Det här är en transkribering av vårt podd-avsnitt med Rachel ”Yoga Girl” Bråthen om meditation och tillåtelse.

Axel Wennhall
Hej och varmt välkommen till Meditera Mera med mig Axel Wennhall som ställer frågorna och Gustav Nord bakom lurarna. Vi är tillbaka igen bakom datorn för ett nytt spännande avsnitt och väntar på att ringa Rachel Bråthen för att prata om meditation och tillåtelse. Rachel Bråthen är författare, entreprenör och yogalärare och hon bor på Aruba med sin man Dennis och deras dotter Lealuna. Rachel, som kanske är mera känd som Yoga Girl med över två miljoner följare på Instagram, har skrivit flera böcker, bland annat boken Yoga Girl som blev en New York Times-bestsäljare. Idag driver hon plattformen yogagirl.com där människor från hela världen samlas för att skapa balans, inre läkning och fördjupa sin yogapraktik. Rachel driver också Island Yoga som är den största yogastudion i Karibien där hon leder yogalärarutbildningar, retreats, workshops och klasser. Hon driver också två välgörenhetsorganisationer, Sergeant Peppers Friends, en stiftelse som arbetar med att rädda djur och Yoga Girl Foundation, en organisation som stödjer kvinnor och barn i nöd. I det här avsnittet pratar vi med Rachel om meditation och tillåtelse. Hur kan vi föra in meditation i olika faser genom livet? Vilka tips har Rachel till blivande föräldrar? Hur kan vi lära oss att hantera beröm och kritik på ett skickligt sätt? Och vilka tips har Rachel till alla oss som vill meditera mera? Okej, men då sätter vi igång direkt. Hej Rachel, välkommen. Hej och välkommen. Hej och välkommen till podden. Hur mår du?

Rachel Bråthen
Tack så mycket. Jag mår bra faktiskt. Jag har varit sjuk jättelänge och nu mår jag bra. Den här känslan efter har varit sjuk när allt är rosenrött och fantastiskt. Jag mår jättebra just nu.

Axel Wennhall
Bästa sättet att känna tacksamhet när man har blivit frisk?

Rachel Bråthen
Gud, man tar verkligen det för givet. Det är nästan löjligt hur mycket vi tar vår hälsa för givet när allt är bra.

Axel Wennhall
Det här är första gången vi träffas ordentligt. Både jag och Gustaf känner din vän Olivia och har träffat henne många gånger. Men jag tror eventuellt att vi faktiskt har setts en gång. Jag förstår verkligen om du inte kommer ihåg det. Har du bott i Uppsala någonting?

Rachel Bråthen
Ja, jag är född och uppväxt där.

Axel Wennhall
Ja, det är till och med så. Jag pluggade i Uppsala och jobbade som bartender på Birger Jarl. Nej! Jag har ett minne av, exakt, nu ser inte lyssnarna dig, men jag har ett minne av en superglad tjej som står på andra sidan baren. Och sen tror jag att någon gång längs vägen senare så kände jag igen dig då, troligtvis, när du började bli mer känd som Yoga Girl. Och bara, men vänta, jag känner igen den här personen från Uppsala tror jag. Men då vet jag varför.

Rachel Bråthen
Amen Gud, 100 procent. På Birger Jarl, alltså wow! Jag är född i Uppsala, uppvuxen där, men sen när jag var 10 flyttade jag till Stockholm med min familj. Och sen, hur gammal var jag då? Jag var, ja precis efter högstadiet någon gång, när alla började, skulle börja plugga på universitetet och då var jag inte så sugen alls. Jag flyttade till Costa Rica istället, kom hem efter ett år och så var det min kompis Olivia som sa, men du kom till Uppsala, det är så kul här. Kom, så går vi ut. Det är så kul, du kommer älska att vara här. Och jag var där i en dag, hade jättekul och på morgonen dagen efter så skrev jag in mig på universitetet och så stannade jag i typ ett år. Och då hängde jag en del på Birger Jarl faktiskt. Gud så roligt.

Axel Wennhall
Ja, våra vägar har korsats tidigare alltså. Men jag är ju, eftersom det här är första gången vi ses på det här sättet, så jag är lite nyfiken, vad hände från det här tillfället, från Birger Jarl tills idag? Var var du i livet när du upptäckte yoga och meditation?

Rachel Bråthen
Alltså just det året jag bodde i Uppsala, det var inte riktigt, jag var fram och tillbaka mellan Costa Rica och Uppsala i ungefär ett år. Då hade jag redan hittat yogan, så jag har levt ett sånt där ganska kontrasterande liv. Jag hade ingen säng, jag hade en madrass på golvet och en yogamatta som låg permanent på golvet och en liten meditationshörna i ett sånt här kal liten 35 kvadratmeters lägenhet som jag hade i Uppsala då. Och sen jobbade jag, jag jobbade på saluhallen, jag jobbade liksom på massa olika krogar och barer och sen kom jag hem och pluggade och mediterade. Jag vet inte riktigt hur jag fick ihop den livsstilen men jag verkligen, det var som att jag var på en tröskel ungefär då, att jag, meditation och yoga var jättestort i mitt liv men jag var inte redo att sluta ha kul. Och det är jag väl fortfarande inte men det ser annorlunda ut. Så jag hade nog, jag hittade meditation för ett par år innan det när jag var 17-18 första gången jag fann meditationen.

Axel Wennhall
Och när du fann meditationen, vad hjälpte meditationen dig i ditt liv just då?

Rachel Bråthen
Alltså jag tror att det, det var för mig ett sånt uppvaknande, alltså verkligen. Så som många människor pratar om yogan, att första yogaklassen liksom förändrade mitt liv. Jag hade aldrig en sån upplevelse med asana eller med den fysiska yogan men jag hade en sån upplevelse med meditationen. Och det var nog så att jag hade liksom i 17-18 år aldrig haft en stunds tystnad. Jag tror faktiskt inte det, alltså hela mitt liv. Jag hade nog aldrig haft en stunds break från mina egna tankar som var väldigt mörka och väldigt destruktiva hela mitt liv. Så min första upplevelse av att jag fick lite frid var ju liksom, ja det förändrade hela livet. Det var som att jag hittade någonting, ett helt nytt sätt att leva. Det blev aldrig riktigt vad det var innan efter det.

Axel Wennhall
Jag känner igen den här känslan i att kunna bevittna sina tankar istället för att vara identifierad med dem. Och vilken enorm frihet den känslan uppger framför allt i början. Men jag tycker mig även idag bara den, när man kan sätta sig ner och kunna se sina tankar lite utifrån istället för att vara fast i den här pingismatchen som verkar pågå i våra huvuden ibland. Men vad är meditation för dig och hur använder du meditation idag?

