Det här är en transkribering av vårt podd-avsnitt med Johanna Hector om meditation och glädje.

Axel Wennhall
Hej och varmt välkommen till Meditera Mera med mig Axel Wennhall och Gustav Nord. Vi har rest söderut och är nu utanför Göteborg på Onsala för att träffa Johanna Hector för att prata om meditation och glädje. Johanna Hector bor utanför Göteborg och jobbar som konceptutvecklare, coach, tränare och utbildare över hela världen. Hon driver utbildningsföretaget Global Yoga som specialiserar sig på yogautbildningar och mentorskap. 2018 grundade hon också Soulwork Club, en holistisk wellnessklubb, online. Från att ha varit en högpresterande tonåring med depression och ätstörningar låter hon sig idag vägledas av lekfullhet och glädje genom livet. Och meditation och glädje är precis det vi ska prata om med Johanna idag. Hur kan meditation hjälpa oss att bjuda in mer glädje i livet? Vad är sinnlig sensualism? Och vilka tips har Johanna till alla oss som vill både meditera mera och njuta lite mer av livet? Hej Johanna! Hej! Tack för att vi fick komma hem till dig idag.

Johanna Hector
Ja, så härligt att ni tog er tiden att komma hit.

Axel Wennhall
Vi har ju badat tillsammans och alla tre, du och jag Gustaf, har insett att vi älskar att bada. Och nu när vi spelar in det här så är verkligen sommaren här och det är helt ljuvligt utanför. Man kan säkert höra det när man lyssnar på den här podcasten. Vi sitter i er lilla gäststuga och spelar in och fåglarna kvittrar utanför. Jag tänkte att vi ska hoppa in i vårt samtal om meditation alldeles strax. Men först bara göra en kort landningsmeditation som vi tre kan göra här inne, men också som du som lyssnar kan göra. Är det så att du kan stanna upp där du befinner dig? Att inta en bekväm position så kan du göra det. Men du kan också göra den här landningsmeditationen om du befinner dig på en plats, om du är på språng. Om du inte kan stanna upp helt enkelt. Men vi som sitter här. Kan bara först notera. Var vår uppmärksamhet befinner sig just nu. Är vi något av våra sinnen? Är det en påtaglig känsla närvarande? Några olika tankar? Bara bli medveten om vad som pågår i dig just nu. Och när uppmärksamheten vandrar iväg. Så är det ingen större överraskning. Det finns ingen anledning att reagera på det. Utan bara vänd tillbaka uppmärksamheten igen mjukt. Enkelt. Till kontakten. Och så kan vi långsamt återgå med vår uppmärksamhet till det vi gör. Vart vi än befinner oss.

Johanna Hector
Tack.

Axel Wennhall
Var befann du dig i ditt liv när du upptäckte meditation?

Johanna Hector
Jag var nyförälskad i yoga. Jag hade precis börjat viga mitt liv åt yoga. Älskade yoga. Rest jorden runt för att få studera med olika yogalärare. Fördjupa mig i yoga. Kände någonstans att meditation är en viktig del av yoga. Men dittills hade jag inte vaknat upp en enda morgon och längtat efter att meditera. Jag hade längtat efter att få rulla ut yogamattan och få andas och röra mig i olika positioner. Så där kände jag att det kan inte vara alla andra som skriver meditationsböcker det är fel på. Det är någonting jag missar här. Och då åkte jag på ett äventyr just efter att söka efter meditation för mig. Så det var väl någonstans 2000, jag tror det var övergången mellan 2005 och 2006. Och min pappa hade precis gått bort efter en långtidssjukdom. Och jag började då söka efter meditation i Indien bestämde jag mig för. För jag var jätteintresserad av, det fanns flera tekniker eller skolor som jag ville studera. Och en av dem var Vipassana. Så jag började där. Så jag satte mig på ett flyg till Indien och till Delhi helt själv. Och tog tåget upp till Dharamsala. Skrev in mig där på mitt första Vipassana retreat. Och jag hade jobbat ganska intensivt. Livet hade verkligen gått i 110 efter min pappas begravning och så. Jag kände nog också en sån enorm längtan efter att få vara tyst i 12 dagar. Det var många som sa att det är jättesvårt, det är utmanande och så. Men jag kände en sån längtan efter att få vara på en plats där jag inte kände någon, där jag inte behövde prestera och där jag kunde få gråta oavbrutet i 12 dagar. Och ingen ställde en enda fråga till mig. Så det var det jag kommer ihåg när du ställde den frågan. Därifrån har meditation tagit mig på många olika resor. Men det var startskottet skulle jag säga.

Axel Wennhall
Och det här då, Vipassana retreatet, var det ett guenka Vipassana retreat?

Johanna Hector
Det var det. Hardcore Goenka. Så det var de här videobanden man lyssnade på. Där han sjöng på Pali liksom. I de här morgonen, vad är det 04 man går upp till, 06 de här två timmarna. Och det här att han sjunger. Och det var så fascinerande för jag kom ju dit och hade förväntningar på att jag bar på så mycket sorg och att mitt liv hade gått väldigt snabbt och att jag skulle behöva komma ikapp mig själv och att det skulle vara väldigt, väldigt tufft. Så jag hade de förväntningarna. Men istället så, alltså, jag hade så kul. Jag hade så kul på Vipassana. Det var så roligt att höra honom. Jag hör honom fortfarande där. Be happy. Och jag tänkte så här, nej men nu dör han alltså. Han ramlar av pinnen. Jag har aldrig hört någon säga be happy på ett så tråkigt sätt någonsin. De här roliga filmerna man fick se. Vi fick titta på den här, den här var biostunden liksom. Det kändes som att det bara var popcorn som saknades men man fick sitta och titta. Och hans fru när de gick in och hon bara satt helt knäpptyst bredvid honom på de här ganska kassainspelningarna och det var tåg som kom i bakgrunden och han harklade sig då. Jag bara kände så här, nej men är det här sant? Vad är det här för inspelningar? Så jag tyckte att det var fascinerande. Jag hade så, så, nej jag hade så roligt på det här Vipassana retreatet. Och med själva meditationstekniken den passade mig så. Jag kände att det var så, vad ska jag säga? Jag kom till min kärna och upptäckte att i min kärna är jag väldigt genuint glad. Så jag lärde mig väldigt mycket om mig själv. Och det jag tar med mig ifrån när jag gick därifrån och de här lärarna sa liksom att ja, nu ska du fortsätta meditera en timme på morgonen och en timme på kvällen. Det var det jag sa. Superduktig flicka. Och så gick jag därifrån och så tittade jag på en av mina lärare då, ögonkontakt för första gången. Och första gången man skulle uttala något ord på tolv dagar. Kommer du ihåg? Jag tittade på lärarna och sa, yes, and now I will practice meditation in the morning and in the evening, one hour. Och så tittade den här fantastiska lärarna på mig och sa, yes, maybe. Jag bara, nej men vad? Och jag kommer ihåg så här, svensk och duktig. Jag bara, men maybe? Var inte det instruktionen? Eller vad skulle man göra på något annat sätt? Jag bara, but did you not say it was one hour in the morning and one in the evening? Yes, maybe. Maybe you try. Och jag kommer ihåg att, nej men Yoda liksom, you do or you don’t, there is no trying. Och det jag tyckte också var så, där och då fattade jag inte det, men nu när vi sitter i den här lilla stugan idag och till mina tre barn senare och livet och så, så kan jag liksom, jag uppskattar så de lärarna där. För att det fanns en väldig disciplin, men det fanns också en sådan mjuk kärlek och en ödmjukhet till att det här är en men en hållbar praktik för livet. Och det är väl det som jag, nej men nu när jag sitter här med er idag kan ha insett som jag absolut inte bar med mig där och då, utan där och då var det mer så här, det här ska jag göra. Och blir det inte så så är det inte rätt då. Idag är meditation en jättestor del av mitt liv, men nog inte på något sätt så som jag hade trott att det skulle vara.

