Det här är en transkribering av vårt podd-avsnitt med Isa Khalwati om meditation och dans.

Axel Wennhall
Hej och varmt välkomna till Meditera Mera med mig Axel Wennhall som ställer frågorna och Gustav Nord som producent. Vi är på väg hem till Isa Khalwati för att prata om meditation och dans. Isa Khalwati har varit med och grundat yogastudion Urban OM i Stockholm. Hon har också varit med sedan starten för Bara Vara. Hon är utbildad beteendevetare med en kandidatexamen i psykologi från Stockholms universitet. Hon har också en examen från Skandinaviens akademi för psykoterapiutbildning, SAPU. Isa har över 20 års erfarenhet av personlig utveckling. Hon ger både samtalssessioner och trauma healing-terapi. Hennes passion är att stödja människor att kliva ur sin personlighet och hitta modet till att vara sig själva. Hon har också skapat meditationsformen Let go som är en form av dansmeditation. Dans, släppa taget och meditation är precis vad vi ska prata med Isa om idag. Hur kan dansen hjälpa oss att bli mer närvarande? Varför är det så svårt att släppa taget? Och vilka tips har Isa till alla oss som vill meditera mer?

Okänd
Hur mår du? Jag mår bra.

Isa Khalwati
Du ser helt strålande ut.

Okänd
Är det kul att träffas? Ja, kul att vi fick till det.

Axel Wennhall
Hej Isa, vad fint att få vara hemma hos dig här idag.

Isa Khalwati
Jättemysigt att ha er båda här.

Axel Wennhall
Vi sitter i ert vardagsrum här. Och vi ska prata om meditation, släppa taget och om dans idag.

Isa Khalwati
Ja, det är tanken.

Axel Wennhall
Och vi träffades för första gången på Urban OM som du driver tillsammans med din man Neo. Och det tog mig ett ganska långt tag att våga mig in till det som då var Let go, en typ av dansmeditation. Men när jag väl gjorde det efter ett par år så blev jag fast.

Isa Khalwati
Tog det ett par år?

Axel Wennhall
Ja, men det tog mig faktiskt ett par år. Jag vet inte varför, men det var någon typ av Let go meditation där borta. Jag kom aldrig dit. Men när jag väl kom dit så fastnade jag. Så därför känns det extra kul att få försöka dela med mig av det som har varit min upplevelse och många andra. Och som såklart är din upplevelse.

Isa Khalwati
Ja, verkligen.

Axel Wennhall
Men innan vi slänger oss in i den världen så kanske vi bara skulle kunna landa här med en meditation.

Isa Khalwati
Gärna.

Axel Wennhall
Och eftersom vi ska prata om olika sätt, skickliga sätt att släppa taget på så tänkte jag att vi kunde utforska det i en meditation. Att släppa taget, men i det här fallet att släppa taget om vårt andetag. Så oavsett vart du befinner dig, om du kan sätta dig ner bekvämt så gör det. Och är det så att du är gående på språng någonstans så kan du också vara med i den här meditationen. För dig som kan sluta ögonen, om det känns bekvämt så gör det. Börja bara med att rikta uppmärksamheten mot andetaget. Hur är du medveten om att du andas just nu? Och med instruktionen att bli medveten eller rikta uppmärksamheten mot andetaget så pekar den instruktionen också att känna andetaget fullt ut. Vart känns det i kroppen? När du känner ditt andetag, notera sen om det finns en del i dig som vill kontrollera andetaget. Som önskar att det ska vara djupt. Som önskar att du ska känna dig lugn och avslappnad. Se sen om du bara kan stanna upp. Låta allting vara precis som det är. Och släppa taget om den här delen. Och bara låta andetaget vara precis som det är. Lita på att kroppen andas åt dig. Och sen kan du bara vända tillbaka uppmärksamheten igen. Öppna ögonen om du haft dem slutna.

Isa Khalwati
Vilken bra guidad meditation.

Okänd
Tack.

Axel Wennhall
Tack. Först och främst, hur mår du nu? Vi befinner oss i maj månad här i Stockholm. Och det har varit turbulenta månader för hela världen. Hur mår du?

Isa Khalwati
Hur mår jag? Jag tänker att det är så många olika känslor. Men den som faktiskt har varit starkast för mig är att jag känner en otrolig tacksamhet. Jag kan verkligen bli överväldigad av den inom mig själv. Och det kan ju låta konstigt för att det är så många människor som lider och har det svårt just nu. Och att det är verkligen utmanande på många sätt och vis. Men på något vis så känns det som att vi behövde en paus. Eller hur? Det är lite som att världen har grind to a halt. Och kanske att vi behövde det. När jag tänker tillbaka på tiden innan så kändes det som att allting eskalerade. Som att vi sprang snabbare och snabbare. Och stan för mig var sjukt stressig. Så någonting i mig är så här, åh gud, paus. Ingenting är sig likt just nu. Eller jo, vissa saker är det. Men mycket är sig olikt. Och det är rätt skönt tycker jag. Och sen finns det ju aspekter som sagt som är otroligt sorgliga och smärtsamma. Men tacksamhet känner jag. I mig. Och sen knock on wood att nära och kära ska hålla sig friska. För just nu är mina nära och kära friska. Men det finns det ju ingen garanti för. Hur mår du i det här?

Axel Wennhall
Jag mår bra. Jag själv mår genuint väldigt bra. Jag känner igen mig väldigt mycket i det du beskriver. Och den här pausen som vi alla har fått tagit var en paus som jag ganska enkelt kunde jacka in i. Det fanns mycket saker som jag ville utforska och som den här pausen gav mig möjlighet att utforska. Och det slår mig också att det finns. I situationer när allting vänds omkull så blir det som en sorts påminnelse om att det fanns massa olika saker som såklart jag inte har kunnat göra under den här tiden. Men att någonstans så är det inte de som är det viktiga utan precis som du beskriver det. Men jag också. Alla i min familj mår bra. Och jag är så glad och tacksam över det. Jag har haft tid och möjlighet att kunna ha nära samtal med kompisar som jag kanske inte hann med eller som livet bara sprang. Precis.

Isa Khalwati
Jag håller med. Så är det för mig också.

Axel Wennhall
Och jag tänker väl kanske att. Jag har reflekterat över det ett par gånger att den här typen av övning som man gör i någon typ av andlig övning att den kanske är till för just de här situationer.

Isa Khalwati
Ja, jag tänker också det. Jag tänker att man har kanske tillgång till en tillit eller en känsla av sammanhang som man lätt tappar bort om man inte har med sig en övning av meditation eller närvaro. Eller hur?

Axel Wennhall
Ja, att verkligen kunna tillåta allt att vara som det är.

Isa Khalwati
Ja. The good and the bad. Alltså allt, hela spektrat. Och det är ju inte alltid självklart. Jag menar det är lätt för oss att säga nu med våra nära och kära friska och oss friska. Sen om det händer någonting, det är ju då tänker jag som man verkligen utmanas i så här okej, kan jag stanna i det här också? Kan jag ta med mig det som är så enkelt här och nu i det också?

Axel Wennhall
Definitivt. Och också att tillåta sig själv att känna frustration eller att vara ledsen. För det handlar ju inte om att bara för att man tillåter allt att vara som det är att man inte känner sorg eller att man är frustrerad utan tvärtom. Utan att man låter det få komma upp och få vara.

Isa Khalwati
Ja, alla känslor. Vi är ju människor med ett helt register av känslor. Jag älskar alla mänskliga känslorna. Jag tycker de är fantastiska. Jag skulle inte vilja vara utan en enda en. Eller hur? Gud vad jag säger eller hur? Jag är så van vid att vara den som ställer frågor. Jag kan tycka att det är utmanande att vara den som blir frågad.

Axel Wennhall
Det blir bra träning på det här.

Isa Khalwati
Jättebra träning.

