Det här är en transkribering av vårt podd-avsnitt med jOjo Norell om meditation och löpning.

Axel Wennhall
Hej och varmt välkommen till Meditera Mera med mig Axel Wennhall som ställer frågorna och Gustav Nord bakom lurarna. Nu befinner vi oss på Steam hotell i Västerås för att träffa jOjo Norell för ett samtal om meditation och löpning. jOjo Norell är yoga och meditationsinstruktör och han har länge haft meditationen, yogan och löpningen i sitt liv. Han grundade Running Yoga år 2009 som en träningsform som kombinerar just meditation, löpning och yoga. Running Yoga handlar inte om hur fort du rör din kropp. Det handlar om hur sakta du rör ditt sinne. jOjo är även DJ och leder bland annat Free Move Yoga klasser och Hysteric Dance. jOjo arrangerar också flera olika yoga och dansfestivaler. Nu ska vi prata med jOjo om meditation och löpning. Hur kan vi föra in närvaron och stillheten i rörelse? Hur kan meditation hjälpa oss att komma in i andra andningen direkt? Vad händer när vi springer utan att ha ett mål? Och vilka tips har jOjo för alla oss som vill få in mer närvaro i livet?

jOjo Norell
Ett, två, ett, två.

Axel Wennhall
Okej, nu befinner vi oss, vi tre, det är du jOjo, jag och Gustav, på Steam hotell här i Västerås. Du har precis lett ett Running Yoga-pass för oss. Det är precis det vi ska prata om, meditation och löpning idag. Men först, hur mår du nu efter?

jOjo Norell
Jag mår som alltid fantastiskt, tycker jag, efter ett pass. Alltid meditation, alltid springa, yoga, det är liksom alla delar ihop. Så jag känner att det tar i många platser samtidigt i kroppen.

Axel Wennhall
Jag sa ju till dig precis innan vi satte på mikrofonen att som ni blev en pappa så kändes det väldigt lyxigt att få ta den här tiden till mig själv. Och jag känner mig också väldigt grundad. Det är lite orättvist för de som lyssnar ska ju få ta del av det här nu. Och sen även få lite tips och tricks och instruktioner för att kunna utforska det här själva. Men jag tänkte jag vill bjuda in de som lyssnar att också få landa tillsammans med oss. Jag tänkte att vi kunde göra en kort landningsmeditation. Vi sitter ju här i ett konferensrum här på Steam och du som lyssnar, du kanske är på språng, du kanske sitter på en buss, är hemma och lagar mat, vad vet jag. Men oavsett vad du gör så se bara om du kan rikta din uppmärksamhet in i kroppen. Du behöver inte sluta ögonen. Men rikta uppmärksamheten in i kroppen i området mitt i bröstkorgen. Du kanske behöver haka av dig tankeflödet. Kan du göra genom att bara först lyssna. Och sen sjunka ner med uppmärksamheten från huvudet genom käkarna. Genom nacken och halsen. Bara låta uppmärksamheten, medvetenheten, sjunka ner till det vi skulle kunna kalla hjärtat. Och när du landar med din medvetenhet här. Bara låt allting vara precis som där. Och om du märker att uppmärksamheten inte längre är kvar här. Utan kanske har gått hiss upp i huvudet. Så man vandrar samma väg igen genom att lyssna. Gå via käkarna, ner genom nacken och hals. Och observera härifrån. Det var en kort landningsmeditation. Det här är extra kul idag för vi är ju i min gamla hemstad Västerås där jag växte upp. Om jag inte minns fel så är du vår första gäst som bor här i Västerås. Ja, och som sagt vi befinner oss på Steam hotell som jag också haft förmånen att få jobba tillsammans med. Att arrangera meditationer för olika konferensgäster. Och det som också är kul är ju att jag pratade med Gustaf lite grann om det på vägen hit. Du har ju funnits med så länge jag kan minnas i mitt liv. För du är kompis med min mamma. Så du har ju alltid varit en familjevän kan man säga. Men det var nog först när jag började upptäcka meditation som jag också insåg att du gjorde det. Och när jag pratade med min mamma och även när jag har kollat runt och utforskat så fastnade jag lite extra just för det här med meditation och löpning. Jag tyckte det var så himla fascinerande. Och det är det vi ska prata om idag. Men innan vi kliver över på det ämnet så är jag nyfiken på vad du befann dig i livet och hur det kom sig att du upptäckte meditation.

jOjo Norell
Ja, jag gjorde den där klassiska åka till Indien och hitta sig själv-resan. Jag hade en period med hjärtsorg och jag var ledsen. Och vad ska jag göra nu med mitt liv och allt. Och helvete helt sagt. Sen så var det faktiskt komiskt att då ringde min, jag tror jag var på väg till Alaska tänkte jag. Jag åker dit istället och sätter mig på någon bergstopp någonstans. Det blir bra. Jag hade en kompis som bodde där. Och så ringde min kusin och då sa hon att han hade just kommit hem från Indien och hade varit på något sånt här meditationscenter. Jag bara, låt perfekt. Det är ju dit jag ska. Så då hade jag inte gjort någonting när jag åkte med ett hål, ingenting sånt här. Men jag bara, jag packade och så tror det tog bara en vecka eller något. Så var jag där. Och då kom jag dit och bara, nu ska man upptäcka det här med meditation. Och jag kommer så väl ihåg första gången då jag gick in och det var en stor mastodontbyggnad som pyramid i marmor. Jättefint. Så jag gick in och så satte jag mig ner och så bara, okej, nu ska jag meditera och blundade. Och sen dröjde det faktiskt ungefär tre sekunder. Så i mitt huvud, då var jag hemma hos, och det var faktiskt din mammas kille Ola. I hans kök satt jag där och berättade för honom om hur det var att meditera. Och då kom jag på mig själv så här, men vänta nu, jag har ju inte ens gjort det här än. Jag har ju suttit här i tre sekunder och jag är redan hemma och berättar hur coolt det var. Så jag bara, nej men jag måste ju göra det också. Då bara, satte mig ner och blundade och bara, meditera. Så var jag tillbaka i Olas kök igen. Och då insåg jag att jag hade ingen kontroll. Det är inte jag som bestämmer det här. Det borde ju vara så enkelt att jag bara, nu tänker jag på det och nu tänker jag på det, precis som nu lyfter jag det här. Det borde ju vara det enklaste som finns. Men jag klarade inte av det. Några sekunder, så vips var jag borta. Och jag bara, det här är intressant. Det här är helt galet. Kan jag inte ens tänka mer än några sekunder. Och sen, ja, därifrån då. Så fortsatte jag. Och det här var en väldigt intressant ställe. Den meditationen de hade där var väldigt mycket dynamisk meditation. Så det var, den som grundade det här hade ju den tanken att vi i väst är inte riktigt anpassade till att bara direkt sätta oss ner mörkt och bara blunda. Utan det blir lättare för oss om vi faktiskt gör någon aktivitet. Vi kanske står och skakar, vi kanske står och hoppar, vi kanske dansar, vi kanske springer. Vi kanske gör någonting för att få ut lite av de här fysiska spänningarna och därifrån sätta oss ner. Den mer dynamiska meditationen. Så det var mycket sånt där i början.