Rachel Bråthen
Nu, jag tror min definition av meditation har verkligen breddats så att säga. Så det är många olika verktyg jag använder i livet varje dag som leder mig till den platsen. Men det är inte bara det här traditionella att sätta sig ner på en kudde och blunda och andas längre. Det är det också. Men såklart, en del av min yogaträning har alltid varit, men just nu, en stor del av min meditation sker i T-ceremoni. Just nu. Det är min senaste uppvakning.

Axel Wennhall
Berätta mer.

Rachel Bråthen
Jag sitter i kinesisk T-ceremoni varje dag och har gjort det nu i ett par månader. Och det är väldigt, väldigt traditionellt. Det är en ritual där allting sker i en specifik ordning på ett väldigt, väldigt specifikt sätt med olika handrörelser. Och det är en väldigt maskulin struktur i att du sätter dig i ceremonin så ska allt ske inom den här strukturen. Och sen när du får dricka te så får du landa i ett stort hav av tystnad på något sätt. Och jag tycker väldigt mycket om den. Det är någonting väldigt specifikt som sker när man skapar struktur i doing som kan leda till being. Och det är vad te verkligen, verkligen skapar för mig. Så ibland är det svårt att bara sätta sig ner och okej, nu vill jag komma till den här platsen av tystnad eller frid. Och det hjälper mig väldigt mycket att ha, ungefär som ett mantra, eller ha någonting man upprepar, ha någonting att förankra sinnet i. Och för mig är en te-ritual eller en te-ceremoni ett så fantastiskt, fint sätt att ta sig dit.

Axel Wennhall
Ja, vad spännande. Jag har druckit te med närvaro, men aldrig inom den strukturen. När jag har suttit och funderat på vad jag vill prata med dig om idag så har jag varit inne en del på din hemsida och din blogg och läst litegrann vad du skriver om. Och en av de sakerna som jag har hört dig prata om och läst om är att just det här, hur viktigt det är att vi har en kontinuitet i det sättet vi tar hand om oss själva. Alltså en kontinuitet i, ja, helt enkelt hur vi kan meditera, hur vi kan yoga, hur vi kan ha olika te-ceremonier. Och det är det som vi människor vet ju, och de flesta som lyssnar på den här podden har upplevt meditation för sig själva. Men trots det och trots att vi får den här känslan av frid och frihet så verkar det som att det är ganska svårt för oss människor att bibehålla den goda vanan. Vad har du märkt i ditt liv? Vad hjälper dig att bibehålla vanan och vad brukar du ge för råd till dem som har svårt att just få vanan att fastna?

Rachel Bråthen
Jätteviktig fråga och faktiskt ett stort, stort tema i mitt liv just nu. Jag tror att jag hade ganska många år när jag hade en sån här idé av att så här ser det ut, liksom min self-care-practice, min yoga, min meditation, den ska vara exakt så här och det måste ske så här varje dag. Jag måste vara disciplinerad på exakt det här sättet. Jag hade många år när jag liksom, ja, upp väldigt tidigt, yoga det första jag gör och det ska vara så här länge och jag vill gärna få in exakt de här komponenterna och ville må på ett specifikt sätt efter. Så nästan som att jag behövde checka av en lista, liksom, done. Och sen varje gång när någonting då kom upp i livet och det blev svårt att bibehålla, till exempel när jag, ja, när man reser kanske eller när man blir sjuk eller helt plötsligt inte mår bra eller någonting händer i livet som gör att man tappar den rutinen, då började jag må jättedåligt. Det är nästan som att jag satte press på mig själv att det måste ske så här varje dag annars misslyckas jag i hur jag tar hand om mig själv på något sätt. Och för mig har varit en jätteviktig bit att lära mig att vara flexibel i hur det här ser ut varje dag. Och det är någonting som jag lärde mig och var tvungen att lära mig väldigt fort när jag blev mamma, liksom, lyxen jag hade innan jag födde barn i att kunna göra, i princip, det kändes ju inte så, men i princip kunna göra vad jag vill, när jag vill, hur jag vill. Och sen att bli mamma och att allt det där försvann på något sätt. Jag har inte samma space, har inte samma tid, har inte samma sömn, energi, hela livet förändrades. Och att poängen är inte riktigt exakt hur det sker, men poängen är att jag har en stund varje dag där jag ger mig själv space att vara med mig själv. Inte att jag måste må på samma sätt varje dag eller känna djup frid på exakt samma sätt varje dag eller göra exakt allt på samma sätt varje dag, men att jag har en stund som har tillräckligt med space för att jag kan bara sitta med mig själv. Och ibland är det som nu, nu är det mer te, mindre yoga. Jag var sjuk i nästan två månader och hade lunginflammation, så det har verkligen varit, och sitta med te har varit min meditation varje dag. Men jag har inte yogat nästan någonting, jag har inte kunnat göra framåtfällningar för jag har varit så tung i huvudet liksom. Och vissa stunder är det fem minuter innan jag går och lägger mig. Det är min stund på dagen, det var en galen dag, herregud. Men jag kom tillbaks till mig själv precis innan jag somnade, då har jag varit där. Så jag tror det är viktigt att vi är lite mer mjuka med varandra i vad som måste ske varje dag. För annars blir det nästan så att den här spirituella, vad ska man säga, inner critic som säger att du måste du göra exakt så här och vara så här spirituell varje dag, det liksom lägger till ett extra lager av måste på något sätt. Och det är ju det vi vill komma ifrån. Så disciplin är viktigt, men det är också viktigt att vi ger oss själva lite grace och lite förståelse och att vi är snälla mot varandra.

Axel Wennhall
Ja, men det är mycket som resonerar i mig när du berättar om hur det är för dig. Och jag har märkt det själv i mitt liv just nu att det finns väldigt mycket borden kring den spirituella övningarna, kring meditationen och också den här, hur lätt hänt det är att börja värdera in hur man mår med den typen av övning vi gör. Och jag, de som har lyssnat på den här podden och hör mig i vår app vet att jag brukar tjata om att det handlar inte om vad vi upplever, utan hur vi förhåller oss till det vi upplever. Och ändå så tycks jag gå vilse nästan varje dag att börja ifrågasätta, men vänta nu här, det här känns inte riktigt helt 100%, vad gör jag för fel? Istället för att inse att nej, men det är en del av livet. Det är inte alltid bra. Och så frågan är, hur kan jag förhålla mig till det här? Hur kan jag vara med mig själv? Det kanske är så att idag behöver jag göra någonting helt annat. Jag behöver kanske släppa taget helt och hållet om övningen och bara ta en lång promenad, bada eller vad som helst.