Axel Wennhall
Nej. Jag bara för att flika tillbaka där till den som lyssnar och kanske inte känner till, Goenka. Goenka var ju en meditationslärare som kom från Burma men sen flyttade tillbaka till Indien. Och man kan se att den organisationen som han startade upp och som fortfarande finns aktiv idag, bland annat med Meditationscenter i Sverige, Ödeshög.

Johanna Hector
Ja.

Axel Wennhall
Så att jag känner igen det där, men i Ödeshög så fanns det en svensk översättning.

Johanna Hector
Ja, ja.

Axel Wennhall
Och den svenska översättningen var inte lika underhållande.

Johanna Hector
Jag har hört det.

Axel Wennhall
Ja, den var riktigt tråkig. Ja, riktigt monotont med uppläsning. Så den sista kvällen då smet jag in på den här videon med Goenka och det var ju en helt annan sak. Men hur som helst, så Goenka är ju en av de mest framstående, eller i alla fall mest, vad ska man säga, den organisationen som kanske har vuxit sig allra störst inom Vipassana. Och så finns det olika typer av Vipassana-grupper runt om i världen, så klart, och olika typer av lärare, men Goenka är en av dem. Och jag känner igen det där också, hans bullriga röst. Alltid när jag tänker på att allting förändras så hör jag hans röst, Anicha.

Johanna Hector
Anicha, ja.

Axel Wennhall
Ja, det är lite internt skämt om man har varit på Vipassana, men det är…

Johanna Hector
Det är väldigt, och jag har varit i Öresund också, men jag tror att som returning student, då fick vi den engelska versionen också, tror jag. Så jag har nog bara hört den engelska versionen. Jag också. Det är jätte… Och jag älskar mig i Vipassana, att det är just det. Jag kommer ihåg att det var… Alltså att alla är välkomna. Att man är välkommen och att man också kan serva sen. Alltså att gå tillbaka, och det är någonting som jag jättegärna skulle vilja göra sen igen i livet när det passar, att gå tillbaka och… Ja, det är en väldigt häftig organisation.

Axel Wennhall
Du nämnde att det du upptäckte på det första retreatet var att i essensen så fann du glädje. Berätta mer.

Johanna Hector
Det var förvånande och… Jag hade väl den här förväntan att det skulle vara mycket sorg och att det skulle vara ganska mörkt. Att jag skulle få möta mig själv och… Alltså, det andra hade berättat för mig. Men det finaste någon sa till mig, tror jag, och det som jag tar med mig… Därför brukar jag inte prata alldeles för mycket om Vipassana. Men just det att ha… Alltså, prata inte med någon om Vipassana innan du ska göra Vipassana. Det är så lätt att vi färgar av oss. Att vi färgar, att det här var min upplevelse. Och så förmedlar jag över den till dig och så förväntar du dig att du ska ha den upplevelsen. Då är det nästan lite som att vi blockerar den upplevelsen vi egentligen ska ha. För att det är så lätt att ta på oss alla andras upplevelser. Så att… Det kommer jag ihåg så starkt att de två sakerna när jag gick därifrån… Ett, är så tacksam för det rådet av att inte prata med så jättemånga om Vipassana innan man ska… Om man själv har bestämt sig för att göra det. Och sen nummer två, det jag tog med mig var att när jag åkte därifrån så kände jag bara så här, wow. Alla människor jag älskar. Jag hoppas att de någon gång i livet tar det här utrymmet och gör en Vipassana. Det var så otroligt tydligt för mig. Och nu när vi sitter här idag och jag pratar om glädje så är det många andra saker som har bidragit till att jag inser att glädje har varit utmanande för mig. Att… Inte att knyta an till, men att det är så… Det är någonting som jag har så genuint tillgång till och är så naturligt i mig. Men dels som kvinna och som egenföretagare så har jag under så stor del i mitt liv jobbat bort ifrån min glädje för att framstå som mer seriös. Och för att framstå som lite mer… Lite kultigare. Lite mer kulturellt liksom. Värld lite mer spirituell, lite mer tyngd, lite mer såna pondus. Men de senaste åren har jag också insett att många av de lärare som jag inspireras av eller ser upp till, de har alltid varit väldigt nära till humor eller Ram Dass är en för mig liksom en fantastisk lärare och jag glömmer aldrig det. Han pratar om the serious glasses och att aldrig ta på sig dem. Att ingenting är någonsin serious. Men jag ramlar dit än idag, fast mindre ofta i det här. Att jag kommer in i sammanhang där jag blir lite nervös eller där jag känner så här, jaha nu måste jag ta ansvar här och att jag då måste lugna ner min glädje lite. Man kan ju inte vara seriös och glad på samma gång. Ja men det är intressant. Men meditation, det var väl mitt lite fälleben. Och än idag, när jag mediterar så tror jag också att jag måste lugna ner mig. Men min äkta närvaro är väldigt lekfull.

Axel Wennhall
Det som slår mig när du beskriver det här är att för min upplevelse var ganska snarlik från och är det oftast, eller har varit det i princip på alla retreater jag varit på. Att om man skulle kunna sätta en beskrivning av vad retreat har varit för mig är det att skala bort och komma i kontakt med närvaron. Och ett annat uttryck av närvaro är glädje eller bara en känsla av tillfredsställelse kanske. Den kan vara lite mer subtil, det kan vara frid. Men nu när vi är på västkusten, livet är riktigt gött att leva. Och jag vet inte hur du ser på det, och jag kan ju aldrig veta det, men min tro är i alla fall att det är inneboende i oss alla människor. Vad tror du?

Johanna Hector
Jag tror också det. En av mina lärare, Raffia, han beskrev glädje som en konsekvens av att vara sann. Och det resonerar jag väldigt mycket med. Och det kom också upp för mig nu när du sa det här med närvaro. Att det kommer från det hållet istället, att det inte är att vi kan aldrig forcera glädje. Utan det kommer från när vi är autentiska eller äkta. Då är det ofta den spontana responsen på livet. Eller i alla fall en av dem. Och att det kan vara förundran, men det kan också vara det här med det stillsamma. Och att sen har vi tillgång till flera av dem. Även andra känslor av det också. Och att jag tror också där har vi kanske olika essenser i vår själ. Olika faser i livet. Att vi också har vissa känslor som vi knyter an till eller känner oss mer hemma i. Vissa tillstånd som är mer näringsrika för varandra. De är inte bra eller dåliga, men vårt samhälle värderades så himla mycket bra och dåligt. Och mer och mindre värt. Och sådär. Så det upplever vi oftast är det som tar oss bort ifrån vår naturliga essens. Och det upplever jag att meditation tar mig till. Och att jag också kan möta dig i din. Så om din sån idag skulle vara lite lugnare eller kanske en liten touch av sorg eller en liten touch av någonting så skulle vi ändå kunna mötas där om jag var i min glädje och du var i din sorg till exempel. Och att vi inte behövde merga eller smälta eller att jag inte behövde ge upp min känsla av glädje för att du kom med sorg eller vice versa. Det upplever jag oftast i situationer som nu när vi träffats och du guidade den här fina närvaromeditationen i början. Det är ju så fint att få samexistera och jag känner mig trygg att vara mig för att jag känner att du är trygg att vara dig.