Axel Wennhall
När började du utforska känslor på det här sättet i ditt liv?

Isa Khalwati
Första riktiga erfarenheten av att bli konfronterad med mina känslor var på Mullingstorp. 1996 har jag räknat ut att det måste ha varit. Då var jag 17 år gammal. Min mamma var väldigt deprimerad när jag var liten. Så jag lärde mig ganska snabbt att stänga ner. För det var för mycket känslor. Hon kunde inte hantera mina känslor. Så för att hon skulle må bättre fick jag hålla mig själv tillbaka. Sen åkte hon till Mullingstorp. Innan hon åkte sa hon till mig, ska inte du också åka till Mullingstorp? Jag var så här, är du knäpp. Jag skulle aldrig åka till Mullingstorp. Aldrig i livet. Varför då? Tonåring. Men sen kom hon hem och innan jag ens såg henne så kände jag att någonting har skiftat. Någonting har ändrat sig i henne. Och jag vill åka dit också. Det var som en ingivelse. Jag bara visste att jag måste åka dit. Så några månader senare så tog jag tåget ner till Norrköping och åkte till Mullingstorp. Och det var ju som några andra har beskrivit i eran podd, en överväldigande erfarenhet. Det var som att vrida på en kran av känslor. Jag kunde inte sluta gråta. Jag grät och jag grät och jag grät. Och Bengt Stern som drev Mullingstorp var ju en väldigt märklig karaktär och han provocerade och var där och liksom. Han lämnade ingen i fred. Han skulle vända på varenda sten. Och för mig som 17-åring så var jag minns att jag åkte därifrån och kände mig helt hudlös. Men jag kände mig också otroligt lättad. Och det var som att någonting i mig hade bara slitits upp eller exploderat. Och alla känslor kom fram. Men jag kunde inte prata med någon efteråt. Jag ville inte prata med min mamma, jag ville inte prata med mina kompisar, jag ville inte prata med någon. Jag typ stängde in mig. Och var egentligen på insidan ganska lycklig för att det var som att jag hade återupptagit en djup inre kontakt med mig själv. Men jag visste inte riktigt hur jag skulle förhålla mig till utsidan från det. För att i min skola var det ju ingen som, det var ju ingen runt omkring mig som hade någon koll på det här. Så jag hade ju några vänner som var så här, gud vad har du gjort för något konstigt? Och sen hade jag några vänner som var så här, vad har du gjort för jag vill göra det med. Och det var jätteroligt. Och de vännerna har jag fortfarande kvar. De som var där och krafsade.

Axel Wennhall
Och det här var då på 90-talet i Rättvik?

Isa Khalwati
Ja, precis. Ganska litet ställe.

Axel Wennhall
Och jag tänker hur den här integreringen från det som låter som ett djupt ingrepp i dig själv, hur tog du dig vidare därifrån?

Isa Khalwati
Ja, jag tänker så här, i efterhand så kan jag tänka att jag nog var lite traumatiserad faktiskt. Men jag skulle aldrig ha det ogjort. Jag är glad att jag blev traumatiserad här och då. Därför att det var verkligen som en, jag brukar tänka på det lite grann som att man gör en snöboll och så släpper man den ner för ett berg och så rullar den. Och det går liksom inte att stanna den där snöbollen för den bara rullar och rullar och blir större och större. Och så kändes det med den här öppningen. För jag åkte tillbaka till Mullingstorp och gick deras primal som är när man går tillbaka i barndomen. Den var typ tio dagar minns jag. Och det var ju helt magnifikt. Det var fantastiskt. Och jätteomvälvande. Och det var jättesvårt att gå tillbaka till skolan och ha ett år kvar på gymnasiet och tänka att hur ska jag ta mig igenom det här? Jag vet inte hur jag gjorde. Jag tror att jag fortsatte och jag åkte på fler och fler kurser helt enkelt. Jag kunde inte sluta. Jag gick den, Bengt Stern bad mig komma och assistera och Preem-Lena som jobbade där då. Så jag åkte tillbaka och assisterade och involverade mig själv i den världen. Och då blev den viktigare för mig än min skolgång. Så jag tog mig igenom gymnasiet och studenten och hela den grejen. Men det var så oviktigt. Det var liksom som att en annan resa hade börjat som var mycket viktigare. Och jag la mitt fokus där. Och jag minns då på den tiden fanns det ett Osho Center här i Stockholm. Och de hade också kurser och dit nosade jag mig. Så jag var här och gick några helgkurser. Jag var helt, jag var så uppfylld av det här. Det var så fantastiskt tyckte jag. Så jag tror att fokus skiftade. Det andra, det vanliga var inte så viktigt. Jag ville bara lära mig mer om mig och om det här. Om terapi och meditation.

Axel Wennhall
Så för de flesta av oss när vi har gått ut gymnasiet så kliver vi in i det som man kanske kallar någon typ av vuxenvärld. Där man söker något jobb eller ska ut och resa. Men då hade du hittat den här världen.

Isa Khalwati
Ja, jag reste och gjorde kurser. Tyskland och så vidare. Och sen, det här är en så rolig historia. För att vi blev bjudna på en fest till de som hade tidningen Hälsa, Per och Monika Frisk. De kom från Osho uppe i Dalarna också. Och vi hade en samtal han och jag där jag sa, jag vill så gärna åka till Indien. Jag vill åka till Oshos ställe i Indien. För där har de så mycket terapi och meditation och jag vill utforska det. Och då sa han, om du får med dig min son, som då var lika gammal som mig, då bjuder jag dig på den här resan. Så det var en utmaning. Så jag träffade hans son och vi pratade och jag sa, vet du din pappa, han säger att om du följer med mig till Indien så betalar han våra resor. Och Max, som han heter, han bara, ja, ja, det är grymt, jag hänger på. Så vi drog till Indien själva, som måste ha varit 18 eller någonting. Och var där i två månader. Och det var ju, den här tiden, när jag tänker och pratar om det numera, så känns det nästan som en magisk känsla. För att den ena grejen födde den andra och det kändes som att världen var så stor och alla möjligheter fanns. Och jag upptäckte så mycket av mig själv också i att få ge mig ut på egen hand. För det är ju lite grann det man gör efter studenten ändå, man tar sig ut på egen hand. Men jag tog mig ut i en värld där ingenting var sig likt och där jag inte heller behövde vara den jag hade varit. Jag tror att det var där jag upptäckte första gången hur stark och begränsande ens inlärda personlighet kan vara. Den här lådan som vi någonstans stoppar in oss i mer och mer under vår uppväxt. För helt plötsligt så var det som att den här lådan var borta. Och jag tänker att många har den erfarenheten när de reser, de unga, att man känner sig fri. Men jag kände mig så otroligt expanderad. Det var som att det fanns inga gränser för vad vi kunde göra. Så jag drog dit och ville inte komma hem. Men det fick jag lov att göra för jag hade tänkt att jag skulle plugga. Så jag hade sökt in till universitetet och skulle läsa filmvetenskap eller filmhistoria. Så det var vad jag gjorde då, där och då.

Axel Wennhall
Många som lyssnar på det här känner säkert till Bara Vara. Du har varit med från starten.