Rachel Bråthen
Vi är ganska dåliga på det överlag tycker jag som människor och acceptera att livet går i cykler. Det är verkligen så. När allt är bra då vill vi att det ska vara så för alltid och vi måste hålla oss fast vid det. Och sen helt plötsligt så mår vi dåligt eller någonting som inte faller i den här ramen av bra sker och då är det som att nej men Gud, nu har jag misslyckats, nu har jag gjort något fel, hur fixar jag det här? Istället för att, om vi ser tillbaka på våra liv så har det varit så här sedan vi föddes. Det är bra, sen är det dåligt. Sen är det bra igen, sen blir det dåligt igen. Men vi kan ändå inte på något sätt acceptera att det är så. Det är ju det svåraste med att vara människa och släppa taget.

Axel Wennhall
Verkligen. Och just det här att inse gång på gång att vi kontrollerar inte vad vi känner men vi kan påverka hur vi förhåller oss till det vi känner. Att fråga sig själv vad man behöver och vad man behöver just nu och att precis som du var inne på i hur man kan hålla en praktik levande, att den behöver också vara dynamisk. Att den behöver kanske förändras utifrån vart man är i livet. Och jag vet ju att du har tagit fram ett 7-dagars retreat, stämmer det via er hemsida?

Rachel Bråthen
Precis, på yogagirl.com. Jag döpte det till Choose yourself efter att ha haft ett år, eller ett liv, ska jag nog säga, där jag haft väldigt svårt att separera alla andra människors behov från mina egna. Eller jag har varit väldigt duktig på att leta efter vad alla andra behöver och stötta andra och sen har jag på något sätt hamnat på efterstjälken litegrann, eller ganska mycket. Så jag döpte det retreatet till Choose yourself med alla verktyg som fungerar för mig för att skapa space i människors liv. Att välja sig själva gång på gång, på gång. Och det tycker jag är så, vi blir presenterade med så många möjligheter varje dag att faktiskt välja oss själva utan att behöva riktigt veta hur det ska se ut. Och det är precis som du säger, att kunna ha lite mer flexibilitet kring det vi gör varje dag. Om jag tror att för att må bra måste jag göra vinyasa flow eller ashtanga i 90 minuter varje dag och så helt plötsligt så förändras någonting så är det faktiskt inte sant längre. Men vi håller oss fast vid att det är det här jag behöver. Då väljer vi ego istället för att välja hjärta, att vi väljer någonting annat. Men jag tror att välja oss själva i varje stund är verkligen att känna efter och känna in i vad behöver jag nu? Och idag kanske jag behöver ligga på soffan och kolla på Netflix och äta glass utan skuld. Idag kanske jag behöver en lång promenad, jag kanske behöver ett samtal med en terapeut, jag kanske behöver skvallra min kompis. Det kan vara saker som vi, jag tror det är spirituella communities säger, nej men det där är inte bra. Så blir vi så inrutade i att det måste vara på ett speciellt sätt. Men att välja sig själv är verkligen att känna in i varje stund. Vad behöver jag nu? Och det är alltid annorlunda. Så det är retreatet, det är byggt på det med alla de verktyg som verkligen har hjälpt mig att välja mig själv om och om igen.

Axel Wennhall
Vill du dela med dig lite grann av de verktygen som ligger dig närmast hjärtat?

Rachel Bråthen
Absolut. Så vi har såklart yoga varje dag, men en typ av yoga som för mig i alla fall verkligen kommer från hjärtat. Det är viktigt för mig att alla som någonsin yogar med mig eller yogar med våra lärare på vår plattform, att de verkligen känner att här får jag välja vad jag behöver. Det ska aldrig vara att såhär måste yogan se ut eller såhär måste den här positionen se ut eller att man ska känna sig. Yoga kan vara hårt ibland och jag vill verkligen att vår plattform ska kännas mjuk och accepterande och att alla i varje skede av livet ska känna sig hemma där. Så det är mycket yoga och sen en del olika meditationer, så vissa guidade meditationer som känns mer traditionella och sen har vi mycket shaking i det retreatet för det är något som hjälper mig oerhört mycket. Vad säger man ens på svenska? Kallar man det för shaking eller säger du skakmeditation?

Axel Wennhall
Nej, men shaking är det ordet som jag har i alla fall.

Rachel Bråthen
Det låter bättre. Men så mycket av det och sen har vi en gång per retreatvecka en Dynamic meditation också. En av Oshos meditationer där du får skrika av dig eller agera ut känslor som kanske har fastnat. Komma ut lite ur den här boxen av hur ska jag bete mig och om jag får bara komma lite närmre min inre treåring, hur skulle jag uttrycka det just nu bara för att känna lite frihet. Så olika typer av meditation. Jag är ett stort fan av att pröva olika saker så att man kan verkligen… Det är bra att ha en stor verktygslåda med olika saker som passar på olika skeden i livet. Så meditation kan ju vara så mycket. Det kan vara te, det kan vara Dynamic, det kan vara shaking, det kan vara sitta nere i tystnad, det kan vara TM. Det finns så, så, så mycket. Så mycket av det har vi i retreatet.

Axel Wennhall
Och som jag förstått det så har du tagit fram det här retreatet som ett svar på att vi lever just nu i en pandemi så att man kan göra det hemma. Vad har du lärt dig under det här senaste året då världen har vänds upp och ner?

Rachel Bråthen
Gud, jag har lärt mig så, så, så mycket. Jag tror att… Först och främst så känner jag mig väldigt lyckligt lottad. Jag tror vi är väldigt, väldigt lyckligt lottade och privilegierade om vi redan arbetade på något sätt i den här online-strukturen så att vi hade en lite enklare övergång till att erbjuda saker online. Och det gjorde jag ju redan så det var enklare för mig än vad det nog har varit för vanliga traditionella studios liksom som inte har en online-komponent. Så överlag har jag nog känt senaste året att jag är väldigt, väldigt lyckligt lottad. Och också känt ett stort behov av att vilja dela med mig av det. Och hjälpa folk som inte har samma verktyg. Men sen det här som jag tror så många har verkligen landat i att jag har nog levt hela mitt liv med en sådan känsla av att för att komma framåt så måste jag ge maximal effort. Alltså som att jag måste jobba hårdast, springa snabbast. Det är liksom all in or not at all. Så har jag levt på något sätt. Och pandemin verkligen, verkligen visade mig att det går att hitta framgång, det går att leva i balans, det går att… Nej men det går att ha till exempel ett bolag som går jättebra utan att du måste liksom kämpa dig dit. Jag tror jag har haft mycket av en sådan energi i mitt liv att jag måste kämpa mig framåt. Och sen i pandemin när nästan allt föll. Vi gick från nästan 40 personer i vårt team till 15. Och det har liksom ändrat energin på något sätt i hur jag skapar. Att jag behöver inte skapa med maximal input. Det går att slappna av och fokusera på sig själv och påta i trädgården och baka bröd. Och att det ändå går framåt med lite mer flow. Man behöver inte maxa hela tiden för att vi ska ta oss dit vi vill. Och det har varit en stor ögonöppnare för mig.

