Det här är en transkribering av vårt podd-avsnitt med Fanny Ahlfors om meditation och en sund kropp.

Axel Wennhall – 0:00
Varmt välkommen till Meditera mera, en podd från Mindfully med mig Axel Wennhall och Gustav Nord. Okej, så nu är det dags för ett nytt avsnitt. Den här gången befinner vi oss på vårt kontor på Norrsken i Stockholm för att träffa Fanny Ahlfors för att prata om meditation och en sund kropp. Fanny Ahlfors är träningsprofil och entreprenör. Hon vann guld i världscupen i kickboxning 2010 och som Fannyjosefine inspirerade hon miljoner människor till träningsglädje på sociala medier. Fanny är aktuell med sin debutbok Släpp kontrollen min väg till kroppslig frihet som bland annat handlar om hennes ätstörningar och vägen ur det. Och en sund kropp är det vi ska prata om med Fanny. Hur var det att vara sjuk i en ätstörning och hur kan vägen se ut för att bli frisk? På vilket sätt är acceptans avgörande? Hur kan vi släppa på vår prestation och njuta mer av träningen? Och vilka tips har Fanny till alla oss som vill leva ett mer närvarande och hälsosamma liv? Hej Fanny, välkommen till oss idag här på Norrsken.

Fanny Ahlfors – 1:31
Tack så mycket.

Axel Wennhall – 1:32
Det här är ju första gången vi ses, även om vi nu hade nöjet att käka lite lunch tillsammans innan vi ses här. Och jag har ju också fått förmånen att läsa din nya bok Släpp kontrollen min väg till kroppslig frihet. Och jag tänker att det är det som vi kommer prata om. Alltså hur vi kan skapa en sund relation till vår kropp och till träning. Och jag vet att du inspirerar många att hitta just träningskläder och att du har en väldigt spännande resa där även mindfulness och närvaro har varit en del. Men innan vi djupdyker in i dig och din resa och allting vi kan upptäcka tillsammans så skulle jag undra om det är okej om vi kan göra en kort landningsmeditation tillsammans?

Fanny Ahlfors – 2:26
Absolut.

Axel Wennhall – 2:29
Så Gustav och jag och Fanny, vi sitter här vid ett bord på varsin stol. Och du som lyssnar, du kanske befinner dig och pendlar. Du kanske är ute och går. Men om du har möjlighet för ett par minuter att bara stanna upp rent fysiskt så vill jag bjuda in dig att göra det. Och om du har möjlighet att sluta ögonen så kan du göra det också. Och sen bara notera vad du känner i din kropp just nu. Vilka förnimmelser kan du uppleva just nu? Och när vi vänder blicken inåt så är vi inte ute efter att försöka förstå varför det känns som det gör och vi ska åter sen. Vi är inte heller ute efter att värdera upplevelsen som bättre eller sämre, rätt eller fel. Utan bara nyfiket känna, observera, uppleva förnimmelserna i kroppen i den här stunden. Och så kan du bara släppa taget om den här korta landningsmeditationen. Så om du hade möjlighet att stanna upp rent fysiskt och blunda så kan du öppna ögonen igen. Hoppa att komma tillbaka med din uppmärksamhet till vårt samtal. Och för oss bara komma tillbaka med vår uppmärksamhet här i rummet. Hej! Hur mår du?

Fanny Ahlfors – 5:21
Bra. Det var väldigt skönt att bara få stanna upp lite.

Axel Wennhall – 5:25
Visst är det.

Fanny Ahlfors – 5:26
Verkligen.

Axel Wennhall – 5:28
För de som inte vet vem du är eller har hunnit läsa din bok så undrar jag om du skulle vilja berätta om din ätstörning som du pratar om i boken och varför du tror att den uppkom och var du befann dig i livet när den resan sett ut helt enkelt.

Fanny Ahlfors – 5:51
Absolut. Jag blev ju sjuk ganska tidigt. Jag har alltid tyckt att mat har varit. Jag har varit kinkig med maten. Jobbig, unge hemma som inte ville äta någon mat. Som är bestämd med vilka maträtter som jag gillade och inte. Vilket jag var väldigt tidigt. Och det vart ju också en väg att gömma ätstörningen eftersom folk visste att jag var kinkig med maten. Men jag började experimentera ganska mycket och när jag var typ 13 år ungefär så såg jag TV-program där de pratade om bulimi och att man kunde kräkas. Och jag tänkte att det vore ju smidigt att man kan äta kakan och sen spya upp den och testade. Och det önskar jag verkligen att jag inte hade gjort. För det vart ju vägen in i typ 20 år av helvete med maten. Så jag, ja då och då så här, jag tyckte inte att det var någon sjukdom. För mig så var ju typ ätstörningar, anorexia var ju jättesmal. Och där var jag ju inte. Att spy lite då och då tyckte inte jag var någon ätstörning. Så det var ju ganska många år som jag liksom, inte skojade bort den, men tyckte att det här är väl ingenting. Tills att det blev ju värre och värre och värre och min mamma upptäckte det liksom. Vad gör hon på toaletten efter varje måltid? Och konfronterade mig och hade skrivit ut ett häfte om just bulimi. Att du borde läsa det här och så. Men även där tyckte jag, då kan jag väl sluta eller så. För när det blev jobbiga tankar om maten och man då spydde upp det så försvann ju den där jobbiga känslan. Det var en enkel utväg och gör man inte den enkla utvägen så kommer ju ångesten att knacka på och det blir jobbigt. Så det var, det började tidigt och sen har det gått liksom upp och ner under väldigt många år i ätstörningarna liksom. Att det har varit intensivare i vissa perioder och lite bättre i andra. Men hela tiden har jag försökt fly från min kropp liksom.

Axel Wennhall – 8:10
Du berättade att känslan som kom till dig om du inte spydde var ångest. Har det varit den känslan som har knackat på dörren under de här åren eller har det funnits andra känslor?