Axel Wennhall
Just det här, den här insikten att man inte kontrollerar. Jag tänker att, jag tittar på ganska ofta, jag vet inte om du också gör det, att människor när de upptäcker det så känner de att de har gjort fel med meditation. Att, nej men vänta nu här, det blir inte tyst, varför blir det inte tyst? Men den insikten är ju också insikten som leder till någon sorts frihet. Att jag kontrollerar inte vad jag tänker och gud vad skönt att allt det här chatträtt, alla de här dömande tankarna, alla de här fördomsfulla tankarna.

jOjo Norell
Nej men inte jag. Det kan inte skilja på mig. Jag har ingen kontroll.

Axel Wennhall
Men på ett sätt så är det sant. Men sen däremot, okej men hur vill jag agera på tanken som dyker upp? Där har jag en viss kontroll. Precis. Så vad mer upptäckte du, du sa att du fann dig själv i Indien. Vad fann du då?

jOjo Norell
Ja, jag tror att genom mycket av de här meditationerna så kanske man skakade av sig mycket av gamla mönster, gamla sätt att bara göra saker utan att man egentligen är medveten om vad man gör. Så jag tror att jag fick kasta av mig mycket av det och skala av och till slut landa i den inte heller så mycket. Och också få den känslan själv att jag hittar liksom mitt hem och det känns bra och det känns okej med bara mig.

Axel Wennhall
Där i Indien så beskrev du att det var mycket dynamisk meditation. Hur har din meditationspraktik förändrats sen dess?

jOjo Norell
Det var ju där jag började min resa i de här. Det var meditationen där, då var det mest så här dynamiska och så. Sen så kom jag in på yogan några år senare och sen så kom jag in på löpningen några år senare efter det. Och sen så har jag hamnat tillbaka till meditationen igen och jag börjar med att det blir mer och mer rörelse, yogalöpning och sen tillbaka ner till så stilla som möjligt och då med Vipassana och sitta längre och mera.

Axel Wennhall
Har du varit på flera sådana här Vipassana i trivet?

jOjo Norell
Ja, jag har varit på fem stycken.

Axel Wennhall
Vad har de lärt dig?

jOjo Norell
Vad har de lärt mig? Jag kommer ihåg när jag lärde första gången, det kändes som the final frontier. Man har varit i Indien så många resor och man läser någon bok här och det är liksom så mycket visdom kors och tvärs och kurser och retreats och allt möjligt. Och sen till slut så är det bara jag kvar. Det är liksom det bara. Här finns det ingen annan och finns inga andra visor. Det är bara till slut så blundar man och så bara okej, då ska jag fejsa mig själv en gång för alla. Så det är ju det bästa jag har gjort tycker jag. Jag har lärt mig nästan mest i dem och sen har det liksom för varje gång gett ytterligare en aspekt av det. Det är liksom stegvis. Jag kommer ihåg den första vändan. Det var ju en sån enorm smärta i kroppen. Det var till slut när varje molekyl i kroppen skriker liksom.

Okänd
Sluta!

jOjo Norell
Men det var ju fantastiskt. Ja, det var mycket grejer som hände där. Man ser ju också den insikten i den här smärtan. Vad är det? Är det bara rent fysiskt? Okej, jag kan förstå om du har en skidolycka och du har pajat knät och du sitter länge och du får ont i knät. Det fattar jag. Men jag hade inga sådana direkta skador men ändå hade jag ju en punkt i ryggen som var som en bandyboll som brann liksom konstant. Det gjorde så ont så att det var ju olidligt. Men de mera dagarna man sitter längre, man sitter med det som är och sina egna känslor och bara… Och det mera så kunde jag se hur smärtan kopplade ihop också till känslor och minnen. Så att det längre jag satt så mera kunde saker och ting komma upp som var från mitt förflutna. Det var bilder från när jag var liten där och det hände där och det hände där. I takt med att det kommer upp och man faktiskt när man sitter sådär länge så är man egentligen så trött. Så att man nästan orkar inte bry sig på ett sätt. Så att man ser det och då blir det också, man kommer till det där att man kan acceptera allting. Och det som är så fina med meditation är att vissa kan bli lite rädda, jag vill inte tänka när allt det där kommer upp. Läskigt. Men det fina är att det kommer ju hand i hand med hur mycket du klarar av. Så när jag satt där, det tröttare jag blev, det mera kunde jag få se saker. Och eftersom det tröttare jag blev så mera så var det okej. Så jag kunde säga åh där var det, jag accepterar det och det är lugnt. Och då får man liksom känna på varje känsla om, om som kommer upp. Då märkte jag den här bandybollen blev ju bara mindre och blev bara mindre och blev bara mindre och blev bara mindre. Och det är ju där det hänger ihop. Och jag har alltid haft den här känslan, känslan man bär på som man inte riktigt vill ta tag i. Om det så är någonting som hände när man var liten eller nu eller whatever. Det är så här, det lägger vi undan lite fint. Så jag kände den där punkten som jag hittade, det var där jag har lagt allting i hela mitt liv. Jag har lagt allting där. Så det mera jag kunde sitta med det var så kunde jag skala av det där löken till alla de här känslorna som jag burit på och som bara bygger runt den där bollen. Och då var det ju att för mig som var då den här första som var så enormt genomslag, det var ju att den här bollen, den till slut, till slut så var den så liten. Så att det är ju som du vet kvantfysik, då är det ju så att när du tittar på den då blir det ju materia. Men när du tittar bort då är det ju bara en energivåg. Så jag kände att det var också som en liten, liten våg som liksom bara låg där och vibrerade. Och det här var sista passet, sista kvällen där på passarna och då gick jag in och tog tag i den här, det som var liksom kärnan till allting. Och då, pang, då var jag tillbaks i min farmors hall. Det här är då en sann historia, det som hände då. Och då var jag 14 år och satt i den här hallen och sen min pappa var döende i cancer. Han satt i soffan och sen så rev han sig upp i soffan och så sa han till mig att det här är sista gången du ser mig. Och jag då, när jag var 14 år, sa att nej, nej, det blir jättebra, vi syns sen, hejdå pappa. Så stack jag. Men den här gången jag satt där och han sa det, då kan han vara kvar i det. Och då sa jag att det är okej, för jag älskar dig. Och jag sa det om och om igen. Tårarna var full och full och full. Och jag var kvar. Och då till slut så, psch, den här lilla klumpen jag hade i ryggen, den bara psch, gick upp i molekylet. Så dessutom har jag inte haft ont i ryggen. Så jag vet att där, man har den där, där började min en smärta som jag har bara lagt, lagt, lagt, lagt, lagt, lagt, lagt. Och då med att sitta där och sen bara skala av den, skala av den, skala av den, skala av den. Så det var en otroligt stor grej för mig. Och det gjorde att efter den i Passaland åkte jag hem, plockade upp telefonen, bokade och åkte ner igen. Och körde tio veckors tid igen.

