Det här är en transkribering av vårt podd-avsnitt med Sofia Viotti om meditation och prestation.

Axel Wennhall
Varmt välkommen till Meditera Mera med mig Axel Wennhall som ställer frågorna och Gustav Nord som producent. Låt oss inleda direkt. Och som du hör är vi återigen tillbaka i den digitala världen. Jag sitter hemma hos mig själv. Gustav sitter hemma hos sig. Och vi ska precis ringa till Sofia Viotti på Zoom. Sofia Viotti är legitimerad psykolog. Hon är också föreläsare inom psykologisk hållbarhet och författare. Sofia arbetar främst med två terapiformer, ISTDP och compassionfokuserad terapi. Sofia har även skrivit två böcker, Compassionfokuserad terapi tillsammans med Kristina Andersson. Och 2018 släppte hon boken Utan press; om medkänsla, prestation och stress. Och det är precis det vi ska prata om idag. Om meditation, prestation och medkänsla. Vad händer när vi ständigt känner att vi måste prestera? Hur kan medkänsla hjälpa oss att prestera skickligare? Och vilka tips har Sofia till alla oss som vill meditera mera? Eller är det bra om det kommer in lite ljud nu också? Men jag har ju här. Okej, men jag sätter på den direkt.

Okänd
Sofia, vill du också hoppa på?

Sofia Viotti
Jag kan göra det.

Axel Wennhall
Hej Sofia och välkommen till Meditera mera. Först och främst, hur mår du?

Sofia Viotti
Jo, men jag tycker att jag mår bra. Jag har ju ett väldigt roligt jobb som jag ändå kan fortsätta med trots att vi är i de här konstiga coronatiderna. Så under omständigheterna så mår jag faktiskt väldigt bra.

Axel Wennhall
Härligt. Vi försökte få till en träff i våras, men blev då stoppade av corona.

Sofia Viotti
Precis.

Axel Wennhall
Men nu kände vi att den här gången att det inte skulle få stoppa oss. Så vi ses ju här digitalt istället.

Okänd
Yes.

Axel Wennhall
Som lyssnarna säkert hör. Och vi ska ju prata om meditation och sen kanske framför allt prestation och medkänsla idag. Du har ju skrivit en jättefin bok som heter Utan press om medkänsla, prestation och stress. Som jag har läst inför vårt samtal idag. Så den kommer ligga till grund för vårt samtal. Och det finns så mycket saker att ni stavar upp i den. Och jag hoppas verkligen att vi kommer hinna täcka det mesta. Vi får göra vårt bästa helt enkelt.

Sofia Viotti
Utan att känna press eller?

Axel Wennhall
Exakt. Och prestation är ett område som jag tror vi många känner igen oss i när den tar över handen. Och jag gör det själv. Och det är faktiskt så att min ohälsosamma relation till att prestera var en av huvudanledningarna till att jag hittade in till meditation från första början. Och man kan väl se det som så att mitt problem då var att jag identifierade mig med den som alltid skulle prestera. Och du kallar den här delen av oss själva som prestationssjälvet i boken. Men så vitt jag minns så beskriver du inte i alla fall i den här boken om hur det kommer sig att du började meditera.

Sofia Viotti
Nej, precis. Jag har faktiskt funderat på det för jag får ju den frågan ibland. Och jag tänkte efter lite. Men vad var det som, hur började det? Men egentligen så tror jag det började på ett sätt när jag var tonåring och då var jag aktiv i Svenska kyrkan som ungdomsledare och konfirmerade mig och så. Och där så träffades man ju varje vecka och liksom hade andakter och hade böner och också liksom någon form av meditation. Att man liksom reflekterade inåt och stannade med sig själv. Och jag vet att jag började ha det där för mig själv också på kvällar. Att jag tände något ljus, läste någon text och liksom fokuserade inåt. Och det var en sådan otrolig hjälp för mig att känna att jag liksom connectade med något större men också med mig själv och att jag hamnade i en väldigt skön lugn känsla. Och sen utifrån det så började jag bli mer och mer nyfiken på liksom andlighet och började läsa om mindfulness och meditationer. Jag hade en pappa som sysslade med meditation. Sen började jag mer och mer söka mig bort från Svenska kyrkan och mer till buddhismen istället. Gick på grundkurs på ett buddhistcenter här i Stockholm där jag bor. Och så fortsatte det utifrån det och sen när jag pluggade till psykolog så blev jag också nyfiken på de inriktningarna som hade mer mindfulness och meditation. Och jag hittade just compassion fokuserad terapi som den här boken utgår ifrån. Så att det har liksom kommit från lite olika håll att jag har hittat in just till meditationen och till mindfulness.

Axel Wennhall
Hur ser din meditationspraktik ut idag?

Sofia Viotti
Den var väldigt bra och regelbunden innan jag fick barn. Sen så kände jag att det som var mest schysst för mig när jag fick barn och allting liksom var helt kaosigt det var att inte lägga på mig den pressen att okej jag borde få till det här med meditation för jag vet att jag mår bra av det. Utan istället så eftersom jag har hållit på med det här så länge så har jag i stort sett alltid med mig ett medvetande om mig själv. Jag tycker det oavsett vad jag gör så är jag ständigt lite medveten om min kropp, min andning, mina tankar, mina känslor. Så att jag har försökt bara fortsätta att vara medveten och liksom ha med mig det under tiden. Men sen nu de senaste veckorna har jag börjat plocka upp det lite mer och mer och göra lite guidade meditationer och också sätta mig ner och ta tid och bara göra egen meditation också.

Axel Wennhall
Jag tänker också på det där att det du säger att meditation är ju inte avhängt på den sittande meditationen när vi sätter oss i tystnad utan det är ju egentligen ett förhållningssätt vi kan ha med oss in i livet. Att vara medveten och närvarande i vad vi än gör. Och det är också intressant det vi är litegrann inne på att någonting som meditation som handlar om att verkligen vara här och nu och släppa taget om sina tankar, att även det kan lätt bli till en prestation.

Sofia Viotti
Ja verkligen.

Axel Wennhall
Och jag tänkte då, för vi presterar ju alla människor mest hela tiden och det är ju inget fel i det utan tvärtom det är det mest mänskliga som finns. Men vad är det grundläggande problemet med prestation och vad är själva anledningen till att du skrev din bok från första början?

Sofia Viotti
Jag tänker att problemet blir dels när vi inte bara presterar i saker där vi egentligen behöver prestera, att vi är på jobbet, det finns en tydlig målsättning, någonting vi ska göra eller vi håller på med någon sport där det finns tydliga mål. Utan när det just blir också i aktiviteter som egentligen skulle kunna vara avkopplande som till exempel du säger meditation eller att umgås med sina vänner eller bara hålla på med någon, liksom motionera på olika sätt. När allting börjar handla om att du har bara hela tiden tydliga mål, du måste, du pressar dig själv till saker, det ständigt blir viktigt att hålla på och jämföra sig och när man inte liksom presterar det som man har tänkt så blir man missnöjd, man blir självkritisk, man hackar på sig själv. Och egentligen också när man gör saker som handlar om prestation, när mindsetet blir alldeles för mycket det här att jag måste ta mig till ett specifikt mål och om jag inte når dit mina högt ställda krav så börjar jag hacka på mig själv och man fastnar jättemycket i det här konkurrerandet, det jämförande och det självkritiska. De två grejerna tänker jag blir liksom de största problemen, sättet vi presterar på eller när vi presterar i allting som vi gör.