Fanny Ahlfors – 8:23
Ja men känt mig äcklig och uppsvälld och mått dåligt liksom och mycket tankar om varför åt jag det här och väldigt mycket tankar om varför det och varför så här och jag vill inte ha det så här och ältande och inte så mycket närvarande i det liksom. Utan bara försöka att så här inte fly från situationen.

Axel Wennhall – 8:45
Just det. De här tankarnas karaktär, det låter lite grann som att de också är liksom väldigt självkritiska.

Fanny Ahlfors – 8:54
Ja verkligen.

Axel Wennhall – 8:55
Ja. Vad var det som gjorde att du upptäckte en annan väg och hur såg din resa ut i att bli frisk?

Fanny Ahlfors – 9:07
Jag var väldigt tydlig mot mina föräldrar att jag inte ville bli inlagd på någon klinik för mig var det väldigt viktigt att kunna träna för jag mådde bra av träningen. Och jag insåg att skulle jag bli inlagd på en klinik skulle de ta bort träningen. Och det var så här nej, det händer inte så liksom för att träningen var någon liten flykt samtidigt som det blev en liten paus från allting. För att i träningen jag tränade mycket kickboxning och boxning då får du det här att du är närvarande här och nu. Är du inte det så åker du på en smäll liksom. Att du får närvaron. Men det blev ju också lite fel, inte fel men kampsporten är ju en sport där man trivs bra med ätstörningar liksom. För det handlar mycket om vikt och mat och så. Så man passar in väldigt bra som sjuk. Och sen så är det väldigt, det är svårt att bli frisk där. Och sen är det också en krävande sport och det krävs ju att man äter ordentligt liksom. Vilket jag inte gjorde. Så jag testade väldigt mycket så här olika psykologer, olika vägare, olika personer som skulle hjälpa mig för att bli bra så. Det var ingen som riktigt tog upp liksom någon väg som passade mig. För någon skulle lära mig hur mycket jag skulle äta. Jag behövde inga problem, jag vet hur mycket jag ska äta liksom. Det är inte maten som är problemet, jag kan äta. Problemet är tankarna om maten och min kropp liksom. Det är inte själva maten som är problemet. Och någon psykolog ville gå tillbaka till att jag är ju barndomen och att det var min farfar. Det var ingenting som kändes som att jag tror på vad du säger, att det här är en lösning framåt. Och sen slutade jag boxas, jag var en matchboxningsgrupp och sen slutade jag boxas och slutade också väga mig för ett tag vägde jag mig liksom morgon och kväll och flera gånger om dagen och det var absolut inte bra. Och när jag slutade väga mig så hade jag, då hade jag hittat lite så här, på gymmet hade jag hittat body balance pass. För för mig så var så här yoga, ja, bikramyoga funkade för då svettades man ju. Det var träning liksom. Men jag hade hittat då body balance på gymmet som jag tyckte var ändå ganska härligt liksom. Det var lite blandning av olika grejer och jag gillade ändå att det var lugnt och så här och då kände jag bara att innan ett sånt pass en onsdag så kände jag att jag ska åka på en retreat. Och bara googlade liksom och försökte hitta ett retreat och sen så tänkte jag yoga som yoga. Alltså det var ingen värmeyoga men hur mycket yoga finns det? Så jag bokade det här retreaten efter body balance passet och sen så tänkte jag inte mer på det. Och sen när det liksom blev dags för yoga retreat så kom det ett informationsmejl där det stod så här, fredag, vi går in i tystnad. Då hade jag ju bokat så här, medicinsk yoga och mindfulness retreat. Så vi började ju liksom med att gå in i tystnad och vara tysta hela helgen och det var ju inte en, alltså jag kunde inte fly från min kroppen, jag kunde inte kontrollera någonting för det var den maten som serverades där och nu ska du sitta här på en pall i 45 minuter. Och det var ingenting jag kunde göra liksom, vilket var väldigt skönt att hamna i det, att tvingas vara närvarande i kroppen. Att inte kunna bara sticka och träna eller göra någonting annat. Och på den medicinska yogan så somnade min kropp väldigt mycket för den var inte van att både liksom slappna av och också vara så här, vara närvarande i kroppen. Så det var väl liksom resan till att börja hitta en frisk väg i att vara närvarande i kroppen istället för att fly från den.

Axel Wennhall – 12:44
Det låter som att det här retreatet, det gav dig inga flyktmöjligheter. Nej. Men jag misstänker också att retreatet var, en retreatmiljö behöver inte vara det men oftast så är det en, har en ganska mjuk intoning med människor som vill vara mer närvarande i livet, som är öppensinnade, som är vänliga och som alla vet att det är ganska tufft att vara människa. Kände du att du fick stöd av den miljön att du var på retreat, att också hitta en mer vänlig kontakt med dig själv och med din kropp?

Fanny Ahlfors – 13:31
Jag har inte tänkt på det på det sättet men när du säger det så blir det ju ändå att det var en lugn miljö liksom. Så jag tror det kan ha haft betydelse.

Axel Wennhall – 13:41
Du nämnde också där att när du hade varit i kontakt med de här olika psykologerna där du inte kände att du fick den hjälpen du behövde, att du var ju också väldigt klarsinnig där, det låter som att du förstod att problemet var inte vad du stoppade egentligen i dig i maten utan det var dina tankar kring maten. Du skriver i boken också att du hade en tanke som gick på repeat under flera år och det var att du måste kontrollera vad du äter. Hur var det att ha den tanken och hur var det liksom din relation till den tanken?