Isa Khalwati
Japp, jag har varit med från starten. Min mamma är gift med Lars Knutsson och de träffades på Mullingstorp. Han var uppe i Dalarna någon dag där, 98 eller någonting och cyklade runt i lilla byn Vikarbyn och såg en gård till salu och tänkte att den här köper jag. Och så bjuder jag in några av de här fantastiska terapeuterna som jag har träffat. För att han hade då gått Osho Risk som är en terapeututbildning i Danmark. Och min mamma hade gjort det också. Och de hade mött terapeuter från hela världen. Så de tänkte att vi bjuder in lite terapeuter och ser om det är någon som vill komma. Och det var det ju folk som ville komma ganska fort. Utan att vi egentligen gjorde något väsen av det. Jag fattar inte riktigt hur folk. Så här i efterhand tänker jag, hur fick folk reda på att vi höll på med något? Det här är ju innan internet, innan Facebook, innan något. Jag har ingen aning, måste nästan fråga dem. Hur kom folk dit första gången? Men det gjorde folk. Och sen blev det en jätte efterfrågan. Det var som att det var ett hål i marknaden för människor som inte kanske kände sig andliga eller flummiga. Eller sökare som kanske tog sig till andra ställen. Utan mer vanliga människor som hade en längtan efter någonting mer. Människor som hade ett yrke, kanske var framgångsrika. Vanliga typer som ville ha någonting annat i livet.

Axel Wennhall
Den här bilden av att vara i en box tyckte jag var väldigt träffande. Jag tror många av oss känner igen den känslan. Men också första gången jag var på en av dina Let go-klasser. Så kändes det precis som att den här boxen, även om den kanske inte försvann helt, så var det som att man kunde börja öppna olika lådor på den. Olika sidor. Hur kom du i kontakt med dans som en form för att just spränga boxen?

Isa Khalwati
Det är så roligt för att jag har verkligen tänkt på det nu inför det här att vi skulle träffas. Jag tänkte så här, hur börjar alltihopa? Och det var hemma hos Per och Monica Frisk när jag skulle åka till Indien. Det är samma gång. Det var en viktig fest. Jag måste tacka dem för den någon gång. För de hade ett stort rum och så hade de en videobandspelare med en video från en kvinna som heter Gabrielle Ross som har skapat Five Rhythms. Och hon hade en video som heter The Wave där hon introducerar hela hennes dansfilosofi. Och man får dansa The Wave som är fem olika stadier av dans. Och jag minns att det där var ju någonting helt nytt för mig. Jag hade aldrig dansat på det sättet. Jag tror inte att man dansade på Mullingstorp på det sättet som man gör på Bara Vara för där har vi mycket dans. Så det här var första gången jag fick låta kroppen röra sig som den ville och inte ha några instruktioner eller restriktioner utan det var verkligen bara att tillåta. Var och en det är en för rörelse som kommer och hon utgår ifrån olika rytmer så man kan följa olika rytmer. Och det var också till en hjälp till början att man är staccato. Hur rör man sig då? Vad är det för hur vill kroppen röra sig? Så det var min allra första erfarenhet av den typen av dans. Och den var så här wow. Så jag lyssnade faktiskt på henne nu i förrgår på YouTube för nu kan man hitta allting. Jag hörde introt igen och tänkte att jag kommer ihåg den här känslan av hur jag brukade stoppa in den här videokassetten och dansa framför tfn till hennes The Wave. För det fanns ingenting sånt här. Nu finns det ju det. Fem rytmer finns ju också i Stockholm men det fanns absolut ingenting som jag kände till då i alla fall. Där man kunde dansa fritt. Så när jag flyttade till Stockholm när jag började plugga på universitetet hittade en källarlokal vid Odenplan där man hade afrikansk dans. Och där drog jag igång och hade dans. Och det är ju typ 21 år sedan. Det var typ 2000. Så jag hade dans i mörker. Vi släckte ner allting och kallade det bara dansa. Och brände CD-skivor. Eller först hade vi kanske till och med minidisc. Och sen brända CD-skivor. Eller dator. Jag vet inte. Men du vet det var ganska knepigt att kunna sätta ihop en spellista och spela om man inte hade DJ-däck. Så där hade jag några trogna dansare som kom och dansade. Och då var hela tanken så här. Dansa precis som du vill och ingen ser dig. För vi släcker ner. Det är mörkt. Man såg ingenting. Och det tyckte alla var fantastiskt befriande. Så det var mina första små stapplande steg in i dansvärlden.

Axel Wennhall
För just det här med att inte se. För den som aldrig har dansat let go. Skulle inte du kunna berätta om hur det går till rent praktiskt? För just det här med att man inte ser är ju också en av instruktionerna. Att blunda. Att blunda eller att veta själv.

Isa Khalwati
Jag tänker det som var intressant med. Jag hade bara dansat länge. Och då var det först i den här svarta lokalen och sen på en yogastudio. Men när vi kom till Urban OM då insåg jag att det är ju mer än bara dans. Det är ju någonting annat. Det jag försöker förmedla med let go är inte att man ska dansa egentligen. Det är att våga öppna upp boxen. Att våga släppa taget om sina förutfattade meningar. Sina förväntningar. Sina. Alla ramverk som vi hela tiden går och begränsar oss själva med. Så mina instruktioner och praktiskt hur let go funkar är ju att våga landa ner i kroppen. Och att blunda. Och att andas. Och att vara nyfiken på vad det är för rörelser som spontant vill uppstå i samklang med musiken. Och musiken hjälper ju till. Visst kan man göra let go utan musik. Det går jättebra. Men det finns ju en slags skjuts som man får av att man leker med rytmer och flow i musiken. Så att det är så enkelt. Det finns inga instruktioner förutom att blunda. Våga utmana dig själv. Våga göra dig själv förvånad. Bryr inte så mycket om de andra i rummet. De är helt upptagna av sig själva. Alla andra är upptagna av sig själva. Och jag tänker att så är det ju ofta. Om man inte är ute efter att försöka få någon annans uppmärksamhet. Och det handlar ju inte let go om. Det handlar ju mycket dans om att få uppmärksamhet. Men let go handlar om att få sin egen uppmärksamhet. Att våga lyssna in. Vad är det för impuls? Hur vill min kropp röra sig idag? Och det skulle ju vi nästan kunna känna här och nu. Vi tre skulle ju liksom om vi blundade och bara kände impulsen i vår egen kropp så skulle den kunna komma. Det finns en rytm där. Och det är ju lite så när man böjer på knäna och tar ett djupt andetag så vill kroppen, den vill någonting. Och jag tänker att det är lite så när man sitter i meditation också om man är riktigt uppmärksam. Även om man inte tänker att man ska röra sig. Så är det ju, det finns ju någon justering. Det finns någonting som händer när man kan hitta ett mer expansivt, mer connected sätt att vara. Jag tror, eller för mig, jag tänker det finns olika förhållningssätt, men för mig är meditation ingenting rigid eller strikt. Utan jag tror mer på att hitta var kan jag slappna av? Var kan jag luta mig inåt? Var connectar jag? Behöver jag ha någonting att luta mig mot? Fine. Behöver jag ligga på golvet? Jag älskar att ligga på golvet. Ligg på golvet. Behöver jag känna marken? Känn marken. Alltså, det spelar ingen roll vad vi gör, utan det är ju någonstans hur det känns i mig. Vad hjälper mig att hitta min kontakt? Och för mig är musiken och rörelsen så, ett sånt enkelt sätt att få kontakt. Och jag gissar att det är det för dig också eftersom du gillar Let go.

Axel Wennhall
Ja, men här vill jag liksom, jag vill parkera vår diskussion här lite grann. För det är, när jag hör dig säga det här, och nu när jag har varit på Let go några gånger så, liksom bara du rör dig här lite grann i takt med musiken så får jag den här känslan. Men det var inte helt lätt.

Isa Khalwati
Nej.

Axel Wennhall
Och det som framförallt blev väldigt tydligt för mig när jag kom ner och var med var att det fanns, det är väldigt lätt att med hjälp av musiken och med dansens hjälp se vissa mönster i mig själv. Kontrollbehovet till exempel, i olika delar. Dels bara den här aspekten att det var ovant, det var en ovana. Jag tror nästan det är det tydligaste att jag har inte gjort på det här sättet utan allting, så mycket av mitt liv har varit kontrollerat, eftertänksamt, okej men hur ska jag göra här, hur ska det kunna se ut gentemot den här personen. Och här var det bara att släppa taget. Inte bara på det utan på allt.