Axel Wennhall
Och det här med Passaland Retreaten som du pratar om, jag misstänker att det är ödet hög du har varit i. Exakt. Och för dem som lyssnar så finns det lite olika vid Passaland Retreat som arrangeras. Och det man kan säga om, först och främst så är din berättelse helt otrolig tack för att du vill dela med dig. Men de här vid Passaland Retreaten i ödet hög är ju, precis som du säger, väldigt fysiskt utmanande för att du tvingas sitta still och möta vad som än är. Medans andra vid Passaland Retreat kan ha mer gående meditation, ha lite kortare pass. Och jag har varit på ett sånt, men jag känner igen mig väldigt mycket i det du beskriver, i också hur smärtan blir en väg in i närvaron och i acceptansen. För mig så var min upplevelse när jag var där bara att jag såg jättetydligt att smärtan, jag hade ingen bandyboll i ryggen utan jag hade någon typ av huggande smärta i mina höfter. Och det jag såg var att ju djupare och betydligare jag kunde se så kunde jag se att smärtan hade en viss vibrationsfrekvens. Så om den gick väldigt snabbt, tick tick tick, i ultrarapid, då var det en behaglig förnimmelse. Men om den gick lite långsammare, hade en annan frekvens, då var det smärta. Och det jag lärde mig där och då var att, nej men vänta här, smärtan är, det finns en fysisk komponent till smärtan som jag var inne på, men den är också mental. Det är min tolkning av den här frekvensen som avgör om det är ont eller inte. Och när jag såg det så försvann smärtan. Och det är ju någon sorts mindblowing att upptäcka det och uppleva det och också se verkligen hur kroppen är i konstant förändring.

jOjo Norell
Jag kommer ihåg att jag kunde sitta där när man satt så länge och det var så ont och ont och ont och sen helt plötsligt så märkte jag att, nej men vänta, nu har det gått 20 minuter och jag har inte haft ont. För att jag har tänkt på någonting annat. Så bara, vänta nu, har jag ont eller har jag inte ont? För om jag bara tänker på någonting annat, är det så enkelt att komma bort från smärtan? Och ja, något vis är det ju det. För om man fokuserar på den så bara, nej, fokusera på någonting annat, då försvinner den.

Axel Wennhall
En annan sak jag tänkte på när du beskrev det här med att det som kanske stoppar många från att meditera är just det här, ja men vad är det jag ska få uppleva? Men paradoxen är ju att precis det vi får uppleva, det är också det som på ett sätt befriar oss. Det är det vi behöver acceptera, det vi behöver möta. Jag tycker det är ett ganska tydligt skifte och det är inte alltid det för mig, men när det är det för mig så vet jag att jag är i kontakt med någon klokare del av mig. Det är när jag är nyfiken på det där. När jag nästan, aha, vad är det som kommer nu? Och att det här jobbiga nästan blir, okej men jag vill att det ska få komma. För nu är jag på den platsen där jag kan få möta det med acceptans och kärlek.

jOjo Norell
Ja, för man sitter, det är som också där på U-passaren, varje gång jag varit där så har jag haft en liten sekvens när jag tänker att okej, men nu sätter jag mig. Och sen, man sitter ju i timmen, så är det någon rast och streckar på benen, så är det en timme till och så är det rast, så jag bara, men jag sitter och sen tar jag inga raster. Jag sitter bara. Så bara, ja men jag sitter tills jag dör då. Vad kan hända? Hur långt pallar jag? Och där blir det också en lek med smärta och till slut så glömmer man bort den och också det där med nyfikenheten att ja men, nu gör det ont i varenda molekyl i hela kroppen, men nej, jag kör på. Jag kör på. Jag ska komma på andra sidan någonting så här. Och någonstans blir det ju där att det blir också, man kommer till en punkt där till slut så ger man upp i att, vill jag ge upp? Det blir någon sådan här totalkapitulation. Jag känner att vi har ju i livet att vi måste ju hålla ihop allting. För något vis, vi har ju saker och det är jobb och det är familjer och det är liksom ytter, men också inom, vi är lite grann på vakt. Vart är allting runt omkring oss? Var är alla människor? Vart är vi ute och rör oss? Hela tiden, var är jag i relation till allt annat? Måste jag ha lite koll på? Och att när man kan till slut bara ge upp den här callen. Jag ger upp allting. Total surrender. Och bara, åh, vilken enorm lätthand. Att inte behöva, jag behöver inte hålla i någonting. Och i den stunden, det är som en fjäril skulle kunna dö där. Jag ger upp. Och det är lite med löpningen också, när man pratar om att man går igenom väggen. Det kommer jag ihåg när jag sprang maraton första gången. Och sprang och sprang och hade så ont i kroppen så jag trodde att det är sjukt, jag kan ju inte. Snart så kommer det saker och ting gå sönder i min kropp som jag aldrig kommer kunna laga. Det var det jag tänkte. Men det här bara fortsätter. Spring på, spring på, spring på. Och till slut så bara, nej, jag orkar, jag ger upp. Men ger upp, men ändå fortsätter springa. Det är det där. Och det där är efteråt jag fattar att det är det som är att komma igenom väggen. För att efter det, då bara, det där, nu gjorde du inte så ont längre. Och då bara, kunde man vinka till folk och vara alldeles glad och död och dö. Det är liksom, ja, gå igenom väggen på något vis.

Axel Wennhall
Ja, känslan av att allt motstånd, allt inre motstånd bara raderas på något sätt. Det finns inget inre motstånd kvar. Hur upptäckte du running yoga och meditation och löpning?