Axel Wennhall
Jag ser det också som att meditationen kan ha flera olika syften. Det finns liksom inget rätt eller fel eller bättre eller sämre på något sätt. Och när jag kom i kontakt med meditation så var det bland annat ett sätt för mig att få ett verktyg för att hantera stress. Men det finns också ett djupare plan och det är just det här som du beskriver i att bli mer medveten om vad det innebär att leva autentiskt. Att komma tillbaka och säga men vad är sant för mig? Och där tycker jag också att meditationen hjälper en, på ett sätt är det när man har börjat meditera och börjar öppna upp för den här typen av inre medvetenhet så kan man inte heller riktigt gå tillbaka. Och det är någonting som jag tror att vi som håller på med meditation, vi är dåliga på att berätta om det här. Vi är väldigt bra på att berätta om att man kan hitta den här glädjen. Men att gå emot det som är sant för en, det som är heller rått gift i ens system, det gör så jäkla ont och det skaver så mycket när man inte lever sitt autentiska liv. Och precis som du beskrev, men när man gör det så är det som att, ah, vad underbart allting är, det är så himla enkelt, ah! Så bara höpp! Och det kan man notera på olika sätt, det kan vara alltifrån att jag kan notera det, nu ljuger jag. Alltså fan vad ont det här gjorde att ljuga. Jag hade inga problem som helst innan jag mediterade och drar den här vita lugnen. Men nu är det som att det gör ont i mig. Och där tycker jag också att meditationen är det äventyret på det sättet att det kan hjälpa oss att se, okej, var lever jag autentiskt? Var det inte sant mot mig själv? Och också bara komma ihåg det att ibland det man upptäcker är smärtsamt.

Johanna Hector
Det är det. Det jag relaterar absolut till det du säger och en nyckel som hjälper mig mycket där är att vara nyfiken. Alltså att igen inte komma in och vara så hård mot oss när vi upptäcker vår mänsklighet. Utan återigen bara så här, wow! Jag ljuger fortfarande, okej! Det hjälper mig. Jag och min man brukar ofta prata om det att ha någonstans att kunna möta varandra med glimten i ögat när livet är som stressigast eller som när det hettar till. Och vi går in och det märks på oss. Det märks på att han går in och blir seriös, jag går in och blir seriös, ett och tre, vi är två seriösa vuxna med tre galna barn. Ett och tre är så här, och så blir det här. De gånger då vi kan fånga upp varandra och se varandra och säga, hej! Är du där? Hej, där bakom! Där är jag också! Och då är vi ett och tre, han är den lilla pojken och jag är den lilla liksom. Vi bara så här, I don’t know, I don’t know. Och vi bara kan säga så här, har du någon koll? Jag har ingen koll men jag försöker bara hålla ihop det här. Och vi bara, okej, bra! Det kan vara i det här, jag har ingen aning, du har ingen aning. Men det är så lätt problemet blir när vi går in och sätter så otroligt höga förväntningar på oss själva. Att vi ska, jag borde ha koll på det här, eller jag borde vara mer äkta för jag vet ju hur ont det gör när jag inte är det. Och ibland så är det ju yttre världen som häller det här rått giftet som du sa. Men min upplevelse är ju att 99,9% av tiden är det ju jag själv som gör det. Mot mig själv. Och det är väl också en av de anledningarna, alltså en konsekvens av att meditera eller att söka eller att ställa de här frågorna till oss själva som vi gör. För att vi tycker det är givande, det är intressant. Det är också smärtsamt. Därför att man märker också själv hur jag skapar hela tiden min egen verklighet. Och att jag hela tiden fortsätter gå i vissa fällor, mönster, jag upprepar saker. Och så blir det den här samsar av att så blir jag frustrerad på mig själv och så har jag inte tålamod med mig själv. Det är ju väldigt sällan egentligen att det är min man jag inte har tålamod med utan det är ju mig själv jag blir trött på. Alltså att jag upprepar saker. Och när jag då väl kan inse det som i ett samtal här med dig, då ger det mig också enormt mycket glädje. För då inser jag att wow, om det är jag, då är det ju jag som kan ändra på det. Så good news! Där. Och igen, låt oss komma ihåg att vi är här för att ha en mänsklig upplevelse. Vi kommer alla komma tillbaka till det där lugna stället. Så no rush.

Axel Wennhall
Jag tror nyckelordet som fastnade hos mig när du beskrev det där är just nyfikenhet. För just nyfikenheten, det är så fascinerande att till och med en av de mest jobbiga känslor som ångest eller stark oro, bara genom att skifta perspektiv, att gå från, jag brukar oftast prata om det här som du också var inne på, det här åh nej, inte det här. Det här vill jag absolut inte känna. Eller jag borde inte känna det här. Allt i mitt liv är så himla fint. Det är sommar nu. Jag borde väl inte ha någon oro eller vad det kan vara. Till att bara, ah, okej. Och så bara ha det nyfikna perspektivet och hur det bara skiftar. Men att det ligger också i påminnelsen, jag tyckte det var så fint det du sa också, det här med att vi människor verkar ju ha en inre kritiker som också på oss ganska hårt. Ett visst tankemönster. Och att kunna se det och vara lite nyfiken på det och vara lite tillåtande och vänlig mot även vår inre kritiker. Och få kontakt med, ah, just det, nu är den här inre kritikern igång igen och igen och igen.

Johanna Hector
Vad heter din inre, har din inre kritiker ett namn? Har du gett den ett namn?

Axel Wennhall
Nej, jag har inte gjort det.