Fanny Ahlfors – 14:16
Jag gjorde en plan för dagen på morgonen. Det här ska jag äta till frukost, mellanmål, lunch, middag. Det här ska jag äta. Problemet var att jag tränade väldigt mycket och planen för dagen var alltid för lite mat. Det var grundplanen. Det var liksom en plan som var gjord att misslyckas varje dag. Och då när man har liksom, det går ju bra att äta lite en dag eller två men när man har gjort så en längre tid så skriker ju också kroppen efter mer mat. Och man tänker inte klart utan det är så här, har du ätit din lunch? Och så är det att man känner sig inte mätt och det är också svårt med hunger och mättnadssignaler men att det är så här, ja något sugs och bara men ta lite till eller ta något mer eller så. Det var en gång som jag tog en apelsin ur fruktkorgen på jobbet och fick ångest efteråt och bara varför tog jag den här apelsinen då? Det handlade inte så mycket om vad jag tog utan att jag bröt kontrollen liksom. Och ja, det var en plan gjord att misslyckas varje dag. Och eftersom jag planerade mitt eget helvete om och om igen och hade svårt att bryta den för jag tänkte att bara jag kontrollerar allting så kommer jag lyckas. Jag kontrollerar mina tankar, jag kontrollerar min träning, jag kontrollerar maten. Det blir svårt för det, man kan inte kontrollera allt i livet liksom. Och just maten är ju också att, ja men jag kunde ju vara då att ta en apelsin, du har tränat mycket, är du sugen på det? Det är bara en apelsin säger en liten monster på ena axeln. Nej men ta det här och sen säger den andra, nej håll kontrollen. Vilket jag än gjorde så blev det ju fel. För höll jag kontrollen så vaknade jag ju mitt i natten sen och var vrålhungrig och kunde inte sova för att jag var så hungrig. Och då hamnade jag ju där istället mitt i natten. Vad ska jag göra? Ska jag äta? Ska jag inte äta? Jag är hungrig. Du borde äta, du borde inte äta.

Axel Wennhall – 16:14
Jag hör den inre konflikten som du hade där och då och att den var uppskruvad till max. Om man tänker att tankarna är som någon sorts radiokanal så låter det verkligen som att de var uppskruvade till max och väldigt negativt. Hur fick du sen en större distans till dina tankar och hur såg den processen ut för dig eller den insikten i att se att du inte kunde kontrollera vad du tänker men du å andra sidan inte behövde lyssna på vad de här tankarna sa?

Fanny Ahlfors – 16:46
Det var väldigt mycket via, men sen när jag hade varit på det här yogaretreatet, under kommande år var jag ju typ på 4-5 yogaretreats liksom. För jag bara letade upp nytt och nytt och nytt och åkte på. För jag kände att det gav mig så otroligt mycket. Och på ett sånt yogaretreat så var det också mindful eating med. Som var väldigt såhär, det var väldigt bra för mig att vara på just det retreatet där och då. För också få såhär, jaha det är ju det här jag behöver göra liksom. Jag behöver ju öva på att känna hur det smakar. Jag behöver inte äta framför datorn och kasta i mig maten och bli av med situationen så fort som möjligt utan att verkligen stanna upp och vara närvarande. För jag ville bara fly, jag ville inte hålla på och äta för att det var så, varje matsituation var så jobbig så jag ville slippa dem liksom. Så det var viktigt för mig att stanna upp och få vara närvarande i de situationerna. Och ju mer såna här retreats och yoga jag gjorde och mindfulnessövningar så blev det ju också att jag hittade de här grejerna som fastnade på mig. Som funkade liksom att såhär, de grejerna jag kunde använda mig av så jag började skriva ner dem och använda mig av dem. Jag skrev mycket dagböcker liksom hela tiden från att jag var 13. Och alltså när jag, jag har skrivit väldigt mycket och de har ju också varit till grund till boken sen. Men mycket tankar och också försöka få ut de tankar som inte är bra för mitt huvud och försöka mata liksom huvudet med de tankarna som är bra. Att byta ut dem och jag tycker det händer någonting fint när man skriver på liksom papper, med papper och penna. Att de tankarna som man inte vill ha där, de kan liksom man skriva ner och stryka över och få bort liksom på ett annat sätt så att de inte ältas dag efter dag.

Axel Wennhall – 18:32
Men jag tyckte det var intressant när jag läste din bok för du skriver någonting i stil med att du kunde gå tillbaka till din dagbok under den här tiden och så kunde du läsa och så kunde du se oj, men här var klok jag är. Och när jag läste det så var det, det som väckte sig mig var att det kändes som att med hjälp av att du förde dagbok så fick du kontakt med ditt kloka jag. Du kunde komma bortom egot rädslor och begär som hela tiden var i konflikt med varandra och bara komma till dig, till den kloka delen i dig.

Fanny Ahlfors – 19:13
Ja men precis, att det hände någonting när jag insåg att jag, när jag accepterade tankarna som var där. Det finns ju de med sådana meditationer om acceptans var ju otroligt viktiga att göra för att om jag hade ätit någonting och kände att jag kände mig äcklad eller någonting och ville bara fly från kroppen. Det sista jag ville var att acceptera. Jag ville inte acceptera situationen jag var i. Jag ville inte acceptera min kropp. Jag ville liksom inte acceptera någonting. Och ju mer man brottas emot det där, att man inte vill acceptera, ju hårdare är de där och käftar emot liksom. Och det hände någonting fint med just acceptansen att så här acceptera kroppen och bara så här okej det är så här och just de här kroppskänningarna och så här att hitta kroppen och vara i den istället för att bara så här jobba mot den.

Axel Wennhall – 20:05
Visst är det fascinerande med just acceptansen och det här är ju applicerbart på allt i livet. Att precis som du säger, det är en en universell sanning om oss människor och vårt psyke att det vi är emot, det förstärks. Och det kommer tillbaka och det kommer tillbaka. Men när vi accepterar det som, oavsett vad det är, om det är vädret eller det allra mest smärtsamma som finns i livet, så är det någonting som lättar. Det är inte så att det slutar göra ont, men det får ett utrymme. Det får, det blir ett space mellan det här smärtsamma och oss själva som gör att det blir hanterbart. Det blir okej för det är det som finns. Vad var det du upptäckte? Du har beskrivit flera gånger som att din känsla har flykt bort från kroppen och flykt bort från de här känslorna. Men så låter det också som att du med hjälp av de här olika metoderna och teknikerna och acceptansen vågade stanna kvar i upplevelsen. Och vågade stanna kvar med det som gjorde ont och var jobbigt. Hur var det?