Axel Wennhall
Det låter som en väldigt viktig insikt och väldigt fin insikt att få med sig från det här. Jag tänker också att… En känsla jag har kring pandemin är att det är ingen av oss som vill leva i den. Och jag tror jag talar för oss allihopa när jag säger att det ska bli så himla, det ska bli så jävla skönt när det är över. Det ska bli så himla fint att få krama alla kompisar och alla andra. Det ska bli så himla härligt att få resa och det ska bli så underbart att… Börja leva ett liv som vi levde innan med den friheten det gav. Men jag tycker också att allting som livet ger oss, där finns det också något där vi kan lära oss. Jag tror det var Jack Kornfield, den amerikanska buddhistiska meditationsläraren, han sa det här var så vackert. Han sa att det här är som en passage, vad jag heter det på svenska. En period i livet som vi globalt allihopa gemensamt går igenom. Och vi kan också börja fråga oss själva vad vi vill ha med oss när vi kommer ut genom den. Det resonerades och stärkte mig att det inte bara var emot den här situationen, även om den är stressful och jobbig och smärtsam på sina olika sätt. Utan också kunna se att den bjuder också in oss till att lära oss om oss själva och lära oss om varandra och lära oss om livet om vi vill. Om vi vill se det från det perspektivet.

Rachel Bråthen
Absolut. Det är ju svårt och jag sitter ganska mycket med den balansen mellan att på något sätt djupt innerst inne tror jag verkligen på att livet tar oss dit vi ska. Det är som alla de här flosklerna och klichéerna att man ska släppa taget och lita på livet och att det finns lärdomar i allt. Men jag tror att det går bara att sitta där och verkligen känna det som sanning om vi har ett så pass privilegierat liv att vi är okej. Det tror jag är enkelt för speciellt för många av oss som har det bra och som är i yoga, meditation, communities. Vi har mycket space att fokusera på det och på den delen av oss själva. Då betyder det att vi har jobb, vi kan betala räkningarna varje månad, vi är inte stressade över pengar eller kommer barnen vara okej eller de här stora, stora, stora viktigaste sakerna i livet. Och jag tror för många människor i pandemin så har det inte varit så. Och det är svårt för mig och jag har haft svårt att kommunicera den mer spirituella biten av det här när jag själv spelar in min podd eller på sociala medier och så. Och veta att för så många människor har det inte funnits någon lärdom alls eller den kanske inte har kommit än. Att det har varit sån kamp förlorar jobbet, det har förlorat någon man älskar. Det är svårt att säga att allt det här sker för någonting bra i slutändan när man är mitt på en sån plats där saker faktiskt inte är okej. Så jag vill alltid nämna det att det är att kunna sitta med de här verktygen och fokusera på vad lär jag mig av pandemin? Istället för kommer jag överleva pandemin? Det är ett sånt privilegium som vi inte borde ta för givet.

Axel Wennhall
Nej men och där tänker jag också att en av de kanske största lärdomarna eller de största insikterna som har kommit till mig och som jag också tycker mig märka hos personer som kanske vänner som inte meriterar så mycket eller liknande är just tacksamhet. En sån enorm tacksamhet för att trots allt så liksom, och i mitt fall så är jag ingen närstående som har gått bort. Jag, lik dig, kan fortsätta jobba på det sättet jag jobbar så att jag är väldigt, väldigt tacksam och också väldigt tacksam utifrån att kunna se var jag är i livet och hur vilken, vad heter det, vilken lycka eller vilken tur jag har i livet att leva där jag lever. Att kunna få göra det jag gör och jag liksom fick någon insikt förra sommaren att det var känslan av att jag är lyckligast lottad i hela livet. Det var en väldigt vacker känsla och gjorde mig samtidigt också väldigt, väldigt ödmjuk.

Rachel Bråthen
Vad fint.

Axel Wennhall
Ja, nämen det var, nästa dag så var den borta för då hade jag mina egna problem.

Rachel Bråthen
Såklart. Det är ju så det går.

Axel Wennhall
Men att få uppleva det var väldigt vackert.

Rachel Bråthen
Absolut, absolut. Ja, jag hoppas att alla, att vi alla har nått de stunderna och att vi tar med oss det också. Det är att när saker blir, lite som vi sa i början av den här podden, att när man helt plötsligt blir sjuk, då börjar vi bli så tacksamma för att alla stunderna när vi inte varit sjuka, när vi har mått bra och tagit sig igenom en hel pandemi och har fina insikter och fortfarande har ett jobb och känner att vi har växt spirituellt, emotionellt. Det är helt otroligt, helt fantastiskt.

Axel Wennhall
Du var inne lite grann på det tidigare i vårt samtal att nu när du har blivit mamma så har också dina övningar förändrats så att du kanske inte har lika mycket tid. Och jag läste någonstans också att, och du får rätta mig om jag har fel här, men jag läste någonstans om att det var viktigt för dig att arbeta med dig själv innan du blev mamma så att du inte skulle föra vidare trauman till din dotter. Hur är det nu när du är mamma?