jOjo Norell
Det upptäckte jag genom att jag var yogalärare och så hade jag en kompis till mig, Fredrik, som gjorde massa fantastiska grejer. Han utsatte sig för extrema prylar. Han kunde springa från, du vet, ett maraton om dagen i flera månader. Gjorde massa sånt för att spana in pengar till barncancerkliniken och massa sånt. Och då skulle han, jag tror han skulle springa, han skulle ha världsrekord i att springa längst på två dygn eller någonting. Och han tyckte att han behövde bli lite mjuk. Han märkte att efter att han sprang ett dygn i sträck så var han lite stel. Så han ville träna lite yoga. Så jag tränade lite yogaman och det blev jag lite inspirerad av han. Men springa, det verkar ju coolt. Så jag bara, ja, jag ska springa. Och jag hade ju aldrig sprungit, typ bussen kanske, kanske lumpen senast. Och också det här med att han samlade in pengar och gav till barn. Ja, men vad häftigt, det här vill jag också göra. Så jag direkt bara, ja, jag ska springa Stockholmmaraton. Första dagen jag skulle träna, jag bodde på andra sidan Rocklunda-spåret. Så jag hade typ 200 meter till spåret. Så jag skulle till spåret, jag sprang till spåret och så gick jag hem. Jag kom inte ens ut på spåret. Jag pallade 200 meter första gången. Men det jag gjorde är att då sålde jag också till alla mina vänner det här maratonet. Och så här, men om ni köper en meter kostar en krona, så springer jag i ert namn den här metern. Och de här pengarna går då till barncancerkliniken. Så på en gång jag hade en polare direkt bara, bong, jag köper de sista 100 meterna. Jag bara, bong. Så jag bara, nej, men nu kan jag inte backa. Jag kan inte gå till barncancerkliniken och bara, sorry, du vet, jag ångrar mig. Så det var bara att göra liksom. Och då bara, sprang jag. Då så sprang jag. Och där när running yoga-biten kom in var att när jag väl kom in i löpningen, när jag orkade springa längre än 200 meter, när jag kom in i typ så här, runt en mil och så där. Så kom jag ju på att, men vänta nu, varje gång jag går ut och springer, så går man ut och springer och sen tar det liksom några kilometer innan man, ah, där kom jag in och sån där skön andra andning. Så bara, men varför tar det mig 4-5 kilometer innan det känns liksom skönt? Varför kan det inte vara det direkt? Och vad är det som händer på de här 4 kilometerna? Och då börjar jag koppla ihop det här, men vänta nu. Om jag mediterar innan jag börjar springa, vad händer då? Då bara, aha, men då är jag ju redan i den här andra andningen redan när jag börjar. För att det, initialt, om du bara går ut och springer som många gör, så går man ut och så tänker man på allt möjligt. Och jag ska göra det och det, det, det, det, det, det och sen till slut så blir det att kroppen så här, men jag orkar inte tänka på massa saker. Och springa, jag orkar inte hålla allting igång, så någonting måste tas bort. Det är då det blir lite stillare i huvudet. Men om man är stillare i huvudet redan från början, då blir det mycket skönare. Och vips, så blir det det. Så jag bara, åh, vad skönt. För att jag också märkte att de här första kilometerna när man liksom nöter ut sinnet, lite grann man brukar prata om att sinnet är som en vild häst. Ska man nöta ut den eller ska man tämja den? Och så här, normalt så brukar man nöta ut den. Och den energin som går åt att bara köra på tills hjärnan blir så slut så man kan slappna av, det är väldigt mycket energi. Så när man kan börja direkt i ett lugnt meditativt tillstånd, det är liksom, den första halvtimmen, det är ju två timmar i andra änden som du kan springa längre. För att du spar den energin.

Axel Wennhall
Ja, vi har ju fått testa här. Och det som slog mig var ju att det verkligen fungerade att komma in i handrandingen. Och den instruktionen som du gav mig och Gustaf också, som jag tycker är viktig att ha med sig för dig som lyssnar också, är att vi började ju springa och sprang hela tiden utan, med så lite ansträngning som möjligt. För att säga att vi sprang utan ansträngning, det vore felaktigt. Men vi sprang med så lite ansträngning som möjligt. Och det här är ju, för mig som gammal idrottskille, det här är ju väldigt ovant. För jag har ju liksom som en inre liten tävlingsgeneral över huvudet som säger så det räcker ju att jag ser någon gå 100 meter framför, då ska ju fort som tusan springa förbi den här personen och den liksom har inre små tävlingar. Men det fanns någonting väldigt skönt i att liksom släppa den tävlingsgeneralen. Och det jag upplevde var att istället då så direkt så är man i kroppen och just den här sköna känslan som du beskrev av löpning som jag tror många känner. Jag tror många använder löpning som en sorts, det hör jag ganska ofta, löpning är min meditation. Och det man menar då är ju att jag får en paus från mitt tankflöde. Men egentligen det man gör är att man, precis som du var inne på, att man springer och sen till slut blir det tyst. Det är lite som att ta en bärs, det blir ju tyst.

jOjo Norell
Ja, det står dansa på drev i några timmar, till slut så blir det tyst.

Axel Wennhall
Till slut blir det tyst. Men här genom att vi började med meditation och att sen, vi hade tydliga instruktioner som jag gärna vill att du delar med dig av här alldeles snart. Så var det behagligt direkt. Och det blir mer av en upplevelse av löpningen. Och det kan jag också känna att för mig själv och jag tror många känner igen sig i det så blir löpningen ett medel för att nå ett mål. Man går ut och springer för att man ska må lite bättre sen. Det är så himla skönt att komma hem från löpningen. Men här så förflyttar man istället fokuset till nuet, helt och hållet. Vill du bara dela med dig lite grann av instruktionerna som du gav oss? Och sen, vad är dina tankar på det? Mina reflektioner av den här löpningen?

jOjo Norell
Det är som du säger, det är själva resan i det här som är det sköna. Inte belöningen efteråt som det ofta är när det är något sportsligt. Då ska man ta i så mycket som möjligt och sen är man helt slut efteråt och bara, vad skönt. Då är det det här man ska nöta ut sig. Men här det som är det sköna, som jag gillar, är när man kommer in i den där känslan av att jag kan hålla på för evigt. Jag tar inte i någonstans. Allting bara flyter på och det är tyst. Så när man tittar sig omkring så är man uppmärksam över solen. Alltså det som är runt omkring en. Man bara så här, saker är fint. Alltså världen är. Och man är inte upptagen med någonting. Och det bara liksom flyter på. Tar aldrig slut. Ner ut mot solnedgången lite grann. För när du pratade tidigare också, det här, ändå är man hare eller sköldpaddan lite grann. Och det är lite grann vad är man ute efter? Ja, ska man springa snabbt och ha kondition och höja hår? Ja, fine, det är ju en annan sak. Men vill man att upplevelsen under tiden ska vara och träna just med, som en stor sak i det här, att träna att stilla ner sinnet när kroppen är i rörelse. För ofta i meditation då är vi ju stilla. Vi sitter still, det kan vara mörkt och det är bara vi och vi blundar och vi andas och det är bara jag. Vad händer när du hör musik och grannen börjar spela Macarena eller någonting på en fredag kväll och sen helt plötsligt är det en ringer på dörren eller någon unge står och rycker. Jo, you lost it liksom. Så det där, hur kan man utsätta sig för yttre intryck och fortfarande vara lugn? För att vi kan ju liksom meditera, vi kan ju yoga i ett litet ögonblick och sen går vi ut till jobbet och där är det full kaos och där är det telefonerna ringer. Men den här bryggan mellan där, kan vi, som jag var i Indien en av resorna och då träffade jag någon sån här indisk swami, du vet, orangeklädd och skägg och härlig gubbe. Och då han berättade för mig, han bara, yes, he who Can keep his cool when everything is on fire, he’s got it. Den kommer jag ihåg, den bär jag med mig. Och då tränar vi lite grann med att saker och ting rör sig, men i det här rörelse, var så stilla som möjligt, inte tryck på, inte fall tillbaks. Som ni säger, det är klart att det finns en viss ansträngning, vi måste ju på något vis röra sig. Men när man blir lite medveten och lite närvarande, det som händer, då känner du ju direkt om du börjar, börja forcera någonting eller du känner på andningen, om du börjar så här, nu trycker jag ju på andningen lite grann. Och bara den, om vi känner att nu börjar bli lite, lite andfådd, det är nästan som att vi inte behöver sakta ner eller ja, utan vi bara nästan mentalt bara, jag sakta ner lite. Egentligen så sakta vi ju ner knappt någonting, men bara det gör så här, tjur. Och hitta den här balansen mellan, hur ska jag föra mig framåt utan att forcera? Hur ska jag röra händerna utan att dra? Hur ska jag röra hela kroppen, andningen, allting utan att, och bara på något vis ligga i den här nästan gungningen av kroppen, när den bara gungar av sig självt. Och det är ju bara lugnt och bara observera. Jag såg när jag sprang maraton där en gång och till slut då satte, det kändes som jag satt i en fåtölj inne i huvudet och jag hade ingen kontakt med kroppen alls. Det gick bara av sig självt. Jag hade ingenting med den att göra. Och så satt jag där då i min sköna fåtölj och tittade ut så här över miljön och bara lugnt och skönt. Och det var titt, titt, titt, titt, titt, titt, titt, titt, titt, titt, titt, liksom. Föra sig självt. Självkänsla.