Axel Wennhall
Ja men jag, som sagt, jag känner igen mig själv i att fastna i rollen av att hela tiden behöva prestera och min erfarenhet var att jag inte riktigt hade ett val. Jag hade liksom inget val där jag kunde fråga mig själv vad vill jag själv i den här situationen utan att min identifikation med den som behövde prestera för att det var min självbild var så pass stark så att det var oftast den drivande kraften oavsett om jag mådde bra av det eller inte.

Sofia Viotti
Nej men precis för att för många är det ju så invant, det är liksom det enda sättet man någonsin har varit på så att man inte ens är medveten om att det finns något annat sätt att möta livet på. Och då finns ju egentligen inga alternativ. Man måste ju, och där kommer ju meditation och mindfulness in, att man behöver ju börja bli medveten om och också få in en kunskap just om att jaha men det kanske finns andra sätt att vara på, det kanske finns andra sätt som jag kan prestera på eller som jag kan vara på i livet.

Axel Wennhall
Och du tar ju med läsaren, i din bok så tar du ju med läsaren till en ökad medvetenhet om varför vi beter oss som vi gör. Och du gör det bland annat genom att titta tillbaka på mänsklighetens historia och vår evolution och hur hjärnan har utvecklats. Kan inte du berätta lite grann om den gamla och den nya hjärnan och vilka konsekvenser det har?

Sofia Viotti
Ja precis och att se just att det är ju en förenklad bild men väldigt hjälpsam att använda sig av och tänka att vi har just, och vi har ju det, vi har ju delar av hjärnan som är utvecklade längre tid tillbaka och sen delar som har kommit senare i evolutionen och då kan man ju prata om det som liksom den gamla och den nya hjärnan. Och den gamla hjärnan, där har vi alla de här funktionerna som handlar om att automatiskt upptäcka hot, att reagera snabbt på det, reagera känslomässigt, att få impulser av att vilja ha saker, alla impulser av att också vilja behöva sova, vila, äta och just skydda oss från fara. Och sen så har vi nyare delar som handlar mer om att kunna tänka rationellt, att planera, att se saker ur olika perspektiv, att tänka långsiktigt och liknande. Och de här sakerna behöver vi förhålla oss till egentligen hela tiden för i vår vardag idag så får vi hela tiden impulser från den gamla hjärnan. Vi får impulser av att upptäcka eller vara uppmärksamma på hot och det är därför som vi ofta lägger märke till saker som känns hotfulla, även fast de kanske inte är så hotfulla idag, men vi är uppmärksamma på när människor verkar lite kritiska eller när någon säger någon negativ kommentar så blir det ofta ganska stor grej för oss. Och vi har impulser när det kommer till prestation, att vi vill gärna få saker, vi vill uppnå mål, vi vill få belöning och vi vill gärna göra klart det som vi sysslar med just nu när vi har något prestationsprojekt så vill vi gärna fortsätta med det, trots att vi kanske börjar bli trötta eller att det är helt omöjligt att bli klar med någonting samma dag. Men vår hjärna är ju, de impulserna och den gamla hjärnan är mer anpassade till situationer när vi levde på typ den klassiska savannen, att det handlade om att vara ute och jaga föda eller plocka bär och liknande. Och där var ju situationerna mycket mer konkreta och vi kunde avsluta de målen vi hade samma dag, vilket vi inte kan idag. Så att vi behöver vara medvetna om att vi har hela tiden de här impulserna som vill föra oss bort från obehag och vill få oss att få saker, att vi har olika begär. Och sen behöver vi använda den nyare delarna av hjärnan, det är där vi har vår förmåga att kunna meditera eller använda mindfulness, att bli medvetna om de här impulserna och hjälpa oss att hantera dem, att inte bara direkt impulsivt agera på alla känslor vi har.

Axel Wennhall
Och utifrån det du beskriver så tänker jag på de här tre systemen som du tar upp i boken, alltså vårt drivsystem, hotsystemet och trygghetssystemet. Kan inte du beskriva och berätta lite kort om dem?

Sofia Viotti
Det är en modell från compassionfokuserad terapi som vill också skapa en enkel modell för oss att kunna förstå lite mer vad som händer inom oss. Och den är ju baserad på en massa forskning från olika områden. Men där har vi just ett hotsystem som är det som triggar oss igång när vi står inför någon fara eller när vi upplever något form av obehag, någon stress och liknande. Som vill få oss just att agera snabbt i de här situationerna. När det här systemet är igång så har vi också en tendens att bli mer självkritiska, dömande, fastna i irriterande tankar, undvikande av olika slag. Och sen så har vi ett drivsystem som är det systemet som är främst kopplat till prestationer. Det handlar om att vi vill nå mål och vi får belöningskickar när vi når de här målen. Så att i det här systemet finns det känslor som intresse, nyfikenhet och när vi just känner någon form av driv i oss själva. Och sen så har vi ett system som kallas för lugn och trygghetssystemet. Som är, vad kan man säga, kroppens återhämtande system men också ett reglerande system. Så det är det som på något sätt bromsar upp drivet i drivsystemet och även hotsystemet. Man kan koppla hotsystemet och drivsystemet mer till det sympatiska nervsystemet och trygghetssystemet till det parasympatiska. Så att medan de andra systemen är mer aktiverande så är trygghetssystemet det som lugnar oss. Vi är egentligen i alla situationer så är det en kombination av de här systemen som är igång. Men problemet för människor som blir väldigt stressade eller som drabbas av utmattning och liknande det är att man ofta har för lite tillgång till sitt trygghetssystem. Så att man befinner sig under alldeles för lång tid i hotsystemet och i drivsystemet. Och för en del människor så vet man knappt hur man ska aktivera sitt trygghetssystem. Så att när man upplever något obehag så stannar man kvar i sitt hotsystem och kanske blir helt uppfylld av oro, självkritik, undvikanden. Eller så använder man just drivsystemet och olika former av prestationer för att reglera hotet. För vi vet när vi är upptagna med saker, när vi presterar, när vi gör grejer, när vi är i det här drivet av intresse och nyfikenhet. Då upplever vi ju sällan så starka hotkänslor eller så mycket obehag. Så att det är ju ett sätt att kunna döva obehag på samma sätt som andra använder sig av olika former av missbruk eller shoppingberoende och liknande. Så kan ju just prestationer också bli ett beroende.

Axel Wennhall
För om vi går tillbaka till den klassiska bilden av savannen så fungerade de här systemen väldigt naturligt i form av att vi hamnade i faktiska situationer där systemet fyller sin funktion hela tiden. Medans idag så har vi inte samma faktiska hotbild utan en av utmaningarna för oss människor idag är att vi inte riktigt kan skilja på vad som faktiskt händer och vad som är farligt på riktigt och vad vi tänker är farligt på riktigt. Ser du också det hur att lära sig att kunna skilja på tankar genom att bli mer medveten om det som faktiskt händer kan hjälpa oss att gå från hot och drivsystemet till mer av ett trygghetssystem?