Johanna Hector
Har du inte gjort det? Nej men alltså, det är, it’s the shit. Vill du veta vad min heter? Ja, visst är det. Kan du gissa? Nej, jag har ingen aning. Hon heter Berit. Berit. Hon är så jävla gnällt alltså. Sitter uppe i, hon har ett, i vardagsrummet i mitt huvud. Hon sitter i en sån här superbekväm tv-fåtölj, ni vet, som vänner hade. Vad heter han, Joe i en sån? Ja, hon har en sån fåtölj, sån fjärrkontroll. Hon är en latjävel och hon gör aldrig någonting men hon har åsikter om allt och alla. Och hon har en viss röst. Hon pratar så här, ja, ah nej, nu gjorde du så där igen och ah nej, nej, säg, vad var det jag sa? Vad var det jag sa? Ja, du skulle inte. Ja, nej, han kommer skära och kan fel. Det kommer bli helt fel salladen kommer bli för jävlig. Nej, kommer inte smaka gott. Ja, nej, nu kommer de spilla ut vattenglaset där, någon får kolla och då. Och så, då direkt så kan jag bara, jag har henne, jag ser hon har glasögon, hon har liksom så här papillotter i håret och, och eftersom att jag har gett henne det här namnet, jag ser henne, så det blir mycket lättare att fånga henne. För att säga så här, då kan jag säga, en del i mig kan bara säga så här, Berit, ta ett chillpill, bara ingen har bett dig om råd. Och så kan jag bara säga så här, och ibland kan jag bara gå, gå bort från det rummet och jag hör henne fortfarande, gnäng, gnäng, gnäng, gnäng, gnäng, åsikter, åsikter, åsikter, åsikter och så bara känner jag så här, nu går jag ut på verandan. Och så går jag till olika rum. Så det kan jag verkligen ge som ett sånt, jag tycker det är va, och det är väldigt kul, för nu har jag ju väldigt kul med Berit. När hon är tyst, ibland kan jag ju sakna henne lite. Vad har hänt med Berit? Han somnar typ, det lilla lök.

Axel Wennhall
För mig så tror jag också upptäckte att den inre kritiken liksom smyger sig in i olika typer av delpersonligheter som jag har. Och att den kan ha lite, ja men egot kan verkligen, alltså det är verkligen en shape-shifter på det sättet, att den kan skifta baserat på den rollen som jag då identifierar mig med, oavsett om det är meditationslärare eller pappa eller man till min fru eller kollega till Gustaf, så kan den liksom, och så kan den, det är som att den kan ju liksom jacka in i den rollen litegrann. Ja, borde du inte gjort det här? Borde är ett bra ord som inre kritikerna använder. Måste vi inte göra det här?

Johanna Hector
Men det är fint att dela upp, jag upplevde det när jag gav karaktär, för jag har ju jättemånga karaktärer i mitt hus. Alltså jättemånga. Men det blir också väldigt tydligt, ibland är det min femåring som är frusen fast av olika anledningar, mitt sårade barn. Och sen har jag många olika karaktärer och alla, när jag blir lite, när jag hör, sen hör jag ju min mamma, jag har min pappa, alltså jag har ju min familj som fortfarande talar, ibland hör jag ju när jag uppfostrar mina egna barn, att hör jag ju så som min mamma gjorde, som jag lovade mig själv, att så ska jag aldrig göra, och så hör jag bara plupp, så är hon där och någonstans så hjälper det att, de blir inte så kamouflerade, de kommer inte in i livet på riktigt samma sätt, plus att det blir också väldigt roligt. Så det är svårt att känna skuld och skam på samma sätt när de har de här roliga karaktärerna, för då är det så här, nu är den och så, och då kan det också bli nästan ibland så här, ja men jag spelar väl den här karaktären ett tag då, jag får se hur länge jag, undrar hur länge jag kommer spela, hur länge jag kommer liksom gå med på och vara den här karaktären, tills dess att jag fångar mig själv och kommer tillbaka till mitt mer autentiska jag, där jag är mer, där jag kanske skulle vilja vara lite oftare, på den platsen, så att, ja, de har säkert många olika, men när du går in och liksom börjar utforska dem där uppe, och att alla egentligen jag har kommer från en plats av kärlek och skydd, alltså alla är ju där för att skydda mig, det är inte så att jag ska försöka bli av med henne, eller någon av dem, utan alla de upplever ju det, de är ju där för att de är rädda för min trygghet, min säkerhet, eller, och sen så har ju de alla olika liksom, men jag gör det här för att jag älskar dig, eller skyddar dig, eller här för att du inte ska, Bla Bla Bla Bla Bla Bla, och så har vi massa olika stories, och det är någonting som jag brukar, nej men också när jag jobbar med coaching eller så ibland, och då har jag sett hur det har hjälpt många andra, att lyfta fram de karaktärerna och leva ut dem nästan hela vägen ut, på ett konstruktivt sätt, aldrig så att det blir destruktivt, men så att man får tillgång till det hela vägen ut, för att, vad är det man säger här, what you resist persists, det tycker jag är så tydligt, att för att du försöker bli av med något, eller säger att jag vill inte veta av den här delen hos mig själv, men då, allting växer sig starkare i mörkret, och då det enda som händer är att vi blir bara omedvetna om det, eller att vi kanske, att det blir någon backlash av det, och det kan vi ju se i många, vissa spirituella lärare och sådär, när det ska bara vara på ett visst sätt, när inte allting är välkommet och tillåtet, genuint, så är det ju oftast någonstans att det går åt helvete, eller att hela systemet rasar, för att till slut blir det ohållbart, för att det är inte byggt på en stabil grund, men ja, ta och ha kul med det!

Axel Wennhall
Ja, och det skulle jag säga att det är en så himla fin påminnelse, för när man är närvarande och medveten, till exempel när man mediterar och kan komma ihåg det här, så är det ju precis det man kan få tillgång till, att man kan få möta alla de här delpersonligheterna som vi alla har, och om det skulle vara så att du som lyssnar nu inte riktigt hänger med på vad en delpersonlighet är, så tycker jag att en fin beskrivning är att när man är identifierad med en delpersonlighet, som vi har pratat om, så har man alltid ett visst perspektiv, en viss syn som man ser livet på, man är inte öppen för olika perspektiv, utan en delpersonlighet, eller kanske ett mera tema som har varit mycket för mig på slutet, har varit rättvisa, och det är ju ett intressant koncept, vad är rättvisa? Exakt! Men återigen, att kunna få bli medveten om de här delpersonligheterna, med lite mer lekfullhet, lite mera, framförallt mycket, mycket mera kärlek, är så himla viktigt!

Johanna Hector
Och gå ut och testa det, för det är ju en sak upplever jag, alltså när jag mediterade, det var ju därför Vipassana var så lätt för mig, för jag behövde ju inte interagera med någon, det var ju som ett litet paradis, alla bara höll med mig hela tiden, ingen sa emot, det var ingen, och sen, för mig har alltid den största utmaningen varit att integrera, med familjeliv, med företagande, med andra människor, som jag inte alltid har valt, och det är det som blir spännande, att jag kan få utrymmet, alltså sätta den här grunden i min meditation, och sen är det ju det där jag liksom, det är då jag sen är redo att gå ut och bidra, och då får jag ju testa det, och vara nyfiken på det, ta mig rättvisa till exempel, att sitta och reflektera eller meditera kring det, och att sen gå ut och agera på det ute i det verkliga livet, och då lägga märke till, för det är lätt att sätta sig på höga hästar i sitt eget mentala slott, och tycka och tänka saker, men det viktiga är ju sen, okej, när du sätter ner foten mot asfalten, hur verkligen kan du implementera det i mötet med människor, i din familj, på ditt arbete, för det är en sak att ha debatter, och antingen i sitt eget huvud, eller som politiska debatter, och tycka och tänka saker, men det intressanta är ju sen, ja men i dagliga livet, hur stor del tar det då, och blir det, blir dina tankar till handlingar, agerar du på det sättet som du visualiserar, eller som du utforskar i ditt sinne, tar du med det ut sen, i mötet, i världen, i verkligheten, ja, för mig är det det enda intressanta.