Axel Wennhall
För när du sa ordet gungning här så gestekulerade du med dina händer, för en av de instruktionerna vi fick var ju att vi kan använda andetaget som ett ankare eller i den här landningsmeditationen så riktade vi uppmärksamheten in mot bröstkorgen, mot hjärtat. Här använde vi ju fötterna som det första ankaret skulle man kunna säga, att ha kontakt med fötterna. Grunda sig, ha den medvetenheten i kroppen och tyngden och gravitationskraften.

jOjo Norell
Och rytmen.

Axel Wennhall
Och rytmen, absolut. Och det som jag upptäckte i löpningen var att vi hade ett behagligt tempo, så kan man säga. Vi har lite långsammare löptempo, framförallt väldigt mycket långsammare än när jag brukar pusha mig själv. Men det som var intressant var ju att när man hittar den här stillheten i löpningen, då, det som infann sig för mig i alla fall var ju en sorts nyfikenhet. Att dels en nyfikenhet på det runt omkring, att kunna observera det. Ja men, vi var ute och sprang här längs Östermälarstrand här i Västerås, längs vattnet, längs båthammen. Men också en sorts nyfikenhet i, okej, nu går det det här tempot. Vad händer om jag ökar tempot litegrann? Kan stillheten vara kvar? Det finns en sorts, vad ska man kalla det, en sorts utmaning eller en sorts träning i det också. Att ha stillheten, men rörelsen behöver inte nödvändigtvis vara särskilt låg. Jag tror till och med att du sa det till oss där ute, eller innan vi gick ut, att så här, nej men, sen kan det vara kul att testa att hur mycket rörelse kan man ha men ändå vara kvar och stilla?

jOjo Norell
Ja, för det blir ju väldigt personligt. Nu när vi är flera, då blir det att, för att på en gång man tar i för mycket, om man börjar bli andfådd, då har du lite tappat det. Så då är det ju risk att, om en av oss skulle tycka det var för mycket, då är det bättre att man springer lite för sakta, så att det inte är risk att det är någon som tycker att det är för snabbt. Men sen när man väl gör det för sin egen skull och egen maskin, då hittar du ju din egen tempo, där här, här är det perfekt för mig. Och den är ju individuell, så att säga.

Axel Wennhall
Vad mer för instruktioner kan man tänka på när man går ut och springer? Få lite ansträngning som möjligt. Och just det, det är väl också viktigt att punktera, att vi inledde ju faktiskt med en ganska lång landningsmeditation eller en sorts koncentrationsmeditation.

jOjo Norell
Ja, för innan, för mycket där med löpningar, som sagt, det här utnötningsgrejen, så om vi inte skulle meditera och bara gå ut och springa och inte ha några instruktioner eller någonting, då springer man och springer, och man tänker på vad man gjorde på jobbet och vad man ska göra i morgon och dag och ska, det där och det där och det där. Och till slut så nöter man ner och det blir lite lugnt och behagligt. Så att, om vi sitter och mediterar innan och där är det ganska enkel instruktion, för att vi har ju väldigt många tankar och hur kan vi få ner det här till en tanke? Och då är det bara att fokusera på andningen och var det liksom där löften går in och löften går ut och sen är du där. Det klassiska liksom, åker iväg i tankarna, tar sig tillbaks och sen är du där. Och från där, när du känner att du får lite bra, du är där, liksom, du är ganska bra hängd på, då kan du gå ut, börja röra dig och ska springa. Så det här beror litegrann på, du kanske bara mediterar fem minuter innan du går ut och börjar springa eller du kanske känner att idag måste jag göra lite mera. Men målet med meditationen innan är ju att du liksom, ah, don’t, kan landa och centrera dig. Och sen därifrån så har ju då lite övningar att, för när man sitter, som sagt, då är allting stilla och sen om du liksom börjar röra armarna, vi gjorde ju så här att vi sträckte ut armarna på sidan och sen för man armarna uppåt med andetaget, så när du andas in kommer armarna upp, när du andas ut går armarna ner. Så att det där hänger ihop, då kopplar det ihop rörelse med händerna och rörelse med andningen. Då börjar det koppla ihop kroppens rörelse med andningens rörelse och får dem att synka. Och också att kan jag sitta kvar och vara helt lugn och avslappnad när helt plötsligt börjar kroppen röra sig. Och där, sen ökar man ju på där. Sen då när vi börjar gå, då börjar man gå först och då har man kontakt med fötterna och känner den kontakten med marken. Och då helt plötsligt börjar mer av din kropp röra sig. Jaha, hur är det nu då? Är jag fortfarande lika lugn som när jag satt? Eller har det liksom, blev det för mycket rörelse i allting? Och där blir det, då går man ju väldigt lugnt, man kanske fokuserar bara på fötterna, kanske tittar bara på marken. Och sen, hur långt ska du gå? Du kanske bara går 20 meter innan du börjar springa. Kanske går en 20 minuter innan du börjar springa. Du kanske inte börjar springa överhuvudtaget. Du kanske börjar med att bara gå. För det är ju det, hur mycket rörelse kan du utsätta dig för men ändå vara kvar och vara stilla? Så det kanske är att du bara går, för att på en gång du börjar springa, boom, då tappar du det direkt för att du blir anfalld och det är jobbigt och du får ont i knäna och hej, jaha. Ja, då kan du vänta med det. Men annars om du lugnt känner att du kan börja öka och börja jogga lite grann, perfekt. Och du fortfarande är i det här lugna gunget, så att säga. Och sen, hur snabbt kan du göra det? När du väl springer, som sagt, det enklaste är ju att hålla fokus på fötterna, du har ju kontakten med marken, du får tempot, du får liksom, känner det där. Och sen, som jag brukar ofta göra, är med blicken. För när man är ute, det är mycket man tittar på. Där går en hund och där var det någon som gick förbi och det är bara, åh, vad är det där för bil eller båt? Nu var vi här vid hamnen och det vet man såg i båtarna. Och jag seglade ju, så jag direkt, jag bara, får du titta, en fyrvåtta? Kanske inte, det var inte så många båtar, de har inte lagt i dem. Annars hade det varit väldigt jobbigt för mig. Men hur som helst, så att man, det man kan göra är att man fäster blicken så långt bort som möjligt. Och därför, jag älskar att springa när det är raksträckor. Springa i en skog, det är jättejobbigt om det är så här höger, vänster, höger, vänster, höger, vänster. För det gäller inte, jag vill helst, min ultimata dröm är att springa på Autobahn. Det finns inte någon sväng alls, det var så här, evighetens tunnel. Så därför är det skönt här då, så att man fäster blicken på någon punkt så långt bort som möjligt. Och sen bara lugnt stirra på den. Precis som när du fäster blicken på andningen som går upp och ner. Och då blir det, du är där, vips, vad är det någon smick förbi med en hund och tittar bort? Ja, gå tillbaks till den punkten. Precis som du gör när du sitter, du försvinner iväg i tankarna, du går tillbaks till andningen, du försvinner iväg och tillbaks till andningen. Håll dig vid den punkten, den björken, den flaggstången, det huset, den dörren, whatever. Och sen är det där, och sen när du märker att du passerar den, tjo, då väljer du någonting nytt. Och sen så bara gör du så hela tiden. För då får du lite det här tunnelseendet, så du bara vilar ögonen på någonting, har känslan på fötterna, försöker, på en gång när du märker någon ansträngning, försök backa sakta ner bara någon millimeter och sen bara låt dig mjukt åka framåt. För evigt.