Fanny Ahlfors – 21:15
Det var ju jättejobbigt liksom att våga utmana mig vid situationer som kanske var att äta någonting som jag inte var van vid eller att jag hade råkat ta någonting som inte kändes bra. Så mina föräldrar var ju väldigt bra stöd under hela tiden och de fick ju sitta och göra mindless eating övningar med mig. Nu ska jag känna hur det känns i magen. De ställde ju upp och de försökte allt för att jag skulle bli frisk och de var ju också lite så här livlina att om jag mådde dåligt så ringde jag eller så. Då kunde ju också min pappa komma in till stan och gå promenad med mig och bara så här va i det. Så att jag inte skulle vara ensam i det som var jobbigt. Men också så här att nu andas, liksom va här i kroppen att stanna eller lägg dig och gör en sådan här meditation nu liksom. För att det händer ju, det är jobbigt där och då men det är ju ingenting som händer, det går över liksom. Och ju mer man gör sånt och tar sig igenom det så inser man ju också att det går över. Det är inte så farligt, det går över. Även om det känns otroligt jobbigt där och då så går det över.

Axel Wennhall – 22:26
Jag tycker det där är en sådan nyckelinsikt i livet att när det känns som jobbigast så kommer det oftast med en tanke som säger att nu är det så här. Det här är evigt. Men ju mer man kan vara i det obekväma eller det tuffa desto mer ser man att det förvandlas. Och att det kommer och går och att det inte finns någonting som är beständigt. Men att det krävs en acceptans för att det också ska kunna få försvinna och ett visst typ av mod. Jag tyckte du, när vi gick hit efter vi hade käkat lunch, då sa du någonting i stil med att du hade, jag menar, ångesten hade kommit så hade du kunnat ligga kvar i sängen. Men nu hade du insikten att så här, men det här är inte farligt på riktigt. Och att just kunna få den insikten och att träna upp sin tolerans kring att kunna vara med känslan på det sättet att hela systemet känns som att man står inför nästan livsfara ibland med vissa starka känslor. Det är så jobbigt. Men att komma ihåg att det här, det är läskigt men det är inte farligt på riktigt att känna de här känslorna. Hur är det för dig idag när de här, för jag misstänker att känslorna kommer ibland och knackar på fortfarande.

Fanny Ahlfors – 23:52
Just kring ätstörningen så känner jag mig frisk vilket jag tycker är så här, jag vill inspirera till att man kan bli frisk på riktigt. För många är så här, man är väl alltid lite sjuk. Jag känner mig inte sjuk. Jag kan vara i väldigt mycket olika situationer och matsituationer. Bara en sån här sak som att idag föreslog du vilket lunchställe och jag bara okej vad som helst, det blir bra. Jag hade ju behövt, när jag var sjuk, behövt veta innan menyn och allt. Det hade varit jobbigt. Nu tycker inte jag att det är inga matsituationer som är jobbiga. Däremot så tror jag att såna här situationer kring känslor och så, det hör ju till livet och det kommer ju. Och hur man hanterar det. När jag skrev boken så var det tufft och jag var känslig under den perioden för det var inte kul att läsa dagböckerna och se allt helvete. Men samtidigt så, ibland kunde jag vara ledsen och ibland kunde jag sitta och äta glass och dricka vin och skriva en bok. Det var kontraster. Men det var en gång när jag åkte till simhallen och skulle simma och så blev jag väldigt ledsen och började gråta väldigt mycket. Och sen så var det att jag kände så här, jag får inte gråta för jag är ledsen, jag ska inte vara ledsen. Och då bara grät jag ännu mera. Och sen så när jag, då tänkte jag ju också så här, det här blir ju också väldigt bra att filma faktiskt content av. Att jag är så otroligt ledsen kring boken. Men då satt jag och körde bil. Och sen så tänkte jag så här, kom jag på de här tankarna om acceptans, det är okej att vara ledsen, det är okej att gråta. Och då hände någonting. Så då kunde jag sen inte gråta. Då slutade tårarna. Sen när jag kom fram till badet och bara, nu ska jag filma det här. Det var omöjligt att börja gråta igen. För då hade jag så här accepterat hur det kändes. Då gick det inte att börja gråta. Det var så konstig känsla. Men då var det så, hur acceptans liksom kan vara på många olika delar. Och så, jag har lätt att bara hitta på en massa olika idéer och det går snabbt i huvudet liksom. Jag vill göra mycket saker och sen så, ibland går det lite för fort. Och så blir jag stressad och känner att, nu gick det inte som det skulle och blir tokstressad. Om jag känner mig då väldigt lätt irriterad eller känslig eller så, då vet jag att okej, nu stryker jag bara några punkter på dagens to-do-lista liksom och lägger mig, antingen gör jag någon meditation eller så gör jag någon så här, yin yoga på Youtube bara liksom. Letar upp någon 40 minuter yin yoga och bara så här, det här är det som jag behöver nu. Medans när jag var sjuk så visste jag att, jag nämnde det tidigare att så här, jag hade en grej som jag visste hjälpte jättemycket. Det var att göra tre minuters meditation på morgonen. Och jag visste, bara jag gör det här så kommer dagen ha en så markant skillnad i att det kommer vara så mycket bättre förutsättningar för att den här dagen ska gå bra med tankarna och allting. Och kring mat och så, om jag bara gör de här tre minuterna, men ibland kunde det vara 40 minuters krig i huvudet. För jag behöver inte göra, varför ska jag göra den här meditationen? Varför tre minuter? Jag har inte tid med det här idag, åh det är bara tråkigt, varför ska jag göra det här? Och det är tre minuter liksom. Och nu vet jag ju att har jag en sån här dag när jag är stressad, då är det inte någon så här, det är inte något krig, det är inte någon förhandling, det är bara så här, okej, gör yoga i 40 minuter eller gör någon meditation. Och så kan det också vara, om det är, jag tjafsat om någonting hemma, jag bara känner mig upp i varv eller någonting, då kan jag bara gå upp i sovrummet, lägga mig under täcket och sätta på en kroppsskanning och bara, jag behöver bara vara här nu i kroppen.