Axel Wennhall
Ja men jag håller helt med, vi träffade den amerikanska meditationsläraren, Sharon Salisbury, i förra avsnittet, och hon har sagt ett av de absolut mest värdefulla citaten om meditation, som jag har hört, och det är att vi mediterar inte för att bli bättre på meditation, vi mediterar för att bli bättre på livet. Och det tycker jag, för mig också, sammanfattar vad meditation är för mig, och vad jag tycker det riktiga värdet är, och då som exemplet med rättvisa, är det ju bara att, jag tror att om jag inte mediterade så hade jag till slut fått nys på att, vänta nu här, nu har jag en väldigt smal världsbild över vad som är rättvisa för mig, men det finns också andra perspektiv, men det är meditation och medvetenhet hjälper till med att komma dit lite snabbare, och se att, aha, okej, men den här bilden jag har av rättvisa, hjälper den mig, är den konstruktiv, gör den mitt liv bättre, och om den inte gör det, kan jag släppa taget om den, och vad händer då? Och det är det som är så häftigt, för då, när man får det, när det liksom klickar i, så släpper det taget av sig självt, jag kan liksom inte riktigt styra det så länge jag är identifierad med den världsbilden av vad som är rättvist, så, ja men då är det ju det som är min sanning, men när jag kan se att, aha, jag kommer att må bättre om jag kan flytta perspektiv, om jag kanske kan, bara mjuka upp kanterna på vad som är rättvist och se att det hjälper ju inte mig, det hjälper inte den här situationen, det verkar inte, min bild av rättvisa verkar inte vara i samklang med verkligheten, och verkligheten vinner varenda gång, varenda gång, så att jag kan ju ha mina idéer om vad som är rättvist eller inte, och ibland så är de jätteviktiga, men verkligheten vinner.

Johanna Hector
Precis som du säger det, att få marginalerna, att inte vara så reaktiv, och att varsebli vilket perspektiv, alltså vilket färg har jag på glasögonen i den här situationen, och att som du reflekterar kring att du ens har olika färger på glasögonen, och är medveten om att nej men du ser inte saker så som de är, du ser saker så som du är, och att du är intresserad av att utforska, att laborera med det, och att testa olika färger på glasögonen, och att testa att leka med det, och det är ju att komma ihåg vår mänsklighet, och återigen, att vi behöver vara nyfikna, att vi behöver inte vara för seriösa, för hårda, men vi behöver ändå vara disciplinerade, och att det inte motsäger sig fullt, och där tror jag att många av oss snubblar, att det blir lätt allt eller inget, att det blir superstrikt och vi lägger jättemycket belastning på oss själva, och höga förväntningar, eller så bara känner vi att nej, jag har inte utrymme, fuck it liksom, och så blir det, för att det blir som vi kom tillbaka till, att det blir så jobbigt, alla de här insikterna, att det känns som det här råttgiftet som du pratade om, och just därför samtal som dessa, alltså påminnelser, tillsammans, att vi kan lyfta varandra, stötta varandra, och att det inte var så dömande, när någon då kanske vågade, jag tror vi skulle behöva ha fler såna diskussioner ute i samhället, där vi säger så här, jag vet inte, men så här och så här tänker jag på det ibland, hur ser du? Och så inte bara peka finger och bara säga så här, du är sån här, eller om du ens har tänkt den tanken, så är du så här och så här, jag menar vi är så livrädda i dagens samhälle att inte vara PK, eller vi är så livrädda för att ens säga vissa saker av de tankarna som vi har, för de är så inkorrekta, och det är så mycket olika saker, termer ute i dagens sociala medier och internet, att vi trycks ut i ytterligheter, istället för att kunna ha dialoger, alltså jag tycker John Verveche, om ni har hört talas om honom, han pratar mycket om det här dialogos, alltså att komma tillbaka till att lära oss att träna oss i att ha dialoger, inte bara monologer och inte bara likes, och där är ju meditation en jätteviktig del.

Axel Wennhall
Jag skulle vilja knyta tillbaka lite grann till det första ämnet som vi pratade om, om glädje. Vad är glädje för dig?

Johanna Hector
Åh, det är en känsla, glädje känns i varenda cell i min kropp, det känns som solsken, som de här solvarma jordgubbarna ni smakade på innan. Glädje för mig, det är responsen av att få vara äkta. Det är en känsla, det är ett tillstånd, det är så mycket mer än ord. Färgen är gul, smaken är söt, känslan är varm, rörelsen är uppåtstuds. Den är både ljuv och böljande.

Axel Wennhall
Vad skulle du säga hindrar dig från att vara i glädje?

Johanna Hector
Berit bland annat. Berit tycker glädje är onödigt. Han tycker inte man borde lägga tid på sån skit.

Axel Wennhall
För det där tycker jag är väldigt intressant, att det som verkar hindra oss från att vara i glädje eller närvaro är ju våra egna tankar.

Johanna Hector
100 procent. Jag håller med dig. Våra egna tankar och för mig väldigt mycket förväntningar. Att jag har förväntan på att så här ska det bli eller om jag och min man har en kväll framför oss och alla barnen sover och så har jag vissa förväntningar på att nu ska det här hända. Då blir det ju givetvis aldrig så, eller glädje dör dör direkt. Förväntningar är också nästan motsatsen till just det här med nyfikenhet. Istället för att jag kommer och tänker åh, vad undrar vad som kommer hända ikväll när det bara är vi två. Istället för att, ja, och så förväntar jag mig att när han kommer ut så är det det här och ska vara nystädad. Jag förväntar mig att han har tagit undan disken och jag förväntar mig att han har lagt det där till ordning och reda och att han har exakt den här vibben. För mig är det en stor. Jag vet inte var det kommer ifrån. Hur är det för dig?

Axel Wennhall
Jag känner igen det där jättemycket. Vi rör oss i tankarnas värld med förväntningar. Jag har reflekterat en del på slutet vad lidande är och det skulle man väl kunna säga är motsatsen till glädje. När jag satt med den frågan för någon vecka sedan så verkligen kände jag att det är motstånd. Det tangerar det vi har pratat om. Det är när motstånd på något sätt, det finns ju olika typer av motstånd. Men en definition av motstånd som landade ner i mig, det är när jag inte är med det som händer. Jag är inte med verkligheten utan det finns någonting i mig som motsätter det som är. Det jag känner. Det jag tänker. Det finns på olika dimensioner. Det skulle jag också säga, att inte tillåta allt att vara precis som där. Det kan också vara att den andra änden av det är att vilja ha någonting för mycket helt enkelt. Alla människor har ju en längtan och vill, det är sommar och jag vill äta glass. Men när det tas i uttryck är ett väldigt starkt jag måste ha det här.

