen, gud det verkar läskigt, det verkar svårt, tufft och sårbart och jobbigt. Men min upplevelse är, och också vad jag hört från andra som jag har gjort det här med och som jag lärt ut där till som själva gör det här med sina vänner, att det är mycket mer potent och läkande och tar mindre energi än att ringa en kompis och bara snacka om väder och vind. Eller om, det behöver inte vara väder och vind, men att prata liksom.

Axel Wennhall
Ja, men det är ju helt kravlöst som du är inne på.

Daniel Ek
Ja.

Axel Wennhall
Det finns ingen prestation i det. Nej. Över huvud taget.

Daniel Ek
Nej, precis. Och det är det som, vi saknar så många sådana arenor eller forum där någonting är prestationslöst. Det finns alltid något man kan bli bättre på.

Axel Wennhall
En sak som kom upp för mig nu var just det här med att vi ofta hamnar i olika mönster och det tänker jag kanske förstärks ännu tydligare nu när man är hemma och man jobbar tillsammans. Och till exempel om man är i en relation eller bor tillsammans med några kompisar så tror jag att den här formen av övning tillsammans kan vara så nyttigt nu. För att bara liksom också bli medveten om, just det, jag tjatar om det här hela tiden. Eller oj, oj, var är jag här? Vilket bo var jag här? Men att man får en möjlighet att möta varandra utan alla de kraven och bara en tillåtande plats där man får se varandra i ögonen och upptäcka nu tillsammans.

Daniel Ek
Ja, man lägger lite på pluskontot liksom. För nu tror jag mycket det blir mycket att man tar ut från pluskontot liksom hela tiden.

Axel Wennhall
Ja, sparkontona börjar sina.

Daniel Ek
Ja, exakt.

Axel Wennhall
Du är, vi ska snart meditera tillsammans. Men innan dess så, vi har pratat om olika känslor idag som stress, rädslor, oro, ångest, ensamhet. Du är ju en erfaren meditatör också och inte bara psykolog. Vad är dina tips eller hur hanterar du själv känslor i dig när de uppstår och då kanske framförallt de här utmanande känslorna när du mediterar?

Daniel Ek
Jag tror något som hjälper mig är nog den här känslan av att jag inte är ensam. Jag kontaktar den här tanken av att just nu så sitter det fler människor just nu på jorden, på den här planeten och mediterar och upplever också frustration. Men inte bara det, människor som inte sitter på en stol eller kudde och mediterar. Människor i hela världen kämpar och lider och det är någonting som för oss samman. Så att när jag möter min smärta här så är det på något sätt som att jag är inte ensam. Jag är uppbackad av andra som också kämpar och lider och försöker att göra sitt allra bästa, att vara sitt visaste jag och möta de här svårigheterna. Så jag tror jag tänker nog, jag ser andra människor som finns bakom mig och ibland dyker det upp vänner. Jag ser ansikten på vänner. Ibland så dyker det upp meditationslärare också eller personer som har en väldigt varm blick och som inger någon form av känsla av trygghet eller tröst eller förlåtelse eller någon form av så här okej, du lider och det är okej. Jag ser dig, jag ser att du lider och jag lider med dig. Det kan vara en Dalai Lama eller någon annan lärare som jag haft på olika kurser och det kan hjälpa mig. Då känner jag mig inte lika ensam och att det är ett sådant här, det här är mitt projekt utan det finns någon mer som ser mig.

Axel Wennhall
Det är väldigt allmänmänskligt det vi känner. Det är inte bara vår känsla.

Daniel Ek
Nej, exakt.

Axel Wennhall
När jag kan komma till den platsen att jag inte värderar känslan och att jag kommer på att just det, den här känslan har uppstått och det kunde inte jag kontrollera och att det är okej. Ut till den platsen så finns det också en chans att, ja men egentligen så tappar jag eller motståndet mot det försvinner och då är det också möjligt att känna känslan. Okej, det finns en lättnad i det.

Daniel Ek
Ja, det är inte jag som har orsakat känslan utan.

Axel Wennhall
Så att man kan ta sin temperatur utifrån hur man relaterar till känslan snarare än vad som faktiskt uppstår. Och så glömmer jag bort ibland. Men när jag kommer på det så känns det lite lättare.

Daniel Ek
Det låter väldigt skönt. Jag är inte orsaken till den här känslan.

Axel Wennhall
Okej, så jag tänker att jag lämnar över ordet till dig Daniel. Så får du guida all oss genom meditation.