Isa Khalwati
Ja precis.

Axel Wennhall
Så det är liksom att man kan gå i olika dimensioner eller olika lager, man kan skala av lager för lager. Upptäckte jag. Och just det här hur svårt det är att släppa taget vart väldigt tydligt och jag såg det på lite olika delar. Jag fick upp en sån här stark bild när jag var och dansade en gång, var att jag nästan som en minnesresa tillbaka till när jag var liten och gick på skoldisco.

Isa Khalwati
Jag kan tänka mig det.

Axel Wennhall
Och jag älskade att gå på de här skoldiscona för jag älskade att dansa. Men sen är det som att de senaste 20 åren har det bara försvunnit och jag har ingen aning varför. Men framför allt det jag tyckte, just det här med att man går in i sig själv, för mig har det också varit väldigt befriande för att jag har en så stark presterare i mig. Och det hade jag när jag var liten också, den var så stark så att jag älskade att tävla. Så då var det ju ofta danstävlingar när man. Och när jag inte vann, då blev jag helt förkrossad så då gick jag ut och grät och folk bara vad är det? . Jag bara nej men jag har ont i min fot för jag kunde inte säga att jag hade förlorat en danstävling. Så att men. Så där fanns det också en befrielse. Men jag kunde också se liksom ibland i mig själv att jag kan komma hit och sen är det som att det tar stopp. Och ett sånt stopp som jag har märkt är att ibland så är energin lägre. Och för det som hände mig i alla fall var att jag märker att kroppen har mycket energi. Det finns liksom såhär, jag vill röra mig kanske snabbt eller liksom i takt med musiken. Men sen kommer man till moment där det bara. Där det inte finns någon energi. Och då tillåta sig själv att inte göra någonting. Där blir det också så att man stöter på det här. Eller jag har stött på det här kontrollbehovet på olika sätt.

Isa Khalwati
Absolut. Så jag tror att du har helt rätt. Och jag tror att många känner så. Jag tror att det är det som gör att det tog två år för dig att komma till Echo. Och jag vet att det är andra på Urban OM som också har nosat och sniffat runt och inte vågat komma in där. För att vi möter ju ultimat vårt begränsande ego. Och precis som du säger, det finns extremt lite i samhället som är uppbyggt kring att inte prestera, inte få instruktioner, inte visa vad bra man är eller hur duktig man är. Eller att det ska leda någonstans. Jag tänker att allting ska leda någonstans. Jag ska bli bättre på det här. Jag menar till och med yoga, även om det inte är menat att vara det, blir ju oftast en prestation. Folk tänker att man ska bli bättre på yoga. Och det handlar ju egentligen inte alls om det. Yoga är ju också en slags let go. Men det här utrymmet är ju verkligen, det finns ju ingenting, ingen att imponera på. Och det ska inte leda någonstans annat än hem i dig själv. Och hem i dig själv, ja, vi måste möta vår lilla kritiska inre röst som säger att du är inte bra nog och du dansar inte snyggt nog och vad ska de andra tänka om du gör så här och oj nu ser jag säkert ful ut eller konstig ut. Jag tänker att det är precis det som är så spännande. Okej, så dansa fult då. Vad är det värsta som kan hända? Att du känner skam? Ja, skammen kommer i kanske några minuter. Och skammens funktion är ju att begränsa oss. Den fyller egentligen ingen annan funktion. Så tänker du låta skammen begränsa dig eller tänker du utmana den? Och tar igenom den där lilla genansen av att oj nu kanske någon tittar på mig och tänker att jag ser jättelöjlig ut. Och så tänker jag precis som du säger att vi är så uppfostrade i att när vi rör oss så är det någon som bedömer oss. Antingen om man är på disco så tittar man på varandra eller så tävlar man i dans precis som du sa. Eller så blir vi äldre och vi går ut och man flörtar med varandra och man ska ha någon bekräftelse. Hon eller han ser mig. De tycker att jag är snygg eller åh vad han tycker att jag dansar bra. Och helt plötsligt så är vi inte i oss själva utan vi är där ute och vill ha något från någon annan. Så visst det är klart stänger vi dörren och säger släpp alla idéer om hur dans ska vara och släpp taget så kommer du möta alla de här inre idéerna om vad jag borde göra och inte borde göra och hur jag får vara och inte får vara. Och jag tror att det tar övning. Men det gör väl all meditation eller hur?

Axel Wennhall
Verkligen.

Isa Khalwati
Så att ja det krävs lite övning. Det är inte lätt.

Axel Wennhall
Och också det som du var inne på att det jag också kunde se var att dansen är ju så himla tillgänglig utifrån närvaro. För om det finns någon instruktion så är det ju också att vara i kroppen.

Isa Khalwati
Ja. A och O.

Axel Wennhall
Vad har du liksom upptäckt genom alla dina år att dansa? Hur kroppen är en egen intelligens?

Isa Khalwati
Jag tänker att jag tror att mycket av den terapin som jag har gått i själv och den som jag även leder kurser i på Bara Vara handlar ju om att komma tillbaka till kroppen. Därför att, och det har säkert flera av era gäster talat om tidigare, men att om det är någonstans där vårt mind, vårt intellekt och vårt ego sitter så är det ju huvudet. Och vill vi förminska den kraften eller förminska den makten som den har så är ju kroppen det absolut mest tillgängliga sättet för oss att komma bort ifrån det. Och jag kan höra själv ibland att min inre kritiska röst säger gör inte sådär. Men då kan jag ju tycka att det är roligt att göra så. Bara för att. Men kroppen tänker jag är vår mest tillgängliga kanal till att vara i kontakt med vårt väsen. Vi har vårt hjärta. Jag menar huvudet är ju också en del av kroppen och det kan ju vara bra att släppa det också. Men det blir väldigt koncentrerat här uppe med tankar om hur vi ska vara och inte vara. I kroppen så är det inte så. Om vi kommer ner i våra fötter, jag brukar göra en sån här övning med fötter ofta, att fokusera bara på fötterna och gå runt i rummet och se bara dina fötter. Och helt plötsligt, jag lovar dig jag kan ha 30 pers i ett rum som är jättenervösa och stela och tycker att allting är super obekvämt. När de har gått runt i fem minuter och fokuserat på fötterna då vill de helt plötsligt börja kontakta andra fötter. Och helt plötsligt börjar folk le och tycker att det är jätteroligt och skratta och göra konstiga ljud och helt plötsligt så utforskar man rummet. Därför att i våra fötter har vi inga idéer om att nu tycker han att jag är dum eller oj vad ska de tycka nu? Utan våra fötter är mer som ett barn och kroppen är mer som ett barn, om vi tillåter den. Men den får ju väldigt sällan det utrymmet. Jag menar barn springer ju runt och hoppar precis som de vill hela tiden och någonstans längs vägen så slutar vi. Då har vi blivit så betingade att ha fri rörelse, det är ju någonting man ska skämmas för eller någonting som folk skrattar åt eller har åsikter om. Och det är ju jättesorgligt eller hur? Så att jag tänker att för mig är Let Go för alla som vill komma tillbaka i sin fria spontanitet där vi också tillåter oss att bli förvånade. Så här oj, jaha ville min kropp springa runt i rummet helt plötsligt? Det hade jag ingen aning om. Och det tänker jag är det härliga med Let Go, för mig är det det.

Axel Wennhall
Verkligen, det kommer ju upp en spontanitet som finns där. Hur förklarar man det på bästa sätt? Genom att släppa taget om vad som ska hända härnäst så hamnar man i ett tillstånd av förundran. Ja, precis. Jaha, okej, nu var jag här. Och helt plötsligt kanske man är någon annanstans i rummet och gör någon rörelse som man inte visste ens om.