Sofia Viotti
Ja men absolut. Ju mer medvetna vi blir om vad som händer inom oss, om våra känslor, om kroppen och om tankar, ju mindre blir det här bara någonting som automatiskt spelar upp sig för oss. Om vi inte är speciellt medvetna då blir det ju så att så fort man känner något obehag så försöker man bara automatiskt komma bort från det och bli av med det. Eller så fort man känner den här impulsen av att jag måste göra det här perfekt, jag måste fixa till det här eller jag behöver prestera på topp eller liknande. Eller jag vill inte, jag avslutar inte och tar en paus eller går på lunch för att jag måste bara göra klart det här jag gör. Om vi inte är medvetna om vad som händer och kan förstå att okej det här är processer i min hjärna, det här är sånt som triggas igång för alla eller det här är mönster jag har med mig från mitt liv, från min uppväxt som gör att det här händer. Om jag inte är medveten om det då är jag ju helt utlämnad bara till de här impulserna. Men när man börjar bli mer medveten och ser att just att det här är mönster eller det är så här våra hjärnor fungerar, då får jag ju också en chans att kunna bryta det här automatiska och förstå att okej, även om det känns som att jag vill göra klart det här nu så märker jag att jag mår inte bra, jag skulle behöva en paus, jag är alldeles för spänd eller jag andas knappt. Så att om jag fortsätter att bara pressa mig själv nu så kommer det förmodligen leda till att jag får stressproblematik eller att jag mår mycket sämre. Så att det är ju att börja ha verkligen som någon medveten inre dialog med sig själv där man ständigt guidar sig själv och checkar av vad händer i mig, vad tänker jag, vad känner jag, vad händer i kroppen? Och det tänker jag ju är någonting som vi ju faktiskt, en förmåga vi tränar upp med både mindfulness och med meditation.

Axel Wennhall
Du var inne på det här med att det är någon form av obehag som vi ofta vill undvika och du lyfter ju upp flera olika prestationsstrategier i boken och rädslorna och drivkrafterna som hänger ihop med dem. Kan du beskriva lite kort vad en prestationsstrategi är och sen är jag också lite nyfiken på vad du tror är den mest fundamentala och grundläggande rädslan som får oss att skapa de här ohjälpsamma prestationsstrategierna?

Sofia Viotti
Ja, en prestationsstrategi är ju, man kan säga att när vi använder oss av ett beteende återkommande, vi märker att så fort man tycker någonting är obehagligt eller man hamnar i någon form av ovisshet så har man tendens att agera på liknande sätt. Man kanske ständigt försöker ha total kontroll på sin situation eller man försöker ständigt tänka att man ska prestera toppresultat. Eller just det här att man stannar aldrig upp och tar det lugnt utan man ser till att alltid vara igång och göra saker. Jag tänker en strategi som någonting som är väldigt, väldigt återkommande. Ofta när man börjar jobba med sig själv och börjar fokusera inåt så börjar man ju se att det inte är på en massa, massa olika sätt som man hanterar till exempel när någonting är jobbigt eller obehagligt utan man har just en tendens att återupprepa ganska liknande mönster och som sträcker sig ofta tillbaka till när man växte upp, att redan där har man börjat träna in ett sätt att vara på. Och vad sa du sen? Var det fundamentala…

Axel Wennhall
Men vilken tror du är den fundamentala rädslan som gör att vi skapar de här prestationsstrategierna?

Sofia Viotti
Jag tänker nog att det handlar mycket om att vi vill passa in och att vi vill känna att andra människor uppskattar oss och tycker att vi är tillräckligt bra så att vi får vara med. Det tycker jag är det som är det återkommande. Det är ju sällan så tänker jag att vi skulle fokusera på att prestera jättebra eller att vara rädda för att göra fel om vi bara var själva utan det är ju ofta i relation till andra människor. På en arbetsplats att man oroar sig för att kollegorna eller chefen inte ska tycka att man gör tillräckligt bra nog eller om man fastnar i att prestera mycket i sociala sammanhang som många gör, att man tänker att man ska vara på ett visst sätt, man måste vara väldigt rolig eller man måste vara den som är avslappnad och en härlig person. Det är ju också hela tiden i förhållande till andra. Det skulle jag nog tänka och också just det här att vi har väldigt svårt generellt människor att stå ut med obehagskänslor eller en ovisshet också. Vi har ju en tendens att vilja ha kontroll på vår tillvaro och ju mer komplex vårt samhälle blir och vår tillvaro så blir det ju också väldigt mycket mer som är ovisst som vi inte kan ha kontroll över. Då försöker vi såklart ännu mer att få till den här kontrollen. Då är ju de här olika prestationsstrategierna ett sätt att försöka göra det. Men som såklart sällan fungerar.

Axel Wennhall
Det som slog mig när jag läste din bok var just det här rädslan av att inte vara älskad. Att det på något sätt är en drivkraft och en rädsla som ligger så djupt i oss och som jag har sett i mig själv. Det förklarar också lite grann, tycker jag, när man kan se på hur man kan prestera att prestationen blir kopplad till hur andra människor uppfattar min prestation. Snarare än ett inre förhållningssätt där jag själv kan validera min prestation. Den kommer från något jag själv vill, den kommer från att jag tycker det är kul, att jag har någon glädje i det. Jag kom att tänka på ett citat som T.S. Eliot sa, han har sagt to care and not to care . När jag fattade det, vad det faktiskt innebar var att bry sig om det man gör. Ge all sin uppmärksamhet i det man gör och verkligen bry sig om sin prestation. Men sen att i nästa steg, alltså vad omvärlden tycker om den, där släpper man taget. Där har man inte längre någon kontroll. Då kommer vi in på illusionen av kontroll som du beskriver, att man vill vara omtyckt och man vill vara populär. Så blir det så att man krampar och så försöker man och försöker och försöker. Men resultatet blir att oftast så mår vi inte särskilt bra av det.

Sofia Viotti
Nej och dessutom när man själv försöker ha väldigt mycket kontroll över något och kanske superförbereder sig och man tänker att okej, nu har jag till exempel hållit den här föreläsningen och det blev inga fel. Men om man sen skulle kolla hur människor uppfattar det, så tror jag att väldigt många fler uppskattar ju mer till exempel en föreläsare eller en person som gör lite, kanske lite mer misstag, men också då kan vara lite mer spontan. Den här personen som ser till att aldrig göra fel, tokförbereder sig, blir ofta lite mer rigid, lite tråkigare. Och det gäller ju också i sociala sammanhang. De som är extremt nervösa och tänker att jag måste vara på ett visst sätt, jag tänker hela tiden på hur andra uppfattar mig, uppfattas ju tyvärr också som mer tråkiga. Så att det blir ju paradoxalt nog det vi försöker kontrollera och göra mer av och göra på topp, blir, resultatet blir tvärt emot istället.