Rachel Bråthen
Jag kan tänka tillbaka på den här känslan. Den har jag haft hela mitt liv, sedan jag var liten faktiskt. Mina föräldrar har sagt att de minns att när jag var väldigt liten, att jag sa att jag inte ville ha barn förrän jag är klar. Vad det nu betyder, att jag haft en sån känsla sedan jag var väldigt ung. Något som att jag har mycket att läka på något sätt. Och jag kan tänka tillbaka på det nu, hur jag verkligen, verkligen, verkligen trodde. Jag var så övertygad av att när jag blir mamma, då är jag klar. Då är jag upplyst. Då är jag helt, helt held och läkt från allt. Såklart så var det inte så. Men jag hade nog ett väldigt, väldigt stort mammasår från när jag var liten. Jag hade nog ett väldigt stort, vad heter det på svenska? Abandonment wound, en sån där känsla av att vara övergedd. Jag hade stora saker som spelades ut i mitt liv väldigt aktivt åren innan jag blev gravid. Och hade ett stort, stort, stort år av läkning som jag verkligen kände ledde till att jag blev gravid. Det var nästan som att jag var tvungen att stänga ett kapitel för att kunna gå över till nästa steg. Och nu, istället för den här känslan av att nu är jag en fantastisk mamma för att jag är klar, känner jag nog mer att jag kan vara en fantastisk mamma för att jag fortsätter jobba med det som kommer upp. För att jag får anledningar hela tiden att fortsätta jobba med mig själv och fortsätta växa. Också mycket tack vare henne och genom moderskap och det som är svårt och vackert och fantastiskt och jättejobbigt med att vara mamma. Det är en del av den spirituella utvecklingen på något sätt. Så den här känslan av att när jag blir mamma, då är jag klar, då är jag upplyst. Det blev inte riktigt så, men att vara mamma har blivit en del av min väg dit istället.

Axel Wennhall
Nej men, det slog an en ton hos mig när jag läste det för jag ska bli pappa för första gången nu i augusti.

Rachel Bråthen
Grattis, vad kul!

Axel Wennhall
Tack! Och jag kände igen det som du beskriver här att… Ja men när jag liksom, när jag började meditera så hade jag en bild av vad som var viktigt för mig. Att kunna vara närvarande, att inte fastna i mina ältande och negativa tankar. Och så, lite som vi varit inne på tidigare, så tycks det som att resan ändras hela tiden. Det är liksom olika saker som dyker upp som är viktiga. Och nu, inför att jag ska bli pappa, så har jag verkligen sett det att, ja men vikten av att, och jag säger försöka för jag förstår att jag kommer misslyckas. Men att försöka inte föra med omedvetna saker som har funnits i min familj, både på min pappas och mammas sida i generationer. Och jag tycker det är så intressant när man börjar kolla tillbaka på släktbilder att om man går tillbaka, vad blir det, typ tre-fyra generationer? Då är man på 1800-talet. Då kan man också börja tänka, hur såg livet ut där då? På tal om det vi pratade om, att vara tacksam och att livet var en mer kamp. Och ju mer och mer medveten vi kan bli, desto mera hoppas jag i alla fall kunna skapa en trygg, kärleksfull familj. Precis som mina föräldrar har gjort för mig. Men att kunna se också att, ja men det finns delar, delar som, ja men som jag har fått med mig omedvetet och som jag hoppas bli mer medveten om. Så att jag kanske inte för över det till mitt barn framöver.

Rachel Bråthen
Jag tror det är lika viktigt, tror jag, att vi jobbar med det som vi vet är aktivt. Eller att vi jobbar med det som vi vet triggar oss och det som vi kanske inte vill föra vidare. Lika viktigt är det ju också att hålla att om det inte var för allt det, så skulle inte du vara den du är idag. Och det är på något sätt det som gör att du kommer bli den mest perfekta pappan till ditt barn. I att du hade exakt den barndomen som du hade, till exempel. Så det är den här fantastiska kontrasten mellan att Gud, det där var så hemskt, jag vill inte föra vidare det här, jag måste läka det. Och Gud, tack Gud att det hände exakt så, så att jag kan vara den föräldern jag är idag. Så att vi måste på något sätt, inte bara acceptera men att älska det som har hänt lika mycket som vi avskyr det på något sätt. Att det är det som gör att vi kan sitta här idag och tänka de här tankarna och göra den här resan. Utan det hade vi nog repeterat mer och inte ens suttit här med den närvaron. Att jag vill inte göra samma sak. Så jag tror jag hade ganska många år där jag kände Gud, jag vill bara klippa ut min barndom. Jag vill klippa bort den, jag vill inte ta med den. Jag önskar bara att den inte ens hade hänt på något sätt. Som att jag nästan rejektade allt som hade skett på något sätt. Att allt var dåligt. Och nu har jag landat på en plats som är mer att det som var dåligt var också perfekt. Det är verkligen, verkligen, verkligen så. Och jag kan se det i hur jag kan vara mamma till min dotter. Att det skulle vara exakt så här. Jag hade inte kunnat sitta här med de verktygen om inte det jobbiga hände när jag var liten. Så på något sätt är det ju divine will, det är perfekt. Fast det är ändå jobbigt. Men det är den största resan, Gud, att bli förälder. Allt vi tror, vi vet blir testat. Direkt, på det mest fantastiska sätt.

Axel Wennhall
På vilket sätt är din dotter en lärare för dig just nu?

Rachel Bråthen
Gud, på alla sätt. Alltså wow, wow. Hon är väldigt, väldigt känslosam. Hon gjorde något så extremt roligt i år. Hon gråter ganska ofta. Och vi har väldigt mycket i familjen att vi pratar jättemycket om känslor. Alla känslor har lika värde. Att när man är ledsen får man vara ledsen. Jag har ofta, när hon blir ledsen brukar jag ofta fråga vad behöver du just nu? Och ibland vill hon vara ensam, ibland vill hon ha ett gosedjur, ibland vill hon ha en kram, ibland vill hon äta något. Att försöka lära henne att känna efter vad behöver jag när jag är ledsen istället för att hur kan jag få den ledsna känslan att försvinna. Och igår blev hon jätteledsen, jag minns inte ens över vad, och började gråta och så kom jag och kramade henne och så hämtade jag en servett för jag tänkte att jag ska torka hennes tårar och då sa hon nej, nej, nej, torka inte mina tårar, jag vill känna min ledsamhet på kinderna. Och så började hon röra sitt ansikte och ville känna efter hur tårarna kändes. Och hon lär mig så mycket kring hur fantastiskt fint det är att sitta med känslor som egentligen, som jag har känt hela mitt liv, är fel eller dåliga eller jobbiga, som att vara ledsen och verkligen sitta med den känslan av att men gud, jag känner sorg nu. Och hon gör det helt automatiskt, nej jag vill bara sitta här och marinera i den här sorgen jag känner och sen efter tre minuter är hon klar. Och så går hon vidare till nästa och så kommer lycka igen. Så att bara få ta del av det varje dag är helt otroligt.

Axel Wennhall
Jag blir inspirerad själv för det är verkligen en skillnad mellan att förstå att våra känslor är flyktiga och att de tenderar att gå över på ett par minuter om vi verkligen fullt ut tillåter att känna dem, så som din dotter gjorde när hon grät. Men det är en stor skillnad mellan att förstå det och att uppleva det och att vara med känslan och att tillåta känslan fullt ut. Jag tyckte det var så vackert när du sa att ni i familjen är väldigt måna om att inte värdera känslor som rätt eller fel eller bättre eller sämre. Det är en så himla viktig påminnelse.