Axel Wennhall – 27:25
Det som slår mig när du berättar det här är att hur medvetenhet och närvaro liksom hjälpte dig mot någonting som låter så otroligt jobbigt, som de här plågsamma tankarna och känslorna just kopplade till mat och hur mycket det påverkade ditt liv och att du var sjuk i det. Men det som också slår mig är att när man har lärt sig det här verktyget så är ju det, ibland så kan man se ett närvaro som en, det är en medicin mot allt på ett sätt. För man kommer till roten av problemet. Och roten av problemet är att man tror på sina tankar och man inte vågar känna det man känner. När man lär sig det så blir ju det, precis som du är inne på, det blir applicerbart på allting i livet. Och att när vi kan känna det vi känner så är vi också fria. Jag tyckte du skrev så fint om att våga och våga söka hjälp och då skriver du att våga innebär också att låta jobbiga tankar finnas kvar i ens huvud. Och det tänker jag också är kopplat till acceptansen. Oftast när det är någonting som är jobbigt i våra liv så har vi en automatisk reaktion att det måste bort. Men att våga är också att kunna acceptera att de finns där och sen skriver du också att gör vi det så kan vi sen också lära oss att fokusera om på någonting som betyder mest. Vad mer känner du, ja men hur har du övat dig i ditt mod egentligen under de här åren?

Fanny Ahlfors – 29:10
Jag visste väl på något sätt att det går att bli frisk från det här. Och jag ville inte att det skulle begränsa. De här tankarna styrde ju varje dag. Att åka iväg på en konferens med jobbet var ju jobbigt. Allting blev ju på något sätt jobbigt. Och jag jobbade ju heltid som redovisningskonsult och var inne på toaletten mellan möten och torkat hår. Jag körde ju fake it till make it. Så nu kör vi. Och låtsas vi var friska så… Min chef visste att jag var sjuk men många andra visste hur dåligt jag moder egentligen. Så jag försökte på något sätt att jobba mycket hemma med mig själv för jag förstod på något sätt att så här… Jobbar jag med mig själv så går det att bli bra. Och jag hade väl en stark tro på att det skulle liksom gå. Och sen hade jag ju ingen aning om att det kunde vara så himla enkelt med mat alltså. Jag trodde ju att jag skulle svälla upp om jag åt en godis eller glass. Jag hade så mycket konstiga tankar kring det. Om jag hade vetat nu att jag äter godis och glass och chips så hade jag ätit allt möjligt. Det är ingenting som händer med kroppen. Jag får lite extra energi till nästa träningspass. Det är ingenting som händer. Jag önskar att jag hade kommit dit tidigare. Men samtidigt så har jag fått lära mig otroligt mycket på vägen dit. Att vissa som kanske lägger sig in på en klinik och blir friska, de kanske inte får den resan att jobba med sig själv på samma sätt. De kanske får lära sig äta eller… Det är bara en förutfattad mening. Jag vet inte riktigt hur de jobbar på kliniker men jag tror inte att det är lika mycket mindfulness och närvaro på det sättet.

Axel Wennhall – 31:11
Kan du… Känner du dig… Jag förstår att du inte önskar att du var sjuk. Men känner du dig… Kan du finna någon tacksamhet i allting du har lärt dig tack vare att du har varit sjuk?

Fanny Ahlfors – 31:25
Ja men absolut. Jag är väldigt glad att jag hittat de verktygen som jag har hittat på vägen. Och kunna vara liksom… För den här stressen som jag kan uppleva och att det går fort och så där. Den har ju inte någonting med sjukdomen att göra. Jag kunde känna igen mig i den stressen jag ibland känner nu. Hade jag ju då också men då var ju flykten in i träning eller mat liksom. Och nu vet jag att jag behöver inte fly in i något om jag blir väldigt stressad. Att träna jag ett hårt intervallpass när jag är stressad och då vet jag att jag blir lugn. Och sen kommer det tillbaka som en boomerang liksom. Väldigt mycket värre. Och den där inre stressen tror jag många känner igen den. Att man är väldigt stressad över väldigt mycket saker. Och så försöker man kanske fly in i olika saker eller bara göra saker snabbare och multitaska. Och hålla på med flera saker samtidigt och så blir det bara värre. För det går bara ännu mer på högvarv i huvudet. Istället för att stanna upp och bara vara liksom. Så det är jag väldigt tacksam att jag har hittat. Och den är ju liksom. Det kanske jag inte hade hittat om jag inte hade varit sjuk. För att jag har ju verkligen varit emot allt som har haft med yoga och mindfreeze att göra. Verkligen varit nej, usch.

Axel Wennhall – 32:48
Du skriver ju också mycket om ditt stora träningsintresse som har funnits med dig genom hela livet. Och att när du var sjuk så tolkade jag det också som att du hade en ganska osund relation till din träning. Men idag så arbetar du med att inspirera människor till träningskläder. Hur har den resan sett ut och vad har du upptäckt i dig själv? Och vad är det som gör att du njuter av träning idag?