Axel Wennhall
Vi alla känner igen känslan att, den här känslan av lätthet och lugn och trygghet när man är med en person som är sig själv. Som är närvarande och släpper alla idéer och tankar om vem man borde vara eller vem man, och bara litar på sig själv.

Sofia Viotti
Och som gör lite konstiga saker liksom. Som säger lite grejer som liksom inte passar in eller som man själv kanske skulle tänka så här, nej men gud jag skulle skämmas ihjäl om jag sa det där eller gjorde så där. Fast man älskar ju när människor gör det.

Axel Wennhall
Ja, men verkligen.

Sofia Viotti
Så att det är något lustigt att vi verkligen försöker så mycket vara på ett sätt som egentligen inte, som ändå inte människor uppskattar så mycket. Så att, ja nej, det är intressant. Det är knasigt att vara människa, eller hur?

Axel Wennhall
Ja, men det är någon ironi att vi har en idé om hur vi ska vara och den idén gör att när vi uppfyller den idén så blir det liksom inget bra. Det är en god intention, eller det fungerar inte riktigt.

Sofia Viotti
Men jag tycker också det var en intressant sak du sa med när vi liksom är fullt fokuserade på det vi gör och när vi inte går vidare och tänker så mycket på hur det ska uppfattas sen eller vad andra ska tycka om det. När vi gör någonting som vi älskar och när vi gör det för att vi faktiskt njuter under tiden vi gör det, för att vi är så himla intresserade av någonting till exempel, då blir det ju, ja det blir ju så automatiskt så mycket bättre för då hamnar vi ju mer i det här, ja men vad man brukar kalla liksom ett flow-tillstånd. Det är ju för att vi har då en kombination av det här drivsystemet, men vi också har en stor aktivitet i vårt trygghetssystem så att vi är hyfsat liksom lugna och trygga i det vi gör. Och då får vi tillgång till sådana delar av hjärnan som handlar mer om att kunna vara kreativ, att se saker ur olika perspektiv och liknande. Det är ju ingenting som vi riktigt, vi kan inte liksom bestämma oss för att nu ska jag hamna i ett sånt tillstånd eller nu ska jag göra det på det sättet, utan det är ju lite som du säger, det är ju att släppa taget, men också att just försöka hitta, ja men till exempel i sitt jobb, att hitta, att våga faktiskt leta efter ett jobb som man tycker är väldigt intressant eller som känns väldigt meningsfullt. Eller i det jobbet som man har, att där försöka hitta, vad är det som kanske finns någon djupare mening i det jobbet jag gör. Det kan man i stort sett hitta i alla typer av jobb, eller vad är det som jag tycker är lustfyllt just i det jag gör. För då ökar ju chansen att vi just mer hamnar i det tillståndet och att vi har det mycket roligare.

Axel Wennhall
Ja, men du kommer in på det som jag tror är en viktig förflyttning i då, att om vi ser då att vi kan prestera utifrån en idé om hur det borde vara, alltså utifrån våra tankar, så plockar du också tillbaka det att, okej men varför presterar vi? Och du ger läsarna en övning i att börja fundera på sina värderingar och kärnvärderingar, och att komma i kontakt med det jag skulle kalla sin mera innersta natur eller sig själv helt enkelt. Och börja göra den typen av övning, så att vi vet hur vi presterar. Jag blev bara lite nyfiken, vilka kärnvärden har du upptäckt i dig själv?

Sofia Viotti
Jag ska säga det att för mig så tycker jag att det har blivit en extremt stor skillnad när jag till exempel håller kurser eller föreläsningar, eller bara i jobbet med klienter också, när jag börjar släppa tanken på att jag måste göra en bra prestation, eller att jag ska vara en duktig terapeut eller en duktig föreläsare. Utan precis som du säger, just mer börja fundera på, men varför gör jag det här? För mig så handlar det jag gör i mitt jobb jättemycket om att jag känner att jag har något form av, jag vet inte om vi ska kalla det något högre kall, om man nu vill använda sådana ord, men att verkligen vilja förbättra tillvaron på jorden för människor, att verkligen vilja hjälpa, att använda den kunskap jag har till att kunna göra någon form av förändring, både på individnivå men också på större samhällsnivå. Men sen också en värdering i att vilja ha roligt. Att jag känner att jag tar inte längre uppdrag som jag inte tycker är kul och lustfyllda. Och också när jag föreläser så brukar jag påminna mig själv om att jag måste ha roligt under dagen eller under föreläsningen. Om jag skjuter fokus till det och tänker att jag ska ha kul under tiden, jag ska njuta av det här, då släpper också lite prestationstanken av att det måste bli så himla bra. För jag tänker att det är inte huvudsyftet. För ska jag hålla på sikt och fortsätta tycka att det här är kul om 20 år, då måste jag tycka att det är lustfyllt. Det spelar ingen roll hur mycket andra skulle tycka att jag var duktig om jag inte känner att det är roligt. Och ska det vara roligt, då kan jag inte vara fast i att superförbereda mig eller ha jättekontroll eller vara rädd för att göra fel. Utan då behöver jag acceptera att jag kommer göra fel och att väldigt många saker kommer vara halvdana. För då har jag roligare, för då är jag mer i det och testar mig fram och vågar prova saker. Så de två sakerna skulle jag säga är de viktigaste värderingarna för mig. Att försöka göra en skillnad på jorden och samtidigt ha roligt under tiden.

Axel Wennhall
Jag tänker på din andra värdering där. Det tydligt visar också förflyttningen i prestation i kanske ett mer skickligare sätt att prestera på än ett oskickligt. Det är ju att oftast när vi fastnar i prestation så fastnar vi i det som ska hända sen. Det är någonting som måste uppfyllas i framtiden. Först då kan vi må bra eller först då kan vi slappna av. Det är först då vi kan gå hem. Medans vi glömmer bort att vägen är målet. Om vi inte kan njuta av processen så missar vi hela livet. Även om vi kommer fram till det där ögonblicket så är det ett ögonblick. Det är ett kort ögonblick. När jag kommer ihåg första gången när jag började lära mig om det här och fick en berättelseliknad. Man hoppar höjdhopp och så har man som mål att man ska hoppa två meter. Man jobbar och jobbar och jobbar. Sen glider man över två meter och sen precis på väg ner, två tio. Så man hinner inte ens slå in i mattan innan nästa mål kommer upp.

Sofia Viotti
Nej, verkligen.

Axel Wennhall
Det är okej att ha de här målen men det blir så synd och trist om vi missar tiden emellan. Att verkligen kunna njuta av den processen. Att det är det som är livet.

Sofia Viotti
Det är intressant för man pratar så himla mycket om mål och hur viktigt mål är när man ska tänka runt. På företag eller jag som egenföretagare och så där. Jag har inga mål i mitt jobb faktiskt. Jag tänker inte ut att jag ska hålla så och så många föreläsningar eller det här och det här ska jag uppnå om tio år eller så. Utan istället när man börjar fundera mer runt värderingar då blir det ju precis som du säger, då blir processen viktigare. Och att fundera över hur vill jag ha det idag? På vilket sätt vill jag jobba? Det är klart att man kan ha drömmar om att jag skulle vilja jobba lite mer med det där eller jag kanske skulle vilja göra lite mer såna saker. Men inte som ett tydligt bestämt mål som jag sen ska mäta om jag har kommit upp till eller liknande.