Daniel Ek
Tack. Så jag kan börja med att du bara gör dig uppmärksam på vart du sitter. Rymden omkring dig. Både framför dig och bakom dig. Sidorna. Ovanför dig och under dig. Och gör dig uppmärksam på det här utrymmet som din kropp tar upp. Rymden som kroppen tar upp i det här rummet. Hur är den? Och så kan du fråga kroppen om det är någonting som den vill justera. För att du ska känna att det är lite skönare att kanske öppna någon del av kroppen. Sänka axlarna eller släppa käkarna. Och sen så tänkte jag att temat på den här meditationen är vänlighet. Mycket av den stress och oro och rädsla som vi upplever kallar på någon form av extra omtanke och vänlighet just nu. Så kanske bara börja att smaka på det här ordet. Vänlighet. Vad väcks i dig när du säger det för dig själv? Inom dig själv? Kanske dyker ett minne upp. Någon som har varit vänlig de senaste dagarna. Kanske någon lapp som du såg i en trappuppgång eller någon som höll upp en dörr. Och sen vill jag att du drar dig till minnes en liten liten vänlig handling som du själv har gjort. Kan vara nu nära i tiden eller en lång tid tillbaka. Och se om du verkligen kan tillåta dig att erkänna det. Det kan vara svårt att erkänna att vi har varit vänliga. Kanske tänker att det var väl inget. Så gör jag alltid. Eller vad är det nu kan bli? Se om du kan hitta en liten gest av vänlighet. Det kan vara att du tänkte en snäll tanke om någon. Kan vara att du såg någon i blicken och bara visade att du såg den. Kan vara att du höll upp dörren. Kan vara att du sa hej till någon. Bara lägg märke till om det finns något motstånd, något hinder i dig från att uppmärksamma det här. Är det någonstans du inte släpper in det här erkännandet att du har varit vänlig? Se om du kan slappna av i den delen. Kanske öppna upp för att. Ibland gör du vänliga handlingar. Också börja lägga märke till att. För att du ska kunna leva ditt liv. Så är du beroende av andra, andra människors vänlighet. Det är någon som fixar lampan i trappuppgången där du bor när den är trasig. Det är någon som ställt fram frukt och grönsaker och produkter i affären där du handlar. Det finns människor som säger hej till dig och frågar hur du mår. Det finns människor som hör av sig till dig genom mail eller telefon eller sms eller annat. Bara uppmärksamma den här känslan att du finns. Din känsla av jag. Finns på grund av andra människor och andra människors vänlighet. När andra ser dig. Så blir du till. Så fort någon ser dig i ögonen säger hej, bekräftar att du finns. Ser dig. På olika sätt. Så stärks din känsla av att jag finns. Jag är viktig, jag är värdefull. På ett eller annat sätt. Motsatsen skulle vara att gå runt i en stad eller vart man nu är och ingen ser en. Man är helt ignorerad. Men det finns människor som bryr sig om dig. Både i vardagen, okända, bekanta. Men det finns även vänner eller kollegor eller anhöriga. Det är som att det finns ett nätverk av välvilja. Som inte tillhör någon. Den passerar genom andra. Genom dig och till andra. Det är som att ingen äger vänligheten. Det är bara som någonting som vi skjutsar vidare. Så kan vi dra oss till minnes. Kanske de bilder eller de historier vi hört kring läkare, sjukvårdskår, andra som jobbar med att möta de som mest behöver hjälp just nu under den här perioden. Och lägga märke till vilka känslor dyker upp i dig när du tänker på de som kämpar dygnet runt för att hålla samhället levande. Att vårda de som mår dåligt. Det kanske dyker upp olika känslor som dels välvilja och vänlighet. Önskan om att de ska ha det bra. Det kanske dyker upp också känslor av skuld eller att varför är inte jag där eller varför är inte jag med er. Se om du kan tillåta alla känslor. Och framförallt låta din önskan för de här människorna som kämpar för andra att få plats. Du kanske inte kan vara det på frontlinjen. Men bara din önskan och din erkännande av att. Andra människors välvilja är. Viktig. Bidragande. Är värd att hyllas på något sätt. Bara det i sig. Är hjälpsamt. Som du känner in kring bröstregionen, hjärtat. Finns det någon önskan som du skulle vilja rikta till de här personerna som jobbar på frontlinjen? Till exempel, jag önskar att ni kan vara skyddade och trygga. Önskar er att ni ska klara igenom de här svårigheterna. Sen så kan vi rikta uppmärksamheten till de som kanske inte är på frontlinjen. Men de som finns omkring oss. Våra. Vänner, bekanta, anhöriga, människor på stan. Alla som är med. I samhället. Finns de som. Inte kämpar så mycket som har det tryggt. Finns de som kämpar mycket? Som är drabbade. Eller som har anhöriga som är drabbade. Det kan vara svårt för oss att bära allting av det här och det är inget som vi måste. Bära, men vi kan ha en önskan om. Att alla omkring oss ska. Få vara skyddade, säkra och trygga. Vi får se vad som spontant dyker upp i dig. Vad är din önskan? Och sen så kan vi uppmärksamma oss själva. Känna in hela kroppen. Ryggen. Baksidan. Framsidan, sidorna av kroppen. Om jag. Är öppen. Så kan jag ta emot andras välvilja. Kan uppmärksamma andras välvilja. När någon håller upp en dörr, när någon tittar mig i ögonen, när någon säger hej. Just den här sociala kontakten. Vi verkligen tillåter oss att erkänna den som en läkande förmåga. Läkande kraft. Så kan vi också. Stärka oss själva. Och släppa in andras värme och välvilja. Det kan vara svårt under de här tiderna som kanske mera lätt att hamna i att jag vill skydda mig. Bygga ett skal. Avskärma mig. Så jag vågar inte ens titta på någon. Då tror jag att någonting kommer hända. Så vad skulle hända om du vågade ta in andras välvilja lite, lite till? Finns det någon liten del av din kropp som kan öppna upp ett litet, ett litet fönster? För att ta in andras välvilja. Och sen kommer jag avsluta med den här. Kontakta vårt visa jag. Och det finns inget tydligt sätt hur vi gör det. Men det kan vara en hjälpsam sak att tänka sig själv som man är 90 år eller äldre. Man har levt genom flera olika kriser i livet. Man har gjort sin, sitt kanske yrkesliv eller sitt sysselsatta liv. Eller man har bidragit till relationer eller till världen på något sätt. Man har sett mycket, upplevt mycket. Förstått att livet innehåller många bitar. Vad skulle ditt visaste jag önska dig just nu? Vad vill den säga till dig? Vad är viktigast för dig just nu? Att ta hand om eller att göra? Eller att ge dig? Vad är det du behöver just nu? Det kan vara något enkelt. Jag behöver vila. Jag behöver duscha. Behöver ringa en vän. Behöver gå ute i naturen. Så kan vi återigen bli uppmärksamma på utrymmet omkring oss, framför oss, bakom oss. Vänstersida, högersida, under oss, över oss. Sitter här i det här rummet eller på den här platsen. Utanför finns andra människor i en annan värld. Det är här vi lever. Det är här saker och ting händer. Det vi gör har en påverkan på livet och på andra människor. Och sen så kan du öppna ögonen och komma tillbaka och kanske sträcka lite på dig.