Rachel Bråthen
Absolut, och jag växte upp på ett sätt som var att gråter man har man gjort något fel, ilska var inte tillåtet och så tror jag att många av oss växer upp att det är ingen riktigt som, speciellt inte äldre generationer som har lärt oss vad gör vi med ilska när ilskan är här? Hur bearbetar vi när vi är arga? Vad gör vi med det? Det är nästan så att ilska är läskigt, det är farligt på något sätt. Så för mig att få lära henne det eller ge henne de verktygen, det är på något sätt som att jag förstärker det i mig själv varje gång. Så det är också en fin insikt att man behöver inte ha koll på allt eller veta, jag är dålig på det och sitta med min egen sorg. Men på något sätt finns det en del av mig som ändå kan ge de verktygen till henne och genom att göra det så lär jag mig bättre själv. Man behöver inte kunna allt för att ändå kunna vara en bra förälder och dela med sig av det. Så det är ju en konstant, Gud, det är ju den största grejen för oss tror jag, alla i vår familj, att vi ger varandra space när de känslorna är där. Och hur mycket enklare det är för mig att göra det för henne och sen är det svårt för mig att göra det för mig själv när det kommer. Att jag ofta då, nej men nu är jag ledsen, åh Gud, nej men jag kanske går ut och springer, då mår jag bättre. Eller jag rullar ut min yogamatta, då mår jag bättre. Eller jag ringer en kompis. När man hoppar in till den här grejen direkt, hur kan jag få mig själv att må bättre? Istället för att, då kan jag bli påmind av henne, men hon sitter där och vill bara känna sina tårar på kinderna och verkligen bara vara ledsen, så ledsen hon bara kan vara. Och det verkligen inspirerar mig att stanna i den stunden då innan jag hoppar till nästa grej som ska få mig att må bättre. Och det tror jag verkligen förändrar hur vi mår överlag.

Axel Wennhall
Nej men jag känner igen mig i det att, den här känslan av att vilja lösa känslan på något sätt. Oavsett om man tar sig ut i skogen eller om man yogar eller att man, nej men nu är den här känslan här, hur löser jag den?

Rachel Bråthen
Hur kan jag ta mig tillbaka till att allt är bra och perfekt? Och då är det liksom, det är också hur vi värderar känslan. Det är ju så viktigt och det är svårt att göra om det när man har levt, om man har levt 30, 40, 50 år i ett samhälle och i relationer som säger att vara ledsen är dåligt. Det är skamligt, något är fel när man är ledsen. Det är väldigt svårt att bara göra om och helt plötsligt tänka om och att man ska kunna landa där direkt. Så det är ju en praktisk varje dag.

Axel Wennhall
Det påminner mig om, och jag behöver påminna mig i princip varje dag om att resan inte handlar om att bli fri från känslor utan fri att kunna ha känslor och att kunna vara närvarande med dem. Och ja, det är fint att höra hur din dotter inspirerar mig och påminner mig.

Rachel Bråthen
Härligt. Ja, du kommer vara där väldigt snart.

Axel Wennhall
Det låter fantastiskt.

Rachel Bråthen
Det är det.

Axel Wennhall
Jag har haft en fundering också gällande dig och din roll som Yoga Girl. Jag tänker att en av de kanske mest befriande insikterna vi kan ha i livet är att vi inte är den vi tror oss vara, alltså den identiteten vi själva skapar eller andra skapar. Och även om vi kan se igenom de här tankarna och den här identiteten så verkar det som att i alla fall i det jag upplevt är att den insikten kanske inte alltid är fast för hela livet utan det dyker upp nya tankar, nya identiteter. Men det jag är nyfiken på är hur hanterar du det med med ditt varumärke som Yoga Girl och också det som du var inne på innan att driva ett företag med massa personer som på något sätt alla är beroende av dig och ditt arbete. Hur har du hanterat de här olika rollerna och att kunna jobba med det och vara med det?

Rachel Bråthen
Bra fråga. Jag har haft ganska svårt med det överlag och det var en viktig insikt som kom faktiskt innan pandemin men som jag fick bearbeta genom massa jobbiga situationer under pandemin, speciellt i början av den. Att jag i mitt liv alltid har identifierat mig själv som personen som är där för att fixa och rädda och hjälpa andra människor. Och att då driva ett bolag där så mycket hänger på mig, som verkligen har varit så centrerat kring mig och vad jag säger och hur jag delar med mig av mitt liv har gjort att jag skapat väldigt mycket dynamiker där folk faktiskt har varit väldigt beroende av mig. Och sen har jag då insett att jag vill inte det. Jag vill känna mig fri, jag vill känna att alla är beroende av sig själva, att jag kan kliva in och hjälpa och stötta när jag vill men inte att jag måste ha den rollen i alla relationer i mitt liv. Så på något sätt har jag gått i väldigt många år och skapat den här dynamiken själv och sen frågat varför ser livet ut så här? Varför har jag så här många relationer där allt är upp till mig och om jag slutar då stannar allt? Så har känslan varit och så har det faktiskt livet sett ut på ganska många sätt. Fast jag då har skapat det här helt själv och verkligen aktivt deltagit i att bygga de här relationerna och bygga ett bolag som såg ut så. Så det var ju, det har varit ganska mycket press och det var inte förrän jag, jag vet inte om jag gick in i väggen eller om jag fick en hel burnout men jag var nog väldigt nära ett par år sen och bestämde mig för att helt lägga om. Och sa att nej men nu kommer jag kliva tillbaka, jag kommer inte delta lika aktivt eller sitta i den här centrerade rollen där jag sköter allt. Och min insikt var ju då att det var inte så att jag inte hade människor som var kapabla runt omkring mig, det var att jag inte tillät andra människor kliva in i de rollerna för att jag höll den rollen själv hela tiden. Och var ganska stark i den. Så så fort jag klev tillbaka, så fort jag, så fort jag klev ur den här dynamiken som jag hade skapat och jag slutade agera på det sättet som jag alltid hade agerat hela mitt liv. Då löste sig allt. Då var det som att livet var inte över för att jag klev tillbaka. Ingenting blev sämre, ingenting gick långsammare, ingenting, det var ingen som led av att jag försvann. Utan då fick alla istället kliva upp och vara i rollerna där de verkligen fick skina och stråla. Så det är så intressant och jag tänker väldigt ofta på det, när det är någonting i mitt liv som jag känner att varför är det så här? Men det är för att jag skapar det. Nästan alltid, inte alltid men väldigt väldigt ofta att jag tillåter det eller att jag har en limiting belief eller någonting liknande som gör att jag skapar det här varje dag. Och det betyder också att jag kan bestämma mig för att sluta med det och då helt plötsligt förändras allt. Så det är en lång resa och sen så kommer det upp stunder så klart som nu kommer det här tillbaka igen, men det är lite enklare varje cykel på något sätt.