Axel Wennhall
Det som är också fascinerande för att koppla tillbaka till värderingar och jag tycker det är så viktigt att poängtera att frågan handlar ju om vad man själv kommer fram till. Varför? Vad är viktigt för en själv? Och det som också är så viktigt att komma ihåg är att det spelar ingen roll vad man själv kommer fram till. Det är bara för dig. Att kunna göra den, att kunna kontemplera på okej men vad är viktigt för mig? Det spelar ingen roll vad du kommer fram till utan det är din sanning. Och det tycker jag är en så befriande del. Och det är inte lätt för vi har med oss så mycket, precis som du har varit inne på, vi vill vara omtyckt. Vi har alla människor har en uppväxt som vi formas av. Vi formas av våra vänner, vårt samhälle, våra kollegor. Men bara att kunna ställa sig frågan okej, vad är viktigt på riktigt för mig själv? Och den frågan kan få oss att bryta igenom och få mera kontakt med oss själva. Det har varit två frågor som jag har stött på som har hjälpt mig. Och egentligen är inte svaret som är det viktiga utan det är själva frågan. Och den ena frågan har bara varit, och den hittade jag i Jon Kabatsins bok Vart du än går är du där. Och han bara ställer frågan, okej, men nu är du här i universum och på den här jorden. Så vilken är din livsuppgift med stort U? Vad finns det som du kan göra här som ingen annan kan göra? Och jag har ingen aning, jag är inte det blekaste. Men att ställa mig frågan, oj, då vart det intressant. Och en annan sådan fråga som jag har haft med mig, och återigen inte för att det betyder att svaret behöver komma direkt eller att svaret ens behöver vara det man själv vill. Men det är kopplat till jobb och då är det såhär, okej, men om du var tvungen att betala för att jobba, vad hade du jobbat med då? För då är det helt plötsligt så då börjar man ta bort massa saker, massa idéer och tankar och så kommer man faktiskt säga, okej, jag skulle vilja bli bagare. Men alla val har konsekvenser. I själva verket när jag tänker efter så inser jag att min juridikutbildning eller ekonomiutbildning, jag vill behålla den. Okej, men då vill jag någonting annat för det är det jag gör. Men bara att kunna ställa sig de här frågorna, att kunna komma i kontakt med vad man faktiskt själv vill, jag tycker det är en, det låter så banalt, men det är så fundamentalt.

Sofia Viotti
Ja men verkligen, och också att även om människor kommer med olika svar, så det man ofta ändå kan se är ju att vi människor har ju i grunden hyfsat liknande värderingar. När människor ändå börjar fundera, om vi inte tänker i detalj just vad vill jag jobba med, men mer vad är det som är viktigt i min vardag eller i mitt liv, så brukar ju människor tänka på saker som att ha nära relationer eller att njuta av tillvaron, att ha roligt eller att göra någonting meningsfullt, att hjälpa andra. Det brukar ju återkomma till ungefär sådana saker och sen då när man börjar titta på det och så brukar ge kontrasten värderingar mot att mer vara styrd av rädslor. För att det är ju det som många människor är, när man är fast i att liksom vilja hela tiden prestera på topp eller att aldrig göra fel, det handlar ju om att liksom drivas av en rädsla. Det är ju aldrig någon lyfter fram det som sin värdering, att jag vill leva ett liv där jag aldrig gör fel eller jag vill leva ett liv där ingen någonsin tycker någonting negativt om mig. Det händer ju inte, folk säger ju inte sådana saker som sina värderingar. Men när man börjar titta på det då och ser att jaha, fast i min vardag, jag styrs inte alls av värderingen av att göra något meningsfullt säger vi. Utan jag styrs bara av rädslan att inte göra fel eller att andra ska tycka något negativt om mig. Det kan bli, precis som du säger, att ställa sådana här frågor kan bli ganska omskakande och göra det väldigt tydligt för en vad man kanske mer vill gå åt förhåll och vad man drivs av idag.

Axel Wennhall
Du kopplar lite grann tillbaka till det vi har pratat om när det kommer till prestationer, att kunna börja bli lite mer medveten om varifrån man presterar. Och lite förenklat så kanske man skulle kunna säga att antingen så presterar vi från huvudet, alltså om huvudet så menar jag från våra rädslor och våra tankar om hur vi borde vara och hur vi ska uppfattas. Eller så kan vi flytta ner den här intentionen att prestera nere i hjärtat, alltså att man presterar utifrån kärlek.

Sofia Viotti
Ja.

Axel Wennhall
Och att prestera utifrån vad man själv vill är en form av faktiskt självkärlek.

Sofia Viotti
Ja, verkligen.

Axel Wennhall
Och det gör att vi kommer in i samtalet då, för nu har vi pratat om prestation och olika prestationsstrategier och det som kanske är ohjälpsamt. Jag ska inte säga att det är lösningen på alla problem, men en del som du verkligen berör och framförallt kanske när vi fastnar i de här ohjälpsamma prestationerna är ju medkänsla. Skulle du bara kunna berätta, vad är din definition av medkänsla?

Sofia Viotti
Ja men precis, för att i boken så, den är ju skriven utifrån metoden compassion fokuserad terapi. Och där definierar man medkänsla som att kunna närma sig det som är svårt eller liksom lidande eller svårigheter. Och ha en förståelse för det man upplever. Och sen tillsammans med en motivation att man faktiskt aktivt gör någonting för att hjälpa sig själv. Eller för att också förebygga lidande. Så att det är ju en aktiv handling som vi både kan rikta inåt mot oss själva eller mot andra människor. Där vi ständigt, ja men egentligen har med oss en medvetenhet om, hur mår jag just nu? Vad händer inom mig? Vad är det som är svårt? Och hur kan jag ta hand om det? Hur kan jag hjälpa mig själv med det här?

Axel Wennhall
Och hur skiljer sig medkänsla från till exempel empati?

Sofia Viotti
Ja men precis, där är ju olika forskare eller experter skulle ju definiera det kanske på lite olika sätt. Men inom just compassion fokuserad terapi i alla fall så tänker man att empati, det är vår förmåga att kunna känna in och ha förståelse för någon annans känslor och tankar. Eller våra egna känslor och tankar. Och då tänker vi egentligen att det skulle vara det första steget i medkänsla. Medans för att bli medkänsla så behöver vi den här nästa steg som handlar om att vi faktiskt aktivt gör någonting för att hjälpa. Så att empati är en del av medkänsla.

Axel Wennhall
Om man lyssnar på det här och undrar, eller tycker att det låter ganska svårt att både ta in och göra någonting aktivt. Att det blir kanske en prestation eller att det låter väldigt tufft att både ta in och hjälpa. Hur ser du på det?