Isa Khalwati
Att man kunde det. Eller så ändras musiken och så är man helt plötsligt i ett annat space. För det är ju lite som du säger också att vi blir påverkade av musiken och jag har ju mina små knep. Jag tyckte det var lite intressant att lyssna på Gabrielle Ross i en intervju jag inte hade hört förut för att hon har ju också byggt upp sina klasser på ett visst sätt. Och när jag hörde henne tala så tänkte jag gud vad intressant för att jag har också byggt dem på ett liknande sätt. Därför att det finns som en barriär som man måste bryta igenom. Och jag tänker att det finns någonting i att uttråka vårt mind för att vi är så sugna på snabba kickar och att den här ska få igång mig och den här rytmen, den gillar jag men den här gillar jag inte. Och jag brukar köra ganska tråkig musik kan man kalla det. Eller åtminstone väldigt statiskt i rytmen för att vårt mind börjar tappa intresset. Det blir lite så här, okej, lull, lull, liksom. Och då börjar kroppen ta vid. Då börjar rytmen ta sig in i kroppen och huvudet har liksom gjort något annat. Och sen bygger vi upp det här till någon slags crescendo. Hon kallar det chaos men för mig handlar det mer om en release. Att vi bygger upp, bygger upp, bygger upp. Det är statiskt, det är inte så roligt. Och sen får kroppen släppa taget och det är oftast då folk skriker på Let Go och tycker att det är så härligt. Och det är ju härligt. Men sen händer för mig det som jag tycker är mer Let Go. Och det är kanske där du har mött utmaningen i det här när det blir lite mera, musiken är inte det som driver längre. Den är där men det är något annat i kroppen som börjar ta över. Och jag vet att Gabriel Roth kallar det lyrical, alltså nästan som någonting poetiskt. Och för mig när Let Go blev Let Go så var det när jag insåg att släppa taget handlar ju om att surrender. Och surrender är för mig prayer. Alltså det är en bön. Det är ju när vi verkligen ger upp vår egen lilla box, vår egen lilla identitet och har en kontakt med att vi är del av någonting större. Vi är inte separata individer, vi är väsen tillsammans på en resa i livet, eller hur? Och för mig när det händer i Let Go, då blir hela rummet som någon slags, det är som att det sparkles, eller det liksom twinkles. Har du känt det?

Axel Wennhall
Jag känner att jag skulle vilja vara i din kropp. Och jag blir inspirerad för att precis som vi pratar om så är ju alla meditationsformer olika övningsformer. Och kanske på ett sätt olika övningsformer i att släppa taget. Och det du beskriver har jag upplevt fast på andra sätt. Men inte än i Let Go.

Isa Khalwati
Men jag tror att om du skulle se rummet i den stunden när det här sker, då skulle du kanske se det hos dig själv också. Därför att helt plötsligt är det som att alla droppar in. Förut kanske det är lite spretigt och det är liksom folk kämpar lite och man hittar inte riktigt rätt. Men helt plötsligt är det som att alla är i sig själva och det kan vara att de ligger på golvet eller att kanske att någon står med tårar som rinner. Eller att jag tror att jag till och med har sett dig stå i en vördnad. Att någonting händer där det kanske inte handlar så mycket om rörelse längre. Men du är i dig och det förändrar klimatet i hela rummet. Och när jag står där och ser det och känner det, då känner jag sån ofattbar tacksamhet. Och då kan jag också känna tacksamhet för Urban Under. Det här är möjliggjort där vi kan få ha det här utrymmet tillsammans. Där det är alla de här modiga människorna som kommer och vågar släppa taget. Det är kanske det jag saknar mest i coronatider. Att få dela det utrymmet. Att släppa taget med andra människor.

Axel Wennhall
Men det är lite kul att du highlightade det. För precis den känslan har jag däremot haft. En känsla av vördnad, en känsla av total tacksamhet. Där man känner sig i kontakt. Det har varit väldigt fint. Inom det du har upplevt med alla som kommer och dansar och även i allt annat du har jobbat med. Varför är det så svårt att släppa taget?

Isa Khalwati
Det är ju en stor fråga, tänker jag. Men den är det som jag tycker är nästan mest intressant av allt. Och om det är någonting jag är passionerad för så är det verkligen vad det är som begränsar oss så mycket som människor. Och det är också det, om du skulle komma på en av mina kurser, så är det det som vi behandlar mest. Var vill du att jag ska börja? Jag tänker så här att vi föds i sån. Jag brukar prata om att när man ser ett nyfött barn eller om man. Har du hållit i ett nyfött barn? Inte än. Inte än. Men har du sett ett nyfött barn någon gång? För att det som händer, jag tänker när man ser ett nyfött barn så ser man ju att det är någon som är så oerhört där. I sin kropp, i sin själ. Och det är inte ett tomt blad, det är inte liksom ingenting som föds. Det är ju någon där. Någon som har en essens som är absolut dess egen. Och vi är ju också fullkomligt unika. Det finns ju bara en som dig Axel, och en som dig Gustav, och en som mig. Det finns ju ingen annan. Jag tänker om det finns någonting som är magiskt i världen så är det väl det. Det finns bara en av oss. Och sen så växer det här lilla barnet upp, fullkomligt beroende av att få hjälp från andra människor. Vi är så beroende att vi inte ens kan lyfta vårt eget huvud. Då förstår vi hur sårbara vi är som människor. Och hur viktigt det är att vår miljö svarar an på våra behov. Och när det inte gör det, vilket det är nästan för oss alla är det så att våra behov inte alltid blir besvarade. Så börjar vi anpassa oss. För att få det vi behöver. Det här är förenklat. Och i den begränsningen så lär vi oss hur andra människor vill att vi ska vara. Mamma vill att jag ska vara glad. Pappa vill att jag ska vara duktig. Skolan belönar den här typen av beteende men inte det här. Vi börjar bygga upp den här boxen. Och till mycket så är ju de sakerna vi lär oss av största vikt. Vi behöver dem. Vi behöver dem för att fungera i samhället. Vi behöver dem för att kunna fungera som människor överhuvudtaget. Men så mycket är bara i vägen. Så många av de här grejerna är tankar som är felaktiga. Vi har lärt oss fel saker eller tagit fel antaganden. Barn ser ju saker från ett helt annat perspektiv än vad vi vuxna gör. Så om en vuxen säger något till ett barn så kanske det inte var menat alls som något så allvarligt. Men för barnet är det enormt. Och det blir början till en tanke om sig själv som kanske är att jag duger inte. Jag är inte värdig av kärlek. Eller jag är bara värdig om jag gör si och så. Eller jag har ingen plats i den här familjen om jag inte. Eller om jag gör som jag vill då kommer jag inte få vara med. Så vi bygger alla de här antagandena. Vi bygger den här boxen. Och börjar så småningom glömma bort att vi föddes som en unik varelse som faktiskt har all rättighet att få finnas till och vara älskade nog att få födas in till den här världen. Vi glömmer det och tror att vi måste leva efter de här reglerna, de här strukturerna. Och så tänker jag så här, sen så kommer du till någonting som heter let go. Släpp alla de där strukturerna, glöm det. Du får vara här precis som du är. Och då freakar ju den där, det är ju som ett dataprogram lite grann, det är ju som en programmering. Den blir ju så här, alert, alert, alla varningslampor på, packa ihop boxen igen. Du får absolut inte släppa ut, du kommer inte vara älskad, de kommer tycka att du är vedervärdig och du blir utslängd och du får aldrig vara med igen. Och så får man fajtas lite med det där. Som du sa, dra ut en låda eller öppna ett fönster, armbåga ut spacet lite grann. Och det tänker jag är vårt jobb, vår andliga resa. Jag inser att jag inte är den här boxen, jag är inte alla de här grejerna. Så vad är jag då? Hur hittar jag tillbaka in? Hur får jag kontakt med min essens? Och för mig handlar meditation i stort sett bara om det, att ge näring till mitt väsen. Det är som soul food, varje gång jag mediterar så får jag mer kontakt, mer space. Och om jag inte gör det, då blir min planta lite torr och skrumpen. Jag behöver fylla på. Det är ingenting man kan göra en gång och sen är det klart. Det är ju ett livsval för mig i alla fall.