Johanna Hector
Jag har reflekterat kring det de senaste dagarna. Jag tycker det är väldigt spännande. För jag kom ju vid pausarna och skulle se en ganska asketisk teknik och vad jag skulle kalla en ganska maskulin energi, ganska strikt. Och sen har jag också utforskat, efter jag var där så var jag på Osho Ashram i Purna. Där var jag i flera månader och praktiserade. Och sen har jag också utforskat det som jag kallar den feminina vägen av olika traditioner och också andra lärare. Där jag har väldigt mycket utforskat desire och längtan och vad jag vill. Och den nästan andra sidan av myntet skulle man kunna tro. Men för mig är det inte så. För mig har de fortfarande väldigt mycket gemensamt. Men det spännande med det här är att jag håller med i det här att jag vill. Att våran desire, våran längtan efter saker, jag vill ha en glass till sommar till exempel. Men jag har brottats lite, en härlig brottsningsmatch. En jyttig brottsning och lekfull brottsningsmatch. Mellan de här olika, och försökt få ihop det här. För att det är lärare som jag, Michael Singer till exempel eller Ram Dass. De lärarna som jag inspireras väldigt mycket av, som pratar mycket om det här. Att jag vill och så, att det tas bort ifrån lyckan och nuet och tillfredsställelsen. Och sen så har jag de lärarna som Nicole och andra lärare som pratar, som verkligen handlar om att kultivera desire och att verkligen följa det här. Men vad vill du och vad vill du och vad är du sugen på? Och så har jag försökt få ihop de här och säga så här men, är de motsägelsefulla? Pratar de om två helt olika världar? Är det två helt olika tekniker? Men det är nu när jag har lyssnat på de senaste dagarna bara, så var det så här tydligt för mig att nej men det är det inte. Utan det är när jag tar, jag vill ha glass för att det är väldigt konkret till exempel. Så här okej, jag vill ha glass. Men just nu kan du inte få glass. För vi är här i den här stugan och det finns ingen glass. Men då är följdfrågan att utforska. Men vad är det med glass? Varför vill du ha glass? Alltså vad är det en glass skulle ge dig just nu? Om du skulle, vad svarar jag på det? Vad är det, vad hade du fått ut av att äta en glass just nu?

Axel Wennhall
Då skulle jag svara njutning.

Johanna Hector
Ja och vad är det i njutning? Varför vill du ha njutning? Vad skulle det ge dig för?

Axel Wennhall
Men det hade gett mig en god känsla. Jag hade blivit glad. Jag hade en känsla av, lycka låter som ett starkt ord men låt oss ta det.

Johanna Hector
Och tänk om du skulle tillåta dig att känna så nu. Och jag kan bara se på dig redan att du har en smak av den känslan nu. Så oftast är det ju det. Oftast är det liksom brödsmulor som leder oss hem. Oftast är det ju att jag vill ha den där bilen. Okej men vad skulle den bilen ge dig? Den skulle ge mig en känsla av att vara lyckad. Okej och vad skulle det, alltså om vi följer det hela vägen hem så någonstans så är det ju oftast en väldigt grundläggande känsla vi är ute efter. Lycka, tillfredsställelse, en känsla av att vara älskad. En känsla av att vara hemma i sig själv. Oftast är det ju det. Och även om vi inte kan få glassen eller bilen eller familjen eller vad den är så kan vi oftast i alla fall tillåta oss själva att känna den längtan efter den saken. Och den oftast i sin tur leder oss hem till vårt hjärtas röst. Till det vad vi innerst inne längtar efter. Och det är väldigt ofta någonting som vi också kan ge oss själva. Oavsett yttre omständigheter. Så när jag påminner mig själv om det då får jag ihop de här två olika lärorna liksom av det mer maskulina strikta och mer det här följ desire . Och att det för mig är nästan samma sak. Att det tar oss in i nuet och det tar oss in i tillåtelsen som du nämnde tidigare som jag tycker är jätteviktig. Att du tillåter en att vilja känna dig lycklig. Det är okej och tillåtelsen av att vilja ha allt det där och att vilja känna allt det där. Och det är oftast för oss in i den, i det djupa nuet, upplever jag.

Axel Wennhall
Jag tror jag ser det på ett väldigt snarlikt sätt men kanske kommer från ett lite annat angreppssätt. Och jag tänker också, du har nämnt flera gånger, som jag tycker är så viktigt att vi har alla den här mänskliga upplevelsen. Och en del av vad en människa är, att längta efter saker. Att vilja ha saker. Och vad fattigt livet hade varit om vi inte ville det. Om vi bara hade varit som robotar som bara drev runt och sa vad vill du ha för glassmak? Det spelar ingen roll. Det är inte så det är att vara människa. Men att jag också har noterat i mig själv att komma i kontakt med vad jag själv vill, det har varit en jätteviktig del på min resa. Att jag kanske har inte tillåtit mig själv att det här är verkligen det jag vill utan anpassat mig efter andra människor eller situationen. Att försöka passa in hela tiden. Så att bli mer autentisk i min egen vilja. Men sen också se det som du nämner, i att okej men hur hårt hålig är det jag vill? Kan jag låta verkligheten få bestämma om det jag vill kommer bli sant? Eller för problemen uppstår i mitt liv i alla fall när min vilja blir ett krav på omvärlden. Så här ska det vara. Och sen blir det inte det. Och då, ja, då finns det, det är liksom det andra hållet från motstånd. Det är liksom som en dragningskraft åt det ena eller andra hållet. Att man springer ifrån verkligheten. Jag vill dit men verkligheten är inte där. Eller jag vill absolut inte ha det här men verkligheten är där. Så på något sätt att både och att få komma i kontakt verkligen med vad jag längtar efter och vill i livet och försöka utforska, försöka göra det verkligen och ta vara på det här korta jordlivet jag har. Och samtidigt öva och förstå att det blir inte alltid som jag vill.

Johanna Hector
Nej.

Axel Wennhall
Kan jag släppa taget om det? Och det tycker jag är, det är så jäkla svårt men också så jäkla intressant. Ja. Och sen bara så här, var fastnar jag? Ja, här fastnar jag.

Johanna Hector
Ja. Igen. Och oftast är det de olika, återigen där hjälper det att ha lite koll på sina olika karaktärer. För oftast är det de sakerna, alltså vem av dig är det som vill de där sakerna? För det kan ju ibland vara ett kontrollbehov och att ditt autentiska jag egentligen vill inte det men din inre domare vill det. Alltså för att skydda dig eller så att oftast så upplever jag det. Att det är många, om jag verkligen tittar på och frågar mig själv det här, vad vill du, vad vill jag? Som jag brukar göra som inquiry med mig själv i kanske fem minuter och bara sitta och fråga mig den frågan. Så oftast i början är det så här, men jag vill att det ska gå på det här sättet och att det handlar mer om att kontrollera yttre världen. Vilket precis som du säger håller jag med. Det är ju liksom lönlöst, det är ju väldigt humoristiskt att vi inte tror det. Så bara där om vi kan skratta åt det så har vi redan släckt lite av den ångesten och pressen. Men att ofta sen komma tillbaka till den här essensen i det. Essensen är ju oftast en väldigt lugn och glasklar kärna av att vilja vara i det som är. Nästan där oftast kommer jag tillbaka hem till det. Men återigen för att ta tillbaka det till att det tuffaste är ju när livet går lite snabbare. Att komma ihåg det. Och där tror jag att vi alla behöver vara ödmjuka mot varandra och inse att säga kanske så här, vet du vad? Idag är noll marginaler. Idag är jag liksom. Och att ge varandra utrymme och förstå det. Att inte vara så hårda mot varandra. Och det var jättetydligt för mig och är än idag att så som jag behandlar mig själv så tenderar jag att behandla andra. Så ganska länge var jag en ganska hård yogalärare. För att jag var väldigt hård mot mig själv, ställde väldigt höga krav på mig själv. Och då blir det också så att de jag älskar allra mest ställer också allra högsta krav på. Men ju mer jag kan börja behandla mig själv med lite mer kärlek och mer marginaler och förståelse för att det här blir ju inte alls som jag tänkte och nu kommer jag för sent till det. Så har jag, jag märker det. Det blir så himla naturligt att det flyter över på ett genuint sätt till människor i min omgivning. Och det tycker jag är intressant. Det tycker jag är en viktig. Ja, det är en sak som jag är stolt över i min praktik.