Sofia Viotti
Men det är tufft att leva. Jag tänker att vi gör alltid någonting. När vi upplever något obehag, om vi inte gör någonting aktivt så gör vi ofta istället något reaktivt. Vi reagerar bara på det. Vi upplever ett obehag och sen så undviker vi någonting. Eller vi bara kör igång med våra gamla prestationsmönster och liknande. Så att skillnaden med det här är ju att vi istället blir medvetna. Vi vågar stanna kvar med det som är jobbigt. Och sen så tar vi ett medvetet beslut om hur vi ska hjälpa oss själva. Men det är inte så att det i alla lägen handlar om att vi gör kanske en yttre förändring. Utan bara det här att stanna upp och ha förståelse för att jag är i en situation, det kanske har hänt någonting i livet. Det kanske är någon som är sjuk eller har gått bort. Att bara stanna upp med sig själv och sätta ord på det och känna in den här sorgen. Det är också att göra någonting aktivt istället för att vi kanske bara distraherar oss eller att vi blir självkritiska och tänker att jag borde inte känna så här just nu. Eller jag borde kunna ta tag i det här fast jag inte orkar. Så att göra något aktivt kan både vara att stanna kvar med sina känslor, men det kan också vara just att göra en, vi säger aktiv förändring där man märker att jag lever på ett väldigt ohållbart sätt. Jag är på väg att bli utbränd. Där man kanske börjar planera om sin vardag eller byter jobb eller pratar med sin chef eller liknande.

Axel Wennhall
Så hur är medkänsla kopplat till vårt trygghetssystem?

Sofia Viotti
Jag skulle säga så här. För att kunna vara medkännande med sig själv så behöver man ofta kunna reglera ner hot och driv. För att är vi helt uppslukade av att vara i driv eller vi är uppslukade av ett hot, då har vi väldigt svårt att kunna vara medvetna om vad som händer, att kunna se saker ur olika perspektiv, att fundera över vad skulle jag behöva just nu. Så att vi behöver tekniker eller sätt att kunna trigga igång trygghet och lugn för att kunna få tillgång till de mer nyare delarna i hjärnan där vi kan börja reflektera över oss själva. Men man kan också se det som att jag tänker mig ett medkännande förhållningssätt egentligen som att vi tänker oss en del av oss själva som tittar ner på de här systemen, som ser att okej, just i stunden just nu, hur ser balansen mellan de här systemen ut? Okej, det är väldigt mycket aktivitet i mitt hot eller drivsystem. Jag behöver göra någonting för att lugna mig själv, jag behöver göra någonting hjälpsamt. Eller jag behöver nu titta närmare på mitt hotsystem, jag behöver gå in och kika på det som är svårt och jobbigt. På ett sätt, vi behöver aktivitet i trygghetssystemet för att kunna reflektera, men också att bara komma på den tanken att nu skulle jag nog behöva göra någonting som lugnar. Det är ju också att vara medkännande. Så att systemen beskriver egentligen mer bara vad det är som händer fysiologiskt och känslomässigt i oss. Medans medkänsla kan man säga mer är som ett medvetande eller ett perspektiv som vi använder att titta på oss själva. I kontrast till att istället titta på sig själv med en självkritiskt dömande röst till exempel. Eller en extremt planerande, kontrollerande röst.

Axel Wennhall
För också medkänsla, precis som du beskriver, handlar ju inte bara om att kanske ta ett steg tillbaka. Om man har medkänsla att vara snäll mot sig själv så betyder det också att ibland, och ganska ofta, att vi behöver ta ett steg framåt. Att till exempel möta obehaget, det som vi har varit rädda för, att kunna känna det. Och det är ju intressant för att det som stoppar oss människor från att göra det vi faktiskt vill är ju någon form av obehag, någon form av rädslor, någon form av känsla som vi inte riktigt tillåter oss att känna. Och då tar vi till olika prestationsstrategier. Du har en graf i boken också, men jag tycker det är någonstans så himla fascinerande att bli medveten om att det verkar som att en känsla, om vi tillåter känslan fullt ut, så kan den inte hålla i sig mer än ett par minuter eller till och med 90 sekunder enligt viss forskning. Så medkänsla handlar ju också om att kunna vara kvar i känslan.

Sofia Viotti
Verkligen.

Axel Wennhall
Att kunna möta den.

Sofia Viotti
Det skulle jag säga är den största missuppfattningen, just det du säger. Och det ligger ju någonting i ordet också, vad vi tidigare haft för kopplingar till det ordet. Att man tänker att det är någonting som är väldigt mjukt och bara ska vara förstående. Men som du säger, både i förhållande till sig själv eller till någon annan så är ju medkänslan någonting som kräver väldigt mycket styrka och mod. För att det just handlar om att titta på det som är svårt. Eller i relation till någon annan, att inte bara sitta och vara förstående till någons destruktiva beteenden, utan att våga också kanske vara lite konfrontativ, att våga ifrågasätta. Så att det är någonting som är väldigt, ja men precis som jag sa, det kräver väldigt mycket styrka och väldigt mycket mod. Och inte alls så mycket om mjukhet och vänlighet. Även om, såklart, för att titta på ett obehag och kunna stanna med det så vet vi ju också att ha ett till exempel varmt förhållningssätt eller att tala till sig själv med en mjuk röst eller liknande. Att det kan ha en väldigt lugnande och hållande effekt. Men inte att vi stannar där och bara är förstående utan att sedan göra faktiskt någonting aktivt där vi försöker få till någon hjälpsam förändring.

Axel Wennhall
Men precis som du beskrev där, och jag var lite nyfiken på det också när jag läste boken, hur du såg på medkänsla, om det var en del vi har i oss eller den mera fundamentala medvetenheten om det vi ser. Och nu när jag hör dig beskriva så tolkar jag i alla fall in dig och lite som jag ser det själv, att den första delen i medkänsla som är den mer fundamentala är att kunna bli medveten. Alltså att, jag har sett det för mig själv, att det mest medkännande jag kan göra är att inte ta mina tankar för fakta. Så bara den faktum att jag blev medveten om att det här var en tanke, det är bara en tanke. Det är bara ett fenomen som dyker upp i mitt medvetande. Det är medkännande i sig självt. Men sedan också att medkänsla är som en form av en muskel som vi kan öva upp och att det handlar om hur vi förhåller oss till det vi upplever. Så okej, men hur kommer, vilken ton har vi till det vi möter? Och jag fick ett jättefint sms av Gustaf här för någon vecka sedan. Han hade fått en insikt av mig och det var att, eller han skrev och frågade mig, är det så att du pratar om att vara snäll mot sig själv så himla mycket för att du har en jobbig inre kritiker? Och det är precis det det handlar om. Och du skrev också det i boken som jag tyckte var väldigt träffande. Det handlar egentligen inte om vad den inre kritikern säger utan det handlar om vilken ton den har och hur vi identifierar oss med det den säger. För samma inre kritiker kan man skratta med och åt. Det kan vara helt galet hur den håller på. Det här är inte klokt. Men, och så kan man vara tonen som kan vara hård och, ja. Och att kunna bli medveten om det är i alla fall det verktyget som jag ser har gjort störst skillnad i mitt eget liv kring hur jag kan föra in ett mer medkännande perspektiv till livet.