Axel Wennhall
Jag tänker att livet på något sätt ger oss nya saker att släppa taget om hela tiden. Och att meditationen är på något sätt ett sätt att upptäcka vad det är vi behöver släppa taget om. Att kunna få kontakt med det och se. Jag tänker att ett annat sätt att se på hur man kan släppa taget är att vrida på perspektivet och låta allting vara precis som det är. För när man låter allting vara precis som det är, då har man också släppt taget. Om man säger så. Det är som att vända. Och bara genom att kunna göra det, så det som dyker upp ganska ofta, som jag behöver släppa taget om, är en självbild som har dykt upp.

Isa Khalwati
Absolut.

Axel Wennhall
Och en tanke om hur jag är eller hur jag borde vara eller i vilken mapp jag ska vara. Dansen tycker jag har varit så fin och komplementerad den kanske mer sittande stilla meditationen. Att den kan vara. Den är mera direkt.

Isa Khalwati
In your face.

Axel Wennhall
Ja, men verkligen. Och framför allt för mig då som inte har gjort det så mycket, att den kan vara lite mer utmanande på ett sätt. Och på ett annat sätt så kan den vara väldigt naturlig och väldigt självklar på ett sätt. Den bjuder in till det i alla fall.

Isa Khalwati
Det är ju fint att höra att den bjuder in till det. Jag vill ju att det ska vara självklart. Jag vill att det ska vara ett utrymme där folk känner att de är välkomna att vara precis som de är. Och det handlar ju som du säger om att hitta en acceptans. Men jag tänker att i min resa i alla fall så skulle det ha varit otroligt svårt att göra om jag bara hade mediterat. Jag skulle inte ha klarat det om jag inte hade gått igenom en hel del terapi och tillåtelse av mina känslor och uttrycka dem. Och kanske också få en djupare förståelse av vad är det för behov som jag inte fick tillgodosedda och hur kan jag ta hand om dem själv. Alltså komma tillbaka till ett ansvarstagande. Jag tänker att om jag hade satt mig där bara så hade jag nog bakat mitt ego och inte nått djupare riktigt. Förstår du vad jag menar? Jag tänker att om det är någonting som jag upplever att terapin har gett mig och därmed också kontakten med kroppen och friheten i att låta kroppen vara som den är så är det ju ett utrymme inombords. Och det kanske man kan nå till om man bara mediterar också. Jag vet inte. Jag har inte den erfarenheten. Men för mig är det där utrymmet nästan det mest värdefulla. Och när jag inte när det utrymmet så krymper det och blir trängre. Och då vet jag att nu är det någonting annat som har börjat ta över igen. Nu är operativsystemet hijackat av egot. Och det är ingen skön känsla. Kan du känna dig trängd inombords när ditt ego tar över eller när du känner de där begränsningarna?

Axel Wennhall
Hundra procent. Jag tycker det kanske är den bästa bilden ur vad en andlig resa är. Alltså att någonting känns kontraherat, någonting känns ihoptryckt och någonting känns öppet. Du beskrev när du var i Indien. Du kände dig helt fri att det var den här expansionen. Och jag och Gustav vi skulle egentligen ha åkt nu den här veckan på ett retreat. Ett Vipassana-retreat. Men vi var på det här förra året. Och en insikt som dök upp för mig där väldigt tydligt var skillnaden mellan att vara avundsjuk och beundra någon. Och att det var som två sidor av samma känsla. Och när jag var lite avundsjuk på någon så kände jag mig instängd. Men när jag beundrar någon så är det som att hela världen och jag själv öppnas upp. Och någonstans så för mig så är den andliga resan att kunna öppna upp mer, att kunna gå från. Så att ju mer medveten man blir om det, det är en fysisk komponent.

Isa Khalwati
Det är en fysisk komponent. Och jag tänker att det är det att få den. För fortsättningen på min historia om Indien är att när jag kom tillbaka hit till Stockholm. Jag kommer aldrig glömma att jag stod här på T-centralen och känslan av hur den här boxen bara slöt sig runt mig igen. Det var så här, pang! Väggarna var liksom in my face. Och det var så obehagligt. Jag ville liksom inte ha det så. Det var en fruktansvärd känsla att vara så kontraherad igen, att vara så begränsad. Så jag tänker att man får fatt på det här fysiska symptomet, då är man ju en god bit på vägen. För den är ju den man måste vara vaksam på. Och det är ju precis som du säger, det kan ju vara i vilket ögonblick som helst. Är jag i den här konversationen, expanderar eller kontraherad? Tillåter jag mig själv i den här stunden att ta ett djupare andetag och expandera? Eller sitter jag här i någon slags inre kramp? Eller hur?

Axel Wennhall
Det slog mig nu när du pratade om när vi andas ut. När vi andas ut är ju ett sätt att släppa taget. Det är den fysiska komponenten av det på ett sätt. En annan sak som jag är lite nyfiken på. Du pratar också om det här med att få utlopp för sina känslor. Och du pratar också om det att ibland när man är på let go så skriker folk och sådär. Att det kan vara en kanal ut. Kan du beskriva lite grann hur det är? Och jag tänker också om man kanske inte kan ta sitt Urban OM och dansa med det just nu. Utan man vill dansa och meditera. Och så känner man väldigt mycket medan man gör det här. Kan inte du berätta lite grann om, guida alla oss som kommer vilja dansa sen efter det här?

Isa Khalwati
Hur man känner sig? Jag tänker att det är nästan oavsett. Det kan vara yoga eller det kan vara att man är ute och springer eller att man rör på sig eller att man dansar. Om man tillåter sig att verkligen komma ner i kroppen och inte försöker kontrollera den så bor det ju jättemycket känslor däri. Och oftast har vi ju levt ett liv av undertryckta känslor som inte har fått komma fram. Och vi har så mycket idéer om att om jag tillåter min sorg att komma fram så kommer den aldrig ta slut. Den är oändlig. Och om jag låter min ilska komma ut så kommer jag såra någon eller jag kommer förstöra någonting. Alltså vi har ju så mycket idéer pålagda på våra känslor. Och jag tror att det värdefulla är att tänka att en känsla är som en våg. Eller den är, jag brukar säga emotions, de är in motion, alltså de rör sig. Och ingen känsla är ju statisk. Det är också igen att bara titta på barn. Ett barns känslor kan skifta från en sekund till en annan. Och att om vi rör och säg att någon vill dansa efter det här och att det kommer tårar att ge dem utrymme att inte börja ha en fight med dem. Inte börja tänka så här, jag borde inte känna så här, jag borde känna si. Jag borde vara glad nu eller jag borde inte känna ilska. Om ilska kommer, stampa lite extra med fötterna då eller kickboxa eller låt kroppen vara lite avig och lite kantig. Och kanske sätt på, jag menar ibland finns det ju inget bättre än att sätta på någon riktig hårdrockslåt och bara släppa loss. Och sen lovar jag att den där känslan kommer ha förändrats in till någonting annat. För jag tänker det är ofta att det är läck och man kan ju, det är ju nästan lite, man kan ju säga att det är som en manipulation nästan men man kan ju verkligen provocera fram en känsla med musik. Och vill jag få igång ett gäng med människor in i ilska, ja men spela lite liksom, nu kan jag inte komma på någon hårdrock bara för det, men spela någonting i något sådär death band eller något så bara släpp loss och då kommer den där ilskan. Och sen vill jag få över dem i sorg, ja men då spelar vi musik som slår an i hjärtat och i den här liksom mer mjuka delen av oss och då kommer tårarna. Och så känsliga är vi som människor. Jag tänker också, är inte det fantastiskt att vi kan med ljud locka fram olika emotioner i våran kropp. Det är ju fantastiskt. Så mitt råd är, det finns inga känslor som är farliga. Jag lovar de stannar inte kvar för alltid om du inte försöker hålla fast dem med dina tankar och liksom skapar en sån här inre klo. Nu ska jag vara arg och bitter. Utan annars kommer ilskan som en flame och sen så slocknar den ner. Och sorgen den är i sitt flöde, den tangerar ju mer åt kärlek faktiskt om man tänker på vad sorg verkligen är så är det ju att man sörjer någonting som man har älskat eller någonting som man har förlorat eller någonting som inte blev som man har tänkt sig. Och det finns ju, det finns ett värde i det. Och att tillåta den där bara röra sig genom kroppen. För i kroppen så stannar inga känslor kvar. De stannar bara kvar i huvudet. Det är min erfarenhet i alla fall.