Axel Wennhall
Fint. Jag känner igen det där. Det är också en intressant reflektion att vi som arbetar med det här, de instruktionerna vi ger är instruktioner som vi ger oss själva. Gustaf kommenterade det för ett par år sedan. Så kom han fram till mig och sa Du brukar alltid säga att man ska vara snäll mot sig själv. Är det någonting som är i dig? Ja, det är min berett som ska få ett namn efter det här mötet som jag har varit framme i då. Vad har du för tips till alla som vill bjuda in mer glädje, kanske också i sin meditationspraktik och bjuda in mer glädje både i den men också generellt livet. Att kunna bli mer medveten om glädjen som finns här omkring oss.

Johanna Hector
Vilken bra fråga. Mitt absolut bästa tips som jag skulle vilja bjuda in till är sinnlig sensualism. Genom sinnena. Touch på det du guidade i början av den här podden idag, vilket var vilket sinne är det du upplever världen genom nu. Vad känner du och det här. Väldigt mycket av glädjen, ett är ju i nuet. Och att börja bjuda in den genom sinnena. Att istället för att frånsäga oss våra sinnen och liksom frånsäga oss att nej, inga ljud som stör, sitt helt still, inga rörelser som stör. Istället säga i din meditationspraktik och i livet generellt att bjuda in det mer. Okej, finns det någon rörelse som min kropp längtar efter att få liksom göra nu när jag sitter här och mediterar. Som min kropp liksom bara, om jag skulle ge min kropp fria händer. Alltså vad skulle den vilja få att justera? Är det någon våg i min axel, i min ryggrad? Skulle jag luta mitt huvud på något visst sätt? Finns det någon smak som skulle få det att vattnas i munnen på mig? Någon doft som skulle kunna föra mig till ett lite leende på läpparna? Finns det några ljud där ute som är humoristiska eller som skänker mig som ett glitter i ögonen? Finns det någon beröring om jag rör på mig själv just nu? Gillar jag en lite mer klös? Är det det jag behöver? Vi pratade tidigare, när vi badade, pratade vi mer om att bada på kallt på vintern för att det är så kraftfullt. Så att det verkligen väcker oss, så samma med beröring. Beröring har ju så många olika doft och smaker, känslor. Så genom sinnena och att bjuda in det mer istället för mindre. Och då kommer upp för mig ett fantastiskt avsnitt med Timothy Leary och Ram Dass när de åker bil. Och Timothy han kör någon sån här skithög musik i bilen och Ram Dass sitter där och försöker förbereda för någon föreläsning. Efter ett tag så skriker Ram Dass så här It’s too much, it’s too much in here! Och bara på Timothy Leary bara svarar så här No! It’s just enough! Och den brukar jag, särskilt så här, jag tror att som mitt liv ser ut just nu där barnen bara freakar ut. Och det är hell hour brukar jag säga, det är mellan klockan fem och sex. Det är när alla är trötta och hungriga och allt ska hända på en timma liksom. Det är hell hour hemma hos oss. Och då brukar jag tänka på det här No! It’s just enough! Och då kan jag känna så här, nu är det för mycket, nu får alla bara lugna ner sig. Och så, och vad är glädje egentligen? Det är livskraft. Och vad är det jag har runt omkring mig mellan klockan fem och sex? Så jäkla mycket livskraft. För sen är det i form av tårar och i form av kaos och allt sånt. Och då får jag tillgång till glädje. Och det brukar också hjälpa liksom, att jag kan bara också lägga mig ner på golvet och bara börja liksom bredvid min tvååring som ligger där och bara bölar. För att hon är ju hur trött och hungrig som helst. Och jag kan också känna så här, ja, jag känner också så här, jag är rakt där med dig. Och så ett utav tre så får jag tillgång till glädjen i mitt, i de mest intensiva situationer. Så sinnlig sensualism, bjud in, nästa gång, det är för mycket trafik. Nästa gång du hör dig säga så här, det är för mycket av något. Så bara, vänta lite, är det för mycket liv? Vänta lite, finns det någonting du skulle kunna, vilket sinne skulle du kunna expandera för att ta emot det? Och där, det leder mig till det andra som jag tycker är så intressant och varför jag jobbar med yoga. Och inte, det är meditation främst. Därför att jag tycker det är så otroligt intressant att ha en behållare som är stark nog att kunna flöda alla känslorna genom oss. Och att ha den här tilliten till att så här, din behållare, du kommer inte gå sönder. Den här ljudvolymen, den här doften, det som pågår i ditt liv just nu, alltså du är så stadig. Du kommer inte spricka, du kommer inte krackelera. Ja, det kommer spilla lite droppar liksom, det är fine. Men det tycker jag är jättespännande att stärka den här, bägaren, så att vi kan fylla den med mer, vad vi kallar det, medvetenhet, consciousness, själ. Och att vi kan ta emot livet mer, istället för mindre. Och det tycker jag är intressant att utforska.

Axel Wennhall
Verkligen. Och jag tänker, det som kommer till mig när du beskriver det här, är förmågan att kunna rikta ens uppmärksamhet. Det är där det finns så mycket glädje att hämta, för det är där också närvaron finns. Vi har pratat mycket om att vara i ens tankar, oavsett om det är ens förväntningar eller motstånd, men också att kunna se, ah, okej, vill jag ha kvar min uppmärksamhet här eller kan jag bara lyssna på fågelkvittret, känna luften mot baksidan av händerna, hitta det här mer subtila. Och sen det andra som kom upp för mig när du beskrev glädje var också ordet tacksamhet, som jag tycker är så nära besläktat med glädje. För varje gång jag kommer på och känner, och inte bara gör det som en okej, nu ska jag vara tacksam, utan bara aha, det här är jag tacksam för, då inser jag att jag också, men jag är ju glad. Jag är glad redan nu. Glädjen finns här. Du, vi ska avsluta med en del som vi kallar Fem snabba och sen ska jag lämna över micken till dig. Ja! Så det första som kommer upp. Vem eller vilka skulle du vilja bjuda på middag? Det här kan alltså då vara döda eller levande personer.

Johanna Hector
Wow, häftigt!

Axel Wennhall
Du får bara säga tre.

Johanna Hector
Ram Dass, Nicole Didon och min pappa.

Axel Wennhall
Vilken bok eller dokumentär skulle du vilja tipsa?

Johanna Hector
The Untethered Soul, tycker jag är en fantastisk bok.

Axel Wennhall
Vem har skrivit den?