Sofia Viotti
Och det är bra du säger det där med tonen för att en del personer kan ju, om man tittar på orden de säger till sig själva, den inre dialogen, så kan det ju låta ganska peppande och stöttande. Att så här, ja men kom igen nu fixar vi det där eller nu går vi iväg och tränar för att du vet ju att du mår bra av det. Det låter ju rätt omhändertagande men om man börjar undersöka, hur låter det här när du säger det till dig själv? Om det då istället låter, ja men kom igen nu, du vet ju att du mår bra av att träna, så gå iväg nu och gör det. Då är det ju plötsligt inte stöttande. Utan då är det ju verkligen som något hårt pressande. Så samma ord kan ju liksom upplevas som stöttande och mjukt och vänligt eller som väldigt kritiskt beroende på tonläget.

Axel Wennhall
Vi börjar närma oss någon form av slut på vårt samtal men en eller två känslor som är vanligt förekommande för oss människor är ju skuld och skam. Jag tänkte, kan du utveckla lite grann hur du ser på dem och hur de kan hjälpa oss och när de inte hjälper oss och hur vi kan förhålla oss till de två känslorna?

Sofia Viotti
Jag tänker att skam är någonting som är liksom som en känslomässig reaktion på självkritik. Att vi då har en stark upplevelse av att vi är fel och ofta i relation till andra. Medan skuld, det handlar ju istället om en, det är mer som en sorgsen känsla runt att jag har gjort någonting fel. Jag har gjort någonting som kanske har skadat någon annan eller gjort någonting som har skadat mig själv. Och att komma i kontakt med den känslan är ju ofta faktiskt kopplat till medkänsla för att känner jag att Men gud, tänk vad jag har liksom piskat mig själv hela livet. Tänk vad hård jag har varit. Och att känna liksom en form av skuld eller sorg runt det är ju ofta det steget som behövs för att man också ska bli motiverad att göra någon förändring. Sen så finns det ju de som i alldeles för stor grad känner skuld i varenda sammanhang och tänker att jag gör saker som andra mår dåligt av det jag gör eller så. Och då är det ju såklart inte hjälpsamt men i grunden så är ju det en fin känsla som handlar om att vi faktiskt vill reparera. Att vi vill hjälpa oss själva och andra.

Axel Wennhall
Ja men jag ser det också att det är en så himla skillnad utifrån att ha med sig den här självkritiken utifrån vad som har hänt och och slå ner på sig själv. Men så kan man bara vrida på perspektivet och bara se okej, här blev det fel. Det är okej, det händer mig, det händer allihopa. Vad kan jag lära mig ur den här situationen?

Sofia Viotti
Eller hur? Och det är ju lite mer då att connecta med en skuldkänsla. Om man också lägger till att inte bara tänka att här blev det fel utan också ha någon känslomässig koppling till det. Att det här blev inte så bra och jag antingen om det på något sätt har skadat någon, att man känner en skuld eller en sorg över att jag önskar att det här jag gjorde hade blivit kanske lite bättre. Att den andra personen hade blivit lite mer hjälpt eller att människor hade gått från den här föreläsningen och känt sig lite mer inspirerade. Och det är en sorg i mig att det kanske inte blev så. Det är ju en skillnad än att tänka att gud vad dålig jag var, det här är katastrof eller jag är världens sämsta terapeut eller liknande.

Axel Wennhall
För att sammanfatta vårt samtal så tänkte jag bara, vilka är dina bästa tips för att vi ska kunna prestera mer med glädje och lust istället för att fastna i rädslan? Alltså, hur presterar vi skickligare?

Sofia Viotti
Ja men då tänker jag just att det första steget som vi har pratat om handlar om att bli medveten om de här automatiska mönstren, prestationsstrategierna vi faller in i. Och också ha en förståelse för sig själv att det är inget konstigt att vi hamnar i det här beroende på hur vi människor fungerar och beroende på våra egna erfarenheter. För att där är det ju också lätt om man är en presterande person när man börjar titta på sig själv och ska ägna sig åt någon form av självutveckling, att man där också börjar tänka att gud vad dåliga jag är som har de här strategierna, jag måste ändra på dem. Så att istället ha en förståelse till det, ha en önskan om att jag skulle vilja börja luckra upp det här lite, jag skulle vilja börja kika bakom vad är det, vad handlar de här rädslorna om och kan jag bemöta rädslorna eller obehaget på ett annat sätt? Och sen det vi var inne på, att börja istället fundera över sina värderingar. Vad är det som känns viktigt? Varför gör jag det här jobbet? Eller varför umgås jag med de här personerna? Är min värdering egentligen verkligen att alla måste älska mig eller att jag måste göra ett toppjobb där jag inte gör fel eller handlar det om något annat som egentligen driver mig? Och börja påminna sig om det, föra in mer lekfullhet och en förlåtande attityd, att ta in och acceptera att saker kommer bli halvdana, saker kommer gå fel egentligen varje dag och det är bara mänskligt. De sakerna tänker jag hjälper till att luckra upp mycket av rädslan och få in mer av den här lusten.

Axel Wennhall
Det som har varit hjälpfullt för mig som jag inledde med har varit att se att jag kallar den presteraren, eller jag har fått den beskriven till mig som presteraren och som du säger, prestationssjälvet, att det är en delpersonlighet som vi alla har. Men det är inte den vi är, utan det faktum att vi kan vara medvetna och bli mer medvetna om den här rollen. Och den här personligheten betyder just det. Och när man blir mer medveten då kan man börja ställa sig själv frågan, okej men vad vill jag själv?

Sofia Viotti
Precis.

Axel Wennhall
Och i den frågan ligger också nyckeln i att okej, men då kan man börja bli mer medveten om vad man faktiskt vill och göra mer vad man själv vill än vad ens tankar tycker att man ska göra. Och det är också en hyfsad definition på frihet.

Sofia Viotti
Verkligen.

Axel Wennhall
Du, vad fint det har varit att få prata om prestation med dig. Innan du ska få ta över och guida oss i en meditation så har vi ett moment i podden som kallas Fem snabba. Så det första som kommer upp, så ingen prestation, ingen tanke utan bara spontant direkt.

Sofia Viotti
Nu är jag i de jättekonstiga saken här.

Axel Wennhall
Nu har du verkligen ett perfekt tillfälle att göra det. Vad gör dig levande och närvarande?

Sofia Viotti
Jag misslyckas direkt här, eller hur, med att tänka efter istället. Vad gör mig levande och närvarande? Men allt, skulle jag säga. Hela tiden.

Axel Wennhall
Hur tar du hand om dig nu under pandemin?

Sofia Viotti
Jag gör mycket yoga. Och jag jobbar med något som jag älskar.

Axel Wennhall
När grät du senast?

Sofia Viotti
Storgrät minns jag inte riktigt när jag gjorde, men jag känner, gråter så att jag liksom blir lite tårögd nästan varenda dag när jag träffar klienter och man connectar med någonting liksom djupare.

Axel Wennhall
Vad är det bästa rådet du har fått?