Axel Wennhall
Ja, min erfarenhet är att dans är ett fantastiskt sätt att kunna få känna känslor och ett utlopp och få ett lopp för dem.

Isa Khalwati
Ja, jag tänker att jag brukar säga att let go är inte dynamic meditation. Har du provat dynamic meditation?

Axel Wennhall
Det är fortfarande kvar på listan. Är det sant?

Isa Khalwati
Oh my god. För dynamic meditation som är en timmes lång meditation, det är ju en osho-meditation och den är ju verkligen gjord för att få ut känslor. Den är ju ett uppvaknande av kropp och själ där man ger plats, jag tror att det är 15 minuter för att verkligen bara släppa ut vad det är du känner. Let go är inte till för det. Sen kan känslor få komma upp och jag skulle aldrig säga att du inte får uttrycka dina känslor. Let go, men det är inte en dynamic där man kan slå med en kudde och liksom skrika sitt hjärtats smärta ut. Sen tillåter jag vad det än är för uttryck som vill komma. Men bara att man förstår att funktionen är inte densamma. Vill man utforska sina känslor in i dynamic så nu vet du vad du ska göra. Och vill du tillåta vad som än kommer, då är ju let go ett jättebra verktyg.

Axel Wennhall
Om du skulle göra en tidsresa tillbaka till tiden innan du hade åkt till Mullingstorp och innan du hade gett dig in på den här resan, vilket tips hade du haft till dig själv då?

Isa Khalwati
Innan jag gjorde allt det här? Vilket tips jag hade haft?

Axel Wennhall
Om du fick göra en tidsresa, om du fick ta härifrån, vad hade du sagt till dig själv?

Isa Khalwati
Jag vet inte. Jag gick ju för det 100%. Annars kan man ju säga just go for it, men det gjorde jag ju. Jag kan tänka som tonåring, jag var ändå så bekymrad över vad andra människor tycker och tänker. Jag tror att man som tonåring är så himla känslig. Hela ens psyke, eller ens. Man formateras verkligen i den här personlighetsstrukturen i tonåren. Man får en tydligare form och struktur. Och jag tänker då blir man så bekymrad över hur den ska reflekteras och tas emot. Så om jag skulle säga någonting så var det såhär, skit i vad andra människor tycker. För det är inte viktigt i det långa loppet. Och de flesta människor är ändå så otroligt upptagna med att tänka på sig själva i relation till andra. Så de tänker ju egentligen inte på någon annan. Det är ju som en paradox. Att vi tror att de andra går och tänker på mig, men jag är den enda som går och bekymrar mig om mig själv.

Axel Wennhall
Det är ett bra rad som 33-årige Axel också tar med sig.

Isa Khalwati
Ja, precis.

Axel Wennhall
Du, innan du ska få berätta lite mer om Let go och göra en typ av guidning så har vi ett segment i podden som vi kallar Fem snabba frågor.

Isa Khalwati
Okej, oj vad roligt. Den har inte jag hört.

Axel Wennhall
Nej. Är du redo? Vem eller vad gör dig närvarande?

Isa Khalwati
Jag själv.

Axel Wennhall
Om du fick rekommendera en bok om meditation och närvaro, vilken bok skulle du rekommendera då?

Isa Khalwati
Oh my god, det här var inga lätta frågor. En bok, nu måste jag titta här. Jag har skrivit en bok som är snart klar. Den skulle jag rekommendera. Men annars så tänker jag att det finns en fantastisk bok om man vill förstå sig själv bättre utifrån perspektivet av att skala av lagren av ens ego som heter Soul Without Shame. Den skulle jag i så fall rekommendera.

Axel Wennhall
Vem har skrivit den?

Isa Khalwati
Byron Brown. En fantastisk bok.

Axel Wennhall
Vad är du tacksam för just nu?

Isa Khalwati
Jag är oerhört tacksam för min dotter och min man och vårt hem och att vi har fått vara delaktiga och skapa någonting som Urban Alm. Jag är tacksam för.

Okänd
Jag är tacksam för så mycket.

Isa Khalwati
Jag är tacksam just nu. Jag är tacksam för det här, att visa det här och prata. Jag är tacksam för att kunna ha en hand på golvet och att solen lyser in. Det är infinite, oändligt med tacksamhet. Jag vet inte vad som ska begränsa det till.

Axel Wennhall
När grät du senast?

Isa Khalwati
I morse. Jag mediterade och tänkte på min mormor och då kom det en öm våg av tårar som egentligen bara var av tacksamhet. Men hon rörde vid mig i morse.

Axel Wennhall
Vilket är det bästa rådet du fått?

Isa Khalwati
En jättesvår fråga. Kan du kalla de här fem snabba frågorna för själv?

Axel Wennhall
Det var inte fem lätta frågor. Nej, fem snabba frågor.

Isa Khalwati
Bästa rådet. Ja, men att something better always comes along. Någonting bättre kommer alltid. Vi tror att vi, jag tänker så här, vi har haft en sån idé om att vi måste hålla fast vid saker därför att det är det bästa och det finns inget annat och det är det enda. Men det kommer alltid någonting nytt. Det kommer liksom alltid någonting nytt. Nej, jag vet vilket det bästa rådet jag någonsin har fått var. Hur kunde jag ens glömma det? Worrying is a waste of time. Det är det bästa rådet jag någonsin fått och det är mitt råd till alla. Att oroa sig för någonting är ju ett totalt slöseri med tid. Vad ska det tjäna till? Antingen är det så eller så är det inte. Och när det händer så får man förhålla sig till det då. För att gå omkring och oroa sig slösar man på liv. Worrying is a waste of time. Det är det bästa rådet jag fått.

Axel Wennhall
Kul att du tog upp det. Jag och Gustav hade en middag igår med vår gamla kollega Josefin och hennes kille Josef. Och vi pratade precis om det här. Så det var liksom att knyta ihop säcken här.

Isa Khalwati
Gud vad roligt.

Axel Wennhall
Vad fint, tack. Nu är det så att jag ska släppa över ordet till dig. För du ska berätta lite grann om let go meditation som man kan göra. Och det här kommer då vara en annan typ av instruktion. För i vanliga fall brukar vi ju göra en, eller rättare sagt att gästen guidar en meditation som man kan då spela upp och göra här. Men i det här fallet så kommer du också lägga upp en spellista som du har gjort.