Axel Wennhall
Det är intressant, för jag då personligen älskar ju springa i skogen och tänker att den här formen vore fantastisk också i skogen. I att verkligen få vara i skogen när jag springer och inte bara vara i huvudet eller försöka nå en viss tid eller tänka på hur skönt det kommer vara när jag kommer hem. Utan att få uppleva skogen. Och det tyckte jag också var en intressant aspekt, att när man är stilla så blir man ju också mycket mer tillgänglig för alla sina sinnen. Jag gillar att buddhisterna säger ju att våra tankar är som vårt sjätte sinne och att när inte tankarna är dominanta längre i vår upplevelse så blir vi mycket mer tillgängliga. För ljud, syn, känslor och det var en väldigt fin upplevelse. Jag är lite nyfiken på, många som går ut och springer och som kanske har det här, de är vana att springa 5 kilometer eller kanske en mil. Eller man har en viss slinga eller man kanske springer på en viss tid. Hur förhåller du dig till det? Springer du tills du känner att nu är jag klar eller skulle du rekommendera att testa det här på en 5 kilometers slinga?

jOjo Norell
Jag har inte något speciellt mål när jag springer. Nu ska jag springa det avståndet. Jag går ofta ut, om det så är på band eller om det är ut. Nu har det varit vinter, då har det varit så. Jag börjar bara springa. Och så vet jag inte. När jag springer ut så springer jag bara. Och någonstans, och det är inte så att jag springer åt ett håll och så vänder jag. Utan jag springer, jag brukar göra så här, och så håller jag lite lätt höger. Och så vet jag inte hur den här kurvan runt tills jag kommer hem, hur lång är den? Är det bara runt ett litet område så blev det 2 kilometer eller blev det runt hela allting och det blev 2 mil? Jag vet inte riktigt. Det beror alldeles på känslan av att wow, idag kan jag gå för evigt. Jag tror jag tar det i stunden.

Axel Wennhall
Det tänker jag också är en extremt bra övning för många av oss som vill ha kontroll och bestämma och ha allting inrutat. Att kunna kanske övativ när man är ute och springer också, för att släppa den kontrollen. Vi får se.

jOjo Norell
Precis, och också den känslan när man säger att nu ska jag vända. Jaha, varför ska du vända nu för? Och det brukar ju ofta vara då när kroppen är, som inte orkar driva allt i huvudet och hela kroppen samtidigt, så när den måste börja välja. Och då är det ofta egot som säger nej, men det här var väl ett bra ställe att vända på. Eller hur? Så hinner vi ju lagom hem till lite fika kanske. Eller alltså, don’t you? Så bara nej, jag kör på. De här första som rösten säger att det är dags att vända, de ska man alltid hoppa över. Det är bara sista rop från egot. Jag vill inte bli avstängd, spring tillbaka. Nej, då är det bara att springa mera. Och till slut så, ja.

Axel Wennhall
Jag känner igen den där och också använt den i min egen meditationspraktik baserat på en meditation av Jack Kornfield. Är att man ska sätta sig i tystnad och så, man ska inte kliva upp i den första eller den andra impulsen, utan man väntar tills den tredje impulsen kommer och säger så här, okej, men nu är jag klar. Då är man klar med sin meditation. Det påminner lite grann om det.

jOjo Norell
Jag håller med, minst på helst första sju.

Axel Wennhall
Jag tänker att du ska få berätta för oss och för lyssnarna hur man gör det här. Ett par instruktioner för att man kan få utforska det här själv. Men innan det, så var jag nyfiken, om du skulle kunna ge dig själv ett tips till Joe, när han skulle åka till Indien innan du upptäckte meditation. Vad skulle du ha sagt till dig själv då?

jOjo Norell
Ja, hurra, det åkte hit. Det var någon som, det var någon liknande på Facebook, något tips till dig själv när man var 18, om du kunde resa tillbaka till… Och med tre ord, och de sådana här, och mitt var, börja meditera nu. Jag skulle ha börjat långt tidigare om man gjorde det, helt klart.

Axel Wennhall
Och samtidigt så tacksam att man upptäckte det, att man bara upptäckte det. Ja, ja. Och ändå kanske relativt tidigt jämfört med vissa upptäckare.

jOjo Norell
Ja, precis.