Johanna Hector
Eh, han heter väl Michael Singer, det tror jag.

Axel Wennhall
Förlåt, nu äter jag kaka mittemellan, så hörde du sen.

Johanna Hector
Det är underbart. Djurteckning och man.

Axel Wennhall
Mm, förlåt.

Johanna Hector
Syndig sensualitet.

Axel Wennhall
Om du tycker så här, it’s just enough, Gustav. It’s just enough. It’s not so much. It’s perfect! It’s perfect! It’s perfect! När var du ledsen senast?

Johanna Hector
Oj, det var jag säkert igår. Det som kom upp för mig när jag var riktigt ledsen, det var att jag spelade Fields of Gold på en gymyogaklass som jag höll. Och det var också låten som jag spelade på min pappas begravning. Och det blev så här överväldigande starkt. Så jag bara grät genom hela låten. Det var också väldigt skönt.

Axel Wennhall
Vad är du tacksam för just nu?

Johanna Hector
Att få bjuda in er här till den här stugan och att jag kan säga hej och välkomna hem till mig här på Jan. Med min familj, ja. Jag är djupt tacksam över det.

Axel Wennhall
Vilket är det bästa rådet du fått?

Johanna Hector
Don’t sweat the small stuff, and it’s all small stuff.

Axel Wennhall
Tack! Jag lämnar över ordet till dig. Så får du guida oss.

Johanna Hector
Ja, vilken ynnest! Jag känner att det skulle spontant vara fint att få guida på temat synlig sensualism. Så jag bjuder in till det. Så var du än befinner dig i detta nu, så vet jag att hela du är välkommen här. Precis så som du är. Alla delarna av dig är välkommen här. Låt andetaget bölja över kroppen. Om du vill kan du andas ut genom munnen och släppa käkarna. Låt tungan breda ut sig i munnen. Lägg märke till om det finns någon del av den här kroppen som skulle kunna bli lite mer bekväm. Och jag vet att du säkert är jättebra på att vara okej med det som är. Men just nu, så om du kan bjuda in din inre diva och ta för dig, ge tillbaka till den här kroppen som gör så mycket för dig dagligen. Kanske är det någon beröring, ett sätt som du vilar huvudet på eller någon tillåtelse att breda ut sig. Att välkomna den här lilla kroppen att vila på den stora kroppen av moder jord. Vetskapen om att du alltid är välkommen här. Alla delarna av dig. Välkommen att vila med din fulla tyngd. Och du kan aldrig vara för mycket för henne. Eller ta för stor plats. Lägg märke till ljuden. Ljuden ifrån den här podden, men också ljuden som finns allra längst bort där du befinner dig. Du behöver inte gå ut och leta efter dem. Du kan helt enkelt låta dem få finnas där. Som en helt unik del av den här upplevelsen. Just här. Just nu. Lyssna sen till ljuden som finns nära. Precis i närheten. Ljudet av min röst. Tystnaden där emellan. Och vet att du inte behöver koncentrera dig på mina ord. Du är välkommen att sväva iväg in i din egen närvaro. Och helt enkelt ha ett mjukt ankare till min röst. Och lyssna till ljuden nära kroppen. Ljuden precis utanför öronen. Ljuden runt bröstkorgen. Magen. Lyssna till ljuden inuti öronen. Välkommen hem till dig själv. Välkommen att vila din uppmärksamhet. Bakom bröstbenet i hjärtats oändliga och ändlighet. Och är du välkommen att vila precis så som du är. Det finns ingenting som kan störa. Allt är välkommet här. Precis som hela du. Är välkommen här. Och låt en mjuk uppmärksamhet sprida sig bakom bröstbenet som en… …varm sommarsol. Strålar ut över höger nyckelben. Solljuset rinner hela vägen ner i höger tumme. Pekfinger, långfinger, ringfinger och lillfinger. Flyter ut över hela höger hand. Handled, armbåge och axel. Flyter ut över höger bröst. Ner över höger sida av magen. Hela vägen ner i höger höft. Solljus rinner ut över höger lår, knä, vad, ankel och häl. Böljande sig över höger fotsula hela vägen ut i stortån. Andra ton, tredje ton, fjärde ton och femte ton. Hela höger ben, hela höger arm, hela höger sida av kroppen. Vibrerande av behagligt solljus. Det är så oändligt att det flyter ut över vänster nyckelben och hela vägen ner i vänster tumme. Flyter ut över pekfinger, långfinger, ringfinger, lillfinger. Färgar hela vänster hand. Handled, armbåge och axel. Flyter ut över vänster bröst. Vänster sida av magen och hela vägen ner i vänster höft. Över vänster lår, knä, vad, ankel och häl. Böljande sig över vänster fotsula hela vägen ut i stortån. Andra ton, tredje ton, fjärde ton och femte ton. Hela vänster ben, hela vänster arm, hela vänster sida av kroppen. Färgar hela kroppen, hela kroppen, hela kroppen. Lysande som solen själv. Solen går ner över kroppens framsida och landar i ett stilla mörker, nattsvart, stilla. Hela kroppen mörk, djup vila. Solen går upp över kroppen, strålar ut i fingertoppar och tår. Strålande som solen själv. Och hur skulle det vara att vara både ljus och mörk på samma gång? Att ha tillgång till både vakenheten och vilan samtidigt. En del av dig klarvaken och en del av dig djupt vilandes på samma gång. Vaken och vilandes samtidigt. Och det här djupet nere bakom bröstben till hjärtats oändliga oändlighet växer sig i en gnista av glädje som ett sandkorn. Och om du vill kan du expandera det så stort eller så litet som du vill. Låta det ta så mycket eller så lite plats i den här kroppen som du längtat efter. Och vet att du alltid har tillgång till det här sandkornet av glädje. Oavsett hur ljust eller mörkt det än är kan du alltid återvända hit. Låter andetaget gå som en båg över kroppen. Lägger märke till den här lilla kroppen som vilar mot den stora kroppen av mode jord. Lägger märke till konturerna och börjar lyssna till ljuden utanför öronen. Ljudet av min röst och ljuden allra längst bort. Smaka smakerna i munnen och välkomnar en våg av rörelse. Hur stor eller liten. Kanske som en gäspning. Du vill ju återgå till det lite mer vardagligt vakna tillståndet. Om ögonen har varit slutna kanske du vill blinka dem öppna och ta in det som finns nära och långt borta. Att saker och ting kan vara både nära och långt borta på samma gång. Välkommen hem till dig själv. Tack för den här stunden. Tack.

Axel Wennhall
Och tack för att vi fick komma hem till dig idag.

Johanna Hector
Tack för att ni ville komma.

Axel Wennhall
Verkligen. Vilken fin eftermiddag. Så nice. Tack för att du har lyssnat på det här avsnittet av Meditera mera med Johanna Hector. Vi hoppas att du har blivit inspirerad av vårt samtal och av Johannas meditation. Om du vill komma i kontakt med Johanna hittar du hennes kontaktuppgifter på vår hemsida mindfully.nu. Och är det något vi har tagit med oss från vårt samtal med Johanna är det att både namnge våra inre kritiker. Men även att bjuda in våra sinnen så att vi kan få in mer glädje i livet. Ta hand om dig så hörs vi snart igen.