Isa Khalwati
Ja, jag tänkte att det finaste hade ju varit att få göra en hel let go. Men det kan vi ju inte därför att man får inte spela musik på det sättet, eller hur? Man kan inte dela musik på det viset. Så jag tänkte att vi tillsammans kan göra som om det vore en introduktion till en let go. Och att man om man lyssnar på den sen kan bara switcha över till sitt Spotify. Och så kan man bara fortsätta rakt in i dansen. För att det är ju så vi gör på Urban om också. Att jag gör en relativt kort grundning och guidning. Och sen låter man helt enkelt meditationen och kroppen ta över. Och man kan ju också fortsätta i tystnad. Därför att det är ju ett inre lyssnande egentligen som är det viktigaste. Så det spelar ju ingen roll om du har musik eller inte. Men vi har ju gjort en som ni kan ta del av. Och sen tänker jag en sak som jag tycker är viktigt med let go är att släppa alla preferenser. Alltså vi har så mycket idéer om vad vi tycker om och inte tycker om. Och att när det kommer till musik till exempel att Jag gillar det här men inte det där. Och den här låten tycker jag är bra men den där är dålig. Alla de där grejerna kommer ju från huvudet. Kroppen bryr sig inte så mycket om vad det är för musik. Den kan ju röra sig till vad som helst. När sådana tankar kommer att också våga släppa taget om dem. Den här rytmen rör jag mig till så här. Eller så rör jag mig inte alls. Eller så blir jag frustrerad och så låter jag det komma fram. Att svara an istället för att begränsa sig själv med att nej den här låten vill jag inte dansa till. Så att utmana sig i det tråkiga eller det skaviga.

Axel Wennhall
Och vill du pausa nu för att hitta playlisten som du hittar som en länk i det här avsnittet eller på vår hemsida breathein.se så är det ett perfekt tillfälle att göra det nu.

Isa Khalwati
Jag tänker att en av de bästa grejerna för att bjuda in till meditation eller let go eller vad man än nu tänker göra är ett djupt andetag med en suck. För att i sucken så släpper vi taget på utandningen och annars är det så lätt att kontrollera den. Så jag tänker att vi tar ett suck-andetag till. Och när du har tagit det här andetaget så kan du bara låta fötterna förankra sig lite djupare i kontakten med golvet, mattan. Bara känna vad du har under dina tår. Kanske röra på dem lite grann. Och i den rörelsen böja knäna lite så att du liksom sjunker neråt så att tyngden faller ner i fötterna. Och kanske bjuda in till ett andetag som når hela vägen ner i fötterna. Och närhelst under den här korta meditationen du känner att kroppen vill börja röra sig på ett sätt som jag inte instruerar så bara tillåt det. För att det kanske är så att när du böjer på knäna så kanske det börjar kännas som att höfterna vill röra sig eller ryggraden eller armarna. Och i nästa andetag så kanske vi till och med bara kan bjuda in armarna att sträcka sig uppåt. Så vi andas in, sträcker armarna uppåt och bara andas ut och släpper taget med en suck. Och kanske till och med våga ge ett ljud på utandningen för att det är ju ett sätt att låta allting komma upp och ut. Och i Let Go så vill vi ju att vad som än är inombords får komma upp och ut. Så vi tar flera djupa andetag och du kan göra det helt i din egen takt och bara tillåta kroppen att sträcka på sig, svaja, kanske böja på sig. Axlarna kanske kan få rotera och armarna kan få börja bli mer levande tillsammans med höfterna och knäna. Och helt plötsligt så upptäcker du att kroppen är i rörelse. I sin alldeles egen rörelse. Och även om det inte är någon musik just nu, även om det är tystnad och du är själv kanske, att den här rörelsen, den händer nästan av sig självt. Och det enda du behöver göra för att stödja den är att tillåta andningen att fortsätta djupt ner i magen. Som en expansion på varje inandning och en avslappning på varje utandning. Och kanske blir du tyngre i knäna. Kanske svajar kroppen mer. Och även om det här känns alldeles utomkonstigt och helt fel för dig just nu, bara se om du kan ta dig igenom motståndet genom att tillåta det som känns skönt i kroppen. Att tillåta de rörelserna som är tillfredsställande och njutningsfyllda. Om armarna vill sträcka på sig så sträck på dem. Om ryggraden vill vara som en orm, låt den vara som en orm. Att det inte finns en enda sak som du kan göra som är fel. Att tillåta allt som är där, till och med motstånd. Till och med känslan av att du är obekväm och det känns konstigt. Och tillåta nya känslor att dyka upp. Så när kroppen väl har kommit igång i den här rörelsen och du känner att du vill ha stöd så kan du switcha från tystnaden in till vår rekommenderade spellista. Eller den musiken du älskar, vilken musik du än vill lyssna på. Och bara ge dig själv en halvtimme, en timme, fem minuter för att röra på dig. För att röra på kroppen och tillåta den att släppa taget. Så Axel och Gustav, när ni känner er redo så kan ni komma tillbaka in i rummet. Nu vill man ju bara dansa, eller hur?

Axel Wennhall
Ja, verkligen. Från att ha suttit på golvet så står vi upp här nu. Så vi har gjort hela resan.

Isa Khalwati
Ja, precis.

Axel Wennhall
Innan vi ska säga tack och hejdå för idag så är jag och Gustav lite nyfikna på om du skulle vilja ha en gäst i Meditera Mera?

Isa Khalwati
Jag satt och tänkte på det faktiskt. Jag har två personer som jag tycker personligen är inspirerande och intressanta. Båda är vänner till mig men som jag tror att det vore spännande att höra. En är Anna Lovind som har skrivit boken The Creative Doer. Hon jobbar med meditation och kreativitet. Och den andra är Christina Kumlin som har varit modell och hur hennes liv har verkligen ändrats av yoga och meditation. Jag tror att hon är en spännande resa att prata om. Så båda de skulle jag kunna tänka mig.

Okänd
Tack.

Isa Khalwati
Ja. Fint.

Axel Wennhall
Och tusen tack för idag.

Isa Khalwati
Tack själva. Så roligt.

Axel Wennhall
Ja, nu vill man ju bara dansa.

Isa Khalwati
Jag vet, jag känner likadant. Jag är så här, vad är musiken? När kan vi sätta igång? Vi kan ha ett litet dansparty medan det här är klart.

Axel Wennhall
Definitivt. Amin.

Isa Khalwati
Jag har redan stått här innan ni kom och dansat. Jättekul, tack.

Axel Wennhall
Tack för att du har lyssnat på det här avsnittet av Meditera Mera med Isa Khalwati. Vi hoppas att du har blivit inspirerad av vårt samtal och av Isas instruktioner för Let go meditationen. Du kan som sagt givetvis göra den till din egen favoritmusik. Men i länken till det här avsnittet hittar du också Isas spellista. Vi rekommenderar dig att lyssna på Isas instruktioner först, sen sätta på musiken och släppa taget. Om du vill komma i kontakt med Isa hittar du hennes kontaktuppgifter på vår hemsida, breathein.se. Vi som gör den här podden är jag, Axel Wennhall och Gustav Nord. Tillsammans driver vi Breathe In där vi arrangerar kombinerade meditations och äventyrsresor. Efter att ha fått ställa in två retreats under våren tar vi nu sikte på att köra igång igen efter sommaren för alla oss som längtar efter att åka på retreats. Helgen den 28 till 30 augusti kommer vi ha 48 timmar av närvaro på Björnbacka gård som ligger cirka 40 minuter söder om Stockholm. Vi inleder helgen efter jobbet på fredagen och under helgen kommer vi att meditera, vi kommer att vandra i vinterskogens naturreservat, vi kommer skogsbada och vem vet, kanske blir det ett dopp i sjön Uttran. Du behöver inte vara en expert på meditation för att kunna hänga med, tvärtom. Om du är nyfiken på att lära dig mera och utforska närvaro är det här helgen för dig. Vi kommer givetvis att följa Folkhälsomyndigheternas instruktioner och rekommendationer för att se efter alla deltagares hälsa likväl som alla riskgruppers. Du kan läsa mer och boka på vår hemsida breathein.se Och är det någonting vi har tagit med oss från vårt samtal med Iza är det att worrying is a waste of time.