Axel Wennhall
Vi har en del i podden vi kallar för Fem snabba, så bara det första som kommer upp. Vilken, eller vilka personer som kan både vara döda eller levande, skulle du vilja ha på middag?

jOjo Norell
Okej. Ja, först tänker jag bli bokhylla, bara oj, det är ju allihopa. Nej, men jag hade valt, först hade jag nog valt Noam Chomsky. Och Noam Chomsky, han är en väldigt respekterad professor som skriver böcker som handlar mycket om politik och maktens korridorer. Och han säger det är sant. Han vet allt, liksom. Och jag skulle vilja ha honom på middag så att han skulle kunna berätta för mig de här storyserna om saker som har hänt, som han inte vågar publicera. Det skulle jag tycka var häftigt. För han skriver saker som är så här, oj, det är så här det hände i Kuba-krisen, det här som händer i Vita huset, det här som händer egentligen. Det måste ju finnas massa grejer som man inte vågar skriva. Det skulle jag tycka var coolt. Sen skulle jag vilja bjuda Douglas Adams. Och det är han som skrev Liftarens guide till galaxen. Han är en väldigt finurlig, rolig man. Och bland annat om Liftarens guide, men han har också skrivit en bok som heter The meaning of life. Och det är alltså en ordbok. Så han har gjort en ordbok på massor av ord som inte existerar. Så det är saker som det borde finnas ord till. Och då har han bland annat Needleness och det är den där kvaliteten av att vara rädd och inte kunna kissa när folk tittar på en. Det finns en annan, Rhyme-ny. Det är de där orden i en sångtext som du kommer på att du har sagt fel i alla år. Det är en rhyme-ny så där. Ja, förstår du vad jag menar? Rab-ness. Det är den där känslan du har på kroppen när du torkar dig med en fuktig handduk. Vet du den där speciella känslan? Ja, det är genialisk. Och sen finns det ju många ord som är helt skruvade. Jag har gjort jogg. Det är konversationen mellan två fotbollshuliganer i ett tåg. Vet du vad jag menar? Nej, genialiskt. Ja, det var roligt. Sen skulle jag vilja bjuda Michael Ericson. En psykolog som är väldigt känd från gamla tiderna. Han har en fascinerande historia. Han hade polio och kunde inte röra någonting. Det enda han kunde röra var sina ögon. Han studerade. Han hade sju systrar som han studerade dem när de rörde sig hemma och när de pratade och kunde läsa ansiktsuttrycken. Så han kunde se när de sa nej, menar jag och menar jag och sa nej. Han kunde läsa av dem i minsta detalj. Så när han sen blev frisk och kunde röra sig och var en psykolog, så det som han kunde analysera sina klienter med, det var hur de rörde sig. Hur de pratade, hur de anser allting. Det fanns en känd historia. Han hade en klient som han träffade för första gången, en kvinna. Kommer in genom dörren, går in och sätter sig framför honom. De tittar på varandra och han börjar med att säga hur länge har du varit otrogen mot din man? Och hon bara, det såg han från den där resan. Så folk trodde att han var cynisk, men det var inte det. Han läste allting. Så han skulle vara coolt att ha på middagen. Prata med honom hela middagen och sen vid dessert så frågar han, okej vad är din analys på mig? Det handlar bara om att det här när du rör fingret, alltså allt det här undermedvetna som är bortom ord. Det är rätt som man gör, det är bara det man har ingen aning om. Och sen då, sista, nu har jag bara tagit en massa män, kom jag på. Prinsessan Diana. Jag såg någon dokumentär med henne, vilken fantastisk kvinna det var. Hon var så väldigt sårbar, så väldigt kärleksfull och så väldigt stark. Vilken power det var i den kvinnan. Hon var så graciös och så ståtlig och så stark, men ändå så mjuk och så hjärtlig mot alla. Så det hade varit en ära att få ha henne vid bordet.

Axel Wennhall
Det var det absolut längsta svaret på tändspadda vi haft, men det var värt det. Vi fortsätter. När var du ledsen senast?

jOjo Norell
Det var i lördags tror jag. Jag var iväg på en retreat och man åker iväg på såna här kurser eller retreat, man blir väldigt sårbar om man går in i hjärtat och det. Då var det någonting som hände som jag tog väldigt i dag i mig. Först blev jag väldigt arg och blev arg på alla. Ända tills jag kunde se vad jag var arg i och kunde liksom också ha det med så fint. Vi hade en grupp som vi kunde dela med oss av allting. Det var med tre andra män. Så den här tryggheten att kunna blotta sig och verkligen. Jag grät och kunde lägga ut hur jag ville också få uppskattning. Att vilja bli älskad för den man är och inte bara den här lilla pojken i mig utan faktiskt jag nu. Jag vill också bli uppskattad. Jag vill också. Så jag var ju så här. Så det var väldigt fint att kunna få göra det.

Axel Wennhall
Vilken bok eller dokumentär skulle du vilja tipsa om?

jOjo Norell
Då skulle jag nog vilja tipsa om The body keeps the score . Kroppen håller ställningen, det var det nätiska svenska. Med Besselwander. Jag tror det är Kork. Besselwander Kerk kanske. Det handlar om trauma. Och den blev väldigt tagen av den boken. Nu är det ju han berättar om sitt jobb och hela sitt liv med att jobba med sådana här patienter. Och jag har alltid tänkt innan att trauma är ju de som har råkat ut för någonting extremt. Det är väldigt grovt. Tills jag också när jag läste den här fattade att det kan egentligen vara vad som helst. Det som definierar trauma är inte hur grovt det är utan det är hur man har blivit påverkad av det. Och när man är liten så blir man ju väldigt lätt påverkad av egentligen vad som helst. Så att väldigt små grejer har kunnat påverka dig som har gjort, förändrat mig och är därför jag är som jag är idag. Så att från att läsa den och också då hela tiden dra paralleller till sitt eget liv och kunna titta på det och ge sig själv en stund. För ofta när vi mediterade så kom tankarna att gå tillbaka till känslan, gå tillbaka till känslan och sen kommer den här känslan att försvinna. Men när jag läste den då gav jag mig själv ett tillfälle att okej, men nu går jag åt andra hållet. Nu ska jag analysera skiten nu, allting, en kort tid och se vad bottnar i allting, allting jag gör. Varför gör jag det? Varför går jag dit nu eller dit? Jag är hungrig, jag tar lite chokladis. Varför gör jag alla de här sakerna? Man kommer ifrån och kunna se det en gång för alla och då när man väl ser att det är det här det handlar om, det är min rädsla eller min ensam, någonting från när jag var liten någonstans. Där, så nästa gång det uppstår, när jag då tittar mindful på den så är det inte att jag flyr från någon tanke utan jag vet, jag ser hela kedjan. Så det blir så här, åh, nu händer det här mig igen. Ja, innan jag har sagt ordet igen så har jag redan spolat igenom att det här handlar om det där som hände när jag var nio år, som handlar det där, det där. Jag ser, du vet de brukar säga att när man dör så spolas livet tillbaka, ultralipid. Det här är, när det kommer en sång, då spolar jag på någon sekund igenom hela grejen och då förstår jag. Och då kan jag välja någonting annat. Så den boken var väldigt, jag blev helt slut av att analysera precis på hela tiden. Men den var väldigt intressant och då framförallt att man gör det nyfiket och inte så här åh, helt plötsligt får jag se alla dåliga sidor. Nej, se det lite nyfiket, ja, nu gör du så här igen, varför gör du så? Nu gör du den här grejen, varför gör jag det? Jag vet, jag gjorde en sån där enkel grej att alltid när jag pratade med folk märkte jag att jag la upp högerfoten, la jag upp på sidan. Jag bara tyck, och jag bara varför gör jag det? Varför vrider jag min fot lite grann varje gång jag pratar med någon? Så kom jag på det. Det var för att när du tittar på mig och jag känner din närhet i mig, då kommer du lite nära. Så vrider jag foten. Var jag med fokus står, då är jag nere vid foten. Då flyr jag. För när du kommer nära mig så sticker jag till min fot. Och när jag märkte det, då kunde jag bara, nu sticker du ju till foten igen. Så bara nej, våga, stå kvar. Så bara, och kuh, så lyfter jag in foten igen. Och så bara, andas, var kvar. Det är läskigt, men jag är kvar. Och så till slut när jag märkte det, då kan jag så här, nu lyfter jag inte ens foten. För jag har in den där, jag märker, närhet, it’s okay, var kvar. Jag behöver inte. Så det är så kul de här små trixeln vi har. Någonting.