Fanny Ahlfors – 33:20
För en person utifrån så kan det se ut som att jag tränar jättemycket. För att jag tränar fortfarande mycket mer än vad väldigt många gör. Men den stora skillnaden nu mot när jag var sjuk och tränade också mycket. Det var att då var ju alla pass högintensiva nästan. Att jag flydde från mig själv och in i boxning eller intervaller. Det var väldigt mycket högintensiv träning. Vilket gjorde också att med ätstörning på det så blev det ju mycket skador. Jag har haft fyra stressfrakturer. Jag har sprungit tills benen har gått av och fortsatt. Det fanns inget stopp och jag kunde också känna när jag boxades att jag fick någon slags superkraft. Jag har gått flera matcher där det har blivit teknisk knockout. Det betyder att jag bara står och matar slag och motståndaren slår ingenting. Utan bara står och skyddar sig. Då säger man att det är slut på matchen för att motståndaren slår ingenting. Det är bara för att jag bara går på som en ångvält. Nu tränar jag fortfarande mycket men nu är ju träningen mestadels lugn. Jag vet att jag inte behöver hålla på och pressa mig jättehårt. Det är också ganska jobbigt att pressa sig så hårt hela tiden. Man behöver vara mentalt stark. Jag var så otroligt stark mentalt förut. Nu kan jag känna att jag är ganska mesig. Men när jag tar fram det mentalt starka så är jag fortfarande stark. Men mestadels är träningen lugn och får jag ont någonstans så springer jag inte på utan då går jag hem. Det är en idé att köra över kroppen. Som är tillåtande känsla.

Axel Wennhall – 35:07
Har du några fler tips? Jag känner igen mig i det här att ibland, eller ganska ofta, dyker upp en prestation i träning. Till exempel om jag är ute och springer. Att jag ska pusha mig själv. Och så kan jag få upp en tanke varför det. Det var ganska spännande för vi hade en annan gäst. Där vi fick testa mindful running. Att se om den här andra andningen som man kan komma in i efter ett tag, om man kunde börja därifrån. När jag läser din bok så känns det som att du har kommit till några sköna insikter hur man kan släppa prestation i träning. Finns det några andra saker som du tänker på eller kan tipsa oss som fastnar lite för mycket i prestation i vår träning?

Fanny Ahlfors – 35:55
Framförallt att pusha sig så hårt hela tiden. Att man pushar sig. Om man säger att ett är jättelätt och tio är hårt. Att pusha sig nio-tio på träningspass. Det är ganska onödigt eftersom om man pushar sig åtta då har man oftast ganska trevligt fortfarande. Det är inte döjobbigt. Man får utveckling. Och det känns som att det här kan jag göra igen. Om man pushar sig in i det här nio-tio om man till exempel springer intervaller. Om man pushar sig så hårt så är det otroligt jobbigt. Det blir jobbigt för huvudet också. Och så tänker man nästa gång man ska göra det här. Gud vad det var jobbigt sist. Hur kommer jag klara den här gången? Man sätter ganska stor press på sig själv i onödan. Är man inte elitlöpare så tror jag många kan må bra av att bara sänka kraven på sig själv lite. Och sen jag har gjort det själv. Jobba med istället att. Jag älskar att springa snabbt men jag vet att för mig är det inte bra att sätta den pressen och springa supersnabbt. För det är en jättestor skaderisk och så blir det det här att jag sätter så hög press på mig själv. Så genom att jobba med att höja lägstanivån så blir jag bättre. Utan att jag tänker på det. Så när jag springer intervallpass och fortfarande har det här. Det är nice. Jag tar i men det är fortfarande så här det finns mer att ge. Men jag springer där och då får jag utveckling av de passen och då går det automatiskt snabbare över tid utan att jag riktigt tänker på det. Och sen är det också att för att bli bra i all träning så är det kontinuitet som krävs. Då gäller det att kroppen hänger med och att huvudet hänger med. Jag hade en drömgräns när jag var sjuk och det var att springa sista milen på Lidingöloppet som är väldigt kuperad under 40 minuter. Stånga mig blodig för det där och gjorde allt för att klara det. Det slutade med att jag var löpskadad i sju år i rad. Och nu springer jag ju. Jag har inte sprungit den där milen under 40 men jag känner också så här jag har inget behov av att göra det. För jag har inget behov av att pressa mig i jättesnabba tider. Om det är att springa, säg jättetrött och springa milen på 39 och då är man helt slut och man har haft det helt hemskt på loppet och det bara känns jobbigt i huvudet och i kroppen. Jag springer hellre på 41 och så är det nice.

Axel Wennhall – 38:23
Utvärderar din träning så idag att du går mer på hur du mår och känslan efteråt än hur snabbt du springer och hur många pull-ups du kan göra?

Fanny Ahlfors – 38:36
När det kommer till just löpningen så tänker jag så himla så här jag är så rädd om den. För jag har varit så mycket skadad och jag vill ha den. Jag vet att jag kan springa sönder mig själv och jag tycker det är så tråkigt att vara skadad. Så jag värdesätter löpningen så pass mycket att jag hellre har det kul på träningen än att pressa mig hårt. Men det är många som tror att då kan man väl inte utvecklas eller då kan man väl inte springa snabbt. Men jag springer mycket snabbare nu, mycket längre nu än vad jag gjorde förut. Och det går mycket lättare, det är mycket roligare. Det går snabbare och längre.

Axel Wennhall – 39:12
Det låter som en bra ekvation. Har du nytta av din närvaroträning när du springer?