Axel Wennhall
Det låter som att du blir allt mer medveten om dina egna mönster och när du kan släppa taget om det så uppstår också väldigt mycket frihet i ditt liv. Och när du kan se vad du faktiskt i grund och botten verkligen vill göra kontra vart du håller fast.

Rachel Bråthen
Ja, men exakt. Och ibland har jag haft den här känslan av att men Gud kan inte alla andra bara göra mer så slipper jag göra allt. Och det som har krävts har varit att jag slutar göra allt och då helt plötsligt börjar andra människor göra mer. Så jag har gått omkring och väntat på att andra människor ska förändras när den som behöver förändras är jag. Och det är ju ofta så enkelt, men det är svårt och svårt att ta sig dit ibland.

Axel Wennhall
Lite på samma tema i din roll som yoga girl. Hur hanterar du kritik och beröm? Jag misstänker att eftersom du också är en så offentlig person och eftersom du också finns så mycket på sociala medier så misstänker jag att det finns en hel del beröm och det finns också en hel del kritik.

Rachel Bråthen
Absolut, absolut. Jag vill tro att jag blir bättre på det för varje år som går, men jag vet faktiskt inte. Att hantera kritik och hantera ibland grova saker och hemska saker folk säger i internet, i sociala medier. Det kommer liksom med jobbet på något sätt. Det har nog mer att göra med hur jag mår i stunden än hur mycket jag utvecklats som person på lång sikt. För jag kan ha stunder när jag verkligen får jättemycket beröm och jättemycket kritik och jag känner att det här spelar ingen roll. Och att jag känner mig väldigt grundad och närvarande i den jag är. Och sen har jag stunderna helt plötsligt att gud får jag beröm då mår jag bra och känner att nu med gud måste jag göra mer av det här. Och folk gillar det här, folk gillar mig när jag säger såna här saker eller när jag delar med mig av det här. Åh, du ska fokusera på det nu. Och det är ju lika osant som när folk säger att jag är en dålig person, att jag faktiskt är dålig. Men det är väldigt svårt att navigera, speciellt när man delar med sig av väldigt personliga saker eller väldigt sårbara saker. Att det är på något sätt så personligt. Och vissa människor säger att det är bara sociala medier, det är inte personligt, det är mitt liv jag delar med mig av. Så att få konstant feedback på det, det är en resa jag inte riktigt löst eller jag inte riktigt hittat svaret på än.

Axel Wennhall
Nej, jag förstår det. Jag kan nog inte förstå vad du upplever i det fallet, men vi alla får ju beröm och kritik på olika sätt i våra liv. Och det jag tyckte var så intressant i det du sa var att det finns perioder i våra liv då både beröm och kritik på något sätt, det påverkar oss inte. När vi är grundade, när vi är närvarande, när vi är oss själva så är det som att då kan vi stå stadigt. Då vet vi vad vi själva vill och vi vet vad som är viktigt för oss själva. Och beröm kan vi ta in och det kan vi suga på som en karamell och kritik kan vi notera, okej men fanns det någonting? Vi kan se det, okej men var det någonting här som var sant, någonting jag vill ta åt mig? Och annars kan vi släppa taget om det. Men precis som du beskrev så upplever jag också att i stunderna när man inte är så där grundad, det är då det kan bli så himla, det är då man följer med kritiken eller berömmet åt något av hållen i spektrat. Så att det som bara kom upp för mig när du berättade var att, ja men checka in mer med mig själv när jag får beröm eller kritik och bara notera vart är jag i mitt liv? Och är jag inte så himla närvarande just nu så kanske, kanske jag inte ska lyssna på mina tankar hur de tolkar det här berömmet och kritiken. Att försöka sitta still i båten och sen känna in. Men det är svårt.

Rachel Bråthen
Det är svårt och det är svårt på internet när det är så mycket. Det är inte riktigt samma nivå som det är i det dagliga livet när folk säger att bra jobbat eller nej men gud det här var dåligt. Hos sociala medier är det ju så amplifierat, det är såna mängder. Och det är, nej men gud. Och jag tänker ofta på att okej, den här som du sa också att vilja lösa känslan. Att okej nu fick jag jättemycket kritik, hur löser jag det nu? Hur får jag alla att tycka om mig igen? Att man då vill hoppa in i och göra någonting jättebra, prestera, visa att man är duktig så man får det här berömmet och sen så mår man bra igen. Då försöker jag att låta mig själv att sitta lite i det spacet av att nej men gud nu känner jag mig otillräcklig. Nu känner jag att nu har jag gjort något fel, det räcker inte, jag räcker inte till. Kan jag vara i det innan jag går in i den här lösningen? Och ibland går jag in i lösningen ändå men jag har i alla fall gett mig lite space att få vara i den känslan av att vara otillräcklig. Och det är också viktigt, eller i alla fall för mig att påminna mig själv om att det är inte de här människorna på internet som ger mig nya känslor. Klart jag påverkas av det jag hör och läser och lyssnar på men om jag känner mig otillräcklig för att en människa har gett mig en negativ kommentar på internet är det för att den personen triggar en otillräcklighet som redan lever i mig. Så istället för att, ah gud alla människor på internet de är så dumma och elaka och de får mig att må så här. Hur kan jag sitta med den otillräckligheten och kanske känna, den behöver komma upp nu. Det är någonting jag kan sitta med och lära mig av och acceptera i att jag är inte bara bra och duktig och fin och kan allt utan jag är också otillräcklig och känner mig osäker och rädd och allt det är lika levande i mig som allt det här som vi säger är positivt. Och såklart det är ju en sak som jag tycker finns mycket av online nu är liksom mobbning. Att det verkligen är att folk, det kommer sådana drivor av negativitet till folk att det är en annan nivå med just de här dagliga berömmen och kritiken och att det triggar någonting som redan lever inom oss och kanske kan det hjälpa oss att jobba med det.