Axel Wennhall
Vad är du tacksam för just nu?

jOjo Norell
Jag är tacksam för, ja, det är så mycket saker som händer i livet faktiskt. Och den här känslan av att jag faktiskt känner någon sorts, nästan som hopp, att idag är bra, fint idag. Och det kommer också vara imorgon, hoppligen. Inte kanske nödvändigtvis att imorgon blir bättre, det kanske kommer en till del i det. Så att, nej, jag är tacksam för allt det här.

Axel Wennhall
Sista frågan. Vilket är det bästa rådet du har fått?

jOjo Norell
Ja, jag kan egentligen bara komma ihåg ett råd av allt, så jag kan inte säga det bästa. Det var vad pappa sa till mig någon gång. Jag skulle åka iväg på något seglaläger och det var så här, räcka upp handen. Om någon frågar så här, vem ska vara med här, du vet, du gör någonting. Räcka upp handen, gör det. Inte låt någon annan göra det. Gör grejerna. Säg ja och så tar man det.

Axel Wennhall
Suveränt. Tusen, tusen tack jOjo för det här fina samtalet och för att du har visat mig och Gustaf running yoga. Jag tänker att jag ska släppa över samtalet till dig, så får du även guida de som lyssnar och som är nyfikna och vill utforska meditation och löpning.

jOjo Norell
Okej, nu har vi pratat lite grann om running yoga och olika delarna. Men om jag tänker, jag kan beskriva lite snabbt ungefär hur ett pass går till. Och till en början, sätt dig ner, ska meditera. Syftet är att samla, stilla tankarna, stilla sinnet. Många tankar ner till en punkt. Så sätt dig bekvämt, andas lugnt. Känn in kroppen, omgivningen. Betraktar sinnet, bilderna och för uppmärksamheten till andningen. Hur löften går in och hur löften går ut. Känn förnimmelserna på den punkten. Här kan du sitta och vara kvar i den meditationen av att fokusera på andningen. Och varje gång ni åker iväg, ta tillbaks. När ni känner att ni slappnar av i det, att axlarna faller ner och ni säger, nu är jag landad och kan fokusera på andningen. Då är det dags för nästa del. Så om det här tar er fem minuter, det kanske tar er 10, 15, 20, whatever. Sitt tills ni känner, nu. Och då kan ni börja röra med andningen. Så ni lyfter armarna upp och ner ihop med andningen. Bara för att koppla så att kroppen och andningen synkar ihop. Sen ställer ni er upp sen, känner fötterna. Och sakta börjar röra er mot där ni ska springa. Så i början blir det som att ni går, fokuserar på fötterna, varje steg. Seendet på golvet framför er längst när ni går på marken. Sen kan ni fortsätta med det och gå. Och någonstans så börjar ni att springa. Ni kanske fortsätter och bara går. Men annars så börjar ni löpa, jogga lite lätt. Har fokus på fötterna. Känner varje steg. Sakta så kommer blicken upp. Ni väljer någonstans att titta på långt, långt bort. När ni passerar den punkten så väljer ni en ny plats. Ni känner att ni är avslappnade. Ni inte trycker på, ni inte forcerar någonting. Känner ni att ni blir lite andfådd, sakta ner litegrann. Allting ska ske lugnt. Och få den där känslan att det inte ansträngs någonstans och ni kan springa fredigt. Och efter det när ni väl kommer fram, tillbaks, så kan ni landa, fälla er framåt. Låta baksidan sträcka på benen. Kommer ner och gör en solhälsning. Extra mycket fokus på bakåt hunden. Ni sträcker baksidan. Och i det här yogapasset kan ni välja lite egna delar. Men tänk att det är ju fokus runt benen, svanken, höfterna. Så de yogapositionerna. Jag brukar gilla duvan, plogen. Och hunden. Så ni väljer de delarna som passar runt för det. Och sen till slut landa shavasana. Och sen upp. Ni kan sitta, meditera en liten stund igen. Sakta upp ögonen. Sen är ni framme. Tack. Så och för så sker ett running yogapass. Och alla delar, som sagt, med tider. Det där kan man ju känna lite själv. Ibland så mediterar man längre för att man är lite mer styrd i huvudet. Ibland så springer man mer. Det är bättre väder. Ibland så yogar man längre. Det där kan man liksom känna efter och pyssla lite själv. Bara de alla momenten är med.

Axel Wennhall
Jag tycker det är ett väldigt fint råd att just det här med att utforska själv. Det finns en väldigt fin struktur eller ram med meditationen, med löpningen, med yogan. Och sen vart man gör det, hur man gör det, hur länge man gör det. Och man upptäcker vad som passar just där och då. Ja. När man befinner sig. Tack jOjo. Vad fint det var att ses.

jOjo Norell
Ja, detsamma. Tack.

Axel Wennhall
Tack för att du har lyssnat på det här avsnittet av Meditera mera med jOjo Norell. Vi hoppas att du blivit inspirerad av vårt samtal och av jOjos instruktioner för att meditera och löpa samtidigt. Om du vill komma i kontakt med jOjo hittar du hans kontaktuppgifter på vår hemsida mindfully.nu. Och du har väl inte heller missat att BREATHE IN är tillbaka med fler retreater igen. Den 13 till 15 maj 2022 åker vi till Björnbacka för en hell retreat med fokus på meditation, vandring och skogsbad. Och sen åker vi mellan den 28 september till den 2 oktober 2022 till Magiska Lofoten för ett mer äventyrsfyllt retreat med toppvandringar, paddling och såklart en massa meditation och närvaro. För mer information om våra retreater och för att boka din plats gå in på www.breathein.se. Och är det något vi har tagit med oss från vårt samtal med jOjo är det att det är fullt möjligt att komma in i andra andningen från det första steget. Ta hand om dig så hörs vi snart igen.