Fanny Ahlfors – 39:22
Ja. Eller när jag springer bara så här ut i skogen med hunden då är det ganska mycket att jag automatiskt är bara här och nu. Men när jag kör så här, jag har lite skillnad på backträning bara uppför. Att springa uppför berg typ, tusen hö. En halvtimme, timme bara uppför. Då kan jag lätt ta i att nu ska jag pusha hårt och vara i det obekväma. Och där kan jag få väldigt mycket nytta av att kunna hantera tankarna. För det är ju otroligt hur tankarna kan hjälpa och förstöra. För att går man in i, för det blir jobbigt, och går jag in i de tankarna att Gud vad det är jobbigt, Gud vad jag är dålig. En tag fick jag väldigt mycket ansträngningsastma. Att jag inte kunde andas. För jag tänkte, nej inte tänkte på det utan jag, tankarna tog över så pass mycket att jag bara kände mig värdelös. Ansträngningsastma på 12 sekunder och så kunde jag inte andas. Medan när jag springer nu uppför så vet ju jag hur mycket tankarna betyder. Och att om det kommer såna tankar som att jag är dålig, att jag är värdelös, varför gör jag det här? Då blir det kaos. Det blir ett helvete. Men om jag istället tänker så här, okej nu kommer den här tanken om att, som säger att vad dålig du är. Okej, du kan vara där. Fokus på uppåt, framåt. Var stark, uppåt, framåt. Det är med den här acceptansen att acceptera de tankarna som kommer och sen så bara fokusera på uppgiften liksom. Så där har det jättestor betydelse och också under simning. Jag och min kille tävlade i swimrun. Då simmar man och springer om vartannat och simträningen inne på vintern, den är inte min starka sida och då är man också ensam med sina tankar. Och då körde jag ett pass för två veckor sedan. Då var det att jag skulle simma en mil och efter 8 km så blev det tungt. Alltså sista två km var tunga. Då var det väldigt mycket fokus på vad som pågår i huvudet. Men jag älskade på något sätt också att få komma dit, att ha den möjligheten att jobba med tankarna där och då. För när jag är ute och springer vanligt, det blir inte mentalt jobbigt. Jag får ingenting att jobba med. Jag sprang fem mil en gång och tänkte att på slutet kommer det bli jättejobbigt, jag kommer få jobb med mina tankar. Kom till fyra mil tycker jag är lekande lätt. Jag fick inte den. Det är likadant så här, många gånger när jag känner att de här tankarna kommer så försöker jag se det som en möjlighet att nu kan jag faktiskt jobba med tankarna. Nu är jag i det här. Det är här jag kan jobba med tankarna. Det är här det är jobbigt. Jobba med hur det känns och vara kvar i det. Sen har man vissa dagar när det är så här, nej det är en skitdag idag i bassängen, jag har ingen lust att göra det här, jag skiter i det här, jag går härifrån. När jag känner sig trött i kroppen och trött i huvudet, då bara skiter jag i det. Men kommer det sådana tankar ibland då jag ändå känner att idag har jag tid att jobba med mig själv här, då gör jag gärna det.

Axel Wennhall – 42:24
Det är ett väldigt fint skifte i ens utveckling när det som man tidigare flytt från, att man kan börja bli intresserad av det. Där finns ju hela utvecklingen. Det enda som har hänt är att man har skiftat attityd gentemot sin upplevelse. Ett annat ord som kom till mig när du beskrev din resa är att det låter som att du hade väldigt lite självmedkänsla när du var sjuk. Nu har du mycket självmedkänsla. Självmedkänslan, så som jag tolkar in det när jag hör dig beskriva det här, är att självmedkänslan finns i att kunna acceptera att här är tanken. Men självmedkänslan finns också i att, okej, men släpp tanken, fokusera på uppgiften och att du har hittat en inre vänlighet gentemot dig själv.

Fanny Ahlfors – 43:19
Ja, det tror jag. Samtidigt som jag har ett starkt pannben och har en förmåga att använda det. Och så gillar jag att jobba med det. Jag kan ju vara väldigt hård mot mig själv och pusha mig otroligt hårt. Väldigt hårt så. Men nu är det ganska mycket medvetet när jag gör det. Det är mer medvetna val. Nu pushar jag mig hårt här mentalt. Det var inte som förut att jag sprang och pushade mig hårt. Eller boxades och pushade mig hårt för att det var så mycket i min kropp som ville ut.

Axel Wennhall – 44:02
Det är väl det som är nyckeln, att vi får ett val. Att vi väljer, okej, men här är läge att pusha på. Det kan också vara självmedkänsla, tänker jag. Ibland kan man tro att medkänslan bara handlar om att ta det lugnt. Nej, nej, nej. När jag hör dig springa upp för en halvtimme, en timme uppför ett berg, dels blir jag väldigt imponerad. Det låter så otroligt jobbigt. Men jag tänker att det också finns en medkänsla i att jag ska fixa det här. Jag låter inte mina tankar styra mig så att jag slutar göra det här. Jag litar på min kropp och att jag har kapacitet att göra det här. Att det finns också en medkänsla i det. Men just som du var inne på, att det är valet som är det viktiga. Det medvetna valet. Att säga, okej, när är det läge att pausa? Och när är det läge att köra på? Är det i relation till att vila idag?

Fanny Ahlfors – 44:56
Den är helt annorlunda idag mot när jag var sjuk. Då hade jag en vilodag varje ettan period. Jag hade inte vilat på flera månader. Jag bara flydde in i träningen hela tiden. Om någon sa du ska vila en vecka, så fick jag panik över det. Vila var någonting jag helst undvek. Nu vet jag att vila är någonting som inte är förhandlingsbart. Det är vila punkt varje vecka. Minst en dag i veckan har jag vilodag. Ibland blir det fler dagar. Det blir en dag. Ibland tänker jag att jag ändå tränar så himla lite. Jag behöver väl inga vilar eller lugna pass. Jag försöker ibland. Nej, vila. Då kan det istället vara att jag tränar två gånger en dag för att vila nästa dag. För att jag vill ha vilan. Sen har jag ungefär var fjärde vecka lugnare träning. Så att jag inte har någon träning som är högintensiv. Men så som träningen är nu, det är så himla mycket lugnt och härligt och mysigt. Det är inte så mycket tuffa pass. Men det är också för att jag har höjt min lägstanivå så mycket. De tuffa passen tycker jag är de här när jag jobbar mentalt. Jag tar i och det är svettigt och det är jobbigt. Det är inte jättemånga pass i månaden. Det är det som många blir så förvånade av. De tror att man behöver kämpa sig, stånga sig blodiga för att man ska utvecklas. Men jag har senaste åren tränat väldigt mycket lugnare än vad jag gjorde förut. Jag har mycket bättre utveckling av att vila och äta. Och välja några pass som jag pushar mig hårt.