Axel Wennhall
Tack.

Daniel Ek
Tack.

Axel Wennhall
Och tusen tack för att du tog dig den här tiden. Att komma och diskutera och guida oss hur vi bäst kan ta hand om oss själva under en mer utmanande period. Vad behöver du just nu?

Daniel Ek
Jag tror jag behöver lite frisk luft, gå en liten promenad, känna kroppen.

Axel Wennhall
Tack för att du har lyssnat på det här avsnittet av Meritera Mera med Daniel Ek. Som handlade om olika mentala tips och verktyg för hur vi kan hantera allt det mentala med att leva i en pandemi. Om du vill komma i kontakt med Daniel och hans jobb med Vänskapslabbet så hittar du hans kontaktuppgifter på vår hemsida mindfully.nu. Det här har som sagt varit ett samtal av oss på Mindfully i vårt led att bidra med mentala resurser nu under pandemin. Att kunna leva i närvaro och medvetenhet är svårt i vanliga fall och många av oss upplever att det är ännu mer utmanande just nu. Jag vet inget bättre sätt att stärka min närvaro och medvetenhet än genom att meditera. I vår corona kategori hittar du flera upplåsta meditationer som är gratis och tillgängliga för alla. Och i appen hittar du även meditation serien Social Mindfulness som jag och Daniel pratade om och som Daniel har tagit fram. Och som vi nämnde i samtalet så går det bra att göra den trots att man bara kanske kan ses digitalt just nu. Du hittar Mindfully där appar finns, alltså på Google Play eller på App Store. Och du kan alltid prova Mindfully kostnadsfritt i sju dagar. Och om du gillar appen så kan jag varmt rekommendera dig att ta del av vårt lanseringserbjudande där du betalar 595 kr för ett årsabonnemang. Och det här erbjudandet går ut vid årsskiftet 2020 2021. Så passa på nu och du vet väl att du också kan använda ditt friskvårdsbidrag. Och är det något som vi har tagit med oss från vårt samtal med Daniel är att när vi känner oss ensamma så behöver vi gå tvärt emot vad känslan säger och söka kontakt.