Axel Wennhall
Ja det är en viktig insikt för att kunna bli känslomässig, få en känslomässig frihet att att se precis som du säger att det är någonting som triggar sig själv och vi har precis släppt ett avsnitt om nonviolent communication och det handlar ju just mycket om att kunna vända in sig till sig själv och se att det är inte den andra personen som är ansvarig för det jag själv känner. Det är en viktig lärdom och jag tänker att en del av, en stor del av det vi har pratat om idag och om meditation och det är att också börja ta ansvar för det för då blir vi också, det är först då vi kan vara fria.

Rachel Bråthen
Absolut.

Axel Wennhall
Men att inte… Men att inte…

Rachel Bråthen
Varsågod.

Axel Wennhall
Förlåt.

Rachel Bråthen
Nej men jag tänkte säga att ibland det är enklare att hantera det tror jag eller att lära sig av det i face to face i verkligheten med folk. Den berömmen, vi får tillräckligt med kritik in real life. Jag tror inte vi behöver mer kritik på sociala medier men ibland är det bra att bara ta avstånd från det som sker online om man inte mår bra av det och bara ta itu med vad triggar sin och mig av den kritiken jag faktiskt får av människor i mitt riktiga liv. Jag tror det är för mycket för folk faktiskt och sitta med allt det här som sker online. Wayne Dyer han har ett sånt fint ett fint saying som han säger att if you squeeze an orange, orange juice comes out. Så if you squeeze a human being and anger comes out it’s because anger was always there. Det är inte att den här andra människan har gett dig ilska utan ilskan var där. Så det är viktigt att komma ihåg när man navigerar, ja speciellt kritik.

Axel Wennhall
Du innan vi ska släppa iväg dig för en ny dag i ditt liv så har vi en del i podden som vi kallar Fem snabba.

Rachel Bråthen
Mm, kul.

Axel Wennhall
Är du redo?

Rachel Bråthen
Alltid.

Axel Wennhall
Vad får dig att känna dig levande och närvarande?

Rachel Bråthen
Dans och få dansa. Inte dans ute på en krog bland folk men dans hemma med mig själv.

Axel Wennhall
Vilken bok om meditation skulle du rekommendera andra att läsa?

Rachel Bråthen
Wow, någon av Oshos böcker och han har så många. Han har en fin som heter 365 meditations där det är små meditationer, en per dag om året. Som jag tycker är väldigt fin att bara öppna för små insikter och små meditationer varje dag.

Axel Wennhall
Var du tacksam för just nu?

Rachel Bråthen
Hela livet. Min hälsa framför allt men hela livet faktiskt, just idag.

Axel Wennhall
När grät du senast?

Rachel Bråthen
Igår. Igår har jag inte gråtit än idag men jag kommer nog gråta idag. Jag gråter varje dag. Om allt går bra så gråter jag varje dag.

Axel Wennhall
Okej, den sista frågan. Jag kommer göra den som två frågor. Den första frågan är vilket är det bästa rådet du har fått? Och sen den andra frågan som är lite liknande är vilket råd skulle du ge dig själv om du kunde resa tillbaka till tiden när du upptäckte meditation i Costa Rica?

Rachel Bråthen
Okej, så det bästa rådet jag har fått. Att säga nej är ett spirituellt beslut. Att man måste inte acceptera allt och säga ja till allt och hålla spis för allt och alla hela tiden. Men att faktiskt det är en väldigt spiritual practice att säga nej och att man inte behöver säga nej tack eller nej för att utan att det räcker med att säga nej. Sätta gränser. Så, så, så viktigt.

Axel Wennhall
Nej punkt.

Rachel Bråthen
Nej punkt, exakt. Och vad var den andra frågan? Om jag fick ge råd.

Axel Wennhall
Om du kunde resa tillbaka i tiden och ge ett råd till dig själv precis när du hade upptäckt meditation. Vad skulle du säga till dig själv då?

Rachel Bråthen
Bra fråga. Jag tror jag skulle, skulle ge mig själv rådet att, att ge mig själv mer frihet med meditationen. Nu, nu tycker jag att allt, allt blev bra ändå, meditationen då ledde mig till min meditation nu så jag skulle nog inte vilja ändra på något på så mycket. Men just det här med, med att ge mig själv flexibilitet och frihet. Att missa jag en dag är inte det att något är dåligt eller att jag har gjort fel liksom. Eller om jag mediterar i fem minuter istället för 20 idag så är det också okej. Så att lite mer frihet kring, kring meditationen just då hade nog varit bra.

Axel Wennhall
Fint, tack. Och tusen tack för att du tog dig den här tiden. Det var jättetrevligt att träffas så här och jag hoppas verkligen vi får chansen att, att ses i IRL sen också när pandemin är över.

Rachel Bråthen
Ja, men absolut. Tack så mycket för att jag fick komma hit. Så trevligt att prata. Vi kanske kommer hela sommaren så vi kanske, kanske ses någon gång då.

Axel Wennhall
Perfekt, det ser vi fram emot. Okej, tack.

Rachel Bråthen
Tack.

Axel Wennhall
Tack för att du har lyssnat på det här avsnittet av Meditera Mera med Rachel Bråthen om meditation och tillåtelse. Vi hoppas att du har blivit inspirerad av vårt samtal och av Rachels klokhet och härliga energi. Meditera Mera startades med syftet att få fler människor att upptäcka meditation. Vi tänkte att det bästa sättet att göra det på var genom att träffa inspirerande och kloka gäster som har fått dela med sig av sina erfarenheter, råd och expertiskunskaper. Det andra steget i vår resa har sedan varit att få fler människor att uppleva meditation. Därför har vi tagit fram Mindfully, Sveriges nya meditationsapp, fullspäckad med olika meditationsövningar. Men det finns inget mål med att bli bra på att meditera, utan meditation är ett verktyg som hjälper oss att bli bättre på att leva. Att kunna leva mer i närvaro och medvetenhet. Att kunna tillåta alla känslor så att vi kan vara fria att ha hela den mänskliga upplevelsen. Att inte längre tro på allt vi tänker. Att bli snällare mot oss själva, mer medkännande mot andra och leva ett klokare och mer meningsfullt liv. Därför kommer vi att vidga podden till att träffa människor som kanske inte mediterar, men som på andra sätt inspirerar oss att leva ett mer närvarande och medvetet liv. Har du något tips på någon som du skulle vilja lyssna på här i Meditera mera? Mejla i så fall gärna oss på hej@mindfully.nu. Du kan också skicka ett DM till oss på Instagram. Och är det något vi har tagit med oss från vårt samtal med Rachel, är det påminnelsen att tillåta alla känslor utan att värdera dem. Så att vi kan stanna upp och känna tårarna när de rinner ner längs kinderna. Ta hand om dig så hörs vi snart igen.