Sofia Viotti
Det bästa rådet jag har fått? Det vet jag faktiskt inte. Kan jag inte säga vad rådet jag ger mig själv istället?

Axel Wennhall
Absolut.

Sofia Viotti
Då tycker jag att det är just det vi har pratat om. Att inte ta saker så allvarligt. Att våga misslyckas. Att våga låta saker bara hända.

Axel Wennhall
Vad är du tacksam för just nu?

Sofia Viotti
Jag är väldigt tacksam för min son som jag fick för tio månader sedan. Och för mitt jobb.

Axel Wennhall
Tack Sofia. Du, nu ska vi lämna över micken till dig och du ska få guida oss i en meditation.

Sofia Viotti
Jag tänkte bara att vi ska göra en runda att stanna kvar lite med obehag i kroppen. Det känns som det blir lite passande till det vi pratade om.

Axel Wennhall
Det blir perfekt för just det här med att det är en av de grejerna som vi inte pratat om men att vi bestämmer ju inte vad vi känner utan däremot så där vi kan påverka hur vi förhåller oss till det och det är där vi liksom kan få in den här medkänslan. Jag har bara ett eget exempel från när vi spelade in massa meditationer i måndags och i tisdags och så bara hade jag så mycket prestationsångest. Den initiala reaktionen var vilken ironi. Meditationsläraren med prestationsångest. Men så bara kom jag på mig själv. Men hallå, du bestämmer inte vad du känner. Nej. Och i det ögonblicket där fanns det medkänsla.

Sofia Viotti
Verkligen.

Axel Wennhall
Och i det ögonblicket där fanns nåden eller friheten eller vad vi nu kallar det. Det var där medkänslan kunde kopplas på i den medvetenheten. Just det, jag bestämmer inte vad jag känner. Även en meditationslärare kan känna prestationsångest. Det är helt okej.

Sofia Viotti
Ja, men det är ju som när du kör fem snabba. Jag känner direkt bara. Det är ju sånt som händer. Så att den första impulsen styr vi inte över. Det beror ju på alla våra erfarenheter och bara att vi är människor.

Axel Wennhall
Vi kanske får behålla det här i podden. Men nu lämnar jag över ordet till dig.

Sofia Viotti
Gör det. Okej, så jag tänker att jag ska guida er i en meditation som handlar om just det här att kunna identifiera ett obehag och också våga stanna kvar med det och ta hand om det med en medkännande attityd. Så sätt dig bekvämt eller lägg dig ner om det känns bättre och sluta gärna ögonen. Och börja med att rikta fokus inåt. Notera om du har några medvetna spänningar, någonting i kroppen där det går att släppa lite på spänningar, kanske i ansiktet eller axlarna. Och se också om du kan ta några lugna andetag. Och skanna sedan igenom kroppen och notera om det finns något ställe i kroppen där du känner något form av obehag. Det kan vara som någon värk, någon spänning. Det kan också vara som något litet ångestsug eller någon nervositet. Eller kanske någon rastlöshet. Och stanna med din uppmärksamhet på den del av kroppen där du upplever den mest intensiva känslan. Eller den känslan som du tycker skulle vara mest spännande att stanna med. Och lägg sedan en hand på den delen av kroppen. Tänk dig som att det är en medkännande omhändertagande hand. Börja sedan att beskriva den här upplevelsen för dig själv på ett hyfsat objektivt sätt. Du kan beskriva och undersöka om den här upplevelsen känns varm eller kall. Om den känns tung eller lätt. Om den rör sig, om den är stilla. Bara notera den här upplevelsen. Du kan också notera dina reaktioner på den. Det kanske kommer med impulser av att vilja bli av med den. Kanske en önskan om att den ska förändras på något sätt. Bara notera det. Du kan ha de här impulserna utan att du behöver agera på dem. Se om du bara kan få tillåta den här upplevelsen, förnimmelsen i kroppen att få finnas där. Du behöver inte tycka om den. Du behöver inte vilja ha den där men… se om du ändå kan tillåta den att få finnas. Du kan också prova att tänka som att du andas in i den här upplevelsen. Du låter din andning strömma in och ut i den här delen av kroppen under din hand. Tänk dig just den här handen som en omhändertagande hand som hjälper dig att hålla den här upplevelsen. Att tolerera den. Du kan också lägga till några hjälpsamma ord. Kanske att du säger till dig själv med en varm röst att… Jag kan ta hand om det här. Jag kan tillåta den här upplevelsen. Jag kan vara kvar med mig själv. Jag kan hjälpa mig själv. Kanske noterar du att upplevelsen förändras på något sätt. Den kan bli svagare, starkare. Den kan försvinna helt eller byta plats i kroppen. Det spelar inte så stor roll utan… det viktiga är din upplevelse av att… kunna ha den här upplevelsen utan att automatiskt behöva reagera på den. Du kan också ställa dig själv frågan… Vad finns det för känslor i den här upplevelsen? Finns det några känslor under det här obehaget eller rastlösheten? Och inte för att få ett snabbt svar utan… bara för att öppna upp, starta igång en process där du vågar utforska vidare. Där du har en önskan om att förstå den här upplevelsen och dig själv… på en djupare nivå. Och sen så kan du… släppa ner din hand… och bara ta några lugna andetag. Släppa fokus på just den här delen av kroppen. Och bara ha med dig… den här upplevelsen av att du har… kunnat stanna kvar med något som har känts lite jobbigt, obehagligt… istället för att bara reagera automatiskt. Att du har gjort… någonting just nu som har varit medkännande mot dig själv. Och sen kan du i din egen takt… släppa iväg den här övningen och… öppna dina ögon igen.

Axel Wennhall
Tack Sofia.

Okänd
Tack.

Axel Wennhall
Okej. Tusen tack för idag. Innan vi säger hejdå så… är jag bara nyfiken på om du har någon tips på någon gäst… som du skulle vilja lyssna till i Meditera mera.

Sofia Viotti
Jag kan ha så här… drömscenarios då. Typ… Brené Brown.

Axel Wennhall
Bra.

Sofia Viotti
Ni satsar stort. Drömmar.

Axel Wennhall
Du låter inga rädslor att stoppa oss här inte.

Sofia Viotti
Nej, det är bra.

Axel Wennhall
Okej Sofia. Tusen tack för att du tog dig tid. Tack för att vi fick träffas. Det var… gick ju alldeles utmärkt att sessa här över tom också. Då hoppas jag att vi får chans att ses på riktigt sen också när… pandemin har lagt sig.

Sofia Viotti
Det hoppas jag också.

Axel Wennhall
Tack för att du har lyssnat på det här avsnittet av Meditera Mera med Sofia Viotti om meditation, prestation och medkänsla. Vi hoppas att du har blivit inspirerad av vårt samtal och av Sofias meditation. Om du vill komma i kontakt med Sofia hittar du hennes kontaktuppgifter på vår hemsida mindfully.nu. Och är det något vi tar med oss från vårt samtal med Sofia så är det att börja undersöka… om vi kan börja prestera lite mer utifrån kärlek istället för rädsla.