Axel Wennhall – 46:42
Det har varit så inspirerande att få lyssna till dig och ta del av din resa. Och hur du kan göra kloka val. Det inspirerar mig också i att i min träning som inte alls är i närheten av samma nivå som dig. Jag känner att jag vill hitta ännu mer glädje i träningen och ligga mer på åttan. Det kändes väldigt lockande. Vi har ett segment i podden som vi kallar för Fem snabba. Det är bara det första som dyker upp. Vilka personer, du får välja max tre stycken, men de kan vara både levande eller döda, skulle du vilja bjuda på minne?

Fanny Ahlfors – 47:31
Oj, vad svårt. Cecilia Duberg, Malin Bajard, Treadjo, Bianca Ingrosso. En mix av allt.

Axel Wennhall – 47:45
Vilken är din favoritplats på jorden?

Fanny Ahlfors – 47:53
Det är, får man ha flera?

Axel Wennhall – 47:55
Det är okej.

Fanny Ahlfors – 47:58
Nej, jag kan ta typ bergen i Schweiz, långt uppe bergen.

Axel Wennhall – 48:03
Vilken bok eller dokumentär skulle du vilja tipsa om?

Fanny Ahlfors – 48:07
Min bok.

Axel Wennhall – 48:09
Som heter?

Fanny Ahlfors – 48:11
Släpp kontrollen, min väg till kroppslig frihet.

Axel Wennhall – 48:15
Vilken är det bästa rådet du har fått?

Fanny Ahlfors – 48:18
Jag tror det är med acceptans. Att liksom, jobba med acceptans.

Axel Wennhall – 48:26
Vad är du tacksam för just nu?

Fanny Ahlfors – 48:29
Jag är väldigt tacksam att jag kommit dit där jag gjort med ätstörningsbyten. Att jag är fri på ett sätt som jag var i ett fängelse då, kändes det som.

Axel Wennhall – 48:45
Tack.

Okänd – 48:47
Tack.

Axel Wennhall – 48:49
Skulle du vilja dela med dig av en övning som har fungerat väldigt bra för dig?

Fanny Ahlfors – 48:56
Ja men absolut. En övning som jag tycker har fungerat väldigt bra är liksom, för att komma ur min ätstörning så behövde jag ju våga utmana mig att äta nya saker, eller våga göra nya grejer som var utanför den här kontrollen jag hade. Men det som hände var ju att när jag bröt kontrollen så mådde jag dåligt i det. Och ville fri för mig själv och liksom så här. Och då vart det ju väldigt jobbigt att göra de här sakerna. Så jag ville ju hellre undvika dem. Men då blir man ju fast i det. Så då var det att jag gjorde en handlingsplan. Och den handlingsplanen gjorde jag ju inte när jag då var mitt uppe i, hade tagit en apelsin och mådde dåligt. Utan den gjorde jag då när jag tänkte lite klarare i huvudet. Och den kan man också göra, man vill göra själv tillsammans med en kompis eller förälder eller någonting. När man tänker lite klarare och så skrev jag ner då vad jag kände när jag hade ätit någonting som jag inte ville eller som var utanför planen. Och sen hittade jag på saker som jag kunde göra som var en handlingsplan. Livlina, ringa en kompis, ringa mamma och pappa, vara en livlina. Och så var det ju också att gå en promenad. Det var även just att göra mindfulnessövningar. Att vara i nuet och vara i det. Att inte fly, att inte gå och spy, att inte dra och köra ett intervallpass på gymmet. Att inte fly från det utan att vara där. Och det som hände genom att jag hade det här var ju att när jag hamnade i den situationen, när jag hade tagit någonting som kändes jobbigt, var ju att jag kunde ta fram det här jag hade skrivit upp med papper och penna. Okej, vad ska jag göra nu? Okej, läsa de här, vad är det som funkar just nu? Okej, det här funkar, jag kan ringa pappa och så visste han vad han skulle göra om jag ringde. Okej, nu har jag ätit det här. Då kunde han hjälpa mig i den situationen. Så att man liksom tar sig igenom det. Och då blev det också en trygghet i att jag visste att jag vågade utmana mig. För jag hade en plan vad jag skulle göra om det blev jobbigt. För det är ju inte säkert att det blir jobbigt varje gång. Men om det blir jobbigt så har man en plan för det. Och det kan ju även vara andra saker i livet som man kanske har det jobbigt med. Att man har en plan för när känslorna kommer, som man kan hantera dem. Istället för att bara så här, varför kom det här nu igen? Varför mår jag så här? Åh, nu gjorde jag det här igen. Nu händer det här igen. Åh, vad dålig jag är. För att det är så lätt att fastna i de där negativa tankarna som bara tar över. Istället för att då kunna komma ur det liksom. Så vi kan döpa en handlingsplan.

Axel Wennhall – 51:32
Tusen tack för att du ville komma hit och vara med i podden. Tack för att du delade med dig om din resa. Om hur närvaro och medvetenhet och kanske framför allt acceptans har hjälpt dig. Det har varit väldigt inspirerande att få möta dig och ta del av det.

Fanny Ahlfors – 51:48
Tack för att jag fick vara med.

Axel Wennhall – 51:53
Tack för att du har lyssnat på det här avsnittet av Meditera mera från Mindfully med Fanny Ahlfors. Vi hoppas att du har blivit inspirerad av vårt samtal. Om du vill komma i kontakt med Fanny så hittar du hennes kontaktuppgifter på vår hemsida mindfully.nu. Och är det något vi har tagit med oss från vårt samtal med Fanny är att inte fly från känslan utan att stanna kvar i kroppen. Ta hand om dig så hörs vi snart igen.